Sunday, March 31, 2019

Nr 756: King Of Comedy

Originaltitel: The King Of Comedy (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: 11 månader efter att vi såg Dr. Jäkel Och Mr. Hyde är det dags för Jerry Lewis att dyka upp igen. Om han kändes minst sagt enerverande i den förra rullen så är han totalt motsatsen i denna. Lugn, avslappnad, trovärdig. Läste nånstans att han sagt att han ”bara spelade sig själv”. Det räckte långt tycker jag. Men dominanten är givetvis Robert De Niro som fullständigt äger den här filmen i egenskap av suveränt spelad psykopathuvudroll, och för att utan honom skulle det här förmodligen ha slutat i katastrof. Början är väldigt intressant och anmärkningsvärt välklippt i scenerna efter första mötet mellan De Niro och Lewis. Inte en kaksmula ges bort gratis, utan man får hänga med själv i svängarna i vad som är fantasi, framtid och verklighet. De Niro drömmer sig bort in i det som förhoppningsvis komma skall, men som förmodligen inte alls kommer hända; han står och övar repliker framför spegeln igen som i Taxi Driver. Han fantiserar om en grandios upprättelse med ursäkta och tack för allt du gett oss, förlåt för att vi inte såg din storhet. Och han vill hemskt gärna få lite tid av Jerry Lewis. Hemskt hemskt gärna.
Men efter nån halvtimme eller kanske halvvägs in i filmen tycker jag den tappar allt mer. Vart ska detta ta vägen? Hur kommer knorren bli? För det kan väl inte bara fortsätta så här? Jo, det kunde det tydligen, med eskalering i form av stalking, kidnappning och livesänd medioker ståupprutin och fängelse och sen var det slut. Inte ens alla felsägningar och varianter av Ruperts namn känns roliga till slut, det blir överarbetat, första och andra var roliga men vid sjunde suckar jag. Jag saknar brännhettan, men vet inte vad den skulle bestå av. Och det är verkligen en helt värdelös avslutning på ett tyckande om en film.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, March 24, 2019

Nr 755: Turnéskådespelarna

Originaltitel: O Θίασος (O Thiasos) (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Ja jösses. Tre och en halv timme grekiskolympiskt mästerskap i långsamhetsbrottning. Regisserad av den grekiske filmguden Angelopoulos. Det får man se till att nejmdroppa på nån fest framöver. Ett turnerande sällskap. Förmodligen någon form av historiebeskrivning, men jag är helt ute på åkern och snurrar. Jag vill vill vill så gärna kunna och orka hänga med, men koncentrationen sliter sig och drar iväg på kollo. Ibland är det det årtalet och den platsen och vips är det ett annat ställe i en annan tid. Frihetsvindar, frihetsfanor, frihetsröster, frihetsmarscher (abrupt avbrutna). Långa scener, långsamma kameraförflyttningar och faktiskt båtflyktingar i Medelhavet 1922. En hel del dragspel också.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, March 17, 2019

Nr 754: Träskoträdet

Originaltitel: L’Albero Degli Zoccoli (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Ermanno Olmi är i sina verkar det som hemtrakter i Lombardiet, Bergamotrakten, och berättar en behagligt långsam historia som han filmar, klipper och regisserar själv. Sent artonhundratal och årstidernas växlingar följs av fyra jordbruksfamiljer på en liten gård; höhantering, gås -och grisslakt, bäcktvätt, spinneri, mjölkning, badbaljebad, polentadiet, smygodling av hönsgödslade tomater, fältarbete, flirtning, marknadsbesök, flodbåt, barnhemskloster, sängvätning, tillökning och spökhistorier vid kvällsfikat. Det är en knaper och utsatt tillvaro, men tron på guds plan och avsikt gör det uthärdligt. En pojke, Minec, har av gud försetts med intelligens och ska därför gå i skolan, och även gå till skolan, vilket gör att han sliter ut åtminstone en av sina skor. Pappan ser ingen annan utväg än att fulhugga ner ett träd och snida till en trädoja. Detta upptäcker till sist motsvarande patronen eller liknande och Minecs familj får packa flyttkärran och lämna gården. Övriga familjer tittar på genom fönstren och ber en stilla bön för att allt ska ordna sig, förmodligen både för den flyttande familjen och för dem själva. Slut.
Tre timmar genom regn och solsken, nöd och lust, dag och natt, bröllop och slagsmål. Men faktiskt ingen död, i alla fall om jag minns det rätt. Förutom gåsen och grisen då. Ingen begravning, det satt jag nog lite halvt undermedvetet och väntade på. Inte direkt några stora gester, mer av ett betraktande. Ibland känns det nästan som ett smygfilmande. Små korta instick av politiskt brandtal på marknaden och hästrusande soldater i Milano, annars spenderas mestadels av filmen på gården. Fantastiskt naturlig känsla rakt igenom, både i agerande, repliker, ljus och följsamhet i scenerna. Även i denna rulle får en häst oförtjänt mycket skit, precis som i Public Enemy - Samhällets Fiende Nr 1. Denna gång handlar det om att ett mynt göms i själva hästskon, på en ibland omkringvandrande häst. Täcks över lite slabbigt med blöt jord, kanske lera. Och så blir gömmaren förbannad när han efter ett tag upptäcker att myntet inte finns kvar. Börjar kalla hästen både det ena och det andra, enorma svador och fäktande med armarna. Gömmaren framstår till slut som nästan galen av de övriga. Han bäddas ner, och sen verkar det gå över. Tror det är där han får excorsismpeston innehållande bland annat mask, blad och vitlök. Buon appetito.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, March 16, 2019

