Sunday, February 22, 2015

Nr 532: Trasdockan

Originaltitel: The Night Of The Hunter (1955)
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ytterligare en film som jag väntat alldeles för länge med att blogga om. Det är så dumt, för det blir liksom ingenting. Det är ju bara fragment, i bästa fall, som finns kvar. Som att pengarna göms i dockan. Och de tatuerade fingrarna; love och hate. Men också en känsla av att det var en ovanligt bra film. Svartvit och spännande, lite otäck. Lite konstig, konstigt bra.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Robert Mitchum spelar den ondskefulle predikanten Harry Powell som under en kort tid i fängelset lyckas få reda på att hans dödsdömde cellkamrat har gömt ett stort byte. När han kommer ut ur fängelset uppvaktar han naturligtvis änkan och hennes två barn, gifter in sig, dränker kvinnan och försöker manipulera barnen att berätta var bytet är gömt. Barnen rymmer och Powell påbörjar jakten. Trasdockan överraskar, framför allt med det expressionistiska fotot som stundtals är bedövande vackert, men även i sitt berättande som till stor del sker ur barnens perspektiv. Obehagligt och fängslande.

Wednesday, February 18, 2015

Nr 531: En Man Steg Av Tåget

Originaltitel: Bad Day At Black Rock (1955)
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Enarmade McCreedy (Spencer Tracy) kliver av Southern Pacific i minst sagt hålan Black Rock. Det är första gången på fyra år som tåget stannar där, och den lilla skara människor som lever där häpnar i stum slow motion över besöket. McCreedy försöker ta in på hotell, försöker få vägbeskrivning till Adobe Flats, försöker hitta japanen Komoko för att ge honom den medalj som hans son förvärvade under andra världskriget. McCreedy försöker ringa, försöker telegrafera, försöker försöker försöker. Hela tiden motarbetad av särskilt Smith. Det ligger en hund begraven. Hunden är en djup skam över att ortsborna dödade Kokomo för flera år sedan, utan att det blev något efterspel. De brände ner hans hus, rökte ut honom och Smith sköt honom på gården. Det bara blev så, det var inte meningen från början, och sheriffen vågade inte stå upp mot Smith. Sedan dess har det legat och pyrt i Black Rock och McCreedy sveper in som ett dåligt samvete, injicerar sig själv i de flestas övertygelse att de gjorde något hemskt och fel. Han väcker rättsskipandet till liv, får efter hand med sig majoriteten, och tvingas till slut stå öga mot öga med den hårdnackat avtryckarglade Smith. En molotovcocktail senare ligger Smith och brinner på marken och McCreedy osäkrar sitt gevär. Cirkeln sluts, på 24 timmar är saken biff. McCreedy lämnar Black Rock med nästa dags tåg efter att ha överlämnat medaljen till sheriffen. McCreedy gled in från det förflutna, gjorde ett kort nutida uppehåll och försvinner in i framtiden via den oändliga prärierälsen.
Tankarna går titt som tätt till Mannen Med Oxpiskan.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den före detta militären McCreedy (Spencer Tracy) kommer till Black Rock som en mystisk man och en film noir i västernmiljö tar sin början. Under ett dygn i den lilla hålan lyckas han gräva fram ortens mörka hemlighet, syna den motvilliga ortsbefolkningens förnekelse och skipa rättvisa genom några välriktade karateslag. En Man Steg Av Tåget är en stram och återhållsam thriller med ett enkelt men övertygande budskap om rastolerans. Perfekt i längd och ett snyggt färgfoto i bländande och svettig sol. 

Tuesday, February 17, 2015

Nr 530: Små Och Stora Brott

Originaltitel: Crimes And Misdemeanors (1989)
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Woody Allen igen. New York, neurotiska dialoger och relationsbesvär, igen. Ögonläkaren Judah (Martin Landau) tar till extrema åtgärder för att tysta sin älskarinna och hindra henne från att avslöja deras affär vilket i Judahs ögon skulle ödelägga hela hans liv; äktenskap och karriär. Han anlitar sin skumraskare till bror och snart är halsen avskuren. Kan Judah leva vidare med detta på sitt samvete? Allen är dokumentärfilmaren Cliff som har ett intressant projekt på gång om psykologiprofessorn Louis Levy (Martin S Bergmann), men får ingen finansiering. Istället blir han inbjuden med armbågen att göra en dokumentär om sin uppblåste svåger och tv-producenten Lester (Alan Alda). Cliff accepterar motvilligt för pengarnas skull, men ägnar stora delar av arbetet åt att höja på ögonbrynen, slå ut med armarna och bli förälskad i medarbetaren Halley (Mia Farrow). Professor Levy begår självmord, Halley åker till London och kommer tillbaka som förlovad med Lester, Judah hittar gud och försoning med sig själv och på slutet sitter Cliff och Judah och metabollar Hollywoodslut. Det blev inget sådant i den här filmen, tack och lov. Spännande, både förutsägbart och oförutsägbart på sina ställen. En flerlagershistoria som korsar sig själv på slutet som är en början.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Två parallella historier, tillsynes utan koppling. Intellektuella Manhattan-historier om moral och etik. En filosofisk diskussion om rätt och fel. En behaglig mix av komik och tragik. Sedvanlig Woody Allen-existensialism. Jag ska inte ge mig på att återge historierna men det handlar bland annat om otrohet, mord, vänskap som misstas för kärlek och en svårmodig dokumentärfilmare. För övrigt svarar Bergman-fotografen Sven Nykvist för ett fint foto.

