Saturday, December 30, 2017

Nr 700: Fifflaren

Originaltitel: The Hustler (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 5-

Kommentar: Vinna eller förlora? Talang och karaktär. Leva låta leva, leva låta dö. Äh, jag stöter upp på högstanivån, det är ju ändå nr 700. Blytung öppning och underbart att inte få se sista stöten i första blåsningen; så elegant och välredigerat. De frysande jazzvinjetterna, de inrökta biljardhallarna med halta inventarier, de rutinmässiga beställningarna i baren om det finns nån. Rökningen över duken och sittandet på bordskanterna går dock bort - det var strängt förbjudet när jag hängde i liknande miljöer för evigheter sedan. Likaså minns jag förbudet mot masséstötar som återfinns men inte efterlevs i den här rullen, men det var inte överallt det gällde.
Inte helt olikt Rocky i långdistansmötet mellan Fast Eddie (Paul Newman) och Minnesota Fats (Jackie Gleason). Sekonder på sidorna, ge inte upp, har du fått nog? Och så sitter Piper Laurie där helt plötsligt, känd från Twin Peaks, sitter där och visar sig ha ganska ordentliga bekymmer med alkoholen. Lika som med Fast Eddie, och lika barn leka bäst även om det också sägs att opposites attract. De stänger in sig själva och varandra i ett litet utrymme med wisskykhyssar och ömsom älskar ömsom grälar. Fantastiskt bra spel mellan Newman och Laurie. Bara att njuta och tro på allt som sägs, allt som görs. Lite Vem Är Rädd För Virginia Wolf, men budgetstyle. På picknickfilten känns det meta när Fast Eddie beskriver känslan av flow i vissa situationer, när allt bara går av sig självt, jockeyn på hästen och nerver ända ut i kön som en förlängd arm. Jag tänker att just för att Newman har precis den förmågan som skådis kan han leverera den scenen så trovärdigt och beskriver egentligen sig själv där och då. Brutna tummar, men Piper stannar som en textrad ur Time av Waits; ”she said she´d stick around until the bandages came of”. Piper hela tiden utsökt balanserande mellan nyktert förälskad, tipsy mollstämd och berusat dekadent. Så slutar hon på badrumsgolvet och sista duellen är ett faktum.
Fifflaren är en sån där film som jag bara vill ska fortsätta, även om den kanske blir en smula långdragen på sina ställen. Biljardscenerna är fantastiskt fräscha och säkert har det mycket att göra med att regissören Robert Rossen själv verkar ha varit i så att säga branschen, och att legenden Willie Mosconi är inblandad i närbilderna. 25 år senare kom The Color Of Money med Newman som en äldre Fast Eddie och Tom Cruise som den yngre och hungrige arvtagaren Vincent Lauria. Den såg jag säkert tjugo gånger när den kom och nu blir det till att se om den ikväll. Och så funderar jag på att köpa ett biljardbord.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Okej. Sista filmen för i år. Nummer 700. Jag känner mig mottaglig, öppen och generös. Skulle jag ha sett den vid ett helt annat tillfälle med helt andra förutsättningar skulle den kanske ha stannat på en 4 eller 4+. Men nu är det som det är. Det är en riktigt bra film med utmärkta rollprestationer. Paul Newman som Fast Eddie, en stöddig fifflare i biljardsvängen. Piper Laurie som den deprimerade och försupne skönheten Sarah. Det är välregisserat med ett fantastiskt foto, särskilt drabbningarna vid biljardborden. Scenerna mellan Newman och Laurie skapar en sån där fin nerv som man längtar efter att få se. En kärlek lika vacker som omöjlig. Bitterhet, cynism, svek och dekadens men det hela känns väldigt trovärdigt och finkänsligt. Fifflaren får mig att längta till biljardborden. Det är bra tror jag. En riktning för det nya året kanske. Gott slut.

Friday, December 29, 2017

Nr 699: Äventyret

Originaltitel: L’avventura (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Antonionis bästa hittills, eftersom det faktiskt går att hänga med i handlingen. Ett låghastighetsdrama som öppnar i siciliansk skärgårdsmiljö där Anna försvinner för att som tur är aldrig dyka upp igen. Och vad händer då med dem omkring? Pojkvännen Sandro är förtvivlad för att Anna är borta och påbörjar eftersök på olika delar av - som jag förstår det - Sicilien, men snart förälskar han sig i väninnan Claudia och på slutet finns en skräckslagenhet hos henne att Anna ska komma tillbaka. Så kan det svänga. Mjukt svartvitt och som vanligt anmärkningsvärt vackra bilder. Arkitektur, konst, musik och människans oförmåga att kommunicera. Aldrig nöjd, alltid missnöjd. Lite fängslande med sitt låga tempo, och ganska tidigt i filmen började jag mer och mer strunta i var Anna tog vägen. Det blev liksom till slut helt ointressant. I andra filmer kan ju hela grejen vara att man får lösningen på slutet, exempelvis som i Spårlöst Försvunnen, som jag minns det. Här är det tvärtom. Mycket fint. Tydligen spelades det in en scen där Anna flyter iland nånstans, men den kom aldrig med. Skönt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det jag tänker på genom hela filmen är Anna (Lea Massari), kvinnan som försvinner mystiskt i en skärgårdsutflykt i början av filmen och aldrig förklaras. Och det är inte bara jag som tänker på henne. Hennes bästa vän Claudia (Monica Vitti) tycks också tänka på henne genom hela filmen, särskilt när hon får ihop det med Annas fästman Sandro (Gabriele Ferzetti). Och även publiken i Cannes tycktes tänka på Annas försvinnande som aldrig förklaras då de buade ut filmen vid premiären. De ville veta. Claudia och Sandro letar naturligtvis efter henne men ingen annan verkar egentligen särskilt intresserade. Själv tänker jag på Anna genom hela filmen men jag är väldigt nöjd att filmen inte ger de svar som oftast förväntas. I slutet så har den aktiva tanken gått över i ett minne, ibland lite plågsamt, ibland vackert. Det är fin film, berättad i lågt tempo.

Wednesday, December 27, 2017

Nr 698: De Röda Skorna

Originaltitel: The Red Shoes (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Technicolorbalett på H.C. Andersens saga med samma namn. Live och trickfilm i samma korg; inga problem, tvärtom helt lysande och drömskt. Unga ballerinan Vicky handplockas av överhuvudet Lermontov. Det blir jorden runt, men han vill ha mer. Istället förälskar hon sig i kollegan och kompositören Julian. Då går stora hämndmaskineriet igång hos Lermontov. Finns det egentligen något bättre än en ordentlig svartsjukehistoria i kulturmiljö? När det liksom glöder i ögonen av missunnsamhet och munnen snörps i samklang med kort, hög andning. Uppfriskande snabba ryck i avskedsproceduren och så sitter han där nedsjunken i sitt elände med sina skyhöga krav, sitter där och dränker sig själv i oljig svärta med fimparna som små pyrande rökbomber i askfatet. Sitter där som en Öijerdikt och reser sig då och då ur sin misär för att slå sönder sig själv i spegeln.
Dock är balettsekvenserna det absolut bästa med den här rullen - utan dem skulle det blivit max 3-. Tror jag har varit på en enda balettföreställning i mitt liv, och det kan ha varit Svansjön i nåt baltiskt land, förmodligen Litauen, eftersom det är det enda baltiska land jag varit i, om man med baltiskt land menar Estland, Lettland och Litauen, och det är det jag menar. Fick jag välja skulle nästa föreställning vara De Röda Skorna.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett par trånga skor inledningsvis men efter att ha gått in dem en stund så sitter de perfekt. Ljuvlig 20 minuters fantasisekvens av H.C. Andersens balettstycke De Röda Skorna som tydligen skapade en trend i andra musikaler vi har sett de betydligt sämre En Amerikan I Paris och New York dansar. Konsten eller kärleken, detta kvalfyllda beslut som balettdansösen Vicky (Moira Shearer) slits emellan. Den demoniske producenten Lermentov (Anton Walbrook) å ena sidan eller älskaren Julian (Marius Goring) å andra. Precis som i sagan om flickan vars skor får henne att dansa till döds så kan det naturligtvis inte sluta bra. Men varför inte tänker jag? Varför kan hon inte både kunna gifta sig och fortsätta dansa? Antagligen för att det inte skulle bli någon bra film och i ett större perspektiv så är det väl just såna här konflikter som alla historier bygger på. Shearer, som här gör sin filmdebut, är övertygande i rollen som den talangfulla ballerinan som får möjlighet att att dansa för en hel värld, späd och oskuldsfull men ändå storslagen i dansnumren. Scenografin, fotot och koreografin är annars de starkaste beståndsdelarna i De Röda Skorna.

Tuesday, December 26, 2017

Nr 697: Bröllopsgåvan

Originaltitel: Madame de... (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Louise, bortskämt uttråkad, närmast mytomaniskt ljugande och separatsängssovande i generaläktenskapet, säljer diamantörhängena hon fått av sin make i bröllopsgåva. Affektionsvärde noll. Svimfärdig av kärlekslöshet valsar hon runt på baler och tillställningar; flirtar sig fram genom vardagslyxen. Entré baron Donati, som bjuder upp till en helt annan dans; intimt kärleksfull och brevväxlande. Magnetismen är stark. Donati har lyckats med konststycket att helt ovetande köpa just de diamantörhängen som Louise sålde. Hon får dem med ett fång rosor och nu är de ett helt annat par hängen. Dock blir generalen sotis och tvingar Donati att sälja dem igen. Louise blir förkrossad, för henne är nu örhängena en länk mellan henne och Donati, ett älskvärt minne. Affektionsvärde 100 procent. Duellen på slutet mellan generalen och baronen är oundviklig och sista bilden är örhängena som en gåva från Louise. Mognad ca 75 %.
Jag gillar verkligen den här filmen. Oerhört fint kameraarbete, mer än trovärdiga feelings mellan baronen och Louise, särskilt i dansscenerna och ganska mycket humor i små instick. Att örhängena skiftar i värde för olika personer beroende på var i omloppsbanan de befinner sig är spännande att följa. En perfekt annandagsrulle.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Smyckhycklande i fransk belle epoque-miljö. Triangeldrama med den namnlösa Madame de... i mitten. Anonymiseringen är ett intressant grepp. Den namnlösa överklassen. Men i hemmet heter hon Louise. Hon är bortskämd, olycklig och har oerhört lätt för att svimma. Måste vara nåt aristokratiskt. Genom ett par örhängen, en gåva från hennes man, får vi följa ett relationsdrama som spretar både hit och dit och det fångar aldrig riktigt mitt intresse. Utsökt kameraarbete och snygga spegeltagningar dock. Scenerierna är välarrangerade och skådespeleriet är det väl heller inget fel på egentligen. Men det är bara så förbaskat tråkigt. Tyvärr. Madame de... kan ses som det bortskämda yngre syskonet till den betydligt mer intressanta och mogna Brev Från En Okänd Kvinna.

Monday, December 25, 2017

Nr 696: Robin Hoods Äventyr

Originaltitel: The Adventures Of Robin Hood (1938) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Juldagsmatiné! Errol Flynn! Technicolor! Trikåer! Kittelflickare!
Missnöje med skattepolitiken resulterar i värdetransportrån. Världsfrånvänd Marian gör studiebesök i orten och förälskar sig i pilklyvarrebell. Statsskicket återställs när Lejonkungen återvänder från sitt godhjärtade korståg i vida världen.
Makalösa stunts, grymma svärdfajter och lojalitetsöverdos. En perfekt juldagsrulle!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Hjältemod, kamratskap, tjocka munkar som gudfruktigt slogs med käppar för en rättvis sak, sunt friluftsliv, kyska jungfrur att hjälpa över bäckar och åar, vördnad för den rättmätige konungen och halstrat hjortlår till middag — se där några av de företeelser som för Karl-Bertil Jonsson framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den laglösa rättvisans princip: att ta från de rika och ge åt de fattiga." Tage Danielssons klassiska saga från 1964 beskriver bättre än något detta ljuvliga äventyr. Det är präktigt så det förslår men charmigt och ofarligt som det anstår en juldagsmatiné. Den trikåklädda Errol Flynn är klassisk som den laglöse Robin av Locksley, fräck, hånfull, charmerande och en jävel på båge. Scenen där pilen klyvs på mitten återkommer i en senare version med Kevin Costner men jag föredrar Flynn. Imponerande stunts. Bra tempo. Påkostad scenografi. Vansinnigt underhållande. Lite parodisk emellanåt men det får man ge den. God jul.

Sunday, December 24, 2017

Nr 695: Mannen I Grått

Originaltitel: The Man In Grey (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Börjar och slutar på en auktion och däremellan en flashback där man får följa fyra huvudpersoners öden. Två kvinnor och två män. Margaret Lockwood är Hesther, en illvillig, lögnaktig och manipulerande lycksökerska som hela tiden får mig att tänka på karaktären Ashton i TV-serien Nord och Syd. Ja, undrar om Hesther någonsin fått reda på vilken slyna hon är? Det frågar i alla fall Rokeby (Stewart Granger) henne i en sängkammarscen innan han ger henne en ordentlig örfil och lämnar rummet. Rokeby är annars enligt egen utsago en människoälskare med drömmar om att flytta till sin egendom på Jamaica som för tillfället dock är ockuperad av slavrebeller. Med sig till paradiset vill han gärna ta Clarissa (Phyllis Calvert), en älskvärt naiv och väntörstande varelse. Clarissa är oturligt nog outsägligt olycklig i sitt arrangerade äktenskap med storbusen i församlingen - mannen i grått; Lord Rohan (James Mason). Lorden tillhör en familj som har som motto att ”den som vanhedrar oss, dör” och följaktligen slår han ihjäl Hesther med en ridpiska eftersom hon nyss mördat Clarissa medelst sömnmedel och utkylning. Ett litet hedersmord så där nån gång på 1800-talet. Först nekar Hesther till att medvetet ha bragt Clarissa om livet, men det finns ett vittne. Uppflugen i ett träd utanför fönstret har den lille Toby suttit och registrerat hela händelseförloppet. Toby, pojken som inte åldras en dag trots att åren flyter förbi. Toby, pojken som de smetade skokräm i ansiktet på för att han skulle bli mörk. Toby, en karaktär som får hela mitt barnskådisalertsystem att ringa med fulla klockor. Toby, som hela tiden med andan i halsen och uppspärrade ögon säger ”Miss Rissa” hit och ”I knows” dit. Jag lovade mig själv att inte skriva nåt om Toby, men jag kan inte hålla mig. Jag är förhäxad.
Mannen I Grått är således ingen direkt upplyftande historia. Den är regnmörk, tragisk och instängt kvävande. Förutom på slutet då de nyfunna tu hoppsanhoppar på första bästa buss som ska ta dem någonstans, spelar ingen roll vart. Hoppas de gav varandra lite mer utrymme än vad deras förfäder och förmödrar gjorde.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi stannar kvar på 40-talet. Det mest intressanta med den här filmen är att det finns flera exempel på att den borde klara Bechdel-testet. Mycket ovanligt tänker jag för en film från den här tiden. Mannen I Grått är ett brittiskt kostymdrama där de två väninnorna Clarissa (Phyllis Calvert) och Hesther (Margaret Lockwood) är i centrum för intriger och svek i ett 1800-tals aristokratsamhälle. Den godtrogna Clarissa är gift med den okänsliga Lord Rohan (James Mason) medan Hesther är en bitter skådespelerska som mest av allt vill leva det förmögna liv som Clarissa lever. Hon presenterar Clarissa för sin vän, den mystiske Rokeby (Stewart Granger). Det blir lite partnerbyten, lite slagsmål, otrohet och naturligtvis tragiska dödsfall. Förbiser jag den autogenererade engelska textningen som förvillar mer än hjälper till så är det ett mörkt melodram, omsorgsfullt välgjort, där de kvinnliga insatserna tillåts blomma ut. 

Saturday, December 23, 2017

Nr 694: Den Låsta Dörren

Originaltitel: Secret Beyond The Door (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Sagan om Blåskägg minsann, med nyckeln och allt. Ett slags mordrumsmuseum där hemma har han, Mark. Charmigt. Frued dyker upp lite här och var, och det verkar vara ett oupplöst barndomstrauma som ligger till grund för Marks fascination för mord och låsta dörrar. En lite ovanlig film tycker jag, en psykoanalysnoir. Riktigt spännande stundtals, särskilt när det närmar sig dörr- och gardinöppning i rum nr 7, då fläskas det på ordentligt med musik och dramatik. Fullt av hemligheter och lögner i hemmet, och även nåt så ovanligt som en barnskådis som är bra! Mark Dennis spelar sonen David; lillgammal och halvt otäck där han sitter i sin fåtölj och verkar veta allt om alla redan innan. Miss Robey med sin sjal är ju minst sagt märklig. Håller sig undan och gömmer sina ärr, som inte finns, och som man ser inte finns. Mycket märkligt. Kunde de inte kostat på henne nån form av mumieliknande bandagering i alla fall?
Nåväl, allt löser upp sig med hjälp av konfrontationsterapi och sen ligger de där i paradiset och lovar varandra evigt stöd på livets väg. Lite James Bond-slut, fast där brukar det inte vara några löften, mest drinkar va?

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Fritz Lang (M, Metropolis) är tillbaka med en ödesmättad, drömlik film noir. Joan Bennet såg vi senast i Me And My Gal men här snäppar hon upp sig avsevärt som Celia Barrett, den förmögna arvtagerskan som förälskar sig i Mark (Michael Redgrave), en arkitekt med bisarrt intresse för mord. när Celia kommer till hans stora hus och bekantar sig med diverse tjänstefolk, släktingar och underliga rum börjar hon ana misstankar. Jag fattar egentligen inte mycket av historien utan nöjer mig med att betrakta skådespeleriet, stämningen, den barocka och ibland gotiska miljön, den dramatiska musiken. Stundtals är det faktiskt riktigt trivsamt ögongodis. Allt får i sin förklaring och upplösning på slutet och jag fattar ännu mindre. 

Thursday, December 14, 2017

Nr 693: Me And My Gal

Originaltitel: Me And My Gal (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy  på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 2

Kommentar: En så kallad pre-Code. En förkod. Produktionskoden. Hays code. MPPC, The Motion Picture Production Code. Moraliska riktlinjer; det här får och bör en film innehålla och inte innehålla. Det hade väl börjat spåra ordentligt antar jag. Och så ligger de ju också där, de ligger där i soffan och vänslas med kläderna på, Danny (Spencer Tracy) och Helen (Joan Bennett), ligger där och refererar till en film de båda nyss har sett, som heter "Strange Innertube”. I den får tittaren höra vad skådespelarna egentligen tänker precis efter de har sagt något till varandra. Sen blir det precis så även mellan Danny och Helen. De ligger där och säger saker till varandra, följt av vad de tänker. Filmen de parodierar verkar vara en annan 1932-rulle, Strange Interlude, som i sin tur är en filmatisering av mastodontpjäsen med samma namn från 1920-talet. Den scenen i soffan är en av få bra grejer i den här filmen. På slutet är det lite bra också med paralyserade farsans morseblinkningar, och rånarnas genomborrning i familjehemmet. Där går tankarna osökt till Ladykillers.
I övrigt är det väldigt sladdrigt och spretigt. Ordentligt långdragna och sluddrande fylleskämt, en märklig underhistoria med maffiafamiljen och jag vet inte hur många ”Jake” när hatten rättas till. Spencer Tracy såg vi i En Man Steg Av Tåget. Det var några år sedan, och för Tracys del var han 23 år äldre. 

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Den fryntlige farsan som vid två tillfällen vänder sig till kameran,"Who'd like a drink?" och den autogenererade engelsktextningen som tolkar detta som "Oh take a day yeah [music]". Så är det lite grann hela tiden. Återigen får man försöka gissa sig till vad som sägs. Men fart och fläkt är det. Och en assistent som upprepar allt som snuten säger. Och ett hejdlöst supande. Trots att förbudstiden inte upphörde förrän året efter den här filmen gjordes. Det är i och för sig modigt och drar upp betyget en aning. Och med den amerikanska depressionen som fond och de irländsk-amerikanska arbetarna och familjerna som aktörer så hade jag velat ha lite mer allvar, lie mer nerv. Men nej. Med den ytliga buskisen och den tafatta komiken så dominerande så blir de små försöken till intrig och spänning endast pinsamt. Tyvärr.

Tuesday, December 12, 2017

Nr 692: Ukigusa

Originaltitel: Ukigusa (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Ozu, regissören med låg tyngdpunkt i bildspråket. Stilla grodkamera, repliker rätt in i bild, som att man sitter mitt i korselden. Ukigusa, som på engelska heter Floating Weeds, är en remake av Ozus svartvita stumfilm från 1934, Ukikusa Monogatari, på engelska A Story Of Floating Weeds. Färg och ljud adderat alltså, 25 år senare. Bra argument för en remake - inte alltid det känns lika självklart. Upp i skallen dyker Den Allvarsamma Leken som jag tyckte var fantastisk i 70-talsversionen (och då är även det en remake), men sen såg jag Augusts version från 2016 och tänkte jaha, eh varför?
Men det är ju inte därför vi är här, utan nu ska vi tassa runt i kimonos och mjuka tofflor, ibland med en liten handduk på huvudet. Reseteatern kommer till byn, och med den undanhållen information om hur familjekonstellationen egentligen ser ut. Dessutom svartsjuka i kvadrat när den dalande stjärnan hälsar på gammflamman, vilket föranleder dumpade älskarinnan att fixa dejt innehållande sonen och unga skådespelerskan. Dramatik mellan, bakom kabukidramat. Vad kan det resultera i annat än en upplösning greek style, där fadern och sonen slåss i affekt och där fadern, högst oväntat för mig, drar vidare med älskarinnan för att starta om. Jag trodde nog det skulle bli till att slå ner pålarna med gammflamman, de verkade ju trivas så bra ihop där de satt och sippade ljummen sake. Men så är det, på film kan allting hända. Ut på vägarna igen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Andra filmen som vi ser signerad Yasujirō Ozus. Den förra filmen Föräldrarna var ett finstämt porträtt, lugnt och behagligt. I Ukigusa så är stämningen en annan. Det svartvita har ersatts av en pastellskala som drar tankarna till bland annat Paraplyerna I Cherbourg eller amerikansk Technicolor. Fortfarande är det en stilla kamera. Inga åkningar, inga zoomningar. Varje scen blir ett litet konstverk. Men det är framför allt temperamentet som skiljer den här filmen från den förra. Den sprakande mustigheten. Den turnerande skådespelaren som återkommer till familjen och pojken, ovetandes att han är mannens son. Den kvinnliga kollegans svartsjuka. Det frustrerande familjedramat. Asien fortsätter att leverera.

Sunday, December 10, 2017

Nr 691: Ye Ban Ge Sheng

Originaltitel: Ye Ban Ge Sheng (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: På en vind gömmer sig en snubbe i svart cape och extraknäcker som sångcoach. Han har huserat där i 10 år eller mer - vanställd av en syraattack vill han inte visa sig offentligt, vill inte visa sig överhuvudtaget, vill betraktas som död och glömmas bort. Men han glömmer inte själv sin älskade, och därför sjunger han vid midnatt, för att hon ska ana någonting, liksom glömma men ändå minnas. Lite Fantomen På Stora Operan, lite Elefantmannen, lite De Bestialiska.
Jag tycker att filmen är riktigt bra på sina ställen, men jag har betydande problem att hänga med i handlingen, mycket på grund av helt makabra undertexter. Dels försöker det ibland sättas nytt kinesiskt hastighetsrekord, men den stora tröskeln och samtidigt källa till stor underhållning är själva översättningarna. Vad sägs om ”In empty court there flies firefly flows, and in high pedestal there walksn foxs”. Man får liksom gissa sig fram, och ibland gissar jag nog ganska fel. Skulle gärna se om den här med ordentlig översättning. Scenen när bandagen åker av första gången är riktigt bra, bästa scenen faktiskt. Ve och fasa.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ännu en del i det stora Fantomenskådespelet som började med Gaston Leroux' roman redan 1919. I Weibang Ma-Xus version är Fantomens skyddsling en ung manlig skådespelare istället för en kvinna som i den tidigare versionen. Det skapar mer komplexa relationer, en annan dynamik, tvetydig och intressant. Tyvärr så får vi gissa oss till dialogen på grund av den bristfälliga och förvirrande textningen men det verkar som att Fantomen, som egentligen är den före detta operastjärnan Song, vill föra ihop den unge mannen med sin egen förlorade kärlek men drabbas av svartsjuka när han inser att mannen redan är förlovad. Det är tysk expressionism så det spricker och även om kvaliteten inte är den bästa så är det ett mycket fint arbete med ljus och skuggor. Filmen har både fått en egen uppföljare och två nyinspelningar i Hong Kong. 

Saturday, December 9, 2017

Nr 690: Tampopo - Nudlarnas Drottning

Originaltitel: タンポポ Tanpopo (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Regissören Juzo Itami har bara en film med i boken. Det är lite synd, för han gjorde 10 stycken totalt innan han dog. Begick självmord eller mördades? Ja, det verkar vara lite oklart. Det ska dock bli ett nöje att snoka reda på de övriga filmer han gjort.
Tampopo - Nudlarnas Drottning är oerhört uppfriskande. Ibland känns det som att det kanske blir en eller två scener för många och för långa, men i stort är det väldigt bra tempo och finurligt berättande. Huvudstory och subplotter och sidospår stöpta i en kraftig blinkning till westerngenren. Mannen med hatten som kommer inkörande i stan. Kvinnan som försöker driva sitt hak, gå sin egen väg. Gästerna som tråkar henne. Slagsmålen, drickandet. Och så matsexet, som kanske inte är det första man tänker på när man tänker western. Det kryllar väl inte direkt av äggerotik och bröstvårtsgrädde på den amerikanska prärien, men i den här japanska lite surrealistiska filmvärlden är det inga problem. Scenerna med kvinnan som måste klämma på mat är ju fantastiskt roliga. Är den här färsk liksom, hur många går inte runt i butikerna och klämmer på grejer hela dagarna? Tar upp en avokado, vänder och vrider på den, kanske en apelsin eller två, klämmer lite försiktigt, väger för och emot, lägger tillbaka och tar en ny, tar en tomat, undersöker, bedömer, beslutet som tas till sist: den här åker med i korgen.
Tampopo är dråpligt rolig, som när den unge mannen går mot strömmen och initierat hyperbeställer på restaurangen eller på slutet när den döende mannens sista ord handlar om korv. Mycket mat alltså, en del sex och lite cowboykrydda. Gött mos.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det är första gången jag blir bekant med uttrycket nudelvästern. En anspelning på den etablerade genren spaghettivästern. Tampopo är en bisarr och mycket originell matorgie som mixas ihop till en skön blandning av satir, buskis och noir. Lastbilschauffören Goro rullar in på den sjaskiga nudelrestaurangen Lai Lai som drivs av änkan Tampopo. Han blir snabbt hennes lärare och mentor och hon utvecklas så småningom till en mästerlig nudelkock. Vägen dit är ett berättartekniskt hopkok där den ena matscenen efter den andra serveras. I en parallellhistoria får vi följa en vitklädd gangster som är besatt av matsex med sin älskarinna. En spännande twist är att dessa introduceras i filmens första scen, matfrossandes i en biosalong, just i färd med att börja kolla på, inget mindre än, Tampopo - Nudlarnas Drottning. "Vad äter ni?" frågar den namnlösa gangstern rätt in kameran. Själv åt jag ägg, fil och kaffe. En typisk filmfrukost.

Friday, December 8, 2017

Nr 689: Den Röda Lyktan

Originaltitel: 大紅燈籠高高掛 Dá hóng dēnglóng gāogāo guà (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Obeveklig symmetri. Bilderna liksom naglar sig fast utan att vilja släppa. Kanske för att ytterligare understryka hierarkin och det minst sagt milda tvånget där uppe i vad det nu är, ett stort schabrak till hus med innergårdar, men känns inte som ett slott. Fyra fruar eller liknande ska han ha, mannen man aldrig får se, som bara antyds och hörs. Närbilder dock på fruarna, eller älskarinnorna, eller konkubinerna, och särskilt den fjärde och senast anlända, Songlian (Gong Li). Från första scenen med tårarna till sista när hon sinnessjukt vankar av och an, glöder hon igenom skärmen så fort hon visas. Samma dragningskraft som vissa scener med Brad Pitt i Höstlegender, tänker jag. Tänker jag nu, inte då. Lyktor tänds i rött, lyktor släcks, lyktor täcks över och lyktor slås sönder. Spännningar fruar, älskarinnor, konkubiner emellan. Först fotmassage, sen ordentligt krokben. Se där, en slags voodoodocka fullproppad med nålar. Graviditet eller fake news? Vem ska han sova hos inatt? Vem ligger de andra med? Det blir såklart ohållbart. Det blir Big Brother. Falskspel, lögner och längtan bort, ut. Här uppe i snön checkar man dock inte in och ut som man vill, särskilt inte efter otrohet. Då blir det galgen, i lilla huset på taket. En väldigt otäck film det här, med fokus på otäckheter. Ägande, ta sig rätt, manipulera, härska. Ja, det är ju så det ser ut. Mest överallt.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: den Röda Lyktan är tredje filmen i en löst sammansatt trilogi som började med Det Röda Fältet. Även här ser vi Gong Li i huvudrollen som den unga studenten som tvingas avsluta sina studier för att bli den fjärde hustrun till en äldre välbärgad man i 20-talets Kina.  Mannen går mellan fruarnas hus på det stora godset och den som får de röda lyktorna tända får tillbringa natten med sin make. Mannen som egentligen är den patriarkala medelpunkten i filmen skildras endast flyktigt och aldrig i närbild. Istället är det fruarna och deras tjänarinnor som är i fokus. Deras intriger och svartsjuka mellan varandra är både dyster och osentimental. Den fjärde hustrun dras snabbt in i fruarnas rivalitet. Det är klaustrofobiskt och kyligt och den röda färgen vittnar om både kärlek och död. En fantastisk film, både visuellt och i sin berättelse.