Nr 753: Den Gäckande Skuggan

Originaltitel: The Thin Man (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Efter en roman av Dashiell Hammett som även skrev Riddarfalken Från Malta. Med skådisar som William Powell från Godfrey Ordnar AlltMyrna Loy från De Bästa Åren och hunden Skippy från Ingen Fara På Taket. Idel kändisar således. För att inte nämna fotografen och tydligen multipionjären James Wong Howe som även fotade Yankee Doodle Dandy.
Pappa uppfinnaren försvinner och är borta längre än förväntat. Ugglor anas. Eftersök och utredning påbörjas, fruktsamma resultat uteblir. Blir dock mer av sprit, flirt och rapprapp dialog där det kastas sexuella anspelningar, antydningar och förslag i en aldrig sinande ström när Nick och Nora Charles ger sig in i leken och börjar spana. Julen dricks under bordet, telefonen ringer oavbrutet, dörrklockan ringer ideligen, samtal hit, introduktioner dit, misstänksamhet än här och oskyldighetsförklaringar än där. Jag har enorma svårigheter att hänga med i den här känns det som flipperspelslabyrinten. Men kanske har jag inte gränslat och åkt ur eftersom jag på slutet verkligen ser fram emot upplösningen när gåtlösningsmiddagen serveras. Det känns Cluedo, det känns Mördarleken. Det känns Columbo, det känns Mord och inga visor, det känns till och med lite Ace Ventura och Ford Fairlane. Och visst avslöjas den skyldige, och som alltid är det advokaten!
Några ljusmässigt väldigt snygga scener med skuggor och mörker, och han verkar ha varit en mästare på det, fotografen Wong Howe. 


Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, March 9, 2019

Nr 752: Mannen Från Laramie

Originaltitel: The Man From Laramie (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på nattåget mellan Östersund och Göteborg och av Robert på internet på rum 566 på Scandic Hotel i Karlstad.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Kärnan i den här filmen får ändå sägas vara det enorma mysteriet med hur vagnen med gevären egentligen kunde hamna uppe på den där branta kullen. Frågan ställs rakt ut av den allt mer blinde pappan när han är ute på privatdetektiverande, men frågan förblir hängande i den torra boskapsluften. Frågan får aldrig ett svar, förmodligen mycket beroende på att pappan på grund av sin blötlagda näsa knuffas ner i döden av potentiell arvinge. Och utan svar, kvarstående fråga. Det är ju vilda västern, således inga helikoptrar eller andra bränsledrivna lyftanordningar. Oerhört brant på aktuella platsen, i alla fall om man ska tro bilderna på hur de tar sig upp med hästarna nästan bergsgetterna. Ordentlig lutning. Oländig terräng kan du säga. Men ändå, högst där uppe, kamouflerad med stockar och annat buskage, en vagn i hela sin längd, bredd och tyngd. Fullstor vildavästernvagn. Som en minibuss. Hur kom den dit? Det gnager, och det gnagde i pappan, som vågade ställa frågan, vågade adressera elefanten på prärien. Han dog ovetande, tog ovissheten med sig i graven. En hemsk död, kanske den värsta. Vissa frågor ska man bara inte ställa. En timme och fyrtiotvå minuter för att till slut ändå inte erbjuda ens en antydan till förklaring hur vagnen hamnade där den hamnade. Det väcker oerhörda funderingar, i paritet med egyptiernas pyramidbyggen. Utomjordingar inblandade? Svart magi? Tidsresor?
Runt denna stenhårda nöt fylls filmen ut av en sidohistoria där James Stewart är ute på hämnarstråt eftersom hans bror blev skjuten av Apacheindianer, högst sannolikt med ett gevär från vagnen på kullen. Och indianer ska väl normalt sett inte ha tillgång till gevär, tänker Stewart. Det måste finnas en länk, en dealer, en vapenlangare - och den djäveln vill Stewart ha tag på. Taffligt skådespeleri, några märkligt utdragna slagsmålsscener och en dialog som ibland verkar frammatad av en slumpgenerator.
Förekommer även röksignaler i den här filmen, och det kan nog vara första gången. Tyvärr är det inte en indian som signalerar, hade det varit det hade den fått en rak trea. Överlag väldigt lite indianer för pengarna.

Jimmys betyg:

Kommentar: