Friday, February 28, 2014

Nr 464: Ungkarlslyan

Originaltitel: The Apartment (1960)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Jack Lemmon igen, som vi sett i I Hetaste Laget och Glengarry Glen Ross. Lemmon är här en kontorsråtta, C.C Baxter, som lånar ut sin lägenhet till cheferna på företaget när de behöver lite utrymme med sina älskarinnor. I gengäld avancerar Baxter i både rang och våningsplan, och blir samtidigt förälskad i hissoperatörskan Fran (Shirley MacLaine) som har en liten fling med en av cheferna. Efter en hel del förvecklingar och minsann ett självmordsförsök så får de båda varandra och filmen avslutas med ett älskvärt "Shut up and deal".
Filmen håller hög klass rakt igenom vad gäller det mesta; skådespeleri, övergångar, klippning, humor och spänning. Jag tänker på att vi såg det berömda stolpskottet Ingen Fara På Taket nyligen, en grovt överskattad film. Ungkarlslyan förtjänar verkligen sin plats i boken. Fingertoppskänsla i dialog och historieberättande. Gött.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Inspirationen kom från filmen Kort Möte men det dröjde ett drygt årtionde innan Billy Wilder kunde göra filmen Ungkarlslyan. Den amerikanska filmcensuren. den s.k. Motion Picture Production Code, hindrade honom från att göra en film som handlade om otrohet och prostitution. Trots detta kammade Ungkarlslyan hem inte mindre än fem Oscars. Inte minst för bästa film, bästa regi och bästa manus. Byråkraten Baxter (Jack Lemmon) hamnar i klistret när han börjar låna ut sin lägenhet till sina otrogna chefer och därför lyckas blir befordrad. Han blir naturligtvis kär i en av chefernas älskarinnor Kubelik (Shirley MacLaine) och förvecklingarna är ett faktum. Men det här är något annat än traditionell slänga-i-dörrarna-fars. Ungkarlslyan är en gripande satir, ett bitterljuvt drama, vackert filmad i svartvitt CinemaScope. Den kan beskrivas som en spark i skrevet på en kapitalism där den som har makt och pengar exploaterar den som inte har det men det är också en samtidskritik mot en amerikansk sexualiserad omoral. Oavsett vad så är det en skön och underhållande, skickligt gjord film. Fredagsmys på hög nivå.

Thursday, February 27, 2014

Nr 463: En Kärlekshistoria

Originaltitel: En Kärlekshistoria (1970)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Hennes första replik kommer 40 minuter in i filmen, minns jag rätt då? Innan dess blickar, sökande, flackande, mötande, borrande. Fantastiskt fint komponerat, ögonspelet dem emellan. Taffligt, orört, öppet, ömt och urstarkt. De vill vara med varandra, omgivna av de vuxna, de som någon gång för länge sen var som dem. Inte längre, nu bittra, gråtande, skrikande, smygsupande, hårda, kalla, arga, instängda, hopplösa, tillknäppta, anklagande, fulla av allt det de ångrar. Pär och Annikas yra - spegeln mot de äldres förlamning. Mopeder, cigaretter, slagsmål på grusplan, tårar, sommar, tandborstning i höggräset. Nästan naturromantiska bilder, fast utan det lite patetiska stänk som ligger i begreppet naturromantik, i alla fall för mig. Lite Barry Lyndon? Som Colin Nutleys Änglagård, men det går aldrig så långt så att det lyfter fåglar över fälten, aldrig så klichéartat. Och så kommer kräftskivan. Slaget över bordet känns oerhört obehagligt. Fyllan som dränker de redan drunknade. Är det ditåt de är på väg, Pär och Annika? In i dimman, dimman av allt. Sotet i livsrören, våldet på sig själv. Roy Andersson balanserar mästerligt, redan då, och visst finns det spår av det som komma skall, i alla fall i Sånger Från Andra Våningen. Det lite gråblå, folkmassan i dimman, mannen på sjukhuset. En väldigt fin film, på många sätt. Och Kalle Boman, ständigt denne Kalle Boman. Tack så mycket som möjligt.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En ungdomlig kärlek. Bitterljuv och trevande. En vuxenvärld allt annat än harmonisk. Roy Andersson pendlar skickligt och med en stark medkänsla mellan dessa båda plan. Inramad av svensk vardag, tidigt 70-tal. Ett dokument över en tid, lika försvunnen som alltid närvarande. Mänskliga relationer, beteenden, lika allmängiltiga då som nu. Kärlek på film kan beskrivas på så många sätt. En kärlekshistoria är autentisk och speglande, stillsamt närvarande och passionerad. Att jag inte har sett denna film tidigare framstår mer och mer som en gåta. Att jag ska se den igen är lika självklart som att den är med i boken över vilka 1001 filmer man måste se.

Wednesday, February 26, 2014

Nr 462: Ingen Fara På Taket

Originaltitel: Bringing Up Baby (1938)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: "Världens bästa komedi" skriks det ut på framsidan av omslaget, tydligen enligt en omröstning gjord 2012, av den brittiska filmtidskriften Sight & Sound. Samma tidskrift arrangerar vart tionde år en omröstning gällande vilken som är den bästa filmen någonsin. Första gången, 1952, vann Cykeltjuven. De fem efterföljande omröstningarna (1962-2002) vann Citizen Kane. Nu senast, 2012, petades Orson bort och upp på tronen steg ingen mindre än - hör och häpna - Affe, med Studie I Brott. Jag håller ju inte med i något av fallen, särskilt inte i det senaste. Och i fallet med kvällens rulle, Ingen Fara På Taket, har jag sällan önskat så intensivt att det bara ska vara över snart. Det skulle i så fall vara när jag låg halvt medvetslös av sjösjuka på en gunggungande båt utanför Ko Phi Phi i Thailand och väntade på att gruppen skulle bli klar med sitt andra dyk så vi kunde åka in till fasta landet. I likhet med båtliggandet ändrar jag inte ansiktsuttryck särskilt mycket när jag ser denna film. Jakten på det försvunna benet, en tam leopard, vem vill bli miljonär och "gay" som utropas för kanske första gången på film, och då inte innebär glad, uppsluppen. Replikerna skriks ut, irriterande högt tonläge. Det ska bli kärlek mellan Cary Grant och Katharine Hepburn, och det blir det också. Och hela manligheten rämnar på slutet, när brontosaurien faller som ett korthus nedanför de lyckliga tu som fått varandra. "Roligare kan det knappast bli" tycker Aftonbladet på framsidan. Jo, det kan det. Det kan faktiskt det.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Howard Hawks har 11 filmer med i boken. Den första såg vi i Italien 2010, Utpressning. Lågt betyg. Den andra såg vi 2012, Rio Bravo, ganska högt betyg. Den tredje 2014, Ingen Fara På Taket. Lågt. Ojämn rackare den där Hawks. Ser vi en Hawksfilm vartannat år så hänger han med under hela projektet. Vill vi det? Eller är det en regissör man vill bli av med så fort som möjligt? Efter den här filmen så tror jag mer på det sistnämnda. Jag litar inte på honom. Lika lite som jag litar på kritikerna som säger att Ingen Fara På Taket är världens bästa komedi. Det är den inte. Inte alls.

Tuesday, February 25, 2014

Nr 461: Dränkta I Nummerordning

Originaltitel: Drowning By Numbers (1988)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: 1 till 100 på två timmar. Bara den idén, eller rättare sagt att genomföra den idén (att räkna upp från 1 till 100 genom hela filmen med hjälp av utplacerade nummer, på saker, på människor i repliker etc.) känns som filmen i ett nötskal. Lite absurd, ganska skruvad, väldigt rolig på sina ställen och hela tiden den underliga känslan av att det är omöjligt att säga vad nästa scen ska innehålla. Näst intill omöjligt i alla fall, eftersom det är mer eller mindre självklart att männen ska dö, de ska dränkas. Och det sker i badkaret, det sker i havet, det sker i swimmingpoolen. Och rättsläkaren Madgett ska dödförklara, med änkornas löften om personliga privilegier ständigt hängande över sig. En soppa.
Den här rullen innehåller en skön blandning av långa, ganska komplicerade tagningar, fantasifulla nummerlösningar och närmast drömska scenerier. Jag vill ha mer av den här regissören - Peter Greenaway, och det ska jag snart förhoppningsvis få.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vi pausar filmen efter ca 20 minuter för att lite kort reflektera över vad vi ser. Det är något vi brukar göra emellanåt. Det funkar ganska bra. Robert drar paralleller till Amelie från Montmartre och Delikatessen. Jag nickar instämmande. Det här är intressant, lustigt och skruvat. Inte alls i samma klass som Amelie men ändå förtjusande visuellt. Tre kvinnor, tre generationer, en mormor, en mamma, en dotter, med samma namn, tröttnar på sina män och tar helt enkelt livet av dem. En efter en. Den gode vännen rättsläkaren involveras. Och hans son. Peter Greenaway tillsammans med fotografen Sacha Vierny skapar ett drömlikt konstverk, överraskande och lekfullt.