Monday, February 16, 2015

Nr 529: Fyra Bröllop Och En Begravning

Originaltitel: Four Weddings And A Funeral (1994)
Filmen sågs på Sjuan/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Bra manusidé; följa ett kompisgäng under några år på högtidsstunder där det finns utrymme för både tillknäppt formalitet vid altaret och uppknäppta skjortor på efterfester. Feel good, skratt och nervöst stammande förfrågningar. Hugh Grant är verkligen förvirrad, ända till slutet, in i kaklet, försenad och förvirrad. Om Grant känns en smula seg och två smulor tillgjord kapar Rowan Atkinson showen som den svettpärlenervöse prästen som ska viga ett par för första gången. Mr Bean, det går inte att tänka på något annat än Mr Bean, men lite mer lågmält, perfekt avvägt. Andie MacDowell vet man ju inte var man har någon gång, och hon levererar det absolut värsta ögonblicket i filmen när hon i slutkysscenen säger något i stil med "har det slutat regna?". Scenen jag såg fram emot mest är den på begravningen när John Hannah reciterar dikten Funeral Blues av den brittiskamerikanske poeten W. H. Auden. Jag mindes den som mycket starkare än idag, men den håller fortfarande bra klass. Överlag tyckte jag att filmen var mer smetig och utdragen än jag mindes den från förr om åren.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Klassisk 90-tals romcom. Trevlig film. Charmigt underhållande. På en feel good-skala mellan 1 och 10 så hamnar den på en 11. Fullständigt ofarlig. Intressanta karaktärer men inget övertygande skådespeleri direkt. Hugh Grant gör sin grej. Andie MacDowell är mysigt svår. John Hannah deklamerar med skotsk brytning. Simon Callow är frodig. Kristin Scott Thomas är förvirrad. Rowan Atkinson är rolig. På riktigt. Jag gillar den.

Thursday, February 12, 2015

Nr 528: McCabe & Mrs Miller

Originaltitel: McCabe & Mrs Milller (1971)
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Leonard Cohen är med från första början med sin ungdjupa röst, när John McCabe (Warren Beatty) iklädd päls rider in i byn Presbytarian Church. McCabe spelar poker och öppnar bordell. In kommer den opiumrökande Mrs. Miller (Julie Christie) och höjer standarden på affärsrörelsen betydligt med införande av renlighet, bekvämare sängar och högre priser. Och när det går bra för någon blir andra intresserade, och när andra blir intresserade blir någon girig, och när någon blir girig blir andra irriterade, och när andra blir irriterade tar de till hot och vapen, och då ska det väl i klassisk westernanda bli show down och hårt mot hårt, men i den här filmen blir McCabe lite skraj och springer och gömmer sig på olika ställen medan snön vräker ner. En väldigt rolig upplösning, ofta filmad från långt håll och med kraftiga inzoomningar. Till slut blir det i alla fall lite skottlossning i ryggarna och McCabe begravs i snön. Fotot ska genom "blixtexponering" ge känslan av ett gammalt fotografi, vilket är precis vad det gör. Bäst är när McCabe fyllesnackar med sig själv och konstaterar att "Jag har poesi inom mig".

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det finns en sorgsen långsamhet i den här filmen som jag gillar skarpt. Att den sen ackompanjeras av Cohens vemodighet stärker bara detta än mer. Den fege men karismatiske kapitalisten McCabe (Warren Beatty) kommer till den lilla gruvstaden i nord-västra USA i början av 1900-talet. Han har med sig en positiv men kanske naiv företagsanda och öppnar en bordell. Strax därpå kommer den skira men bestämda bordellmamman Mrs. Miller (Julie Christie) och tillsammans höjer de nivån på verksamheten. Naturligtvis inleder de en slags relation där Mrs. Miller är den som styr på ett subtilt sätt. Men det jag hela tiden undrar är var Mr Miller är. Jag hittar inte denna förklaring någonstans vilket stör mig en aning men samtidigt kan frånvaron av Mrs. Millers make kanske förklara hennes opiumberoende. Mrs. Miller är kommer dessutom in i filmen som ett förebud om olycka och sorg. Beatty och Christie matchar varandra utmärkt men den största behållningen är fotot och bildkompositionen samt den naturalistiska tonen i berättandet. En välkommen överraskning som berörde mig.

