Tuesday, September 19, 2017

Nr 677: Härifrån Till Evigheten

Originaltitel: From Here To Eternity (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, September 17, 2017

Nr 676: Lawrence Av Arabien

Originaltitel: Lawrence Of Arabia (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blu-ray hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Friday, September 15, 2017

Nr 675: West Side Story

Originaltitel: West Side Story (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En slags urhistorisk tragiromantisk plot, där Shakespeares Romeo och Julia är ett välkänt exemplar på vägen. Slutet på 50-talet i New York, Manhattan, stängsel och gängrivalitet mellan polskättade Jets och puertoricanska Sharks. Gliringar och provokationer mellan gängen och polisen; det är social missanpassning som ligger till grund för problematiken. Danslokal verkar dock ha ingått. Oerhört mycket armar uppåt sträck, det kan ha varit koreografen Jerome Robbins favoritmove. Den första nästan timmen känns lite halvdan, men sen ångar det på bättre när det har hettat till mellan Maria och Tony. Balkongscenen är med, likaså missförstånden om vem som egentligen är död på slutet. Kan inte påstå att jag tappar hakan av varken musiken, sången eller dansen, men Somewhere är en fin bit och America får en att trumma takten lite försiktigt, en takt som å andra sidan är lätt att tappa bort i allt artsbytande. Tankarna går förstås till Grease, men också till en av mina favoriter: Paraplyerna I Cherbourgh, som jag tycker lyckas mycket bättre i de intima kärleksförklaringarna. West Side Story kammade hem inte mindre än 10 Oscars, och regissören Robert Wise har vi träffat på tidigare i så skilda filmer som Mannen Från Mars och Sound Of Music. Easy, Action!

Jimmys betyg:

Kommentar:

Monday, September 11, 2017

Nr 674: Mupparna

Originaltitel: The Muppet Movie (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Kermit, Miss Piggy, Animal och Svenske Kocken. Plus alla andra karaktärer som bara finns som ett svagt barndomsminne längst bak i förrådet. Här är de i en roadmovie som förklarar hur hela muppgänget samlades ihop från början. Något ögonblick i taget är det lite intressant (som när Kermit cyklar i helfigur) eller roligt (som när Animal äter upp delar av sin biostol), men i stort är det en ganska tunn rulle där den stora grejen är att det är dockor som har huvudrollerna. Och det räcker ju långt i max en kvart. Massor av cameos från exempelvis Steve Martin, Richard Pryor, Orson Welles och Mel Brooks gör tyvärr inte att filmen lyfter nämnvärt. Det roligaste, och det som gör att filmen går från 2- till en rak tvåa, är det gamla häcklande radarparet Waldorf och Statler som på metaslutet lämnar sitt omdöme till filmen genom att sova på stället. Ja, eftersom det är det roligaste så blir det ju svårt att höja den här rullen högre än knäskålarna. Men den snittar definitivt upp minnet och blottlägger det faktum att jag bara har en svag aning om vad Mupparna egentligen handlade om, och jag skulle inte bli förvånad om jag ganska snart finner mig själv i ett maratontittande av gamla avsnitt. Heja internet.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, August 5, 2017

Nr 673: Vietnam - Grisens År

Originaltitel: In The Year Of The Pig (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En aldrig sinande ström av dovröstade, slipsknutförsedda talking heads marmorerat med sekvenser från Vietnamkriget; flygplan giving birth to bombs, massakrerade byinvånare, olika typer av automatvapen som nästan reklamförs, soldater i strid, protesterande människor och nationers ledare. Det finns en Wikisida med en förteckning över människor som tänt eld på sig själva i protest mot det ena eller det andra. Vietnam - Grisens År känns som en självklar föregångare och inspirationsgivare till exempelvis Fahrenheit 9/11, med intensiv klippning och motställande som grepp. Ett seriöst och bistert ansikte säger en sak, i nästa klipp visas en diametralt motsatt bild. Ironisk användning av patriotmusik. Det är ju intressant, men det blir också uppenbart för mig att jag skulle behöva ett par kilo kött till på benen för att kunna hänga med ens någorlunda i turerna, och ännu mer för att överhuvudtaget bilda mig en uppfattning om huruvida den här filmen ger en rättvis beskrivning av skeendena långt där borta för så länge sedan. Saigon, Ho Chi Minh, Indokinakriget, FNL, Nord -och Sydvietnam, Lyndon B. Johnson, Tonkinbukten, Viet Cong, napalm osv. Ställ följdfrågor till mig på något av ovanstående och du får en stum fågelholk till svar. Och så undrar jag fortfarande varför den heter Grisens År? Gris som i sicken djävla gris typ?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Hmm. Ibland, någon gång, allt som oftast, får jag känslan att en film faktiskt är bättre än vad den verkar. Att den har någonting som jag inte ser eller förstår. Att det finns lite för många hinder i vägen för att jag ska hitta fram. Hitta in. När jag kollar runt lite grann på den här filmen så tycks den ha en rätt hög status som dokumentär. Gjord mitt under brinnande krig och naturligtvis som en skarp kritik mot USAs inblandning. Men som sagt, utan undertext och med ett för mig helt obekant persongalleri som tycks rapa upp politiska klichéer så blir det en lång och obegriplig kommentar om en lika obegriplig konflikt. Men med lite hjälp på traven så skulle jag säkert kunna uppskatta den mer än vad jag gör just nu. Jag ger dock ett stort plus till många av de dokumentära filminslagen från exempelvis de protesterande brinnande munkarna.

Sunday, July 30, 2017

Nr 672: Den Stora Paraden

Originaltitel: The Big Parade (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Cinemamega av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Höga förväntningar på den här efter att vi nyligen sett King Vidors andra film i boken, En Av De Många. Tyvärr blir jag inte riktigt lika betagen av denna, även om det finns flera riktigt fina delar. Det bästa är väl själva krigsskildringarna. Helt otroligt bra gjort med tanke på att första världskriget nyss var uppfunnet. Kanoner, bomber, granater, maskingevär och bajonetter. Det kändes liksom realistiskt, aldrig over the top. Ett par flygplansbilder också, där nedskjutningen av ”Flying Fritzie” är makalöst snyggt gjord. Och så skyttegravarna som givetvis leder tankarna rakt in i På Västfronten Intet Nytt.
Men just kriget blir inte påtagligt förrän efter mer än halva filmen, och då har det gått nästan en och en halv timme, som ägnats åt en för all del småcharmig och smygsarkastisk beskrivning av livet som ung och aningslös i de förenade staterna våren 1917, men det blir alldeles för släpigt och komigennurå. Jim ska eventuellt ta värvning och runt sig har den oroliga modern som är tveksam, den krävande och beslutsamme fadern, och fästmön som är både glad och stolt att hennes tilltänkte har en uppgift larger than life. Det blir till slut trupptransport över havet till Frankrike och Champillon. Där får man som tittare nästan direkt bevittna ett gruppofredande i grönskan. Tre nyanlända män på foreign soil tar sig friheter med lokalbefolkningen minsann. Språkförbistringar till trots uppstår ljuvt klingande kärlek mellan Jim och Melisande. En kärlek som överlever förflyttning, återvändo till Amerika och retur till Frankrike med ett ben kort. Härligt med lyckligt slut, tänk om man hade fått kolla i två och en halv timme och så får de inte varandra på slutet? Nej, krigsfilmer ska sluta lyckligt, det är sen gammalt.
Kanske tog någon King Vidor åt sidan efter den här rullen och sa något i stil med att han kanske kunde korta ner några scener i sina nästkommande filmer, att han inte behöver krama ur varenda liten sekund, blinkning och gest. Det blir liksom för övertydligt och utdraget, Tempotappning. Och Kingen verkar ha lyssnat på denne någon, för i En Av De Många, som kom 3 år senare, är det ett mycket bättre driv och lite rappare klipp. Bra Kingen! Det gäller att kunna ta åt sig av välment och sakriktad kritik.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Andra filmen i boken av King Vidor. Dessvärre även den sista. Efter att ha gjort några dussin filmer under 10- och 20-talet så drämmer Vidor till med ett episkt drama om första världskriget. Någon överväldigande wow-känsla får jag inte men det hindrar mig inte från att under 141 minuter sitta klistrad av intresse och fascination. Det händer inte alltid när jag kollar på stumfilm kan jag lova. Filmen är uppdelad i tre, eller egentligen fyra delar. I den första episoden uppmuntras rikemansgrabben James (John Gilbert) att ta värvning av sin fästmö, något han först inte alls hade någon avsikt att göra. Det blir lite familjegräl och lite snyftande. I andra episoden får vi följa James och hans soldatkompisar när de är inkvarteras på en gård i Frankrike i väntan på order om att bege sig till fronten. Här blir det buskis, tjo och tjim och trots att de amerikanska soldaterna tar sig både en och annan frihet så lyckas den förlovade James få ihop det med fransyskan Melisande (René Andrée). Ack, den kärleken. Sen blir det krig och kaos och herrejävlar vilken krigsskildring. Här lyfter det rejält. Flygplansbilder, skyttegravsskildringar, bomber och granater. Det är skitigt och illaluktande och väldigt bra skildrat. I sista delen återvänder den stympade James hem och hittar sin fästmö i armarna på brorsan. Han är olycklig och bitter. Självklart återvänder han till Frankrike där han förenas med bondgårdskärleken Melisande. Det kunde liksom inte ha slutat på något annat sätt. Då. 1925.

Thursday, July 27, 2017

Nr 671: Dog Star Man

Originaltitel: Dog Star Man: Part 1 (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Dog Star Man består av fem delar; Prelude: Dog Star Man och Dog Star Man: Part 1-4. Av någon outgrundlig anledning verkar det vara på det viset att bara part 1, alltså andra delen i serien, är med i boken. Det är faktiskt märkligare än själva filmen i sig, och då är filmen väldigt märklig. Stan Brakhage vevar friskt med hyperkorta och snabba klipp, negativ, extrema närbilder, långskott, svartbildade partier, scratchningar, multiexponeringar, bildförvrängningar och faktiskt en och annan sekvens där man ser honom komma snötrampande uppför en backe med en yxa på axeln och en hund i släptåg. Lite skogshuggarsisyfos. Inte sällan upplever jag närbilder på olika sorters slemhinnor, nånstans en bebis. Jag kollade de andra delarna i serien, som tillsammans är något längre än Part 1, och det är ungefär samma tema. I Prelude mer fokus på kvinnokropp, i de efterföljande mer fokus på bebis och snöbacken. Känns egentligen helt omöjligt att tycka något om det här, kanske mer bara känna. Det känns snurrigt, spretigt, osammanhängande, helt oförståeligt, men ändå på något vis tilldragande. Lite som den presskonferens jag satt och väntade på, där Löfvén ombildade regeringen. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Som en surrealistisk musikvideo av en experimentell och psykedelisk poporkester. Utan musik. Hunden. Stjärnan. Mannen. Sträv och strävsam. Allt brantare. Allt svårare att förstå. Fast med en obeskrivbar dragningskraft. 

Sunday, July 2, 2017

Nr 670: Mysteriet von Bülow

Originaltitel: Reversal Of Fortune (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Flashbackrulle med insulinspruta i centrum. Jeremy Irons är stolpig och mystisk make till medvetslös och ytterst olycklig Glenn Close. Ja, vad var det egentligen som hände vid de där tillfällena när frugan till sist gick full koma? Det försöker den hyperaktive advokaten Dershowitz (Ron Silver) ta reda på, fastän han hela tiden bedyrar att han inte vill veta makens historia. Förvirrande. Och alla medhjälpare advokaten omger sig med, som han gärna låtsas lyssna på för att sedan tillrättavisa och mästra. Elever, varav en verkar vara hans exflickvän. Hans son är med på ett hörn. Det spelas basket och äts bufféer i tid och otid. Dershowitz ständigt tuggande på något, rörande sina kinapinnar i något, lyssnande på något, tänkande på något, resonerande kring något. Och det bara fortskrider i nästan två timmar. Blir aldrig spännande, blir aldrig upplöst, blir aldrig ledtråd på ledtråd blir gåtans lösning. Det händer nåt på slutet, när Dershowitz får en snilleblixt och avbryter alla aktiviteter i ett hallelujaeureka. Hemhjälpen! Och den svarta lilla medicinförvararen! Nä, det här var inte min rulle. Seg, genomskinlig, trubbig. Jag tänker hela tiden på tv-serien The Staircase med liknande historia, det vill säga märklig man anklagas för att ha dödat hustru, och den tyckte jag var sjukt spännande och intressant. Objection your honor! Irrelevant!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Sunny (Glenn Close) är medvetslös men vi hör henne berätta historien om hur hennes make, Claus von Bülow (Jeremy Irons) mördade henne. Eller? Tydligen är det en av 80-talets mest uppmärksammade rättegångar vi får följa i den här filmen, byggd på en bok av von Bülows advokat, Alan Dershowitz. Dershowitz är en ytterst märklig karaktär, här spelad av Ron Silver, med ett eget slags harem av juridikstuderande runt sig. Märkligt. Claus status bygger helt och hållet på Sunnys förmögenhet vilket naturligtvis gör det lätt att tro att han dödade henne för pengarna. De verkade dessutom inte trivas särskilt bra med varandra. Sunny å andra sidan var deprimerad och självmordsbenägen så hon kunde kanske lika gärna ha tagit livet av sig. Det är riktigt smart och intelligent upplagt där vi får följa hela händelseförloppet genom tillbakablickar och hustruns berättande. Och det är upplagt för att bli hur bra som helst. Och jag vill så gärna tycka det. Men jag gör det inte. Möjligen är den okej. Kanske till och med sevärd. Men knappast mer. Irons fick en Oscar och visst är han rätt duktig som den slajmige, arrogante, blaséartade aristokraten. Och Close är väl också helt okej. Men det är nåt som ändå inte riktigt lyfter. Kanske är det vanan att ständigt få en lösning på mysteriet. En Morden i Midsomer-twist där den skyldige pekas ut och vi  andra tänker - ja, just ja, naturligtvis! Här lämnas jag mest med ett - jaha, och? Men å andra sidan, det kanske inte är filmens fel.

Sunday, June 25, 2017

Nr 669: En Av De Många

Originaltitel: The Crowd (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Cinemamega av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: King Vidor, en ny och mycket trevlig bekantskap. Nån form av långtidsgigant som regidebuterade 1913 och verkar haft sin prajmtajm under 20-talet, men regisserade sin sista film så sent som 1980. Den rackaren får man kolla upp lite närmare.
En Av De Många känns väldigt fräsch sin ålder till trots. Bra tempo mellan bild och replikskyltar, delikata flerexponeringar i New Yorks trafikmyller med bilar, färjor, människor och tåg. Höghöjdsperspektiv bland skyskraporna, finurlig gestaltning av kontorslandskap och hur tankar roterar inuti huvudet. Även trappscenen när den unge John går upp mot sin döende pappa förtjänar ett omnämnande. I den här bloggen. Mouhahaha.
Fjärde juli och ännu en invånare föds i de förenade staterna. Ännu en som ska drömma, bryta upp och lämna i jakt på att ”bli något stort”. Ännu en som ska hamna på kontor och jobba sig uppåt, en som ska träffa en kvinna, förlova sig och gotta sig i nyförälskelsens smekmånadsskimmer, gärna vid Niagarafallen. Ännu ett par där vardagstristessen långsamt ska äta sig in i det faktum att det aldrig riktigt lyfter. Ingen bra feeling med svärsläkten. Lättretligheten övergår i irritation övergår i direkta elakheter. ”Marriage isn´t a word, it´s a sentence”. Sen blir dottern överkörd också. Men som tur är ordnar det sig någorlunda ändå. Som det oftast gör, för ännu några människor på jorden.
Genom hela filmen flyter en nästan påtagbar sarkasm, ett behagligt avståndstagande. Mycket intressant film. Tack, Kungen!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: King Vidor har två filmer med i boken och trots hans 70-åriga filmkarriär så är det endast filmer från 20-talet. Uppenbarligen hans storhetsperiod. 1979 fick han en heders-Oscar. Efter att nu har sett två filmer av honom så känns utmärkelsen välförtjänst. En Av De Många är en liten pärla, både till form och innehåll. En enkel, nästan löjeväckande banal, berättelse om några slumpartade människor i New York. Den bedrägliga kärleken, det strävsamma arbetet, den längtande drömmen om att lyckas. Det vardagligt tråkiga men berättat på ett överraskande, nästan märkvärdigt sätt. Underbar tajming, skönt tempo, ett nästan onaturligt kameraarbete, fint spel. Den ganska oprövade James Murray har rollen som John, och till rollen som hans hustru Mary valde King Vidor sin egen fru, stumfilmsstjärnan Eleanor Boadman. Även om Murray i den här filmen är strålande så lyckades han dock inte så värst bra i sin karriär. Han tog livet av sig knappt ett decennium senare. Bordman blev däremot nästan 100 år. Olika föll ödets lott på dessa två. Två av de många.

Wednesday, June 14, 2017

Nr 668: Ceddo

Originaltitel: Ceddo (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Friluftsteatern ger: Ceddo - en kostymdramatisk religionskomedi på kolonien.
Medverkande: 
Kolloföreståndaren: Fransmannen (langar fulsprit till ockerpriser, annars helt tyst).
Konfirmationsledaren: Prästen (drömmer om fulla hus i bastkyrkan på sin egen begravning, annars helt tyst).
Huvudkolloledaren: Imamen (radbandsbeordrar nya regler på kollot, hans tur nu).
Övriga kolloledare: (hejar på Imamen, annars hänger de mest i cabrioletmoskén och inväntar östliga vindar).
Före detta Huvudkolloledare: Kungen (trött på knopar och lägereld, vill ha skrivbordstjänst de sista åren).
Kollobarnen: Ceddo (tycker nya ledarna är sjukt mossiga, vill leka som de gjorde med gamla ledaren, Kungen).
Kollopraktikant: Prinsessan (gangstergrabbarnas våta dröm).
Ringmöten på gården. Vem ska lyda vem, och varför? Röda vita rosen, men sen ska vi ut och bränna grannbaracken.
Musik: Cut ups från actionscenerna i Mitt Namn Är Shaft

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Senegalesisk religions- och byhistoria på två timmar. Byns ceddo (krigarklass, ofrälse) hotas av lite allt möjligt - katolicism, kolonialism, islamism, slavhandel. Jag förstår att de blir förbannade. En prinsessa rövas bort och hålls som gisslan. En hämnd för att kungen flirtar lite med den vresige imamen som intagit byn med sitt följe. Flera försök att frita prinsessan misslyckas. Samtidigt hålls öppen debatt på torget. Det anklagas hit och dit, argumenteras och motargumenteras. Stämningen är minst sagt upprörd. Imamen radar lugnt upp den nya ordningen. Kungen känns lite pressad. Sen utbryter nåt slags inbördeskrig vilket jag inte alls fattar. Prästen dödas visst och kyrkan bränns ner. Även kungen får sin del av mordvapnen. När prinsessan återkommer till byn så är alla i full färd med att få sina nya muslimska namn. Det gillar hon inte så hon skjuter imamen. Bara så där. Inga krusiduller där inte. Sen är det slut. Allt sker liksom en ordning och i ett tempo som i min bok bryter mot ganska många av traditionella filmers konventioner. Här är det liksom rakt på sak. Inga undermeningar. Inget överflöd. Det som på något sätt bryter lite mot filmens berättelse är musikvalet. Men även det är briljant och elegant då regissören Sembène använder sig av amerikansk afromusik och negro spirituals, ett intressant grepp då historien kommer att visa det tragiska öde som väntar dessa människor.

Thursday, June 8, 2017

Nr 667: Svindlande Höjder

Originaltitel: Wuthering Heights (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på watchmovie på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: ”Heathcliff, it´s me, I´m Cathy” sjunger Kate Bush i refrängen till falsettdängan Wuthering Heights som kom 1977, skriven av henne själv vid 18 års ålder. Bara en sån sak.
Jag tycker mest om den här filmen för att Heathcliff (Laurence Olivier) och Cathy (Merle Oberon) framställs som komplexa människor; barnsliga, naiva, elaka, kärleksfulla, ärliga, svartsjuka, uppgivna, stolta, förvirrade, hoppfulla, längtande, saknande, försakande, hämndlystna, trånande, föraktande och tragiska. Men genom de båda löper den magnetiska dragnings- och repulsionskraften till varandra. Och magnetism går inte riktigt att förklara. Ännu.
Hela historien är en flashback berättad av hushållerskan Ellen (Flora Robson) och vi får följa Heathcliff och Cathy genom livet från det att de är barn tills dess att de båda andevandrar tillsammans vid deras favoritställe, Peniston Crag. Dessemellan har de älskat och krigat i samma stil som Martha och George i Vem Är Rädd För Virginia Wolf?. Det är bitterljuvt romantiskt, dolkstötande och frustrerande. De återvänder hela tiden till Wuthering Heights, för att sedan bege sig iväg igen, som elektroner i rörelse, vilande bara ett kort ögonblick när de byter riktning. Till slut uppgår de i Det Stora Flödet, och slutar streta emot. Först då möts de pol mot pol. Går åt samma håll.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ännu en återblick. Ännu en romantisk tragedi. Den tragiska historien om den plågade kärleken mellan Heathcliff (Laurence Olivier) och Cathy (Merle Oberon) signerad Emily Brontë. Heathcliff är den föräldralöse gatpojken som omhändertas av Cathys familj på godset Wuthering Heights på den engelska heden. Han uppfostras som hästpojke och är ständigt nära den unga Cathy. Tillsammans utvecklar de en gemensam illusion, nära och avståndstagande, som följer dem genom livet. Komplikationer, äktenskap och slutligen Cathys död kommer alltid emellan deras kärlek. Sedan dess ropar rösten från heden på honom. Först när Heatchcliff beger sig mot Cathys ensamma vålnad som deras barnsliga romantiska illusion förverkligas. Kate Bushs hit från 1977 fick efter den här filmen en helt annan betydelse för mig. Det är underbart vilka dörrar det här projektet öppnar.

Sunday, June 4, 2017

Nr 666: Djävulsmasken

Originaltitel: La Maschera Del Demonio/Black Sunday (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Daily Motion av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Vampyrhäxan Asa försäkrar sin bror gruvlig hämnd innan hon och hennes polare Javuto får varsin Satans mask fastspikad över ansiktet. Därefter ska de brännas på bål inför hurrande åskådare, men lägligt nog faller plötsligt ett kraftigt regn och omöjliggör grillfesten. Istället får Javuto plats på B-campingen utanför kyrkogården, medan Asa begravs i familjens kapellkatakomb med glasruta i kistan så att hon alltid ska kunna se korset ovanför om hon skulle vakna. 200 år senare hittas hon av en förbiresande professor och hans assistent. En fladdermus attackerar och orsakar professorn att slå sönder både kors och glasruta. Blod droppar ner och återuppväcker Asa. Game on. Hon telepativäcker sin bundsförvant Javuto som beger sig till familjeslottet för att röja. Kusken dör, pappan dör, betjänten dör. Professorn blir förhäxad, ”look into these eyes”. Lönngångar och kandelabrar, kors och tavlor, kistor och spindelväv. Till slut står han där, assistenten, mellan Asa och Katia, vem är vem? Korset avslöjar, leder rätt. Äntligen får elden sluka häxan.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Naturligtvis kunde vi inte tänka oss att se någon annan film som nummer 666. Filmen som även har gått under namnen The Mask Of Satan och Revenge Of The Vampire var förbjuden i Storbritannien fram till 1968 och självfallet starkt censurerad i USA. Jag läser mig till att det skapades lite olika versioner för olika länder, att filmen klipptes om, att man ersatte musiken och så vidare så jag har egentligen ingen aning om vilken version det är vi har sett. Den italienska fotografen Mario Bava har hur som helst själv regisserat den här gotiska skräckfilmen som placerar oss i 1800-talets Moldavien där en ung läkare (John Richardsson) blir strandsatt och förälskad i den vackra Katja (Barbara Steele) som blir besatt av en häxa som avrättats. Det sparas inte på de klassiska elementen skapade för att chockera och skrämma men särskilt otäckt blir det sällan. Däremot har man lyckats få till riktigt krypande miljöer och öppningsscenen är särskilt delikat.

Thursday, May 18, 2017

Nr 665: Brev Från En Okänd Kvinna

Originaltitel: Letter From An Unknown Woman (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Wien i början på 1900-talet och den minst sagt minnessvage pianisten Stefan (Louis Jourdan) är på väg att lura sig ur en duell. På andra sidan uppgörelsen står Lisas (Joan Fontaine) man, men det vet man inte då, när filmen börjar, att det är han. När Stefan kommer upp i sin våning möts han av sin betjänts sedvanliga tystnad, men där ligger även ett brev och väntar på honom. Det är Lisa som har skrivit brevet, hon är döende i tyfus, och i återblickar får vi veta att hon har loved him long time, ända sen hon såg honom första gången när hon var ung flicka och trollbands av hans nattliga fingerfärdighet vid flygeln. Lisas och Stefans vägar har korsats några gånger genom årens lopp, och det har bland annat resulterat i en son, som även han dör i tyfus. Detta vet dock inte Stefan något om förrän han läser brevet. Överhuvudtaget verkar Stefan inte veta något om relationen mellan honom och Lisa, vilket ter sig en ganska stor smula märkligt, även om det är tydligt att Stefan är glad i tillfälliga relationer. Jag undrar liksom mest vad det är för fel på hans minne, lite som i Memento, men det verkar inte vara det som är grejen med plotten. Avskedsbrevet från Lisa rundas av och Stefan bestämmer sig för att trots allt ställa upp i duellen med maken, med okänt resultat.
Ja, det är en klart märklig känsla som stannar kvar i mig efter den här rullen. Fint och trevligt och rörande på alla sätt och vis, och särskilt tågscenen när landskapsduken byts ut är underhållande. Men varför minns han ingenting, Stefan?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: "Perfekt in i minsta detalj" säger boken om Max Ophüls fina melodram. Intressant omdöme med tanke på hur Stefan Brand (Louis Jourdan) framställs. Dandyn och konsertpianisten tycks ha ett minne som en guldfisk. Det finns ingenting i filmen som förklarar hur han inte kan minnas den kvinna som han vid flera tillfällen har träffat, haft en affär med och till och med gjort gravid. Nog för att han är en kvinnokarl som lever lite vind för våg men denna detalj är långt ifrån perfekt i mina ögon. Utöver det är Brev från en okänd kvinna en ljuvlig pärla. Lisas (Joan Fontaine) unga idoldyrkan som leder till en livslång kärlekslängtan efter musikern Stefan är både levande och naiv men mest av allt så är den en välriktad kritik mot den romantiska kärleken. Genom ett elegant kameraspel och ett fint berättande i väl utvalda återblickar så skapas en illusion av en romantisk affär som aldrig borde ha funnits. Ändå finns drömmen där. Då som nu. Lika bedräglig som en rullande landskapskuliss.

Sunday, May 14, 2017

Nr 664: La Chienne

Originaltitel: La Chienne (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.



Roberts betyg: 3

Kommentar: Dockskåpsintro, lite som i Den Gyllene Karossen. Maurice (Michel Simon - som jag visste att jag sett nån annanstans - han spelar ju luffaren i Boudo Flyter Förbi) är en lågaxlad och släpig revisor med penseln som hobby som inte verkar överdrivet nöjd med livet. Dessutom är han gift med en ragata som har sin före detta man hängande på väggen. En kväll kliver han som en vardagshjälte in i vad som ska bli en rävsaxrelation. Han förälskar sig i någon som är förälskad i någon annan som mest verkar förälskad i sig själv. Dock är pengar inblandade och därför låtsas det, och ljugs det, och manipuleras det, och göms det, och vänstras och högras det. Maurice målar och målar för att täppa till hålen, men hålen växer och till slut står han där instövlad med sovrumsdörren i hand och inser att han blivit förd bakom det berömda ljuset. Då kommer brevkniven fram och kärleken dör. Dödsstraff till fel snubbe i en kort och koncis rättegång, och Maurice får dra sig tillbaka ut på gatorna, in i gränderna, utan rakhyvel, utan jobb. Tillsammans med ragatans före detta men återupplivade make fönstershoppar han sin egen konst och jublar över 20 upphittade Franc. Så kan livet gå. Inte för särskilt många, men för vissa. Man ska akta sig för konst och relationer.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ridån går upp några dockfigurer förklarar för oss vad vi kommer att få se. En banal historia helt utan hjältar och moral. En vanlig historia om vanliga människor; han, hon och den andra. Som vanligt. Michel Simon spelar den lugna amatörmålaren Legrand som lever i ett kärlekslöst äktenskap. Han träffar den prostituerade Lulu (Janie Marèze) och faller pladask. Lulu är dock väldigt förälskad i sin hallick Dédé (Georges Flamant) och tillsammans bestämmer de sig för att lura den naiva Simon på pengar. När Legrand förstår hur det ligger till blir han galen av svartsjuka och dödar Lulu. I likhet med exempelvis Blå Ängeln så är det en man som faller offer för en kvinnas förföriska sensualism. En tacksam plot tydligen och resultatet blir okej. Men det är miljöerna, exteriörerna och livet i bakgrunden som lyfter den här filmen. Och så den karakteristiska Simon som är stjärnan med sitt löjeväckande kroppspråk och sin trötta mimik men även med en lidelse och en självklar närvaro. Enligt Wikipedia så var triangeldramat mellan Simon, Marèze och Flamant verkligt även utanför filmen. Det tragiska med den historien är att Marèze omkom i en bilolycka när Flamant och hon var ute och körde. Två veckor efter inspelningen. Simon blev tydligen förkrossad. Ofta överträffar verkligheten dikten.

Saturday, April 29, 2017

Nr 663: Ice Storm

Originaltitel: The Ice Storm (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Västgården i Gåxsjö och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Swing time! Tacksägelsedrama på 70-talet med en mängd kända ansikten. Frodo är där, Spindelmannen är där, Fantastiska Fyran är där, Ellen Ripley är där, delar av TomCat är där och triggerhappyOtto från En Fisk Som Heter Wanda är där. Det varnas för kyligt väder och det verkar inte gå så bra för Nixon, antar att det är Watergate. Det krackelerar i både relationer och isbitsbehållaren när vardagsdrinkarna blir allt fler och allt starkare. På nyckelpartyt blir det fiskdammslotto och medan de vuxna fumlar sig igenom framsätesaction håller de unga på att upptäcka varandra genom andra slags rollspel. Nixonmaskscenen är underbart märklig.
Filmens första tjugo minuter gör mig närmast stelkrampad av oro. Det känns så enormt replikerat och onaturligt. Sen blir det långsamt bättre och mer intressant, men samtidigt har jag min vana trogen svårt att hänga med i vem som är vem i familjerna. Några riktigt dråpliga repliker från Weaver och Kline till de unga; förmodligen väl menade visdomsord som bara tydliggör att de vuxna är ljusår mer hämmade än nästa generation. Tydligen ska elincidenten på slutet vara en av de bidragande orsakerna till att Ang Lee ville göra film av boken, den berörde honom så djupt. Kan tyvärr inte känna att han lyckades förmedla den känslan vidare in och genom filmen. Dock en rulle fylld av härlig bitterhet, leda, tillkortakommanden och lighteskapism.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Lågmäld och sval grannsamverkan. Vi bevittnar egentligen inga större känslomässiga utfall utan hela historien går liksom på återhållsam sparlåga. Alldeles underbart oengagerat emellanåt. Som när grannungarna testar vuxenlivets gränser. Fullkomligt känslolöst. Men under ytan kokar det som man brukar säga. Det är otrohetsaffärer, partnerbyten och ett 70-tal som både skaver och lockar. Ang Lee gör en mycket fin skildring av förortsfamiljernas vardagsfrustration, familjelivets svarta botten. Ett begåvat och intimt stjärnspäckat drama. Och mitt i detta placerar han "Spindelmannen" Toby Maguire i rollen som sonen Paul, en drömmande superhjältefantast som kritiskt betraktar sin familj. Och så har vi ovädret som lurar. Isstormarna som emellanåt drabbar delar av USA och gör att allt bokstavligt talat fryser till is. Ett oerhört fascinerande väderfenomen som kliver in i historien som en deus ex machina och på något sätt både räddar och förgör historien.

Monday, April 24, 2017

Nr 662: Kvinnan Eva

Originaltitel: The Lady Eve (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Bibliskt tecknad öppning med ormen, Eva och äpplet. Visselduell mellan lilla steampipen - som tar Hopsie (Henry Fonda) från det djupaste av Amazonas - och väldiga oceangångaren där Jean (Barbara Stanwyck) redan är ombord, redo att kortlura skjortan av ännu en sucker. Och de första 50 minuterna av filmen där på båten är riktigt intressant och underhållande, med sminkspegelscenen som en av höjdpunkterna. Det är dragspelsblandningar av cold decks, bra tempo i repliker varav en är en riktig klassiker: ”barn respekterar inte sina föräldrar längre!”. Hört den förut, någon? Nyligen, någon?
Men sen händer nåt märkligt. Jean förvandlas till Eve utan att, hör och häpna, ens klä ut sig, byta frisyr, färga håret eller ändra sig på nåt annat sätt. Det enda hon gör är att byta från amerikanska till engelska. Och, hör och häpna, Hopsie tuggar i sig det betet utan att blinka mer än kanske en gång. Vad är grejen? Och häri ligger liksom hela resten av filmens plot, inkluderat slutet när Eve blir Jean igen. Jag tittar på filmen med den där bekanta känslan av att jag måste ha missat något. När jag för en gångs skull tycker att jag begriper handlingen, så är handlingen obegriplig. Men de är bra båda två, Stanwyck (känd från Törnfåglarna!) och Fonda (lik Rob Lowe!). XXL-snubben som ger hungrig klock- och klangkonsert på terassen i hopp om frukost gjorde min dag. Och höjningarna vid pokerbordet. Hundra till. Tvåhundra till. Då måste jag höja hundra till. No limit höj’em.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Det finns något fräscht och uppfriskande i denna annars rätt töntiga komedi. Och jag tror det ligger i den mer eller mindre övertydliga undertonen - den bedrägliga attraktionen, den förhandlingsbara kärleken, det sexuella syndaspelet. Och ena halvan av filmen på kryssningsfartyget är faktiskt riktigt bra och det är Barbara Stanwyck i rollen som lycksökerskan Jean som levererar. Henry Fonda är okej som ormtjusaren och ölbryggarhipstern Hopsie Pike som låter sig snärjas av den duperande Jean och hennes kuperande pappa. Sen tappar man greppet. Hopsie får reda på att Jean är en bedragare och gör slut, Jean blir förbannad och ska hämnas genom att byta dialekt och bli Eva för att återigen kunna lura honom. Och även om dialogen och tempot är rappt så funkar väl återstoden av filmen sådär i min värld. Pokerspelet och sminkspegelscenen är höjdpunkterna, både smart nyskapande och lustigt tafatta. Fantastiskt.

Saturday, April 22, 2017

Nr 661: Gasljus

Originaltitel: Gaslight (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Londonskumt i slutet på 1800-talet, men det känns ofta som att det lika gärna kunde vara i alla fall 1960-tal. Kanske med undantag för när det rings i den majestätiskt tystgående hembiträdesklockan; han drar i det där tygstycket och det ringer nån annanstans, så mycket förstår man, det ringer i de nedre regionerna, i något av de undanskymda rummen, och bara ögonblick senare infinner sig resurserna, de ständigt närvarande och beredda uppassarna.
Ingrid Bergman är fenomenalt paranoid och ordentligt förd bakom gasljuset, men tar en gruvlig revansch på slutet när hennes man juvelfetischisten (Charles Boyer) till slut får ta sitt pick och pack och komma ner från vinden. Nervig historia det här med mycket blickar, miner och andra små medel. Manipulation och misstro. Hitchcockska trappscener och skuggspel. Mästerlig användning av livemusik i scenen när klockan försvinner på konserten. Det som håller mig från en rak fyra är att det så tidigt, ja nästan ända från början står så klart att maken är skummisen, och beter sig som en sådan. Det hade man kunnat spela lite mer med, att låta tittaren mer gradvis bli varse om att det är han som ligger bakom dimridåerna.
Och stackars poliserna på den tiden, med de hakhjälmbanden alltså. Eller underläppsband närmare sagt.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Bergman och Boyer möts i en tät thrillerduell där Bergman drar det längsta strået. Boyer kommer inte långt efter men jag stör mig på att han i vissa ansiktsuttryck är fånigt lik Mr Bean. Och jag kan inte släppa det. Bergman däremot har ett ljuvligt uttryck och ett fantastiskt skådespeleri. Klassisk och tidstypisk men alltid på rätt sida gränsen av det överdramatiserade och överspelade. Intrigen i Gasljus har vi sett förut i många nyare psychothrillers men det är något med den här filmen som sticker ut i mängden. Noirkänslan. Det subtila spelet. Den klaustrofobiska återhållsamheten. Även om det från början är uppenbart vem den lismande maken egentligen är så gör det inget. Snarare får det mig att tänka när hon ska upptäcka bluffen. Vilket hon naturligtvis inte gör eftersom han, med lite naivt men kaxigt stöd av den unga husan Lansbury (senare känd från Mord och inga visor), hjärntvättar henne till förbannelse. Och som alltid är det en annan man som kommer till undsättning och får henne på rätt köl. Inte för att jag hade förväntat mig något annat i en Hollywoodfilm från 40-talet men det går ju alltid att hoppas. Hur som helst så är det kvinnorna som presterar i denna cineastiska juvel.

Monday, April 17, 2017

Nr 660: King Of New York

Originaltitel: King Of New York (1990) iMDB Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tågen mellan Borlänge och Östersund via Mora och av Robert på fulsajt på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regissören Abel Ferrara har en film med i boken - denna - och bara någon av alla gudar vet hur han fick med den. Med en fuckcount på 90 och ständigt återkommande kamikazerepliker som ”Room service motherfuckers”, ”Party time motherfuckers”, ”I´ll kill you motherfucker” och ”Die motherfucker” känns det som att sitta i ett fuckhagel i 107 minuter. Dock med viss växlande molnighet, för det är ju kul att se stjärnor innan de var stjärnor; Caruso, Snipes, Fishburne. Och Christopher Walken gör en Ernst-Hugo Järegård och trollar fram en viss trovärdighet i helt overkligt platta repliker. 
Det skjuts en hel massa också. Enligt vissa beräkningar tretton gånger för mycket för att det ska ge nån slags body åt handlingen. När som helst kan det komma ett skott, en salva, ett kulregn. Vissa dör på fläcken av ett halvhjärtat distansskott, medan Snipes har den närmast superhjälteaktiga förmågan att ta fem kulor point blank och ändå hålla kvar ett stryptag på Fishburne. 
På det stora hela ett massivt pekoral till film men med ett visst auktionsvärde på grund av de unga, sedermera berömda skådisarna. Och några fina klipp och miljöbilder. Det måste man ju ändå ge filmen; den lyckas verkligen framställa New York som ett hopplöst ställe att vistas på, oavsett vilken sida av lagen man befinner sig.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Helt sjukt. Direkt efter att jag hade sett den var jag uppe på 3+. Helt galet ju. Det måste ha varit den överväldigande känslan av att se början av den på tåg 42 mellan Borlänge och Mora och slutet på Inlandsbanan mot Östersund. Jag gillar tågfilm. Alltså att se film på tåg. Jag minns när SJ hade sina biovagnar på nattågen. Finns de fortfarande förresten? Biovagnarna? Det vore nåt, att hyra en biovagn mellan Östersund och Göteborg, bjuda in nära och kära och runda av projektet med den allra sista filmen på räls. När nu den dagen kommer. Film är bäst på bio säger dem. Film är bäst på tågbio säger jag. Fast inte alltid.  När jag nu, en vecka senare, ska ge mitt omdöme om King Of New York är jag lite mer balanserad och nyanserad i mitt omdöme. Kort sagt - den var egentligen inte så bra. Plusset får den för Christopher Walkens tolkning av maffiakungen Frank White och den bisarra New York-miljö som han verkar i. Det är liksom alla mot alla i den här våldsamma och hormonstinna gangsterfilmen. Och alla verkar förlora. Och dö. Och det där barnsjukhuset som White skulle bekosta, hur gick det med det egentligen?

Saturday, March 18, 2017

Nr 659: Nema-Ye Nazdik

Originaltitel: کلوزآپ ، نمای نزدیک‎‎, Klūzāp, nemā-ye nazdīk (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Robert på Bio Capitol i Göteborg och Jimmy på Veoh på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av de filmer i projektet som jag gärna vill tycka bättre om än vad jag faktiskt gör. Det är definitivt ett intressant grepp; de som var med om händelsen är efteråt med och dramatiserar den. Och ibland i rättegångssalen blir det brännande när Sabzian utvecklar syftet med sina avsikter att utge sig för att vara regissören Mohsen Makhmalabaf. Men jag vet inte, det känns mest ganska utdraget tycker jag. Han har ju knappt gjort något. Han fick pengar till en taxi, under falskt namn. Jag förstår ju att själva gärningen kanske inte är det viktiga här, men det blir liksom lite uppblåst kan jag känna. Men fint berättat med cut ups och början till slutet först. Och så det lite underliga med slutet på motorcykeln, att ljudet har redigerats bort för att Sabzian tydligen omöjliggjorde för Makhmalabaf att leverera sina tänkta repliker. Ja, säga vad man vill, men säg inte vad du vill.
Jag leker med intrycket att både Man Bites Dog och David Holzman´s Diary springer i samma manege som Close-Up, men att Close-Up hamnar en bit på efterkälken.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland smäller det bara till när man minst anar det. Alla så kallade docufictions, dokumentärer, dramadokumentärer eller vad det nu kan finnas för något spetsas till på ett aldrig liknande sätt i den här filmen. Berättelsen handlar om hur den fattige mannen Hossein Sabzian plötsligt börjar presentera sig som den stora regissören Mohsen Makhmalbaf, (som bland annat har gjort filmen Gabbeh) och lyckas lura sig in i en familj med löfte om att han ska göra en dokumentär om dem. Han får pengar och vänskap men till slut väcks misstankarna och han polisanmäls. Det blir en rättegång där Sabzian åtalas för bedrägeri. I en lång rättegångsscen får vi höra hans berättelse om hur han genom sitt enorma filmintresse ville vara Makhmalbaf, att han ville bli sedd, uppskattad, betydelsefull och att det till slut inte ens var en roll han spelade utan hur han faktiskt kände sig som den store regissören. En intressant plot som hade varit tillräckligt intressant även om den inte hade hänt på riktigt. Nu är det ju en verklig händelse och ännu mer intressant blir den genom att vi vet att de som spelar i filmen är personerna som själva var med om händelsen. Inte bara Sabzian själv, utan även familjen Ahankah som anmälde honom för bedrägeri. I filmen medverkar även Abbas Kiarostami som har regisserat hela spektaklet och jag frågar mig samma sak som jag gjort många gånger tidigare i det här projektet - vad är på riktigt? Det här blir liksom meta-meta på ett alldeles fantastiskt sätt och jag kommer på mig själv att skratta flera gånger för att det är så bisarrt. Här har "bedragaren", de "bedragna", journalister och regissören Makhmalbaf själv faktiskt ställt upp på att dramatisera, återberätta eller bara presentera den händelse de själva var med om. Nema-Ye Nazdik testar på ett nytt sätt gränserna för vad som är sant, det är en hyllning till filmkonsten och filmens ödmjuka och förlåtande stil är mina ögon helt underbar.

Monday, March 13, 2017

Nr 658: Ordet

Originaltitel: Ordet (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Om x är Ordet är y Gud, således är x=y vilket ger y=x som innebär att Gud är Gud, Ordet är Ordet och i begynnelsen var både Ordet och Gud Ordet och Gud. Gud var hos Gud, Ordet var hos Ordet och de var i begynnelsen.
Det är inte lätt att hålla isär turerna när det gäller vilken slags tro som är den rätta, hur man ber på bästa sätt och om mirakel verkligen kan ske. Ska jag be utan att tro, eller tro utan att be? Vad är det jag tror på och vem är det jag ber till? Om jag tvivlar, vad är det jag tvivlar på?
114 scener med riktigt låg takhöjd. Varje bild som en förebrående tavla som hänger i nån tillknäppt korridor, stirrar ner mot de fållade lammen som rör sig vilset på heltäckningsmattan. Johannes är ju bäst, glider omkring i form av Jesus, säger han själv i alla fall och det finns väl ingen anledning att misstro honom? Han levererar ju.
Två gånger i filmen ser man det kors som är upprättat vid den plats där Kaj Munk hittades mördad av Gestapo 1944. Det var bara en vecka efter den första filmatiseringen av Ordet, då i en svensk version med bland andra Victor Sjöberg. Den verkar omöjlig att få tag på, men jag vill så hemskt gärna se den att jag har önskat den till Cinemateket i Göteborg; jag har så att säga bett om det. Om de visar den där ska jag börja tro på mirakel jag med.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Carl Theodor Dreyer har vi tidigare stiftat bekantskap med i hans sista stumfilm En kvinnas martyrium och hans första ljudfilm Vampyr, två väldigt olika filmer men lika strama och expressionistiska. I Ordet har vi nog däremot hans stora mästerverk, en film helt avsaknad av effektsökeri. Den är lika enkel som stram och stilla. Filmen är baserad på den danska prästen Kaj Munks drama. Handlingen kretsar kring bondfamiljen Borgen som trots sin kärleksfulla omsorg har en del slitningar och meningsskiljaktigheter. Morten är änkeman, far till tre söner och en god kristen av den äldre skolan. Han plågas enormt av en av sönerna Johannes som tror han är Jesus och vandrar runt på ägorna som en vålnad. Den yngsta sonen vill gifta sig med dottern till en fritänkande pastor och den äldsta sonen är ateist och gift med pigan Inger. Det är naturligtvis upplagt för ett intrikat och konfliktsökande kammarspel med religiösa förtecken men det vi får bevittna är ett intimt och övertygande drama om tro, kärlek och mirakel. Det är långa tagningar som liksom drar mig in i berättelsen, in i Borgens familj. Jag förstår Mortens uppgivenhet över Johannes konstiga mässande. Jag känner med familjens vemod. Och jag upplever samma djupa förundran vid Ingers dödsbädd som människorna i filmen. Det fantastiska är att Dreyer vägrar göra spänning av slutet, han vägrar ge oss en förklaring. Ordet är en ödmjuk film och ett fantastiskt stycke filmkonst.

Saturday, March 11, 2017

Nr 657: Dansen Går

Originaltitel: Swing Time (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Daily Motion av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Klart bättre än den andra Astaire/Gingers vi nyss såg; Top Hat. I Dansen Går finns det i alla fall en lite intressant intrig, om än så klassiskt klassisk. The Way You Look Tonight är ingen dum låt alltså. Dock är den största behållningen med filmen numret ”Bojangles Of Harlem” där Astaire steppdansklappar trippelskuggan av sig själv.
Väldigt svårt att förstå varför Top Hat är med i boken när Dansen Går finns med.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Några dagar senare och ett år efter premiären av Top Hat var det så dags för Dansen Går. Här blir det däremot genast lite mer intressant. Kanske börjar jag uppskatta genren lite mer och nu var jag dessutom inne i ett slags swing mode. Nåväl, Lucky (Astaire) är dansaren och spelaren som missar sitt bröllop och behöver komma fram med lite stålar för att visa svärfar att han är god nog att få gifta sig med den trista Margaret (Betty Furness). Han söker lyckan i New York där han träffar Penny (Rogers), en instruktör på en dansskola. Efter lite misstolkningar, en del vändningar och vadslagningar så får Lucky och Penny dansa på en audition. Och nu uppstår ju naturligtvis den hopplösa känslan av tvivel. "Ack, varför känner jag som jag känner för Penny när jag ska gifta mig med Margaret?" Tack och lov dyker Margaret upp mot slutet och räddar situationen genom att helt enkelt göra slut med Lucky. Puh. Dansen Går är bättre än Top Hat både i handling och dans men jag irriteras enormt av de krystade skämten och de pinsamma skratten på slutet. Och så har vi det omtalade black face-numret, störande och kränkande men otroligt snyggt. Oscar för bästa musik men The Way You Look Tonight hade helt gått mig förbi.

Tuesday, March 7, 2017

Nr 656: Top Hat

Originaltitel: Top Hat (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Daily Motion av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 2

Kommentar: När Fred Astaire säger ”hello!”, vilket han gör typ tretusen gånger i den här filmen, låter det som att han har glättiga ballonger i munnen, särskilt vid de två l:en. Hello! Runda, liksom från nedre gommen framskjutna l. Och så ser han så där svagt bortkommen ut. Hello! Och sen börjar han steppa. Helt från ingenstans. Bara en liten spontanstepp närhelst det faller honom in. Hello! Stepp stepp.
Nej, det är inget för mig, de här steppmusikalerna.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Top Hat inleder den lilla sviten på de två Rogers/Astaire-filmer vi ska se efter varandra. Fast det visste vi inte när vi såg den här. I Top Hat har vi en glassig förväxlingskomedi där handlingen är är fullkomligt intetsägande. Dansaren Jerry (Fred Astaire) kommer till London för att vara med i en show. Han träffar Dale (Ginger Rogers) och blir upp över steppskorna förälskad så han stalkar henne genom hela stan. Otäckt men i denna tid och i detta sammanhang säkert både normalt och charmigt. Förväxlingen börjar när Dale misstar Jerry för sin väninnas make och sedan börjar karusellen som tar oss hela vägen till kärleksbåtarna i det överdådiga Venedigs kulisser. Lite spännande och lagom vågat är det ändå att se det märkliga men samtidigt helt obefintliga triangeldramat mellan Jerry, Dale och väninnan Madge där även Madges riktiga make Horace gör kvartetten fullkomlig. Lyfter gör det nästan inte alls, förutom i danserna som flyter på riktigt bra. Men så är det ju det här radarparets främsta kvalitet. Bild och ljudkvaliteten är däremot förvånade bra. Cheek To Cheek dansar vi snabbt över till nästa film.

Tuesday, February 21, 2017

Nr 655: Inkräktare

Originaltitel: La Joven (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Daily Motion av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: White trash, fresh nigger, dig it, rape, girl, woman, klarinetten är en lakritspinne, rasist eller inte, i vems ögon, våldtäktsman eller inte, i vems ögon, pedofil eller inte, i vems ögon, tjuv eller inte, i vems ögon, prästen ser men hur tungt väger guds ord, flickan ska döpas, vilden driver upp på land som en Robinson och äter rå krabba, i relativa civilisationen tillagas kanin och ägg, efter konstaterat samkrigande ingås samarbete, vi är lika, efter konstaterad misstänkt våldtäkt avbryts samarbete, vi är olika.
Söderhavsbländande svartvitt foto. Isolerad historia som skickligt låter mellanmänskliga och gudomliga föreställningar kretsa kring den unga kroppen som liksom svävar fritt mellan de olika krafterna. Stöts hit och dit. Formas av det. För vidare.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många engelska namn - The Young One, White Trash, Island Of Shame. Alla är bättre än den svenska taffliga titeln Inkräktare. Luis Buñuel har vi träffat tidigare och det är alltid lika spännande att se vad han bjuder på. Det är amerikansk efterkrigstid. Rasismen är påtaglig i den amerikanska södern. En svart man ror i land på en ö på flykt undan polisen. Han är oskyldigt anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. På ön som är ett naturvårdsreservat finns den föräldralösa flickan Evvie, barnbarn till en nyligen avliden man samt viltvårdaren Miller. Miller har fattat tycke för den unga flickan. Elvie välkomnar och hjälper Traver som kommer till ön för att få skydd. Miller ogillar detta skarpt och fram växer en mörk, komplex historia om rasism, om våldtäkt, om svartsjuka. Det blir ett intimt drama som är obehagligt men spännande där den naiva men viljestarka Evvie bär historien framåt. Inkräktare skiljer sig en del från Buñuels tidigare surrealistiska verk men de mörka, poetiska och filosofiska elementen finns kvar, om än tydligare än tidigare, och filmens amatörmässiga framställning är frigörande på något vis. Bra Buñuel!

Tuesday, February 14, 2017

Nr 654: Den Gyllene Karossen

Originaltitel: Le Carrosse d'or (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Daily Motion av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ridå upp, och in på metascenen rullar semiMacGuffin-karossen som en länk mellan den gamla och den nya världen. Peru, och ett nyanlänt italienskt commedia dellárte-sällskap gör sitt bästa för att liva upp livet. Camilla (Anna Magnani) uppvaktas - förutom av Felipe i sällskapet - av en tjurfäktare och en vicekung, men hon är mest intresserad av sina två timmar på scen varje kväll, då hon genom att spela någon annan kan realisera sig själv. Den Gyllene Karossen utvecklar och invecklar sig i farsfart till en gestaltning av spänningsförhållandena mellan åtrå och avvisande, mellan nyfikenhet och girighet och mellan rampljus och backstage. När Camilla på slutet står mellan mig och den nedsänkta ridån och erkänner att hon saknar sina beundrare, känns det som att ha följt en titthålsoperation i ett dockskåp, men utan att egentligen veta hur det gick när bedövningen släppte.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Jag måste googla kaross för att få veta vad det egentligen betyder. Kaross kommer av latinets carrus som betyder kärra eller vagn via italienskans carrozza via franskans carrosse. Okej, då klarnar det lite bättre. Det är nämligen en gyllene vagn som står lite i centrum av den här berättelsen. Eller nja, i centrum står egentligen den italienska commedia dell'arte-aktrisen Camilla (Anna Magnani) som på en liten turné i 1700-talets Peru, den nya världen, blir uppvaktad av diverse män, bland annat den spanske vicekungen som ger henne en gigantisk guldvagn i present. Vagnen är som hämtad ur Disneys Askungen. Fast i guld då. Jean Renoirs farsartade historia blir ett rätt tröttsamt teaterstycke kompat av Vivaldi. Truffaut har tydligen kallat filmen för "den noblaste och mest förfinade film som någonsin gjorts". Jag håller inte med. Det bästa i filmen är när Camilla får frågan vad hon tycker om den nya världen och lite blasé svarar att "den blir nog bra när den blir klar". Men Den Gyllene Karossen tror jag har svårt att nånsin bli riktigt bra.

Sunday, February 12, 2017

Nr 653: Mitt Afrika

Originaltitel: Out Of Africa (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.