Monday, February 24, 2014

Nr 460: Mannen Som Visste För Mycket

Originaltitel: The Man Who Knew Too Much (1956)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Que Sera, Sera minsann! Genom det här projektet får man reda på både det ena och det andra. Som att Hitchcock med denna film gjorde en remake på sitt eget original från 1934. Och som vi tittade efter honom, var är han var är han? Cameo cameo! Men vi såg honom inte, eller jo, Jimmy tyckte sig se honom, och vi spolade tillbaka om man nu fortfarande spolar, och är det han, nej det är det inte, men tydligen och enligt internetkällor är han där i folksamlingen nånstans vid akrobaterna.
Mannen Som Visste För Mycket är mer farsartad och kringflackande än den senaste Hitchcock vi såg, Frenzy. Det börjar på en buss i Marocko, på väg från Casablanca till Marrakech. Efter ett marknadsmord är vi i London och på olika adresser där. Jakten på det kidnappade barnet är en del. Jakten på den potentielle premiärministermördaren är en annan del. Och de vävs ihop med en del spring i dörrar och felaktiga tips och adresser. Lattjo, kan man tycka, men inte särskilt spännande. Konservatoriet med den famnhållna svärdfisken är förmodligen inte en av Hitchcocks starkare scener. Spännande blir det dock ordentligt i Royal Albert Hall. Där väntar jag bara på skottet, och det är ett skickligt utdraget byggande med musik, läktarkikare, pistolen bakom skynket och cymbalkraschen. Det här är verkligen filmens höjdpunkt, och jag gillar klippningen mellan allt från vida arenabilder till inzoomade vapenmynningar. Dock slutar ju inte filmen där, som den kanske skulle göra i en remake från 1980-talet med blinkande utryckningsfordon på framsidan av Albert Hall och James Stewart handslår med kommissarie den eller den medan mamman och barnet sitter med filtar och tittar på när den numera döde mördaren transporteras iväg i påse och likbil. Nej, det fortsätter ju till att rädda barnet som befinner sig på annan adress. Men här är ju spänningen från Albert Hall redan borta för länge sen och det blir aldrig någon riktig krutrök. Slutscenen med de soffsovande gästerna som vaknar till  familjens hemkomst känns mest sömnig och serietidningsaktig. Nej, inte en av Affes bättre, men ändå hyfsat bra.


Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Doris Days No 1 hit Que Sera, Sera spelades in för denna film. Ännu en ögonbrynshöjare. En catchy låt i en inte så lysande film. Hitchcock börjar äventyret i Marocko där James Stewart och Doris Day dras in i ett morddrama. Deras präktige son kidnappas och dramat fortsätter i London och slutligen på Royal Albert Hall i den tveklöst bästa scenen i den här filmen. Kompositören Bernard Hermann, som gjort filmmusiken, dirigerar orkestern i cameoroll. Kul. Annars är Mannen som visste för mycket mer en snabbpratad förvecklingsfars än ett spännande thriller. Hitchcock kan bättre.

Thursday, February 6, 2014

Nr 459: Festen

Originaltitel: Festen (1998)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.



Roberts betyg: 4+

Kommentar: Det blir ju klurigt att se den här rullen när jag vet om själva startmotorn - sonens tal - och den fortsatta historien. Men visst är det en fantastiskt medryckande liten pjäs det här. Några väldigt finurliga kameravinklar och bedårande klippning tapetserar detta rum i vilket bekännelser, lögner, uppdämt raseri och familjetragedier utgör möblemanget. Jösses vilken usel metafor. Ja ja. Jag minns att jag första gången jag såg den här filmen tyckte den saknade något, någon slags förklaring till varför det blivit som det blev. Inte för att det måste finnas något sådant i filmer, men min känsla var sådan i det här fallet. Och sen upptäckte jag i mig själv att den förklaring eller länk jag sökte gick att finna - om man vill - i en liten händelse under middagen, då farfadern drar en fräckis, precis som hans son pappan gillar att göra. En tradition måhända, genom familjeleden? Jag gillar kökschefen i källaren också.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Dogma 95. Det danska filmmanifestet som krävde handkamera och autentiskt ljud och ljus. Kul idé men inga regler utan undantag. I Thomas Vinterbergs Festen finns flera av dessa. Men det spelar ingen roll. Jag ser inte filmen som ett ideologiskt experiment utan som den välskrivna och välregisserade kvalitetsfilm den faktiskt är. Festen exploderar egentligen från första stund och sedan följer en och en halv timme starkt familjedrama med spets. Spännande kameratricks gör att man får känslan av att vara en fluga på väggen. Och hur obehaglig fest man än har hamnat på så vill man bara vara kvar. Inte missa något. Det är något voyeuristiskt över det. En slags skamfull njutning. Dansk film håller kvalitetsfanan högt.

