Sunday, November 19, 2017

Nr 686: Kvinnor På Gränsen Till Nervsammanbrott

Originaltitel: Mujeres al borde de un ataque de nervios (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Plejmo på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Pedro Almodóvar har tre filmer med i boken. Det är denna, Allt Om Min Mamma och Tala Med Henne. According to mina betyg till de andra filmerna verkar jag tycka att Kvinnor På Gränsen Till Nervsammanbrott hamnar nånstans mittemellan. Det är ju dock omöjligt att veta, eftersom jag inte kommer ihåg ett dyft av de andra filmerna. I vanlig ordning är det dagsformen som avgör, det börjar kännas mer och mer så. Jag skulle kunna höja den här filmen till skyarna för det tydliga och överdrivna skådespeleriet, men jag väljer nog att sänka den lite för de hyperteatrala och slaskiga scenerna, och med slask menar jag att det tar så lång tid ibland att jag kokar kaffe under tiden. Jag skulle kunna tycka att de grälla färgerna tydliggör, men jag upplever att de dränker. Jag skulle kunna tycka att det är uppfriskande och utmanande med repliker som ”Kvinnor är inte farliga om de behandlas väl" eller ”Det är lättare att förstå sig på en motor än en karl”, men jag gäspar mest i baksätet. Ja, filmen kom 1988. Det är 2017 nu. Har vi kommit längre? Orsaken till allt ståhej, allt balanserande på gränsen, är en man vid namn Iván. Honom ser man inte mycket av, och det verkar ju också vara just orsaken till nervkollapserna. Och så vidare. Gazpachon med sömnpiller - är den tokigt rolig eller tokrolig? Pastellfars kanske. Äh, jag är bara grinig. Det är ju fantastiskt roligt med portvaktskvinnan som är Jehovas Vittne och bekänner att ”Jag skulle vilja ljuga, men det dumma är att vi vittnen inte får det”. Snacka om sanningsserum. Och så är det kul att detta är innan både mobiltelefoni och internet. De går liksom ut för att ringa när den fasta telefonen är sönder. Ut till en telefonkiosk. Stenåldern.
Värt att notera är att filmen som dubbas i början är Johnny Gitarr. Den är med i boken, men den har vi inte sett ännu. Spännande.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, November 12, 2017

Nr 685: Sju Hertigar

Originaltitel: Kind Hearts And Coronets (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, November 11, 2017

Nr 684: Zabriskie Point

Originaltitel: Zabriskie Point (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Capitol i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva om den här filmen. I likhet med en annan Antonioni, Blow-Up - Förstoringen, så fattar jag inte mycket av handlingen. Otextad och förgrymmat segdragen, så tankarna går istället till System H och att säkra fordon mot rullning där i biosalongen. Det är ju verkligen inte ofta vi ser en film tillsammans på bio, så därför var jag extra taggad. Tyvärr infriades inte förväntningarna, hur de nu såg ut. Egentligen infriades de väl kanske fullt ut, eftersom de enda förväntningar jag har om jag ska se en film av Antonioni är att jag inte kommer förstå nåt. Slutscenerna med det sprängande huset är dock sevärda. Grus- och sandorgien i Death Valley kommer jag minnas. Och lite av filmmusiken, psykedeliastämningarna med Pink Floyd. Kanske måste jag se om även den här med en filmvetare i bakgrunden. 
Mark Frechette (Mark i filmen) och Daria Halprin (Daria i filmen) blev nåt slags ihop efter filmen och flyttade till Mel Lymans kultfamiljesekt Fort Hill Community. Tre år senare rånar Mark en bank och åker i fängelse, där han dör lyftande vikter. Daria gifter sig med Dennis Hopper. Ovanstående lilla stycke låter ju som en tio gånger mer intressant film än Zabriskie Point.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Friday, November 10, 2017

Nr 683: I Skräckens Klor

Originaltitel: The Incredible Shrinking Man (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Oerhört fin liten bit, en delikatess bland de andra pralinerna i boken. En 50-talist, men ändå så välbehållen och intressant. Mystiskt dimmoln till sjöss leder sex månader senare till att Scott (Grant Williams) börjar krympa. Först nästan omärkligt och bara som en oroande aning, men ganska snart är han nere på halvmeter-, decimeter- och centimeternivå. Katten blir en livsfarlig fiende och spindeln (hello TLOTR) får sig en ordentlig kyss på slutet. Specialeffekterna och perspektivskiftena gör hela filmen och det är fängslande att följa Scotts kamp och utmaningar i källaren. Han blir som en Robinson i sitt eget hem och får helahavetstormaruppfinna sin väg till kaksmulorna. Enorma saxar, snören och tändstickor. En läcka i vattentanken blir till en tsunami. Bra är också slutet; Scott krymper och krymper och till slut är han atomliten men stor nog för kosmos och finner tröst i att det för Gud inte finns någon nollpunkt.
I Skräckens Klor känns som de lite bistrare, lite allvarligare, lite mer livsfilosofiska föräldrarna till Älskling, jag krympte barnen från 1989. 

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 682: Cabaret

Originaltitel: Cabaret (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Östersund och Stockholm och av Robert på fulstream på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Liza Minelli, Berlin och The Kit Kat Klub. Nazismens diskreta utbredning; från bespottad tiggare till front row audience. Trekantsdramatik och brittisk återhållsamhet. Inte din ordinära musikal i den meningen att sångochdansnumren framförs på en klubbscen av folk som faktiskt så att säga har där att göra, och inte av vemsomhelst varsomhelst hursomhelst kring exempelvis en lyktstolpe i regn. Minelli känns så oerhört berömd, men jag vet inte om jag nånsin har sett henne tidigare i något, jag har i alla fall inte sett Cabaret förut, men trots det är hon som en starkt lysande megastar i mitt medvetande. Ögonen, utstrålningen, rösten. En fixstjärna.
Rapp klippning, rappa steg, rapp dialog. Livet är en cabaret, kan du tycka. Morgondagen är vår, kan man tro. "Do you still think you can control them?"

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, October 22, 2017

Nr 681: Hämnarna

Originaltitel: The Killers (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på fmovies av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Burt Lancaster igen, men denna gång i hans första film, och jag tycker nog han blir bättre och bättre med sjunkande ålder (dock är han 33 år här i sin första film!). Alldeles nyss i Leoparden och lite innan dess i Härifrån Till Evigheten. I Hämnarna är han The Swede, vars förflutna hinner upp honom i en liten småstad, ett av alla ställen där han försökt hålla sig undan. Två granithårdkokta gangsters kommer in på en diner och ställer frågor, förväntar sig svar. The Swede blir varnad att han är eftersökt, men ligger nofucksgivenlugnt kvar i sängen och inväntar döden. Ungefär där inser jag att jag har läst novellen av Ernest Hemingway som filmen bygger på, läst den för länge sen, kanske i Italien, kanske i nån fjällstuga. Och ungefär där slutar väl likheterna med novellen, eftersom novellen slutar ungefär där. Men i filmen fortsätter upprullningen, nystandet i vad som har hänt, i form av utsökta flashbacks som inte alls kommer i kronologisk ordning och som därför påminner mig om Pulp Fiction som kom ca 50 år senare.
Ava Gardner som Kitty, en kattspindel i nätet som dricker mjölk och tassar från än den ena, än den andra, stryker medhårs och reser rygg. Edmond O´Brien som den milde men oh så intresserade försäkringsutredaren Jim Reardon, som är den som driver nystandet med händerna fulla av trådar och harpsjalen i innerfickan.
Hämnarna är svart och vit som en noirlykta i natten - ett rån i dagsljus i en enda fantastisk tagning från gata, upp till kontor och ner till gata igen, skott, flykt och försök till blåsningar i flera olika riktningar kumpanerna emellan. Ett finurligt pussel som kanske ibland är lite svårt att överblicka men när det är färdiglagt visar sig vara en av de bättre gangsterrullarna jag sett på väldigt länge.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Friday, October 20, 2017

Nr 680: Eldflugornas Grav

Originaltitel: 火垂るの墓 Hotaru no haka IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Eldflugan, denna bioluminicerande skalbagge, som symbol för livets förgänglighet. En storebror och en lillasyster i en skyddsrumsgrotta i närheten av Kobe 1945. Jag antar att de amerikanska eldbomberna som strategiskt släpps över trä- och halmhusen är en replik på vad vi såg i Härifrån Till Evigheten? Om det sägs det inte mycket i filmen. Nån gång bara nämns ”amerikanerna”. Det är överhuvudtaget inte mycket krig i denna, som det står lite överallt, ”antikrigsfilm”, förutom flygbombssekvenserna. Regissören själv, Isao Takahata, menar att det inte finns något alls i filmen som är antikrig. Men vad vet han. Istället säger Takahata i en intervju att han är förvånad över att storebrodern Seita inte fick mer kritik av publiken med tanke på hur han väljer att hantera svårigheterna som uppstår i och med bombningarna. Han vill inte hjälpa till med arbete, inte med hushållet och när hans moster (eller faster?) uppmanar honom att skärpa till sig lämnar han tillsammans med sin lillasyster och flyttar in i en grotta. Där fortsätter de leva som om det inte var nån ko på isen, säljer döda mammans tyger för att få pengar, och när tygerna är slut börjar Seita istället stjäla mat från de lika utsatta grannbönderna. Maten före moralen. Men maten räcker inte, och till slut är lillasyster Setsuko så undernärd att hon börjar hallucinera och blir allt svagare. Hon dör i grottan och Seita kremerar hennes kropp i en fantastiskt fin scen där dag blir kväll blir natt och Seita lägger de små benresterna i en karamellburk som har hängt med genom hela filmen. Kort därefter dör även Seita på en tågstation och som jag förstår det möts de båda syskonen efter döden och allt får färg igen.

Eldflugornas Grav är oerhört vackert sorglig. Syskonens tillvaro som liksom hela tiden rör sig mot utmattning, utarmning. Storebroderns frustration hos läkaren när han inte får hjälp att hjälpa sin allt svagare lillasyster. De mjuka, nästan vattenfärgiga bilderna. Helt klart en favorit i animégenren.

Jimmys betyg:
Kommentar:

Sunday, October 8, 2017

Nr 679: Leoparden

Originaltitel: Il Gattopardo (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Burt Lancaster igen, tio år efter Härifrån Till Evigheten som vi såg alldeles härom hörnet. I den här rullen dominerar han mer eller mindre från start till mål, och han dominerar dubbat. Oerhört märkligt, och hur jag än vill och försöker så kommer jag inte förbi den barriären, att Burt helt tydligt pratar engelska, men man hör en annan mans röst som pratar italienska. Dock gör ju det att betyget för Burtans insats totalt sett höjs ett litet snäpp, eftersom blickar, gester och minspel känns oerhört stabila, särskilt i andra halvan av filmen.
Leoparden innebär att vi får tillbringa tre timmar på Sicilien på 1860-talet. Italiensk adel och palats, kandelabrar och levandeljuskronor, enorma vad jag antar är oljemålningar på väggarna, rosor, solfjädrar, jakt, handslag och lätta handryggskyssar i oändlighet.
Stora omställningar på gång, strider mellan kungen och Garibaldi. Publika gatlopp och avrättningar. I detta befinner sig den åldrade prinsen av Salina (Lancaster), och han verkar inte särskilt intresserad av att hoppa på varken den ena eller andra sidan av tåget. Hans inställning till livet kan nog ganska bra sammanfattas med en av hans repliker: "Kärlek är eld och lågor i ett år och sedan trettio år i aska”. 
Det blir lite Romeoochjuliafeeling när prinsens brorson vill gifta sig med Angelica (Claudia Cardinale) som tillhör den rivaliserande släkten. Men jag vet inte, det blir ju aldrig särskilt spännande. Väldigt fina bilder och välgjorda scener och valzmazurkadansen på slutet (aka sista 40 minuterna av filmen) är ett lågintensivt klimax, men det finns väldigt lite av exempelvis det hyperspännande maktspelet i Gudfadern.
Regissören Luchino Visconti har ytterligare tre filmer med i boken, detta är den första vi ser.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, October 7, 2017

Nr 678: Himmelska Dagar

Originaltitel: Days Of Heaven (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på fmovies av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fantastiskt fotograferat av som det verkar två olika fotografer; spanjoren och på den tiden Hollywoodgenombrottaren Néstor Almendros har filmat ungefär hälften och tungviktaren Haskell Wexler filmade resten, även om han bara fick cred för ”additional photography”. Wexlers arbete har vi sett förut i Vem Är Rädd För Virginia Wolf, I Nattens Hetta, Sista Natten Med Gänget och Gökboet. I Himmelska Dagar är det naturligt grynings -och skymningsljus som gäller. Och det är oerhört vackert - jag ser fram emot att se om denna film på storduk på Bio Capitol om en vecka när den visas på Cinemateket.
Framförallt är det bilderna på maskiner som jag gillar; ångtåg i olika former, miljöer och ljus, skördemaskiner i fältarbete, flygplan genom himlen. En enda scen hajar jag till vid, och det är när det hackas rotfrukter i köket. Allt annat har fotats i normalläge, men just den vinkeln är tagen helt uppifrån och ovanför. Det är ju vid upptäckten av den första gräshoppan innan invasionen, och det känns hyfsat bibliskt. Kan det vara ett gudsöga som betraktar från ovan? Annars mycket vete för pengarna i den här rullen.
Och så finns det då ett triangel/fyrkantsdrama i det tecknade serihuset på prärien. Den grejen känns väl sådär, varken särskilt drabbande eller sömnig. Richard Gere är närmast oförståeligt lättretlig, Brooke Adams är mer än lovligt lättmanipulerad, Sam Shepard lite mellanmjäkig och så har vi jokern i leken, tillika berättarrösten Linda Manz, som jag upplever ger en ordentlig försmak till hur Den Tunna Röda Linjen långt senare skulle komma att bakgrundsberättas - samma regissör (Terrence Malick) och samma lite livsfilosofiska instick. Livet kan, och kanske ska, levas enkelt. Världskrigen kommer och går.
Eftersom jag nuförtiden är i full färd med att utbilda mig till lokförare kan jag inte riktigt hålla mig från att tycka att de är lite vårdslösa med allt sitt spårbeträdande. Men, allt för konsten.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Tuesday, September 19, 2017

Nr 677: Härifrån Till Evigheten

Originaltitel: From Here To Eternity (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Frank Sinatra fick en Oscar för sin insats i denna stillahavsrulle. Bara en sån sak. Avskalat och nästan lite krigsnoir. Svartvitt, men man kan ändå med lätthet föreställa sig hawaiiskjortornas färggladhet. Otrohet med berömt strandhugg, fyllepermisar och en enorm motvilja till att boxas. Baracker och drillning. Väntan och drömmar om ett "proper life”. Det verkar som att det har använts arméfotograferat material från Pearl Harbor vilket smälter in väldigt bra. Inte obemärkt, men bra. Bästa scenen är nog när Prewitt (Montgomery Clift) spelar tårad trumpet på kaserngården. Filmtiteln, som jag ju har hört nämnas och sett i tryck ca en miljon gånger och som jag smilbandsnoterat att exempelvis Nick Cave har travesterat med skivan From Her To Eternity (låten med samma namn är med i filmen Himmel Över Berlin som vi inte har sett ännu - allt hänger ihop) kommer från Rudyard Kiplings dikt Gentleman-Rankers från sent 1800-tal.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, September 17, 2017

Nr 676: Lawrence Av Arabien

Originaltitel: Lawrence Of Arabia (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blu-ray hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Storslaget är väl förnamnet, tillsammans med Freddie. Efternamnet är Young. För det är främst fotot som stannar kvar efter den här filmen. Filmat i Jordanien, Marocko och Spanien; otaliga bilder på kameler i öknen, i sol, i skugga, i natt, på avstånd, nära, nigande, gående, travande, galopperande. Visst, det är väldigt mycket kamel för pengarna, men det fantastiska är att det ändå känns varierat. Young är således min nya fotofavorit.
Regissören David Lean har vi träffat flera gånger tidigare, men nu tror jag vi har sett alla de sex filmer som är med i boken där han är regissör.
Lawrence Av Arabien är lång som en ökenvandring, och det är i några av inomhusscenerna som jag faller in i tankar om något helt annat. Alla dessa möten, utdragna dialoger mellan militärer och andra människor med stridstypisk klädsel. Fast det hade nog inte gått att få in så mycket mer kamel i filmen. Flera gånger den senaste tiden har jag förvånats över min totala okunskap om världskrigens förlopp och inblandning. Här har vi araber, turkar, syrier, Ottomanska riket, Jordanien, Damaskus - inte direkt det jag tänker på i första hand när jag tänker första världskriget. Men T.E. Lawrence, walesaren, verkar ha vetat vad han gjorde, eller i alla fall vad han ville göra. Och han skrev om det, och han blev känd, och sen åkte han hem till de brittiska öarna och körde ihjäl sig på en motorcykel och begravdes och där börjar filmen som sedan gestaltar T.E. när han gör sin grej i öknen.
Verkligen en rulle som jag skulle velat sett på storduk.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Friday, September 15, 2017

Nr 675: West Side Story

Originaltitel: West Side Story (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En slags urhistorisk tragiromantisk plot, där Shakespeares Romeo och Julia är ett välkänt exemplar på vägen. Slutet på 50-talet i New York, Manhattan, stängsel och gängrivalitet mellan polskättade Jets och puertoricanska Sharks. Gliringar och provokationer mellan gängen och polisen; det är social missanpassning som ligger till grund för problematiken. Danslokal verkar dock ha ingått. Oerhört mycket armar uppåt sträck, det kan ha varit koreografen Jerome Robbins favoritmove. Den första nästan timmen känns lite halvdan, men sen ångar det på bättre när det har hettat till mellan Maria och Tony. Balkongscenen är med, likaså missförstånden om vem som egentligen är död på slutet. Kan inte påstå att jag tappar hakan av varken musiken, sången eller dansen, men Somewhere är en fin bit och America får en att trumma takten lite försiktigt, en takt som å andra sidan är lätt att tappa bort i allt artsbytande. Tankarna går förstås till Grease, men också till en av mina favoriter: Paraplyerna I Cherbourgh, som jag tycker lyckas mycket bättre i de intima kärleksförklaringarna. West Side Story kammade hem inte mindre än 10 Oscars, och regissören Robert Wise har vi träffat på tidigare i så skilda filmer som Mannen Från Mars och Sound Of Music. Easy, Action!

Jimmys betyg:

Kommentar:

Monday, September 11, 2017

Nr 674: Mupparna

Originaltitel: The Muppet Movie (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Kermit, Miss Piggy, Animal och Svenske Kocken. Plus alla andra karaktärer som bara finns som ett svagt barndomsminne längst bak i förrådet. Här är de i en roadmovie som förklarar hur hela muppgänget samlades ihop från början. Något ögonblick i taget är det lite intressant (som när Kermit cyklar i helfigur) eller roligt (som när Animal äter upp delar av sin biostol), men i stort är det en ganska tunn rulle där den stora grejen är att det är dockor som har huvudrollerna. Och det räcker ju långt i max en kvart. Massor av cameos från exempelvis Steve Martin, Richard Pryor, Orson Welles och Mel Brooks gör tyvärr inte att filmen lyfter nämnvärt. Det roligaste, och det som gör att filmen går från 2- till en rak tvåa, är det gamla häcklande radarparet Waldorf och Statler som på metaslutet lämnar sitt omdöme till filmen genom att sova på stället. Ja, eftersom det är det roligaste så blir det ju svårt att höja den här rullen högre än knäskålarna. Men den snittar definitivt upp minnet och blottlägger det faktum att jag bara har en svag aning om vad Mupparna egentligen handlade om, och jag skulle inte bli förvånad om jag ganska snart finner mig själv i ett maratontittande av gamla avsnitt. Heja internet.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, August 5, 2017

Nr 673: Vietnam - Grisens År

Originaltitel: In The Year Of The Pig (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En aldrig sinande ström av dovröstade, slipsknutförsedda talking heads marmorerat med sekvenser från Vietnamkriget; flygplan giving birth to bombs, massakrerade byinvånare, olika typer av automatvapen som nästan reklamförs, soldater i strid, protesterande människor och nationers ledare. Det finns en Wikisida med en förteckning över människor som tänt eld på sig själva i protest mot det ena eller det andra. Vietnam - Grisens År känns som en självklar föregångare och inspirationsgivare till exempelvis Fahrenheit 9/11, med intensiv klippning och motställande som grepp. Ett seriöst och bistert ansikte säger en sak, i nästa klipp visas en diametralt motsatt bild. Ironisk användning av patriotmusik. Det är ju intressant, men det blir också uppenbart för mig att jag skulle behöva ett par kilo kött till på benen för att kunna hänga med ens någorlunda i turerna, och ännu mer för att överhuvudtaget bilda mig en uppfattning om huruvida den här filmen ger en rättvis beskrivning av skeendena långt där borta för så länge sedan. Saigon, Ho Chi Minh, Indokinakriget, FNL, Nord -och Sydvietnam, Lyndon B. Johnson, Tonkinbukten, Viet Cong, napalm osv. Ställ följdfrågor till mig på något av ovanstående och du får en stum fågelholk till svar. Och så undrar jag fortfarande varför den heter Grisens År? Gris som i sicken djävla gris typ?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Hmm. Ibland, någon gång, allt som oftast, får jag känslan att en film faktiskt är bättre än vad den verkar. Att den har någonting som jag inte ser eller förstår. Att det finns lite för många hinder i vägen för att jag ska hitta fram. Hitta in. När jag kollar runt lite grann på den här filmen så tycks den ha en rätt hög status som dokumentär. Gjord mitt under brinnande krig och naturligtvis som en skarp kritik mot USAs inblandning. Men som sagt, utan undertext och med ett för mig helt obekant persongalleri som tycks rapa upp politiska klichéer så blir det en lång och obegriplig kommentar om en lika obegriplig konflikt. Men med lite hjälp på traven så skulle jag säkert kunna uppskatta den mer än vad jag gör just nu. Jag ger dock ett stort plus till många av de dokumentära filminslagen från exempelvis de protesterande brinnande munkarna.

Sunday, July 30, 2017

Nr 672: Den Stora Paraden

Originaltitel: The Big Parade (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Cinemamega av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Höga förväntningar på den här efter att vi nyligen sett King Vidors andra film i boken, En Av De Många. Tyvärr blir jag inte riktigt lika betagen av denna, även om det finns flera riktigt fina delar. Det bästa är väl själva krigsskildringarna. Helt otroligt bra gjort med tanke på att första världskriget nyss var uppfunnet. Kanoner, bomber, granater, maskingevär och bajonetter. Det kändes liksom realistiskt, aldrig over the top. Ett par flygplansbilder också, där nedskjutningen av ”Flying Fritzie” är makalöst snyggt gjord. Och så skyttegravarna som givetvis leder tankarna rakt in i På Västfronten Intet Nytt.
Men just kriget blir inte påtagligt förrän efter mer än halva filmen, och då har det gått nästan en och en halv timme, som ägnats åt en för all del småcharmig och smygsarkastisk beskrivning av livet som ung och aningslös i de förenade staterna våren 1917, men det blir alldeles för släpigt och komigennurå. Jim ska eventuellt ta värvning och runt sig har han den oroliga modern som är tveksam, den krävande och beslutsamme fadern, och fästmön som är både glad och stolt att hennes tilltänkte har en uppgift larger than life. Det blir till slut trupptransport över havet till Frankrike och Champillon. Där får man som tittare nästan direkt bevittna ett gruppofredande i grönskan. Tre nyanlända män på foreign soil tar sig friheter med lokalbefolkningen minsann. Språkförbistringar till trots uppstår ljuvt klingande kärlek mellan Jim och Melisande. En kärlek som överlever förflyttning, återvändo till Amerika och retur till Frankrike med ett ben kort. Härligt med lyckligt slut, tänk om man hade fått kolla i två och en halv timme och så får de inte varandra på slutet? Nej, krigsfilmer ska sluta lyckligt, det är sen gammalt.
Kanske tog någon King Vidor åt sidan efter den här rullen och sa något i stil med att han kanske kunde korta ner några scener i sina nästkommande filmer, att han inte behöver krama ur varenda liten sekund, blinkning och gest. Det blir liksom för övertydligt och utdraget, Tempotappning. Och Kingen verkar ha lyssnat på denne någon, för i En Av De Många, som kom 3 år senare, är det ett mycket bättre driv och lite rappare klipp. Bra Kingen! Det gäller att kunna ta åt sig av välment och sakriktad kritik.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Andra filmen i boken av King Vidor. Dessvärre även den sista. Efter att ha gjort några dussin filmer under 10- och 20-talet så drämmer Vidor till med ett episkt drama om första världskriget. Någon överväldigande wow-känsla får jag inte men det hindrar mig inte från att under 141 minuter sitta klistrad av intresse och fascination. Det händer inte alltid när jag kollar på stumfilm kan jag lova. Filmen är uppdelad i tre, eller egentligen fyra delar. I den första episoden uppmuntras rikemansgrabben James (John Gilbert) att ta värvning av sin fästmö, något han först inte alls hade någon avsikt att göra. Det blir lite familjegräl och lite snyftande. I andra episoden får vi följa James och hans soldatkompisar när de är inkvarteras på en gård i Frankrike i väntan på order om att bege sig till fronten. Här blir det buskis, tjo och tjim och trots att de amerikanska soldaterna tar sig både en och annan frihet så lyckas den förlovade James få ihop det med fransyskan Melisande (René Andrée). Ack, den kärleken. Sen blir det krig och kaos och herrejävlar vilken krigsskildring. Här lyfter det rejält. Flygplansbilder, skyttegravsskildringar, bomber och granater. Det är skitigt och illaluktande och väldigt bra skildrat. I sista delen återvänder den stympade James hem och hittar sin fästmö i armarna på brorsan. Han är olycklig och bitter. Självklart återvänder han till Frankrike där han förenas med bondgårdskärleken Melisande. Det kunde liksom inte ha slutat på något annat sätt. Då. 1925.

Thursday, July 27, 2017

Nr 671: Dog Star Man

Originaltitel: Dog Star Man: Part 1 (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Dog Star Man består av fem delar; Prelude: Dog Star Man och Dog Star Man: Part 1-4. Av någon outgrundlig anledning verkar det vara på det viset att bara part 1, alltså andra delen i serien, är med i boken. Det är faktiskt märkligare än själva filmen i sig, och då är filmen väldigt märklig. Stan Brakhage vevar friskt med hyperkorta och snabba klipp, negativ, extrema närbilder, långskott, svartbildade partier, scratchningar, multiexponeringar, bildförvrängningar och faktiskt en och annan sekvens där man ser honom komma snötrampande uppför en backe med en yxa på axeln och en hund i släptåg. Lite skogshuggarsisyfos. Inte sällan upplever jag närbilder på olika sorters slemhinnor, nånstans en bebis. Jag kollade de andra delarna i serien, som tillsammans är något längre än Part 1, och det är ungefär samma tema. I Prelude mer fokus på kvinnokropp, i de efterföljande mer fokus på bebis och snöbacken. Känns egentligen helt omöjligt att tycka något om det här, kanske mer bara känna. Det känns snurrigt, spretigt, osammanhängande, helt oförståeligt, men ändå på något vis tilldragande. Lite som den presskonferens jag satt och väntade på, där Löfvén ombildade regeringen. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Som en surrealistisk musikvideo av en experimentell och psykedelisk poporkester. Utan musik. Hunden. Stjärnan. Mannen. Sträv och strävsam. Allt brantare. Allt svårare att förstå. Fast med en obeskrivbar dragningskraft. 

Sunday, July 2, 2017

Nr 670: Mysteriet von Bülow

Originaltitel: Reversal Of Fortune (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Flashbackrulle med insulinspruta i centrum. Jeremy Irons är stolpig och mystisk make till medvetslös och ytterst olycklig Glenn Close. Ja, vad var det egentligen som hände vid de där tillfällena när frugan till sist gick full koma? Det försöker den hyperaktive advokaten Dershowitz (Ron Silver) ta reda på, fastän han hela tiden bedyrar att han inte vill veta makens historia. Förvirrande. Och alla medhjälpare advokaten omger sig med, som han gärna låtsas lyssna på för att sedan tillrättavisa och mästra. Elever, varav en verkar vara hans exflickvän. Hans son är med på ett hörn. Det spelas basket och äts bufféer i tid och otid. Dershowitz ständigt tuggande på något, rörande sina kinapinnar i något, lyssnande på något, tänkande på något, resonerande kring något. Och det bara fortskrider i nästan två timmar. Blir aldrig spännande, blir aldrig upplöst, blir aldrig ledtråd på ledtråd blir gåtans lösning. Det händer nåt på slutet, när Dershowitz får en snilleblixt och avbryter alla aktiviteter i ett hallelujaeureka. Hemhjälpen! Och den svarta lilla medicinförvararen! Nä, det här var inte min rulle. Seg, genomskinlig, trubbig. Jag tänker hela tiden på tv-serien The Staircase med liknande historia, det vill säga märklig man anklagas för att ha dödat hustru, och den tyckte jag var sjukt spännande och intressant. Objection your honor! Irrelevant!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Sunny (Glenn Close) är medvetslös men vi hör henne berätta historien om hur hennes make, Claus von Bülow (Jeremy Irons) mördade henne. Eller? Tydligen är det en av 80-talets mest uppmärksammade rättegångar vi får följa i den här filmen, byggd på en bok av von Bülows advokat, Alan Dershowitz. Dershowitz är en ytterst märklig karaktär, här spelad av Ron Silver, med ett eget slags harem av juridikstuderande runt sig. Märkligt. Claus status bygger helt och hållet på Sunnys förmögenhet vilket naturligtvis gör det lätt att tro att han dödade henne för pengarna. De verkade dessutom inte trivas särskilt bra med varandra. Sunny å andra sidan var deprimerad och självmordsbenägen så hon kunde kanske lika gärna ha tagit livet av sig. Det är riktigt smart och intelligent upplagt där vi får följa hela händelseförloppet genom tillbakablickar och hustruns berättande. Och det är upplagt för att bli hur bra som helst. Och jag vill så gärna tycka det. Men jag gör det inte. Möjligen är den okej. Kanske till och med sevärd. Men knappast mer. Irons fick en Oscar och visst är han rätt duktig som den slajmige, arrogante, blaséartade aristokraten. Och Close är väl också helt okej. Men det är nåt som ändå inte riktigt lyfter. Kanske är det vanan att ständigt få en lösning på mysteriet. En Morden i Midsomer-twist där den skyldige pekas ut och vi  andra tänker - ja, just ja, naturligtvis! Här lämnas jag mest med ett - jaha, och? Men å andra sidan, det kanske inte är filmens fel.

Sunday, June 25, 2017

Nr 669: En Av De Många

Originaltitel: The Crowd (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Cinemamega av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: King Vidor, en ny och mycket trevlig bekantskap. Nån form av långtidsgigant som regidebuterade 1913 och verkar haft sin prajmtajm under 20-talet, men regisserade sin sista film så sent som 1980. Den rackaren får man kolla upp lite närmare.
En Av De Många känns väldigt fräsch sin ålder till trots. Bra tempo mellan bild och replikskyltar, delikata flerexponeringar i New Yorks trafikmyller med bilar, färjor, människor och tåg. Höghöjdsperspektiv bland skyskraporna, finurlig gestaltning av kontorslandskap och hur tankar roterar inuti huvudet. Även trappscenen när den unge John går upp mot sin döende pappa förtjänar ett omnämnande. I den här bloggen. Mouhahaha.
Fjärde juli och ännu en invånare föds i de förenade staterna. Ännu en som ska drömma, bryta upp och lämna i jakt på att ”bli något stort”. Ännu en som ska hamna på kontor och jobba sig uppåt, en som ska träffa en kvinna, förlova sig och gotta sig i nyförälskelsens smekmånadsskimmer, gärna vid Niagarafallen. Ännu ett par där vardagstristessen långsamt ska äta sig in i det faktum att det aldrig riktigt lyfter. Ingen bra feeling med svärsläkten. Lättretligheten övergår i irritation övergår i direkta elakheter. ”Marriage isn´t a word, it´s a sentence”. Sen blir dottern överkörd också. Men som tur är ordnar det sig någorlunda ändå. Som det oftast gör, för ännu några människor på jorden.
Genom hela filmen flyter en nästan påtagbar sarkasm, ett behagligt avståndstagande. Mycket intressant film. Tack, Kungen!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: King Vidor har två filmer med i boken och trots hans 70-åriga filmkarriär så är det endast filmer från 20-talet. Uppenbarligen hans storhetsperiod. 1979 fick han en heders-Oscar. Efter att nu har sett två filmer av honom så känns utmärkelsen välförtjänst. En Av De Många är en liten pärla, både till form och innehåll. En enkel, nästan löjeväckande banal, berättelse om några slumpartade människor i New York. Den bedrägliga kärleken, det strävsamma arbetet, den längtande drömmen om att lyckas. Det vardagligt tråkiga men berättat på ett överraskande, nästan märkvärdigt sätt. Underbar tajming, skönt tempo, ett nästan onaturligt kameraarbete, fint spel. Den ganska oprövade James Murray har rollen som John, och till rollen som hans hustru Mary valde King Vidor sin egen fru, stumfilmsstjärnan Eleanor Boadman. Även om Murray i den här filmen är strålande så lyckades han dock inte så värst bra i sin karriär. Han tog livet av sig knappt ett decennium senare. Bordman blev däremot nästan 100 år. Olika föll ödets lott på dessa två. Två av de många.

Wednesday, June 14, 2017

Nr 668: Ceddo

Originaltitel: Ceddo (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Friluftsteatern ger: Ceddo - en kostymdramatisk religionskomedi på kolonien.
Medverkande: 
Kolloföreståndaren: Fransmannen (langar fulsprit till ockerpriser, annars helt tyst).
Konfirmationsledaren: Prästen (drömmer om fulla hus i bastkyrkan på sin egen begravning, annars helt tyst).
Huvudkolloledaren: Imamen (radbandsbeordrar nya regler på kollot, hans tur nu).
Övriga kolloledare: (hejar på Imamen, annars hänger de mest i cabrioletmoskén och inväntar östliga vindar).
Före detta Huvudkolloledare: Kungen (trött på knopar och lägereld, vill ha skrivbordstjänst de sista åren).
Kollobarnen: Ceddo (tycker nya ledarna är sjukt mossiga, vill leka som de gjorde med gamla ledaren, Kungen).
Kollopraktikant: Prinsessan (gangstergrabbarnas våta dröm).
Ringmöten på gården. Vem ska lyda vem, och varför? Röda vita rosen, men sen ska vi ut och bränna grannbaracken.
Musik: Cut ups från actionscenerna i Mitt Namn Är Shaft

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Senegalesisk religions- och byhistoria på två timmar. Byns ceddo (krigarklass, ofrälse) hotas av lite allt möjligt - katolicism, kolonialism, islamism, slavhandel. Jag förstår att de blir förbannade. En prinsessa rövas bort och hålls som gisslan. En hämnd för att kungen flirtar lite med den vresige imamen som intagit byn med sitt följe. Flera försök att frita prinsessan misslyckas. Samtidigt hålls öppen debatt på torget. Det anklagas hit och dit, argumenteras och motargumenteras. Stämningen är minst sagt upprörd. Imamen radar lugnt upp den nya ordningen. Kungen känns lite pressad. Sen utbryter nåt slags inbördeskrig vilket jag inte alls fattar. Prästen dödas visst och kyrkan bränns ner. Även kungen får sin del av mordvapnen. När prinsessan återkommer till byn så är alla i full färd med att få sina nya muslimska namn. Det gillar hon inte så hon skjuter imamen. Bara så där. Inga krusiduller där inte. Sen är det slut. Allt sker liksom en ordning och i ett tempo som i min bok bryter mot ganska många av traditionella filmers konventioner. Här är det liksom rakt på sak. Inga undermeningar. Inget överflöd. Det som på något sätt bryter lite mot filmens berättelse är musikvalet. Men även det är briljant och elegant då regissören Sembène använder sig av amerikansk afromusik och negro spirituals, ett intressant grepp då historien kommer att visa det tragiska öde som väntar dessa människor.

Thursday, June 8, 2017

Nr 667: Svindlande Höjder

Originaltitel: Wuthering Heights (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på watchmovie på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: ”Heathcliff, it´s me, I´m Cathy” sjunger Kate Bush i refrängen till falsettdängan Wuthering Heights som kom 1977, skriven av henne själv vid 18 års ålder. Bara en sån sak.
Jag tycker mest om den här filmen för att Heathcliff (Laurence Olivier) och Cathy (Merle Oberon) framställs som komplexa människor; barnsliga, naiva, elaka, kärleksfulla, ärliga, svartsjuka, uppgivna, stolta, förvirrade, hoppfulla, längtande, saknande, försakande, hämndlystna, trånande, föraktande och tragiska. Men genom de båda löper den magnetiska dragnings- och repulsionskraften till varandra. Och magnetism går inte riktigt att förklara. Ännu.
Hela historien är en flashback berättad av hushållerskan Ellen (Flora Robson) och vi får följa Heathcliff och Cathy genom livet från det att de är barn tills dess att de båda andevandrar tillsammans vid deras favoritställe, Peniston Crag. Dessemellan har de älskat och krigat i samma stil som Martha och George i Vem Är Rädd För Virginia Wolf?. Det är bitterljuvt romantiskt, dolkstötande och frustrerande. De återvänder hela tiden till Wuthering Heights, för att sedan bege sig iväg igen, som elektroner i rörelse, vilande bara ett kort ögonblick när de byter riktning. Till slut uppgår de i Det Stora Flödet, och slutar streta emot. Först då möts de pol mot pol. Går åt samma håll.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ännu en återblick. Ännu en romantisk tragedi. Den tragiska historien om den plågade kärleken mellan Heathcliff (Laurence Olivier) och Cathy (Merle Oberon) signerad Emily Brontë. Heathcliff är den föräldralöse gatpojken som omhändertas av Cathys familj på godset Wuthering Heights på den engelska heden. Han uppfostras som hästpojke och är ständigt nära den unga Cathy. Tillsammans utvecklar de en gemensam illusion, nära och avståndstagande, som följer dem genom livet. Komplikationer, äktenskap och slutligen Cathys död kommer alltid emellan deras kärlek. Sedan dess ropar rösten från heden på honom. Först när Heatchcliff beger sig mot Cathys ensamma vålnad som deras barnsliga romantiska illusion förverkligas. Kate Bushs hit från 1977 fick efter den här filmen en helt annan betydelse för mig. Det är underbart vilka dörrar det här projektet öppnar.

Sunday, June 4, 2017

Nr 666: Djävulsmasken

Originaltitel: La Maschera Del Demonio/Black Sunday (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Daily Motion av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Vampyrhäxan Asa försäkrar sin bror gruvlig hämnd innan hon och hennes polare Javuto får varsin Satans mask fastspikad över ansiktet. Därefter ska de brännas på bål inför hurrande åskådare, men lägligt nog faller plötsligt ett kraftigt regn och omöjliggör grillfesten. Istället får Javuto plats på B-campingen utanför kyrkogården, medan Asa begravs i familjens kapellkatakomb med glasruta i kistan så att hon alltid ska kunna se korset ovanför om hon skulle vakna. 200 år senare hittas hon av en förbiresande professor och hans assistent. En fladdermus attackerar och orsakar professorn att slå sönder både kors och glasruta. Blod droppar ner och återuppväcker Asa. Game on. Hon telepativäcker sin bundsförvant Javuto som beger sig till familjeslottet för att röja. Kusken dör, pappan dör, betjänten dör. Professorn blir förhäxad, ”look into these eyes”. Lönngångar och kandelabrar, kors och tavlor, kistor och spindelväv. Till slut står han där, assistenten, mellan Asa och Katia, vem är vem? Korset avslöjar, leder rätt. Äntligen får elden sluka häxan.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Naturligtvis kunde vi inte tänka oss att se någon annan film som nummer 666. Filmen som även har gått under namnen The Mask Of Satan och Revenge Of The Vampire var förbjuden i Storbritannien fram till 1968 och självfallet starkt censurerad i USA. Jag läser mig till att det skapades lite olika versioner för olika länder, att filmen klipptes om, att man ersatte musiken och så vidare så jag har egentligen ingen aning om vilken version det är vi har sett. Den italienska fotografen Mario Bava har hur som helst själv regisserat den här gotiska skräckfilmen som placerar oss i 1800-talets Moldavien där en ung läkare (John Richardsson) blir strandsatt och förälskad i den vackra Katja (Barbara Steele) som blir besatt av en häxa som avrättats. Det sparas inte på de klassiska elementen skapade för att chockera och skrämma men särskilt otäckt blir det sällan. Däremot har man lyckats få till riktigt krypande miljöer och öppningsscenen är särskilt delikat.

Thursday, May 18, 2017

Nr 665: Brev Från En Okänd Kvinna

Originaltitel: Letter From An Unknown Woman (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Wien i början på 1900-talet och den minst sagt minnessvage pianisten Stefan (Louis Jourdan) är på väg att lura sig ur en duell. På andra sidan uppgörelsen står Lisas (Joan Fontaine) man, men det vet man inte då, när filmen börjar, att det är han. När Stefan kommer upp i sin våning möts han av sin betjänts sedvanliga tystnad, men där ligger även ett brev och väntar på honom. Det är Lisa som har skrivit brevet, hon är döende i tyfus, och i återblickar får vi veta att hon har loved him long time, ända sen hon såg honom första gången när hon var ung flicka och trollbands av hans nattliga fingerfärdighet vid flygeln. Lisas och Stefans vägar har korsats några gånger genom årens lopp, och det har bland annat resulterat i en son, som även han dör i tyfus. Detta vet dock inte Stefan något om förrän han läser brevet. Överhuvudtaget verkar Stefan inte veta något om relationen mellan honom och Lisa, vilket ter sig en ganska stor smula märkligt, även om det är tydligt att Stefan är glad i tillfälliga relationer. Jag undrar liksom mest vad det är för fel på hans minne, lite som i Memento, men det verkar inte vara det som är grejen med plotten. Avskedsbrevet från Lisa rundas av och Stefan bestämmer sig för att trots allt ställa upp i duellen med maken, med okänt resultat.
Ja, det är en klart märklig känsla som stannar kvar i mig efter den här rullen. Fint och trevligt och rörande på alla sätt och vis, och särskilt tågscenen när landskapsduken byts ut är underhållande. Men varför minns han ingenting, Stefan?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: "Perfekt in i minsta detalj" säger boken om Max Ophüls fina melodram. Intressant omdöme med tanke på hur Stefan Brand (Louis Jourdan) framställs. Dandyn och konsertpianisten tycks ha ett minne som en guldfisk. Det finns ingenting i filmen som förklarar hur han inte kan minnas den kvinna som han vid flera tillfällen har träffat, haft en affär med och till och med gjort gravid. Nog för att han är en kvinnokarl som lever lite vind för våg men denna detalj är långt ifrån perfekt i mina ögon. Utöver det är Brev från en okänd kvinna en ljuvlig pärla. Lisas (Joan Fontaine) unga idoldyrkan som leder till en livslång kärlekslängtan efter musikern Stefan är både levande och naiv men mest av allt så är den en välriktad kritik mot den romantiska kärleken. Genom ett elegant kameraspel och ett fint berättande i väl utvalda återblickar så skapas en illusion av en romantisk affär som aldrig borde ha funnits. Ändå finns drömmen där. Då som nu. Lika bedräglig som en rullande landskapskuliss.

Sunday, May 14, 2017

Nr 664: La Chienne

Originaltitel: La Chienne (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.



Roberts betyg: 3

Kommentar: Dockskåpsintro, lite som i Den Gyllene Karossen. Maurice (Michel Simon - som jag visste att jag sett nån annanstans - han spelar ju luffaren i Boudo Flyter Förbi) är en lågaxlad och släpig revisor med penseln som hobby som inte verkar överdrivet nöjd med livet. Dessutom är han gift med en ragata som har sin före detta man hängande på väggen. En kväll kliver han som en vardagshjälte in i vad som ska bli en rävsaxrelation. Han förälskar sig i någon som är förälskad i någon annan som mest verkar förälskad i sig själv. Dock är pengar inblandade och därför låtsas det, och ljugs det, och manipuleras det, och göms det, och vänstras och högras det. Maurice målar och målar för att täppa till hålen, men hålen växer och till slut står han där instövlad med sovrumsdörren i hand och inser att han blivit förd bakom det berömda ljuset. Då kommer brevkniven fram och kärleken dör. Dödsstraff till fel snubbe i en kort och koncis rättegång, och Maurice får dra sig tillbaka ut på gatorna, in i gränderna, utan rakhyvel, utan jobb. Tillsammans med ragatans före detta men återupplivade make fönstershoppar han sin egen konst och jublar över 20 upphittade Franc. Så kan livet gå. Inte för särskilt många, men för vissa. Man ska akta sig för konst och relationer.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ridån går upp några dockfigurer förklarar för oss vad vi kommer att få se. En banal historia helt utan hjältar och moral. En vanlig historia om vanliga människor; han, hon och den andra. Som vanligt. Michel Simon spelar den lugna amatörmålaren Legrand som lever i ett kärlekslöst äktenskap. Han träffar den prostituerade Lulu (Janie Marèze) och faller pladask. Lulu är dock väldigt förälskad i sin hallick Dédé (Georges Flamant) och tillsammans bestämmer de sig för att lura den naiva Simon på pengar. När Legrand förstår hur det ligger till blir han galen av svartsjuka och dödar Lulu. I likhet med exempelvis Blå Ängeln så är det en man som faller offer för en kvinnas förföriska sensualism. En tacksam plot tydligen och resultatet blir okej. Men det är miljöerna, exteriörerna och livet i bakgrunden som lyfter den här filmen. Och så den karakteristiska Simon som är stjärnan med sitt löjeväckande kroppspråk och sin trötta mimik men även med en lidelse och en självklar närvaro. Enligt Wikipedia så var triangeldramat mellan Simon, Marèze och Flamant verkligt även utanför filmen. Det tragiska med den historien är att Marèze omkom i en bilolycka när Flamant och hon var ute och körde. Två veckor efter inspelningen. Simon blev tydligen förkrossad. Ofta överträffar verkligheten dikten.

