Tuesday, September 19, 2017

Nr 677: Härifrån Till Evigheten

Originaltitel: From Here To Eternity (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Frank Sinatra fick en Oscar för sin insats i denna stillahavsrulle. Bara en sån sak. Avskalat och nästan lite krigsnoir. Svartvitt, men man kan ändå med lätthet föreställa sig hawaiiskjortornas färggladhet. Otrohet med berömt strandhugg, fyllepermisar och en enorm motvilja till att boxas. Baracker och drillning. Väntan och drömmar om ett "proper life”. Det verkar som att det har använts arméfotograferat material från Pearl Harbor vilket smälter in väldigt bra. Inte obemärkt, men bra. Bästa scenen är nog när Prewitt (Montgomery Clift) spelar tårad trumpet på kaserngården. Filmtiteln, som jag ju har hört nämnas och sett i tryck ca en miljon gånger och som jag smilbandsnoterat att exempelvis Nick Cave har travesterat med skivan From Her To Eternity (låten med samma namn är med i filmen Himmel Över Berlin som vi inte har sett ännu - allt hänger ihop) kommer från Rudyard Kiplings dikt Gentleman-Rankers från sent 1800-tal.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det regnade Oscars över den här. Bästa film, regi, manus, biroller, foto m.fl. Det måste ha känts riktigt bra för de inblandade. Frankie Boy spottade nog inte i glaset den kvällen. Det gör han för övrigt inte i filmen heller. Härifrån Till Evigheten är en studie i maskuliniteter med principfast pragmatism, praktisk pennalism, prostituition och privat heder som fixstjärnor. Vi kan väl slänga in pretentiös i sammanhanget också. Det är männen på flygbasen Pearl Harbour som allt kretsar kring. Kvinnorna är i periferin, endast iklädda roller som ska förstärka de manliga och maskulina egenskaperna. Som vanligt i många filmer. Det blir dock lite trist och ofräscht, särskilt då filmen inte engagerar särskilt övertygande i övrigt heller. Rätt snyggt foto emellanåt. Lagom intressanta karaktärer. Några fina scenerier. Men nja.

Sunday, September 17, 2017

Nr 676: Lawrence Av Arabien

Originaltitel: Lawrence Of Arabia (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blu-ray hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Storslaget är väl förnamnet, tillsammans med Freddie. Efternamnet är Young. För det är främst fotot som stannar kvar efter den här filmen. Filmat i Jordanien, Marocko och Spanien; otaliga bilder på kameler i öknen, i sol, i skugga, i natt, på avstånd, nära, nigande, gående, travande, galopperande. Visst, det är väldigt mycket kamel för pengarna, men det fantastiska är att det ändå känns varierat. Young är således min nya fotofavorit.
Regissören David Lean har vi träffat flera gånger tidigare, men nu tror jag vi har sett alla de sex filmer som är med i boken där han är regissör.
Lawrence Av Arabien är lång som en ökenvandring, och det är i några av inomhusscenerna som jag faller in i tankar om något helt annat. Alla dessa möten, utdragna dialoger mellan militärer och andra människor med stridstypisk klädsel. Fast det hade nog inte gått att få in så mycket mer kamel i filmen. Flera gånger den senaste tiden har jag förvånats över min totala okunskap om världskrigens förlopp och inblandning. Här har vi araber, turkar, syrier, Ottomanska riket, Jordanien, Damaskus - inte direkt det jag tänker på i första hand när jag tänker första världskriget. Men T.E. Lawrence, walesaren, verkar ha vetat vad han gjorde, eller i alla fall vad han ville göra. Och han skrev om det, och han blev känd, och sen åkte han hem till de brittiska öarna och körde ihjäl sig på en motorcykel och begravdes och där börjar filmen som sedan gestaltar T.E. när han gör sin grej i öknen.
Verkligen en rulle som jag skulle velat sett på storduk.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi slår till med ännu ett episkt drama signerat regissören David Lean (Doktor Zjivago, En Färd Till Indien, Bron över Floden Kwai m.fl.) Sju Oscars fick Lawrence Av Arabien och jag missunnar inte filmen på något sätt dessa utmärkelser, men för mig blev det dock inte den storslagna upplevelse som jag hade hoppats på. Visst, fotot är magnifikt om än lite väl utdraget över sanddynorna. Känslan för både de små detaljerna och de stora scenerierna måste jag också ge Lean. Och visst är det en intressant historia om den brittiske officeren T.E Lawrences bravader i Mellanöstern under första världskriget. Men det blir liksom lite väl långt och tradigt. Och den blåögda Peter O'Toole känns ganska malplacerad i huvudrollen. Men aldrig har jag sett så många kameler i en och samma film. Det kommer nog inte ske igen.