Roberts betyg: 3-

Kommentar: A whole lotta campingromantik med stråkar. Nationellt och individuellt habegär och kontrollbehov som leder till kolonialisering, safari och syfilis. Tekniska framsteg introduceras i form av ånglok, bil, grammofon och flygplan. Fina flygplansscener som känns snodda rätt av i Den Engelske Patienten. Lokal flora och fauna flimrar förbi och jag inser att jag förmodligen aldrig kommer kunna se giraffer utan att tänka på Sans Soleil. Några fina infödingsrepliker sticks in, varav den absolut bästa är: ”Britterna kan läsa, vad gott har det gjort dem?”. Det här var en savannrulle i absolut längsta och långsammaste laget. En hel del fina naturbilder, och lejonscenen höjde pulsen litegrann, men jag upplever inte att det bottnar nånstans på två och en halv timme.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Äntligen en vattendelare. Förra sommaren besökte jag Karen Blixens hem i Rungstedlund i Danmark som numera är museum. Jag visste knappt vem hon var men under besöket tecknades en bild av en äventyrslysten författare med konstnärsambitioner fram. Jag fick veta att hon, enligt henne själv, sålde sin själ till djävulen för att för alltid kunna ha möjligheten att berätta goda historier. Hon gifte sig med sin syssling, den svenske baronen Bror, för pengarnas skull. Alltså inte hans utan hennes. Hon, eller snarare hennes mamma, gav honom möjlighet att kunna öppna ett kaffeplantage i Brittiska Östafrika, nuvarande Kenya. Bror svirar runt på diverse äventyr och verksamheten blir lidande. Äktenskapet med Karen är i princip dött men modern fortsätter att skicka pengar. Till slut funkar det inte längre utan Karen och Bror skiljer sig. Karen flyttar hem. Tiden i Afrika skildras i biografin Den afrikanska farmen och det är denna bok som ligger till grund för Mitt Afrika. Framför allt är det vänskapen med Denys Finch Hatton (Robert Redford) som filmen kretsar kring. Karen spelas på ett fantastiskt sätt av Meryl Streep. Bror vet naturligtvis om relationen mellan Karen och Denys men har överseende med denna. Äktenskapet med Karen är ju ändå bara för pengarnas skull och Bror rullar nog runt i buskarna även på sitt håll. Denys dör under en flygsafari och Karen betraktas som hans änka och får sköta begravningen. Karen kommer alltid att sörja Denys. Under tiden i Afrika får Karen syfilis och blir tvungen att resa hem för att kurera sig. Hon kommer dock tillbaka till Afrika men sjukdomen kommer att plåga henne livet ut. Karen dör barnlös men väldigt framgångsrik 1962. Även om Mitt Afrika är en überromantisk skildring, en rätt ytlig relationsrulle, så finns det så mycket spännande mellan raderna, mellan scenerna, bakom berättelsen och i karaktärerna. Kombinerat med en episk berättarstil och storslagna vyer så blir det helt enkelt en jävligt bra blockbuster. Eller kanske är det bara tack vare mitt besök i Rungstedlund förra året.

Thursday, February 2, 2017

Nr 652: Och Tranorna Flyga

Originaltitel: Летят журавли, Letat zjuravli (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 5-

Kommentar: Första filmen i nya hemmet och vilken rulle att öppna med! Förutom det enormt befriande i att utgångspunkten är civila relationer i krigstider, och förutom att Tatiana Samoilova är fantastisk i rollen som hopplöst kvarlämnad ekorre så är den största behållningen med den här filmen kameraarbetet. Jag har en ny idol, och han heter Sergey Urusevsky. Minst sagt innovativa vinklar, makalösa lösningar i till exempel trapphuset och en slags förhistorisk steadicam i folkmassetagningarna och vid fältslagen. Detta i kombination med en redigerare från himlen, Mariya Timofeeva, gör att man bara häpnar flertalet gånger. Enda sovjetiska filmen som vunnit Guldpalmen i Cannes. Underbar start på ölivet!

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: I rysk filmtradition talar man tydligen om före och efter Stalins död. Efter andra världskriget och under slutet av Stalinismen begränsades de stora filmbolagens möjligheter. Ekonomisk ödeläggelse och rädsla verkar ha varit orsakerna. Efter Stalins död 1953 såg man däremot en pånyttfödelse av den sovjetiska filmkonsten och fyra år senare kom Och Tranorna Flyga. I min värld en helt obekant film. Michail Kalatozovs film om kärleksparet som skiljs åt strax innan krigsutbrottet är en vågad berättelse, inte för att den skildrar krigets konsekvenser för det civila samhället, utan mer för att den inte hyllar den sovjetiska storslagenheten och den ryska krigsmaskinen. Bara det är ett tecken på att nya tider var möjliga för den sovjetiska filmen. I centrum står Veronika, helt ljuvligt porträtterad av Tatiana Samoilova, som blir lämnad av Boris när han drar till fronten. Hemmavid går livet vidare men där tidigare referenspunkter plötsligt har upphört. I kriget finns inga hjältar, ingen ära. Det finns bara ett liv som pågår, val som görs för att överleva, för att gå vidare. Men det mest häftiga med den här filmen är det hisnande och fantastiska kameraarbetet som jag sällan har skådat. Hur gör han Urusevsky? De visuella effekterna är fullt närvarande och extremt tydliga men på ett sådant fint och balanserat sätt så att de aldrig tar över för sin egen skull. Det är sublimt och explicit på samma gång. En underbar pärla som sticker ut på ett alldeles säreget sätt.

Sunday, January 29, 2017

Nr 651: Sans Soleil

Originaltitel: Sans Soleil (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Chris Marker har vi träffat förut, då med hans halvtimmeslånga stillbildskomposition Terassen. Sans Soleil både påminner och skiljer sig åt från den filmen. Likheten är berättarrösten, behandlingen av minnet, och en känsla av att Marker ger fullständigt fan i konventionell dramaturgi. Underbart, och där slutar kanske likheterna. Sans Soleil är rörlig, tre gånger så lång som Terassen, den är i färg (16 mm) och känns inte lika dystopisk. Essäfilm står det på några ställen. Ett svårdefinierbart begrepp, som de flesta begrepp, och jag hittar avhandlingar i ämnet, hundra sidor långa. Det är i alla fall fråga om en film som inte är den mest lättsmälta jag ätit. Varje bild och textrad är vid en första anblick ditkastad som på måfå, det känns spretigt och osammanhängande. Första gången jag såg den var jag nere på 3, kanske 3+. Jag fattade liksom ingenting, inte mycket i alla fall. Dock fanns det något nästan hypnotiskt i formuleringarna och bildsekvenserna. Nu har jag sett om den flera gånger och för varje gång växer den, utvidgar sig inåt i mig. Det är nästan så att man behöver stanna upp vid många av formuleringarna för att verkligen ge dem tid att sjunka in, att försöka förstå dem. Som med den här i början (min fria översättning): ”Jag kommer att ha ägnat mitt liv åt att försöka förstå minnandets funktion, som inte är motsatsen till glömmande, utan snarare dess innersta kontur. Vi minns inte. Vi återskapar minnet, mycket som historien återskapas. Hur kan man minnas törst?”. Som jag tolkar det; man kan inte minnas törst utan att bli törstig.
En kvinna läser upp brev från en jordenruntresande. Han besöker Japan, Guinea-Bissau, Kap Verde, Island, San Fransisco och Paris. Efter alla hans resor runt globen är det banala det enda som numera intresserar honom. Till bilder av färjesovande japaner, marknadsbesökande afrikaner, rymdfärja, skjuten giraff,  tv-spelstvättade filmklipp, tåg, katter och ugglor filosoferar brevskrivaren kring riter, minnets konstruktion och om det överhuvudtaget finns, krig, kolonialisering, sociala skillnader och emuer på Mauritius. Ett helt avsnitt ägnas åt filmen Studie I Brott och den svindlande tidsspiralen. Tv-spelstvätten kallas för Zonen efter filmen Stalker, och Marlon Brando citeras ur Apocalypse. Hela Sans Soleil är en mästerlig sammanställning av klipp från flera olika filmare och situationer, även om merparten verkar vara filmad av Marker själv. Det här är definitivt en av de mer intressanta filmer jag har stött på i projektet - den hamnar lätt på tio i topp. Men som med viss poesi behövs läsas flera gånger innan den landar rätt, behöver denna rulle mycket tid och flera omtittningar. Inte mig emot, när jag har sett den fyra gånger till är jag säkert uppe på en rak 5:a.  
Filmtiteln kommer från den ryske kompositören Musorgskijs sångcykel ”Sunless” från 1874. Musorgskij har vi - utan min blankaste aning - stött på flera gånger i projektet då hans musik finns med i så olika filmer som Trollkarlen Från Oz, Fantasia och Natural Born Killers

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Allt hänger ihop. Allt löses upp. I Sans Soleil utforskas människans samlade erfarenheter, de kollektiva men individuella minnena. Återskapade förnimmelser. Det är en resa till det innersta. Och det yttersta. Boken säger att den är som "dikt som man skulle kunna hitta i en tidsmaskin". Underbart beskrivet. Lika intressant som svår. Lika hypnotisk som obegriplig. Varje textrad, varje observation är en egen berättelse. Sans Soleil kräver flera flera omtittningar för att lager för lager komma in kärnan. Vad den nu är? Snarare är det nog det omvända egentligen. Lager på lager läggs på varandra och bildar det vi kallar mänsklighet. Utforskande och filosofisk.