Saturday, April 29, 2017

Nr 663: Ice Storm

Originaltitel: The Ice Storm (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Västgården i Gåxsjö och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Swing time! Tacksägelsedrama på 70-talet med en mängd kända ansikten. Frodo är där, Spindelmannen är där, Fantastiska Fyran är där, Ellen Ripley är där, delar av TomCat är där och triggerhappyOtto från En Fisk Som Heter Wanda är där. Det varnas för kyligt väder och det verkar inte gå så bra för Nixon, antar att det är Watergate. Det krackelerar i både relationer och isbitsbehållaren när vardagsdrinkarna blir allt fler och allt starkare. På nyckelpartyt blir det fiskdammslotto och medan de vuxna fumlar sig igenom framsätesaction håller de unga på att upptäcka varandra genom andra slags rollspel. Nixonmaskscenen är underbart märklig.
Filmens första tjugo minuter gör mig närmast stelkrampad av oro. Det känns så enormt replikerat och onaturligt. Sen blir det långsamt bättre och mer intressant, men samtidigt har jag min vana trogen svårt att hänga med i vem som är vem i familjerna. Några riktigt dråpliga repliker från Weaver och Kline till de unga; förmodligen väl menade visdomsord som bara tydliggör att de vuxna är ljusår mer hämmade än nästa generation. Tydligen ska elincidenten på slutet vara en av de bidragande orsakerna till att Ang Lee ville göra film av boken, den berörde honom så djupt. Kan tyvärr inte känna att han lyckades förmedla den känslan vidare in och genom filmen. Dock en rulle fylld av härlig bitterhet, leda, tillkortakommanden och lighteskapism.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Lågmäld och sval grannsamverkan. Vi bevittnar egentligen inga större känslomässiga utfall utan hela historien går liksom på återhållsam sparlåga. Alldeles underbart oengagerat emellanåt. Som när grannungarna testar vuxenlivets gränser. Fullkomligt känslolöst. Men under ytan kokar det som man brukar säga. Det är otrohetsaffärer, partnerbyten och ett 70-tal som både skaver och lockar. Ang Lee gör en mycket fin skildring av förortsfamiljernas vardagsfrustration, familjelivets svarta botten. Ett begåvat och intimt stjärnspäckat drama. Och mitt i detta placerar han "Spindelmannen" Toby Maguire i rollen som sonen Paul, en drömmande superhjältefantast som kritiskt betraktar sin familj. Och så har vi ovädret som lurar. Isstormarna som emellanåt drabbar delar av USA och gör att allt bokstavligt talat fryser till is. Ett oerhört fascinerande väderfenomen som kliver in i historien som en deus ex machina och på något sätt både räddar och förgör historien.

Monday, April 24, 2017

Nr 662: Kvinnan Eva

Originaltitel: The Lady Eve (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Bibliskt tecknad öppning med ormen, Eva och äpplet. Visselduell mellan lilla steampipen - som tar Hopsie (Henry Fonda) från det djupaste av Amazonas - och väldiga oceangångaren där Jean (Barbara Stanwyck) redan är ombord, redo att kortlura skjortan av ännu en sucker. Och de första 50 minuterna av filmen där på båten är riktigt intressant och underhållande, med sminkspegelscenen som en av höjdpunkterna. Det är dragspelsblandningar av cold decks, bra tempo i repliker varav en är en riktig klassiker: ”barn respekterar inte sina föräldrar längre!”. Hört den förut, någon? Nyligen, någon?
Men sen händer nåt märkligt. Jean förvandlas till Eve utan att, hör och häpna, ens klä ut sig, byta frisyr, färga håret eller ändra sig på nåt annat sätt. Det enda hon gör är att byta från amerikanska till engelska. Och, hör och häpna, Hopsie tuggar i sig det betet utan att blinka mer än kanske en gång. Vad är grejen? Och häri ligger liksom hela resten av filmens plot, inkluderat slutet när Eve blir Jean igen. Jag tittar på filmen med den där bekanta känslan av att jag måste ha missat något. När jag för en gångs skull tycker att jag begriper handlingen, så är handlingen obegriplig. Men de är bra båda två, Stanwyck (känd från Törnfåglarna!) och Fonda (lik Rob Lowe!). XXL-snubben som ger hungrig klock- och klangkonsert på terassen i hopp om frukost gjorde min dag. Och höjningarna vid pokerbordet. Hundra till. Tvåhundra till. Då måste jag höja hundra till. No limit höj’em.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Det finns något fräscht och uppfriskande i denna annars rätt töntiga komedi. Och jag tror det ligger i den mer eller mindre övertydliga undertonen - den bedrägliga attraktionen, den förhandlingsbara kärleken, det sexuella syndaspelet. Och ena halvan av filmen på kryssningsfartyget är faktiskt riktigt bra och det är Barbara Stanwyck i rollen som lycksökerskan Jean som levererar. Henry Fonda är okej som ormtjusaren och ölbryggarhipstern Hopsie Pike som låter sig snärjas av den duperande Jean och hennes kuperande pappa. Sen tappar man greppet. Hopsie får reda på att Jean är en bedragare och gör slut, Jean blir förbannad och ska hämnas genom att byta dialekt och bli Eva för att återigen kunna lura honom. Och även om dialogen och tempot är rappt så funkar väl återstoden av filmen sådär i min värld. Pokerspelet och sminkspegelscenen är höjdpunkterna, både smart nyskapande och lustigt tafatta. Fantastiskt.

Saturday, April 22, 2017

Nr 661: Gasljus

Originaltitel: Gaslight (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Londonskumt i slutet på 1800-talet, men det känns ofta som att det lika gärna kunde vara i alla fall 1960-tal. Kanske med undantag för när det rings i den majestätiskt tystgående hembiträdesklockan; han drar i det där tygstycket och det ringer nån annanstans, så mycket förstår man, det ringer i de nedre regionerna, i något av de undanskymda rummen, och bara ögonblick senare infinner sig resurserna, de ständigt närvarande och beredda uppassarna.
Ingrid Bergman är fenomenalt paranoid och ordentligt förd bakom gasljuset, men tar en gruvlig revansch på slutet när hennes man juvelfetischisten (Charles Boyer) till slut får ta sitt pick och pack och komma ner från vinden. Nervig historia det här med mycket blickar, miner och andra små medel. Manipulation och misstro. Hitchcockska trappscener och skuggspel. Mästerlig användning av livemusik i scenen när klockan försvinner på konserten. Det som håller mig från en rak fyra är att det så tidigt, ja nästan ända från början står så klart att maken är skummisen, och beter sig som en sådan. Det hade man kunnat spela lite mer med, att låta tittaren mer gradvis bli varse om att det är han som ligger bakom dimridåerna.
Och stackars poliserna på den tiden, med de hakhjälmbanden alltså. Eller underläppsband närmare sagt.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Bergman och Boyer möts i en tät thrillerduell där Bergman drar det längsta strået. Boyer kommer inte långt efter men jag stör mig på att han i vissa ansiktsuttryck är fånigt lik Mr Bean. Och jag kan inte släppa det. Bergman däremot har ett ljuvligt uttryck och ett fantastiskt skådespeleri. Klassisk och tidstypisk men alltid på rätt sida gränsen av det överdramatiserade och överspelade. Intrigen i Gasljus har vi sett förut i många nyare psychothrillers men det är något med den här filmen som sticker ut i mängden. Noirkänslan. Det subtila spelet. Den klaustrofobiska återhållsamheten. Även om det från början är uppenbart vem den lismande maken egentligen är så gör det inget. Snarare får det mig att tänka när hon ska upptäcka bluffen. Vilket hon naturligtvis inte gör eftersom han, med lite naivt men kaxigt stöd av den unga husan Lansbury (senare känd från Mord och inga visor), hjärntvättar henne till förbannelse. Och som alltid är det en annan man som kommer till undsättning och får henne på rätt köl. Inte för att jag hade förväntat mig något annat i en Hollywoodfilm från 40-talet men det går ju alltid att hoppas. Hur som helst så är det kvinnorna som presterar i denna cineastiska juvel.

Monday, April 17, 2017

Nr 660: King Of New York

Originaltitel: King Of New York (1990) iMDB Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tågen mellan Borlänge och Östersund via Mora och av Robert på fulsajt på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regissören Abel Ferrara har en film med i boken - denna - och bara någon av alla gudar vet hur han fick med den. Med en fuckcount på 90 och ständigt återkommande kamikazerepliker som ”Room service motherfuckers”, ”Party time motherfuckers”, ”I´ll kill you motherfucker” och ”Die motherfucker” känns det som att sitta i ett fuckhagel i 107 minuter. Dock med viss växlande molnighet, för det är ju kul att se stjärnor innan de var stjärnor; Caruso, Snipes, Fishburne. Och Christopher Walken gör en Ernst-Hugo Järegård och trollar fram en viss trovärdighet i helt overkligt platta repliker. 
Det skjuts en hel massa också. Enligt vissa beräkningar tretton gånger för mycket för att det ska ge nån slags body åt handlingen. När som helst kan det komma ett skott, en salva, ett kulregn. Vissa dör på fläcken av ett halvhjärtat distansskott, medan Snipes har den närmast superhjälteaktiga förmågan att ta fem kulor point blank och ändå hålla kvar ett stryptag på Fishburne. 
På det stora hela ett massivt pekoral till film men med ett visst auktionsvärde på grund av de unga, sedermera berömda skådisarna. Och några fina klipp och miljöbilder. Det måste man ju ändå ge filmen; den lyckas verkligen framställa New York som ett hopplöst ställe att vistas på, oavsett vilken sida av lagen man befinner sig.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Helt sjukt. Direkt efter att jag hade sett den var jag uppe på 3+. Helt galet ju. Det måste ha varit den överväldigande känslan av att se början av den på tåg 42 mellan Borlänge och Mora och slutet på Inlandsbanan mot Östersund. Jag gillar tågfilm. Alltså att se film på tåg. Jag minns när SJ hade sina biovagnar på nattågen. Finns de fortfarande förresten? Biovagnarna? Det vore nåt, att hyra en biovagn mellan Östersund och Göteborg, bjuda in nära och kära och runda av projektet med den allra sista filmen på räls. När nu den dagen kommer. Film är bäst på bio säger dem. Film är bäst på tågbio säger jag. Fast inte alltid.  När jag nu, en vecka senare, ska ge mitt omdöme om King Of New York är jag lite mer balanserad och nyanserad i mitt omdöme. Kort sagt - den var egentligen inte så bra. Plusset får den för Christopher Walkens tolkning av maffiakungen Frank White och den bisarra New York-miljö som han verkar i. Det är liksom alla mot alla i den här våldsamma och hormonstinna gangsterfilmen. Och alla verkar förlora. Och dö. Och det där barnsjukhuset som White skulle bekosta, hur gick det med det egentligen?

Saturday, March 18, 2017

Nr 659: Nema-Ye Nazdik

Originaltitel: کلوزآپ ، نمای نزدیک‎‎, Klūzāp, nemā-ye nazdīk (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Robert på Bio Capitol i Göteborg och Jimmy på Veoh på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av de filmer i projektet som jag gärna vill tycka bättre om än vad jag faktiskt gör. Det är definitivt ett intressant grepp; de som var med om händelsen är efteråt med och dramatiserar den. Och ibland i rättegångssalen blir det brännande när Sabzian utvecklar syftet med sina avsikter att utge sig för att vara regissören Mohsen Makhmalabaf. Men jag vet inte, det känns mest ganska utdraget tycker jag. Han har ju knappt gjort något. Han fick pengar till en taxi, under falskt namn. Jag förstår ju att själva gärningen kanske inte är det viktiga här, men det blir liksom lite uppblåst kan jag känna. Men fint berättat med cut ups och början till slutet först. Och så det lite underliga med slutet på motorcykeln, att ljudet har redigerats bort för att Sabzian tydligen omöjliggjorde för Makhmalabaf att leverera sina tänkta repliker. Ja, säga vad man vill, men säg inte vad du vill.
Jag leker med intrycket att både Man Bites Dog och David Holzman´s Diary springer i samma manege som Close-Up, men att Close-Up hamnar en bit på efterkälken.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland smäller det bara till när man minst anar det. Alla så kallade docufictions, dokumentärer, dramadokumentärer eller vad det nu kan finnas för något spetsas till på ett aldrig liknande sätt i den här filmen. Berättelsen handlar om hur den fattige mannen Hossein Sabzian plötsligt börjar presentera sig som den stora regissören Mohsen Makhmalbaf, (som bland annat har gjort filmen Gabbeh) och lyckas lura sig in i en familj med löfte om att han ska göra en dokumentär om dem. Han får pengar och vänskap men till slut väcks misstankarna och han polisanmäls. Det blir en rättegång där Sabzian åtalas för bedrägeri. I en lång rättegångsscen får vi höra hans berättelse om hur han genom sitt enorma filmintresse ville vara Makhmalbaf, att han ville bli sedd, uppskattad, betydelsefull och att det till slut inte ens var en roll han spelade utan hur han faktiskt kände sig som den store regissören. En intressant plot som hade varit tillräckligt intressant även om den inte hade hänt på riktigt. Nu är det ju en verklig händelse och ännu mer intressant blir den genom att vi vet att de som spelar i filmen är personerna som själva var med om händelsen. Inte bara Sabzian själv, utan även familjen Ahankah som anmälde honom för bedrägeri. I filmen medverkar även Abbas Kiarostami som har regisserat hela spektaklet och jag frågar mig samma sak som jag gjort många gånger tidigare i det här projektet - vad är på riktigt? Det här blir liksom meta-meta på ett alldeles fantastiskt sätt och jag kommer på mig själv att skratta flera gånger för att det är så bisarrt. Här har "bedragaren", de "bedragna", journalister och regissören Makhmalbaf själv faktiskt ställt upp på att dramatisera, återberätta eller bara presentera den händelse de själva var med om. Nema-Ye Nazdik testar på ett nytt sätt gränserna för vad som är sant, det är en hyllning till filmkonsten och filmens ödmjuka och förlåtande stil är mina ögon helt underbar.

Monday, March 13, 2017

Nr 658: Ordet

Originaltitel: Ordet (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Om x är Ordet är y Gud, således är x=y vilket ger y=x som innebär att Gud är Gud, Ordet är Ordet och i begynnelsen var både Ordet och Gud Ordet och Gud. Gud var hos Gud, Ordet var hos Ordet och de var i begynnelsen.
Det är inte lätt att hålla isär turerna när det gäller vilken slags tro som är den rätta, hur man ber på bästa sätt och om mirakel verkligen kan ske. Ska jag be utan att tro, eller tro utan att be? Vad är det jag tror på och vem är det jag ber till? Om jag tvivlar, vad är det jag tvivlar på?
114 scener med riktigt låg takhöjd. Varje bild som en förebrående tavla som hänger i nån tillknäppt korridor, stirrar ner mot de fållade lammen som rör sig vilset på heltäckningsmattan. Johannes är ju bäst, glider omkring i form av Jesus, säger han själv i alla fall och det finns väl ingen anledning att misstro honom? Han levererar ju.
Två gånger i filmen ser man det kors som är upprättat vid den plats där Kaj Munk hittades mördad av Gestapo 1944. Det var bara en vecka efter den första filmatiseringen av Ordet, då i en svensk version med bland andra Victor Sjöberg. Den verkar omöjlig att få tag på, men jag vill så hemskt gärna se den att jag har önskat den till Cinemateket i Göteborg; jag har så att säga bett om det. Om de visar den där ska jag börja tro på mirakel jag med.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Carl Theodor Dreyer har vi tidigare stiftat bekantskap med i hans sista stumfilm En kvinnas martyrium och hans första ljudfilm Vampyr, två väldigt olika filmer men lika strama och expressionistiska. I Ordet har vi nog däremot hans stora mästerverk, en film helt avsaknad av effektsökeri. Den är lika enkel som stram och stilla. Filmen är baserad på den danska prästen Kaj Munks drama. Handlingen kretsar kring bondfamiljen Borgen som trots sin kärleksfulla omsorg har en del slitningar och meningsskiljaktigheter. Morten är änkeman, far till tre söner och en god kristen av den äldre skolan. Han plågas enormt av en av sönerna Johannes som tror han är Jesus och vandrar runt på ägorna som en vålnad. Den yngsta sonen vill gifta sig med dottern till en fritänkande pastor och den äldsta sonen är ateist och gift med pigan Inger. Det är naturligtvis upplagt för ett intrikat och konfliktsökande kammarspel med religiösa förtecken men det vi får bevittna är ett intimt och övertygande drama om tro, kärlek och mirakel. Det är långa tagningar som liksom drar mig in i berättelsen, in i Borgens familj. Jag förstår Mortens uppgivenhet över Johannes konstiga mässande. Jag känner med familjens vemod. Och jag upplever samma djupa förundran vid Ingers dödsbädd som människorna i filmen. Det fantastiska är att Dreyer vägrar göra spänning av slutet, han vägrar ge oss en förklaring. Ordet är en ödmjuk film och ett fantastiskt stycke filmkonst.