Sunday, December 3, 2017

Nr 688: Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel

Originaltitel: Mishima: A Life in Four Chapters (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på TiVo på Thoméegränd 24 B och av Robert på DVD på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: 25 november 1970. Författaren, poeten, nationalisten, dramatikern, skådespelaren, regissören och milisgrundaren Yukio Mishima (Ken Ogata) vaknar, tar en kaffe, plockar fram uniformen, möter upp med fyra av sina polare, tar bilen till nåt slags regemente och tar en general som gisslan. Mishimas krav är att få hålla ett inspirationstal till soldaterna för att få dem med på kejsartåget. Mishima får tala där på balkongen, men det faller inte i jättegod jord. ”Ingen som vill med? Ingen alls?” Efter nederlaget går han in igen och begår harakiri, eller seppuku som det tydligen heter när man skriver det. Detta är ramberättelsen och utgör första och sista scenerna i filmen och marmoreras även in i filmen vartefter. Däremellan gestaltas Mishimas liv i fyra kapitel; ”Skönhet”, ”Konst", ”Handling” och "Pennan och svärdets harmoni”. Detta görs dels i form av svartvita flashbacks och dels i närmast färgkodade dramatiseringar av utsnitt av åtminstone fyra av hans böcker, där debuten Demaskering är den som lite flyger under radarn men ändå är den sammanbindande.
Berättartekniskt är det alltså ett litet getingbo, men oj vad fint det blir när bitarna snajdas in så fint på plats. Så olika foto i de olika delarna, men trots det rödtrådigt. Fotografen John Bailey fascinerar, inte bara genom denna film utan också genom att han har plåtat exempelvis Måndag Hela Veckan och En Familj Som Andra. Varierad portfölj.
Filmen behandlar homosexualitet, narcissism, kroppsfixering, längtan efter amerikanska bomber, besatthet av skönhet, viljan att förgöra, sadomasochism, åldrande och den oundvikliga dragningen till döden. Dö när du är som vackrast. Och så den där japanska solupp- och nedgången. Det glödande röda klotet som sjunker ner i eller stiger upp ur havet. Rätt in i flaggans rena vita.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En amerikansk konstfilm i japanskt format. En mosaik över författaren Yukio Mishims liv. Mishima var förutom författare och poet även narcissist, revolutionär och samuraj, om än ingen framgångsrik sådan. Ramberättelsen är Mishimas sista revolutionära handling som bland annat inbegrep en kidnappning av en general, ett osannolikt tal till militären som inte bryr sig det minsta och slutligen självmord. Insprängt i detta bläddrar filmen friskt mellan svartvita minnen av Mishimas barndom och kolorerade dramatiseringar av Mishimas texter. Musiken signeraPhilip Glass ackompanjerar utsökt det bländande fotot och filmen känns både nyskapande och klassisk på samma gång. Filmen är en en bedårande och vågad hyllning till narcissisten Mishima men även ett mångfacetterat konstverk som sammanfattar en av 1900-talets mest betydande japanske författare.

Sunday, November 26, 2017

Nr 687: Cabirias Nätter

Originaltitel: Le Notti Di Cabiria (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Umeå och Sundsvall och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Cabiria (Giulietta Masina) puttas i floden av Giorgio men fiskas upp av ynglande pojkar och armlungräddas av några män på strandbanken. Trots att Cabiria gett Giorgio hör och häpna kamelhårsulster, så valde han att rånknuffa henne och dra med stålarna. Cabiria, van och härdad, klackar vidare genom de prostituerade nätterna, hänger som i Grease med de andra nere vid korsningen. Då och då en torsk, här och där en cig. Bland surrande vespor och fiater förströelsetråkar hororna varandra, kattfajtas och hårdrar. Utanför en klubb som heter något så anmärkningsvärt som Kit Kat - anmärkningsvärt eftersom vi nyss såg Cabaret som i stora delar utspelar sig på en klubb med det namnet, fast i Berlin - träffar Cabiria på en megakändis och följer med honom hem, via mambodans på Picadilly. Det blir hummer och champagne till tonerna av Beethoven innan det himmelska samkvämet avbryts av en återvändande flickvän, nyss ordentligt örfilad, nyss ordentligt örfilande, och Cabiria förpassas in på toaletten, gömmer sig där med kall kyckling och en signerad idolbild. Smygtittande får hon nyckelhålsblicka tillbaka in i världen hon för en kort stund fick besöka. Morgonsorti genom glasdörrar så intensivt putsade att man inte ser dem. Ett slags gräns tänker jag, mer eller mindre osynlig. Tillbaka i den rinnande rännstenen. Ett religiöst följe passerar, drar nästan med sig Cabiria, men hon missar precis anslutningen, räddningen, frälsningen, biljetten från fördärvet. Istället blir hon på nytt upplockad, hamnar i stadens utkanter där fattiga, utsvultna och sjuka bor i jordhålor i marken. En barmhärtig samarit sprider hopp om livet i form av förnödenheter och Cabiria imponeras, följer efter mannen, följer med. Jesus, kan man tänka. Cabiria ber Madonnan om ett mirakel: ”Hjälp mig förändra mitt liv!”. Inget händer. Cabiria blir frustrerad och börjar häckla nunnor. Det kan ju aldrig vara bra, karmamässigt sett. Hon går på trollerishow och blir upplockad på scenen, hypnotiseras, går in i en drömvärld, gestaltar den inför publiken, utlämnande, allt är vackert tills förtrollningen bryts. Skamsen inför att ha levererat sina drömmar och bedrägerier inför öppen ridå flyr hon ut, träffar Oscar. Äntligen en man som förstår, som vill väl. Eller...? Cabiria säljer allt och satsar på kärleken, tror på det. På slutet ett grekiskromerskt drama balanserande på klippkanten. Och till sist ungdomens glädje som hopp och tröst.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den naiva men självsäkra, stolta och snacksaliga Cabiria drömmer om bestående kärlek. Hon skäms över sitt liv men är aldrig så nedslagen att hon kan bjuda på ett skratt, lite godhet och en och annan dans. Cabiria är en snäll människa vars godhet utnyttjas av andra. I en scen dras tankarna ofrånkomligen till Pretty Woman och det känns för ett ögonblick att filmen skulle kunna utvecklas till en klassisk kärlekshistoria där den rike mannen räddar den prostituerade kvinnan och ger henne ett värdigt liv. Skönt att det inte blev så. Cabiria är snabbt tillbaka på gatan bland hemlösa, prostituerade, torskar, nunnor och samariter. Jag läser att en scen blev bortklippt efter premiären för att den väckte anstöt hos den katolska kyrkan. Det handlar om en scen där en samarit sontant delar ut förnödenheter till människor boende i hålor. Det var tydligen för mycket för kyrkan. Scenen klipptes dock in igen. Cabirias nätter bjuder egentligen på så mycket hopp men det är en fin skildring av människans förmåga att alltid resa sig, att oavsett hur jävligt livet är ändå kunna gå rakryggad och stolt genom det. Cabiria är på så vis ett föredöme.

Sunday, November 19, 2017

Nr 686: Kvinnor På Gränsen Till Nervsammanbrott

Originaltitel: Mujeres al borde de un ataque de nervios (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Plejmo på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Pedro Almodóvar har tre filmer med i boken. Det är denna, Allt Om Min Mamma och Tala Med Henne. According to mina betyg till de andra filmerna verkar jag tycka att Kvinnor På Gränsen Till Nervsammanbrott hamnar nånstans mittemellan. Det är ju dock omöjligt att veta, eftersom jag inte kommer ihåg ett dyft av de andra filmerna. I vanlig ordning är det dagsformen som avgör, det börjar kännas mer och mer så. Jag skulle kunna höja den här filmen till skyarna för det tydliga och överdrivna skådespeleriet, men jag väljer nog att sänka den lite för de hyperteatrala och slaskiga scenerna, och med slask menar jag att det tar så lång tid ibland att jag kokar kaffe under tiden. Jag skulle kunna tycka att de grälla färgerna tydliggör, men jag upplever att de dränker. Jag skulle kunna tycka att det är uppfriskande och utmanande med repliker som ”Kvinnor är inte farliga om de behandlas väl" eller ”Det är lättare att förstå sig på en motor än en karl”, men jag gäspar mest i baksätet. Ja, filmen kom 1988. Det är 2017 nu. Har vi kommit längre? Orsaken till allt ståhej, allt balanserande på gränsen, är en man vid namn Iván. Honom ser man inte mycket av, och det verkar ju också vara just orsaken till nervkollapserna. Och så vidare. Gazpachon med sömnpiller - är den tokigt rolig eller tokrolig? Pastellfars kanske. Äh, jag är bara grinig. Det är ju fantastiskt roligt med portvaktskvinnan som är Jehovas Vittne och bekänner att ”Jag skulle vilja ljuga, men det dumma är att vi vittnen inte får det”. Snacka om sanningsserum. Och så är det kul att detta är innan både mobiltelefoni och internet. De går liksom ut för att ringa när den fasta telefonen är sönder. Ut till en telefonkiosk. Stenåldern.
Värt att notera är att filmen som dubbas i början är Johnny Gitarr. Den är med i boken, men den har vi inte sett ännu. Spännande.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Excentriskt och överdrivet. Vräkigt och kitschigt. Almodóvar räds inte att provocera, att skruva upp och åt  relationsdramatiken, och jag beundrar honom för det. Ibland blir det fars och buskis av det hela och då tänker jag på den manliga brittiska humorn, Monty Python och En Fisk Som Heter Wanda t.e.x, som tycks komma undan med vad som helst. (Wanda utkom för övrigt samma år som denna film.) Kanske för att där är komiken det uttalade. Här är det outtalat eller tveksamt explicit och då blir det lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det tragiska, det bisarra och det tokiga. Jag gillar den ändå. Den är uppfriskande.

Sunday, November 12, 2017

Nr 685: Sju Hertigar

Originaltitel: Kind Hearts And Coronets (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Sir Alec Guinness, denne gigant bland giganter. I den här filmen är det lite omtvistat hur många roller han egentligen gör. Han krediteras för åtta, men om det är (vilket det med största sannolikhet är) Guinness som även gör en stum och som det verkar halvdöd ”seventh duke”, halvsittande i en soffa i en hastig flashback tidigt i filmen så är det nio, och det är där jag landar. Med små och stora skillnader i minspel, röst och rörelser gestaltar Guinness de olika karaktärerna på ett väldigt underhållande sätt; särskilt den portvinspimplande Reverend Lord Henry som, i scenerna när Louis Mazzini (Dennis Price) studiebesöker kyrkan kamouflerad till nån slags biskop i Matabeleland, gnetar runt och gaggar föreläsande om än den ena detaljen och än det andra sammanhanget. Och om Guinness gör det bra så gör ju nämnde Price det sju resor bättre - det är framförallt hans voice over i kombination med det svalt implosiva i hans mördarplaner som gör den här rullen så lyckad. Det återhållsamma hämndbegäret som artigt ska portioneras ut, de hyperekvilibristiska formuleringarna som sansat flashbacksredogör för händelserna som leder upp till att han i början och slutet av filmen finner sig själv i en cell väntande på sin avrättning, sin hängning.
Sju Hertigar är stram svartkomik om hämnd, kärlek och mord, som har den inverkan på mig att jag skrattar rakt ut eller rakt in, inte sällan samtidigt. Det är smarta och finurliga dialoger och med små stick punkteras den uppblåsta ballong som hertigheten förnöjsamt svävar omkring i. Sarkasmerna duggar tätt, men med helt rätt avstånd emellan för att det inte ska bli överflödigt. Utan tvivel en film som måste ses om innan jag dör, kanske en gång om året så att jag lever lite längre.
”Please rise from that absurd position!”

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Distinkt sting. Så kan man sammanfatta denna Ealing-komedi som är charmigt elegant och satiriskt intelligent. Jag njuter nästan hela tiden av den artiga humorn och det fröjdsamma hämndbegäret. Alec Guinness är naturligtvis fixstjärnan men Dennis Price är minst lika bra. Kanske även bättre i vissa scener. Fotografen Douglas Slocombe gjorde för övrigt Indiana Jones-trilogin. Ingen liknelse i övrigt. 

Saturday, November 11, 2017

Nr 684: Zabriskie Point

Originaltitel: Zabriskie Point (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Capitol i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva om den här filmen. I likhet med en annan Antonioni, Blow-Up - Förstoringen, så fattar jag inte mycket av handlingen. Otextad och förgrymmat segdragen, så tankarna går istället till System H och att säkra fordon mot rullning där i biosalongen. Det är ju verkligen inte ofta vi ser en film tillsammans på bio, så därför var jag extra taggad. Tyvärr infriades inte förväntningarna, hur de nu såg ut. Egentligen infriades de väl kanske fullt ut, eftersom de enda förväntningar jag har om jag ska se en film av Antonioni är att jag inte kommer förstå nåt. Slutscenerna med det sprängande huset är dock sevärda. Grus- och sandorgien i Death Valley kommer jag minnas. Och lite av filmmusiken, psykedeliastämningarna med Pink Floyd. Kanske måste jag se om även den här med en filmvetare i bakgrunden. 
Mark Frechette (Mark i filmen) och Daria Halprin (Daria i filmen) blev nåt slags ihop efter filmen och flyttade till Mel Lymans kultfamiljesekt Fort Hill Community. Tre år senare rånar Mark en bank och åker i fängelse, där han dör lyftande vikter. Daria gifter sig med Dennis Hopper. Ovanstående lilla stycke låter ju som en tio gånger mer intressant film än Zabriskie Point.

Jimmys betyg: 2

Kommentar:  Bio Capitol i Göteborg. En gigantisk biosalong. Ljuvligt. Lutar mig tillbaka och vill låta en för mig helt obekant film överraska mig. Men tyvärr. Jag kämpar med att hänga med, dras in i scenerierna och i stämningen men det finns hela tiden ett motstånd. En otextad distans. En del intressanta förutsättningar finns ändå för att filmen skulle kunna attrahera mig. Oförutsägbarheten, de okända amatörskådespelarna, vidfilmsformatet, alternativkulturen och popkonsten i all ära, men det lyfter ändå inte den här filmen. Slutet spränger allt i bitar och jag känner mig lika frågande och oengagerad som jag gjort sedan första rutan. Men biostolarna var sköna.

Friday, November 10, 2017

Nr 683: I Skräckens Klor

Originaltitel: The Incredible Shrinking Man (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Oerhört fin liten bit, en delikatess bland de andra pralinerna i boken. En 50-talist, men ändå så välbehållen och intressant. Mystiskt dimmoln till sjöss leder sex månader senare till att Scott (Grant Williams) börjar krympa. Först nästan omärkligt och bara som en oroande aning, men ganska snart är han nere på halvmeter-, decimeter- och centimeternivå. Katten blir en livsfarlig fiende och spindeln (hello TLOTR) får sig en ordentlig kyss på slutet. Specialeffekterna och perspektivskiftena gör hela filmen och det är fängslande att följa Scotts kamp och utmaningar i källaren. Han blir som en Robinson i sitt eget hem och får helahavetstormaruppfinna sin väg till kaksmulorna. Enorma saxar, snören och tändstickor. En läcka i vattentanken blir till en tsunami. Bra är också slutet; Scott krymper och krymper och till slut är han atomliten men stor nog för kosmos och finner tröst i att det för Gud inte finns någon nollpunkt.
I Skräckens Klor känns som de lite bistrare, lite allvarligare, lite mer livsfilosofiska föräldrarna till Älskling, jag krympte barnen från 1989. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Hoppsan. Det här var en stor överraskning. Ett science fiction-drama i amerikansk medelklassmiljö. Ett skräckfyllt äventyr med filosofiska undertoner. Men den stora styrkan är perspektivförskjutningarna, sätten att använda föremål som måttstockar, den psykologiska skärpan som utmanar. Specialeffekter har naturligtvis alltid använts i film men här är det smart och exakt och för tiden oerhört fräscht. Man hade naturligtvis kunnat ta en genväg och förminskat Scott vid ett tillfälle så att säga. Men nej. Det är för enkelt. Vi ska se hur han krymper. Vi ska förstå hur det påverkar äktenskapet, vardagslivet. Vi ska inse att krympningen inte kommer att upphöra. Vi ska känna Scotts sorg, frustration, skräck och slutligen acceptans. Det här är mer än en klassisk äventyrsskräckis, det är ett psykologiskt drama av hög kvalitet.

Nr 682: Cabaret

Originaltitel: Cabaret (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Östersund och Stockholm och av Robert på fulstream på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Liza Minelli, Berlin och The Kit Kat Klub. Nazismens diskreta utbredning; från bespottad tiggare till front row audience. Trekantsdramatik och brittisk återhållsamhet. Inte din ordinära musikal i den meningen att sångochdansnumren framförs på en klubbscen av folk som faktiskt så att säga har där att göra, och inte av vemsomhelst varsomhelst hursomhelst kring exempelvis en lyktstolpe i regn. Minelli känns så oerhört berömd, men jag vet inte om jag nånsin har sett henne tidigare i något, jag har i alla fall inte sett Cabaret förut, men trots det är hon som en starkt lysande megastar i mitt medvetande. Ögonen, utstrålningen, rösten. En fixstjärna.
Rapp klippning, rappa steg, rapp dialog. Livet är en cabaret, kan du tycka. Morgondagen är vår, kan man tro. "Do you still think you can control them?"

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Willkommen! Bienvenue! Welcome! Till Berlin tidigt 30-tal. Hänförelsens tid. Burleskens och dekadensens epok. Och nazismens vaknande. Filmen bygger på en musikal som bygger på en pjäs som bygger på en bok. Ett populärkulturellt fenomen måste vi väl kalla den. Och Liza Minelli som den energiska, storögda Sally Bowles, den fantastiska entertainern på The Kit Kat Klub som hamnar i ett erotiskt triangeldrama. Även om filmen innehåller ett mycket fint skådespeleri, många fräscha sångochdansnummer, tjusigt foto och en ömtålig kärleksaffär med twist så tillhör den här filmen Minelli. Från början till slut. Så intimt förknippad med Cabaret att hälften vore nog. Filmen vann bland annat bästa regi på Oscarsgalan och slog därmed Gudfadern på fingrarna.

Sunday, October 22, 2017

Nr 681: Hämnarna

Originaltitel: The Killers (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Burt Lancaster igen, men denna gång i hans första film, och jag tycker nog han blir bättre och bättre med sjunkande ålder (dock är han 33 år här i sin första film!). Alldeles nyss i Leoparden och lite innan dess i Härifrån Till Evigheten. I Hämnarna är han The Swede, vars förflutna hinner upp honom i en liten småstad, ett av alla ställen där han försökt hålla sig undan. Två granithårdkokta gangsters kommer in på en diner och ställer frågor, förväntar sig svar. The Swede blir varnad att han är eftersökt, men ligger nofucksgivenlugnt kvar i sängen och inväntar döden. Ungefär där inser jag att jag har läst novellen av Ernest Hemingway som filmen bygger på, läst den för länge sen, kanske i Italien, kanske i nån fjällstuga. Och ungefär där slutar väl likheterna med novellen, eftersom novellen slutar ungefär där. Men i filmen fortsätter upprullningen, nystandet i vad som har hänt, i form av utsökta flashbacks som inte alls kommer i kronologisk ordning och som därför påminner mig om Pulp Fiction som kom ca 50 år senare.
Ava Gardner som Kitty, en kattspindel i nätet som dricker mjölk och tassar från än den ena, än den andra, stryker medhårs och reser rygg. Edmond O´Brien som den milde men oh så intresserade försäkringsutredaren Jim Reardon, som är den som driver nystandet med händerna fulla av trådar och harpsjalen i innerfickan.
Hämnarna är svart och vit som en noirlykta i natten - ett rån i dagsljus i en enda fantastisk tagning från gata, upp till kontor och ner till gata igen, skott, flykt och försök till blåsningar i flera olika riktningar kumpanerna emellan. Ett finurligt pussel som kanske ibland är lite svårt att överblicka men när det är färdiglagt visar sig vara en av de bättre gangsterrullarna jag sett på väldigt länge.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Inledningsscenen känns omedelbart som en klassiker. De två gangstrarna som kommer in på dinern och letar efter The Swede. Intresset på helspänn. I tio minuter. Sen kastas vi runt bland diverse tillbakablickar som var och en är helt okej men vid en överblick är ganska röriga. Vems tillbakablickar är det vi följer? När i tid kommer dem? Hur hänger de ihop? Även i Citizen Kane var det flera personers tillbakablickar som bidrog till att lösa pusslet och gåtan men jag vill minnas att de kom i en någorlunda kronologisk ordning. I Pulp Fiction drog man dramaturgin ännu längre genom att kasta runt tillbakablickarna i en smart oordning och den är därför mer lik Hämnarna. Dock klarar Pulp Fiction sig genom ett fantastiskt manus och ett delikat bildspråk medan Hämnarna bara blir ett komplicerat pussel som får svårt att förklara sig. Men ändå. Det är stundtals väldigt spännande och för det mesta väldigt välspelat.

Friday, October 20, 2017

Nr 680: Eldflugornas Grav

Originaltitel: 火垂るの墓 Hotaru no haka (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Eldflugan, denna bioluminicerande skalbagge, som symbol för livets förgänglighet. En storebror och en lillasyster i en skyddsrumsgrotta i närheten av Kobe 1945. Jag antar att de amerikanska eldbomberna som strategiskt släpps över trä- och halmhusen är en replik på vad vi såg i Härifrån Till Evigheten? Om det sägs det inte mycket i filmen. Nån gång bara nämns ”amerikanerna”. Det är överhuvudtaget inte mycket krig i denna, som det står lite överallt, ”antikrigsfilm”, förutom flygbombssekvenserna. Regissören själv, Isao Takahata, menar att det inte finns något alls i filmen som är antikrig. Men vad vet han. Istället säger Takahata i en intervju att han är förvånad över att storebrodern Seita inte fick mer kritik av publiken med tanke på hur han väljer att hantera svårigheterna som uppstår i och med bombningarna. Han vill inte hjälpa till med arbete, inte med hushållet och när hans moster (eller faster?) uppmanar honom att skärpa till sig lämnar han tillsammans med sin lillasyster och flyttar in i en grotta. Där fortsätter de leva som om det inte var nån ko på isen, säljer döda mammans tyger för att få pengar, och när tygerna är slut börjar Seita istället stjäla mat från de lika utsatta grannbönderna. Maten före moralen. Men maten räcker inte, och till slut är lillasyster Setsuko så undernärd att hon börjar hallucinera och blir allt svagare. Hon dör i grottan och Seita kremerar hennes kropp i en fantastiskt fin scen där dag blir kväll blir natt och Seita lägger de små benresterna i en karamellburk som har hängt med genom hela filmen. Kort därefter dör även Seita på en tågstation och som jag förstår det möts de båda syskonen efter döden och allt får färg igen.

Eldflugornas Grav är oerhört vackert sorglig. Syskonens tillvaro som liksom hela tiden rör sig mot utmattning, utarmning. Storebroderns frustration hos läkaren när han inte får hjälp att hjälpa sin allt svagare lillasyster. De mjuka, nästan vattenfärgiga bilderna. Helt klart en favorit i animégenren.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: En film som gör ont. Som sätter sig som en hulkning i halsgropen redan från början. Och där blir den kvar. Animationen är ljuvligt vacker men känslomässigt påfrestande. Sentimental men uppriktig. Otäck men ärligt levande. Med döden hängande som mörka skyar. Japan 1945. Krigets tysta offer. De föräldralösa barnen. Samma som idag. Den här upplevelsen glömmer jag aldrig.

Sunday, October 8, 2017

Nr 679: Leoparden

Originaltitel: Il Gattopardo (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Burt Lancaster igen, tio år efter Härifrån Till Evigheten som vi såg alldeles härom hörnet. I den här rullen dominerar han mer eller mindre från start till mål, och han dominerar dubbat. Oerhört märkligt, och hur jag än vill och försöker så kommer jag inte förbi den barriären, att Burt helt tydligt pratar engelska, men man hör en annan mans röst som pratar italienska. Dock gör ju det att betyget för Burtans insats totalt sett höjs ett litet snäpp, eftersom blickar, gester och minspel känns oerhört stabila, särskilt i andra halvan av filmen.
Leoparden innebär att vi får tillbringa tre timmar på Sicilien på 1860-talet. Italiensk adel och palats, kandelabrar och levandeljuskronor, enorma vad jag antar är oljemålningar på väggarna, rosor, solfjädrar, jakt, handslag och lätta handryggskyssar i oändlighet.
Stora omställningar på gång, strider mellan kungen och Garibaldi. Publika gatlopp och avrättningar. I detta befinner sig den åldrade prinsen av Salina (Lancaster), och han verkar inte särskilt intresserad av att hoppa på varken den ena eller andra sidan av tåget. Hans inställning till livet kan nog ganska bra sammanfattas med en av hans repliker: "Kärlek är eld och lågor i ett år och sedan trettio år i aska”. 
Det blir lite Romeoochjuliafeeling när prinsens brorson vill gifta sig med Angelica (Claudia Cardinale) som tillhör den rivaliserande släkten. Men jag vet inte, det blir ju aldrig särskilt spännande. Väldigt fina bilder och välgjorda scener och valzmazurkadansen på slutet (aka sista 40 minuterna av filmen) är ett lågintensivt klimax, men det finns väldigt lite av exempelvis det hyperspännande maktspelet i Gudfadern.
Regissören Luchino Visconti har ytterligare tre filmer med i boken, detta är den första vi ser.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: "Något måste förändras för att allt ska bli sig likt" menar fursten Fabrizio di Salina (Burt Lancaster) när han vill gifta bort sin brorson med borgmästarens dotter Angelica (Claudia Cardinale). Aristokratin är på väg att förlora sin makt och fursten är märkbart påverkad när han vill ingå pakten med den nyrika borgerligheten. Det är en gammal, trött och närmast uppgiven man som förstår att ett nytt Italien är på väg och i den sista delen av filmen, som är den absolut bästa, så dansas en ny tid in och en annan dansar ut. Det är skickligt och snyggt men filmen är tyvärr inte särskilt spännande. Tydligen så finns det massor av ingredienser i Leoparden och dess kontext som kan vara väldigt intressant att fundera över. Men det långa kostymdramat är lite för långt och jag saknar den förkunskap jag hade behövt för att kunna förstå, analysera och bedåras av filmens storslagenhet. 

Saturday, October 7, 2017

Nr 678: Himmelska Dagar

Originaltitel: Days Of Heaven (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fantastiskt fotograferat av som det verkar två olika fotografer; spanjoren och på den tiden Hollywoodgenombrottaren Néstor Almendros har filmat ungefär hälften och tungviktaren Haskell Wexler filmade resten, även om han bara fick cred för ”additional photography”. Wexlers arbete har vi sett förut i Vem Är Rädd För Virginia Wolf, I Nattens Hetta, Sista Natten Med Gänget och Gökboet. I Himmelska Dagar är det naturligt grynings -och skymningsljus som gäller. Och det är oerhört vackert - jag ser fram emot att se om denna film på storduk på Bio Capitol om en vecka när den visas på Cinemateket.
Framförallt är det bilderna på maskiner som jag gillar; ångtåg i olika former, miljöer och ljus, skördemaskiner i fältarbete, flygplan genom himlen. En enda scen hajar jag till vid, och det är när det hackas rotfrukter i köket. Allt annat har fotats i normalläge, men just den vinkeln är tagen helt uppifrån och ovanför. Det är ju vid upptäckten av den första gräshoppan innan invasionen, och det känns hyfsat bibliskt. Kan det vara ett gudsöga som betraktar från ovan? Annars mycket vete för pengarna i den här rullen.
Och så finns det då ett triangel/fyrkantsdrama i det tecknade serihuset på prärien. Den grejen känns väl sådär, varken särskilt drabbande eller sömnig. Richard Gere är närmast oförståeligt lättretlig, Brooke Adams är mer än lovligt lättmanipulerad, Sam Shepard lite mellanmjäkig och så har vi jokern i leken, tillika berättarrösten Linda Manz, som jag upplever ger en ordentlig försmak till hur Den Tunna Röda Linjen långt senare skulle komma att bakgrundsberättas - samma regissör (Terrence Malick) och samma lite livsfilosofiska instick. Livet kan, och kanske ska, levas enkelt. Världskrigen kommer och går.
Eftersom jag nuförtiden är i full färd med att utbilda mig till lokförare kan jag inte riktigt hålla mig från att tycka att de är lite vårdslösa med allt sitt spårbeträdande. Men, allt för konsten.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det enda som egentligen berör mig i denna film är fotot. Underbart ljus. Landskapsvyer. Symmetriska kompositioner. Andligt. Det stora huset på prärien. Skillnaden mellan stadens smutsiga ansiktslösa industrialism och lantbrukets skenbara frihet. Samma arbetarklass. Titeln Himmelska Dagar representerar mer det visuellt storslagna än något annat. Smart och fint. Handlingen är kamp, klasskamp och kärlekskamp. En tragedi mitt i allt det ljuvliga. Men den når mig inte nämnvärt. Tyvärr.

Tuesday, September 19, 2017

Nr 677: Härifrån Till Evigheten

Originaltitel: From Here To Eternity (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Frank Sinatra fick en Oscar för sin insats i denna stillahavsrulle. Bara en sån sak. Avskalat och nästan lite krigsnoir. Svartvitt, men man kan ändå med lätthet föreställa sig hawaiiskjortornas färggladhet. Otrohet med berömt strandhugg, fyllepermisar och en enorm motvilja till att boxas. Baracker och drillning. Väntan och drömmar om ett "proper life”. Det verkar som att det har använts arméfotograferat material från Pearl Harbor vilket smälter in väldigt bra. Inte obemärkt, men bra. Bästa scenen är nog när Prewitt (Montgomery Clift) spelar tårad trumpet på kaserngården. Filmtiteln, som jag ju har hört nämnas och sett i tryck ca en miljon gånger och som jag smilbandsnoterat att exempelvis Nick Cave har travesterat med skivan From Her To Eternity (låten med samma namn är med i filmen Himmel Över Berlin som vi inte har sett ännu - allt hänger ihop) kommer från Rudyard Kiplings dikt Gentleman-Rankers från sent 1800-tal.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det regnade Oscars över den här. Bästa film, regi, manus, biroller, foto m.fl. Det måste ha känts riktigt bra för de inblandade. Frankie Boy spottade nog inte i glaset den kvällen. Det gör han för övrigt inte i filmen heller. Härifrån Till Evigheten är en studie i maskuliniteter med principfast pragmatism, praktisk pennalism, prostituition och privat heder som fixstjärnor. Vi kan väl slänga in pretentiös i sammanhanget också. Det är männen på flygbasen Pearl Harbour som allt kretsar kring. Kvinnorna är i periferin, endast iklädda roller som ska förstärka de manliga och maskulina egenskaperna. Som vanligt i många filmer. Det blir dock lite trist och ofräscht, särskilt då filmen inte engagerar särskilt övertygande i övrigt heller. Rätt snyggt foto emellanåt. Lagom intressanta karaktärer. Några fina scenerier. Men nja.