Sunday, September 30, 2018

Nr 740: Spegeln

Originaltitel: Зе́ркало (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: I blandade sekvenser - svartvita, i färg, i slowmotion - tar den gode Tarkovsky med mig på en fragmentarisk korrespondens med det förflutna. Minnet som en snabbt försvinnande imfläck på en fönsterruta mot barndomen, uppväxten. Dröm/mardrömsbilder. De ofta långa smygande tagningarna, ibland befinner jag mig mitt i en oljemålning för att hastigt kastas in i ett svartvitt fotografi. Bakgrundsstrofer skrivna och upplästa av regissörens far. Inomhusregn, som i Stalker. Och så den fantastiska scenen med kvinnan svävande över sängen. Han är fan inte lätt att kolla på, Andrei, och man måste nog vara lite på svårmodigt humör för att hamna rätt, och idag var jag kanske på sådant humör. Idag?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Episk, personlig och drömsk. Så beskriver filmaren Brakhage (Dog Star Man) Tarkovskijs filmkonst. Jag skulle vilja lägga till sinnlig, svår och modig. Svårmodig som Robert säger. Och just där någonstans, som linjerna i en sprucken spegel, förenas dessa drag och fram träder ett alldeles eget rum. Ett rum där dröm och verklighet, dåtid och nutid, sanning och lögn både smälter samman och separeras på samma gång. Han är krävande, det måste erkännas, och han gör knappast några behagliga feel good-filmer. Men om jag släpper garden, ger upp konventioner och förväntningar så drabbar denna film mig. Och det är fint. 

Saturday, September 29, 2018

Nr 739: Förtorkade Liv

Originaltitel: Vidas Secas (1963) Wikipedia IMDb
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Brasiliansk Cinema Novo. Kärnfamilj går genom torrt land, rundvandrarna, på jakt efter ett bättre liv. Jobbar för en fjärdedel av kalvfödseln, blir blåst på konfekten. Fiolspel, myggsurr, fågelkvitter, kobjällror och historiens minsta storband utgör ljudfonden - ingen pålagd musik vad jag minns. Utspädd sprit och kortspel lockar pappan över ruinens brant och i klammeri med lagens långa arm piskas han på samma vis som han själv tidigt i filmen piskade en åsna till lydnad och underkastelse. Flämtande, uttorkade djur. Fåglar i sträck som drar. Brännande solen hela tiden som ett intensivt stirrande öga: iakttar misären nere på torra jordskorpan. Hunden skadeskjuten. Korruption. Krävande boss. Bränn ner skiten, det går åt helvete med alltihop. Eller? Pappan får möjlighet att knivdöda tidigare förtryckare, men avstår. Hämnd, till vilken nytta?
”Kommer vi nånsin att leva ett bättre liv?”
”Kanske, kanske inte. Lång väg att gå, men jag har nya sandaler."

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ärligt talat har jag glömt bort det mesta av filmen nu när det är dags att recensera den. Känns inte alldeles rättvist men vad ska man göra. När jag läser Roberts inlägg och går tillbaka till boken och läser om den så känns det ändå som att jag gillade den när jag såg den. Men jag minns inte vad jag tyckte. Otäckt. Ett minne från filmen har dock etsat sig fast och det är hundens sista tankar och iakttagelser när den lägger sig ner för att dö. Så fantastiskt fint och sorgligt skildrat. Jag kan inte komma ihåg om jag har sett ett liknande perspektiv i någon annan film. Just den scenen, eller snarare minnet av den scenen, är helt klart uppe och nosar på en femma. Men på grund av rådande omständigheter så ger jag filmen en diplomatisk trea. Rakt av. Utan vidare eftertanke.

Sunday, September 2, 2018

Nr 738: Kinesflickans Hämnd

Originaltitel: The Bitter Tea Of General Yen (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på ok av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Shanghai, under Kinesiska inbördeskriget. Jag läser att det kriget pågick mellan 1927 och 1949, så filmen är således inspelad mitt i, och behandlar tidsmässigt - om jag fattat det rätt - den första uppblossande delen. Svenske Nils Asther spelar vad som måste vara en av historiens längste kines, general Yen, som förälskar sig i amerikanska missionärskan Megan (Barbara Stanwyck). Han låser in henne, som man gör med de man är förälskad i, och hon drömmer blandade drömmar med inslag av mar och erotik, som man gör om de man är förälskad i. Fantastiska dubbel/trippelexponeringar i de där drömsekvenserna, och det är definitivt det jag kommer minnas bäst av den här rullen. Hur Megan i sin dröm blir räddad från Yen av en maskerad hjälte, som vid närmare tillsyn visar sig vara ingen annan än - Yen igen! Fuffens och korruption och förbjuden kärlek, avrättningar på ljusa dagen som förflyttas en bit bort av hänsyn till Megan som uppfattar det en smula stötande. Megan hade egentligen tänkt gifta sig med den fästman hon inte sett på tre år, men räddningsarbete gällande barnhem kom emellan. Och Yen kom emellan. Och efter diverse bedrägerier och skvallrande inser Yen att hans makt är förlorad, han har fallit från sin tron, stålarna är slut, och han dricker sitt förgiftade te, som man gör när man förlorat allt. Megan åker, antar jag, hemåt på en båt med Yens före detta ekonomiske rådgivare. Var hennes fästman tog vägen står skrivet i stjärnorna. Märkligt slut. Nils Asther slutade på en kyrkogård i Hotagen, Jämtland där han verkar dela grav med polaren Iwo Wiklander.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Märklig svensk titel på detta kärleksdrama i kinesisk krigsmiljö. Nej, då föredrar jag den amerikanska originaltiteln. Den är ju en rätt utsökt sammanfattning av det hela. Det är inte alls tråkigt vilket jag skulle kunna ha föreställt mig innan jag tog mig an filmen men det är heller inte superspännande. Duktigt skådespeleri, tjusig inramning och fint foto. Särskilt drömsekvensen som både implicit och explicit uttrycker kärlekens inneboende dubbelnatur. Hollywoodproducerat med allt vad det innebär. Undrar hur den skulle ha sett ut om den hade varit helt igenom kinesisk?