Friday, September 15, 2017

Nr 675: West Side Story

Originaltitel: West Side Story (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En slags urhistorisk tragiromantisk plot, där Shakespeares Romeo och Julia är ett välkänt exemplar på vägen. Slutet på 50-talet i New York, Manhattan, stängsel och gängrivalitet mellan polskättade Jets och puertoricanska Sharks. Gliringar och provokationer mellan gängen och polisen; det är social missanpassning som ligger till grund för problematiken. Danslokal verkar dock ha ingått. Oerhört mycket armar uppåt sträck, det kan ha varit koreografen Jerome Robbins favoritmove. Den första nästan timmen känns lite halvdan, men sen ångar det på bättre när det har hettat till mellan Maria och Tony. Balkongscenen är med, likaså missförstånden om vem som egentligen är död på slutet. Kan inte påstå att jag tappar hakan av varken musiken, sången eller dansen, men Somewhere är en fin bit och America får en att trumma takten lite försiktigt, en takt som å andra sidan är lätt att tappa bort i allt artsbytande. Tankarna går förstås till Grease, men också till en av mina favoriter: Paraplyerna I Cherbourgh, som jag tycker lyckas mycket bättre i de intima kärleksförklaringarna. West Side Story kammade hem inte mindre än 10 Oscars, och regissören Robert Wise har vi träffat på tidigare i så skilda filmer som Mannen Från Mars och Sound Of Music. Easy, Action!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: West Side Story är en så väldigt närvarande musikal i mitt medvetande att det känns som att jag har sett den. Flera gånger. Vilket jag inte har. Inte en enda gång. Det är klassisk förbjuden kärlek mellan de lite tafatta Tony (Richard Beymer) och Maria (Natalie Wood) i en Manhattankuliss där rivalitet och rasism präglar gatorna. Det är sång och dans med hits som America och Somewhere (som för övrigt är föremål för en fantastisk tolkning av Tom Waits från 1978). Det är ganska snyggt ibland, lite fånigt ibland men oftast infinner sig en feel good-känsla trots den sorgliga historien. Kuriosa: Elvis Presley var påtänkt i rollen som Tony. Det hade varit kul att se. 

Monday, September 11, 2017

Nr 674: Mupparna

Originaltitel: The Muppet Movie (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Kermit, Miss Piggy, Animal och Svenske Kocken. Plus alla andra karaktärer som bara finns som ett svagt barndomsminne längst bak i förrådet. Här är de i en roadmovie som förklarar hur hela muppgänget samlades ihop från början. Något ögonblick i taget är det lite intressant (som när Kermit cyklar i helfigur) eller roligt (som när Animal äter upp delar av sin biostol), men i stort är det en ganska tunn rulle där den stora grejen är att det är dockor som har huvudrollerna. Och det räcker ju långt i max en kvart. Massor av cameos från exempelvis Steve Martin, Richard Pryor, Orson Welles och Mel Brooks gör tyvärr inte att filmen lyfter nämnvärt. Det roligaste, och det som gör att filmen går från 2- till en rak tvåa, är det gamla häcklande radarparet Waldorf och Statler som på metaslutet lämnar sitt omdöme till filmen genom att sova på stället. Ja, eftersom det är det roligaste så blir det ju svårt att höja den här rullen högre än knäskålarna. Men den snittar definitivt upp minnet och blottlägger det faktum att jag bara har en svag aning om vad Mupparna egentligen handlade om, och jag skulle inte bli förvånad om jag ganska snart finner mig själv i ett maratontittande av gamla avsnitt. Heja internet.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Oj oj. Det stora frågetecknet måste vara hur en hyfsat stor och rätt berömd skådespelare som Orson Welles valde att ställa upp i denna fullständiga kalkonrulle. Jag förväntade mig en kul stund längs minnenas allé men fick ett par timmars plåga. Ack vad minnet kan bedra. Nu sitter jag här med hela jävla boxen och det gör liksom ont när jag tänker att jag ändå borde se de andra filmerna. Kanske är de bättre. Kanske måste minnet mjukas upp lite. För visst gillade jag dessa fåniga dockor som barn? Och visst gillade jag Kakmonstret och Ernie och Bert i Sesame Street? Och visst gillade jag Fragglarna? Ett par små fniss och att Jim Henson ändå lyckades skapa kult av något så här dåligt gör att filmen får 1+. Och det är generöst.