Tuesday, February 4, 2014

Nr 458: Breaking The Waves

Originaltitel: Breaking The Waves (1996)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 5-
  Kommentar: Första delen i den trilogi där vi redan sett de två efterkommande filmerna Idioterna och Dancer In The Dark. Emily Watson är ju så där bra som Bess så att jag undrar hur det hade sett ut om det hade varit någon av de försttänkta som hade fått göra rollen. Stellan Skarsgård har väl aldrig varit någon av mina favoriter, icke heller så i denna rulle. Såg honom i von Triers senaste - Nymphomaniac - under en dubbelsittning i Bryssel häromveckan och där var han stundtals riktigt lysande med ett nästan Clintanblankt ögonspel. Men även där var det något som lurade i vassen. Kanske är det den inte helt naturliga engelskan som jag inte klarar av. Kanske, kanske inte.
Nåväl, han - Jan - ligger ju mestadels i en säng i denna filmen, och skickar iväg sin älskade Bess på diverse erotiska upptåg som ökar i djärvhet i takt med att Jans olycksdrabbade tillstånd blir värre och värre. Ett slags vågspel.
Klippningen är hackigt fantastisk och de djuplodade insticken mellan akterna, de med musik och någon slags transformerande stillbild, är sköna pauser och bryggor mellan andhämtningarna. Och så klockorna på slutet då, denna eviga källa till diametralt olika känningar inuti mig. Är det bra eller är det inte bra? Ungefär samma känsla som för Den Andalusiska Hunden, jag vet fan inte vad jag ska tycka.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Första filmen i von Triers "Golden Heart"-trilogi. Trilogin har fått sitt namn efter en sagobok med namnet Guldhjärta som handlar om en snäll liten flicka som ger bort så mycket att hon tömmer ut sig själv. Temat är uppenbart i samtliga filmer men kanske allra tydligast i Breaking The Waves. Jan (Skårsgård) är svensken som jobbar på en oljerigg utanför den skotska kusten. Bess (Watson) är den naiva flickan i den strängt religiösa byn i Yttre Hebriderna. De träffas, blir kära, gifter sig. Jan råkar ut för en olycka och blir förlamad. Bess tror att enda sättet hon kan hjälpa sin make är genom sexuella äventyr som Jan manipulerar henne till. I takt med hennes tragiska självutplånelse vänder sig hennes familj, församlingen och hela byn henne ryggen. När hon släpar sin moped upp mot den kyrka där hon inte längre är välkommen samtidigt som barnen skriker glåpord och kastar sten på henne växer obehaget i mig. Jag tänker Jesus släpandes med korset längs Golgata mot sin egen avrättning. Medlidandet spränger i mig och jag vet inte riktigt var jag ska göra av det. Filmen balanserar dock farligt nära religiöst ploj i slutscenen men klarar sig tack vare ett genomgående realistiskt och oerhört känsligt agerande av Emily Watson

Sunday, February 2, 2014

Nr 457: En Kvinna Under Påverkan

Originaltitel: A Woman Under The Influence (1974)
Filmen sågs på DVD hemma hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Peter "Columbo" Falk är grovjobbaren Nick som skickar sin minst sagt darriga fru Mable (Gena Rowlands) till sjukhuset för de nervsvaga. Och Rowlands är riktigt bra och förvirrande med sina ryckningar och oförutsedda repliker, och Falk är väl ok men lite rumphuggen och det är en del långa scener vid exempelvis det frukosttidiga pastabordet som jag förstår ska sippra in lite ovisshet under de höjda ögonbrynen hos tittaren, men jag tycker det blir för tradigt, lite för berättande kanske, alltså lite för mycket bilder och repliker och mat som tas och skickas. Och pappan ska ta hand om barnen, de där barnen. Och ja, jag vet inte. Jag minns mest att Mable var intressant och lite oförståelig, som de ju är, de där människorna.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag tänker på den nyligen sedda, En familj som andra. Inte för att de är lika utan för att det i varje familj finns något dysfunktionellt mitt i allt det funktionsdugliga. Sprickor i fasaden, förvissningen att allt när som helst kan rämna. David Cassavetes och hans fru Gena Rowlands samarbete resulterade bland annat i den här filmen om en nervös hemmafru Mable Longhetti (Rowlands) som faller allt längre ner i frustration och galenskap medan hennes stabile man Nick (Peter Falk) står vid hennes sida och verkar pendla mellan både förnekelse och acceptans. Runt benen på de båda springer deras tre barn, uppenbart medvetna om vad som håller på att hända. Frågan är bara vad som egentligen händer. Det oberäkneliga i  Mables beteende är kanske mer beräknande än vad man kan tro. När Mable kommer hem efter sex månader på sjukhus så stryks det medhårs och tassas på tå men obehaget och det svårhanterliga i hur man ska behandla henne ställs snabbt på ända. När makarna i slutscenen, efter våldsamma blodiga sammandrabbningar, rutinmässigt förbereder sig för att gå till sängs är man inte alls säker på vad som egentligen har hänt. Ett intressant slut på en intressant film.