Monday, February 9, 2015

Nr 527: The Hills Have Eyes

Originaltitel: The Hills Have Eyes (1977)
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Jupiter, Mars, Merkurius. Inavel och hundslakt. Bensinstopp och kylardöd. Komradio och bakhåll. Kärnfamilj mot gerillaklan. Svängig plot. Rädsla och kurragömma. Våldtäkt och mord. Handkamera och långdistansbilder. Håll er på stora vägen.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Skräckmästaren Wes Cravens bortglömda kultfilm har en B-filmsestetik över sig som jag gillar. Filmen är en okej skildring av två familjer som drabbar samman i ett ödsligt och kargt ökenlandskap, ett övergivet militärområde. Där lever en utstött och muterad familj kannibaler under ledning av Pappa Jupiter. Den amerikanska medelklassfamiljen Carter får naturligtvis problem med bilen i detta område vilket gör de till lätta byten. Craven använder sig av klassisk skräckestetik i sitt filmande. Det blir aldrig superspännande men han lyckas väl ändå. Filmen fick en nyinspelning 2006. Den var sämre.

Sunday, February 8, 2015

Nr 526: Mad Max

Originaltitel: Mad Max (1979)
Filmen sågs på Kanal 5/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2

Kommentar: Nja, inte min typ av film. Fart och fläkt och dystopi, men jag får liksom inte riktigt känslan av att det har gått åt helvete, och i så fall varför, och i så fall varför de är ute på vägarna och brummar. I beskrivningen av filmen står det att Max har en familj som blir dödad och att han sedan ger sig ut för hämnd, men fru och barn dör när det är typ en kvart kvar. Däremot ger de sig iväg på små solotripper ett flertal gånger i filmen, vilket gör att jag sitter och tänker: "nu dör de, nu börjar filmen", men varje gång återvänder de. Besvikelsen liksom, när de inte dör. Efter ett par sådana känslor är filmen slut. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Mer eller mindre våldsamma framtidsdystopier finns det många av. Vi har sett en hel del av dessa. De bästa är de som i fin balans smälter samman en mörk framtidsvision med filosofiska undertoner och där det eventuella våldet både känns trovärdigt och i viss mån legitimt. Clockwork Orange och Blade Runner är fina exempel på detta. Mad Max å andra sidan lyckas väldigt dåligt. En ung Mel Gibson spelar polisen Max Rockatansky som försöker upprätthålla någon slags ordning i ett kargt och våldsamt Australien där bisarra motorcykelgäng skövlar och sätter skräck i samhället. Det är biljakter och explosioner och ganska tråkigt. Och dessutom finns hela tiden den där förväntan om att filmen ska sätta igång på allvar. Det händer aldrig. Mad Max fick två uppföljare, The Road Warrior och Mad Max Bortom Thunderdome. Jag vill minnas att dessa filmer lyckades bättre än den första filmen. Jag får helt enkelt kolla det.

Saturday, February 7, 2015

Nr 525; Kairos Röda Ros

Originaltitel: The Purple Rose Of Cairo (1985)
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jädrans alltså, att vänta så här länge med att blogga om en film är idiotiskt. Det är tre månader sedan vi såg den, och jag minns inte så mycket mer än att jag verkligen gillade greppet med att personen på duken kommer ut i verkligheten. Den fjärde väggen, igen. Film om vad film kan vara, typ. Den får en fyra minus - ett bra betyg - eftersom i många andra fall minns jag ingenting av filmer som vi ser, jag minns inte ens att jag har sett vissa filmer, än mindre att jag har skrivit om dem. Och då har vi ändå nästan hälften kvar.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Woody Allen utan Allen vilket på ett sätt känns ganska befriande. Han frångår sina verbala relationsdramer i ett modernt storstadsliv till förmån för en nostalgisk berättelse om filmens magi. Kairos Röda Ros är en slags metahistoria förlagd till depressionens USA. Mia Farrow spelar servitrisen Cecilia som hittar sin verklighetsflykt i filmens värld. Filmen får henne att glömma sina sorger och hennes favorit är just Kairos Röda Ros som hon går och ser om och om igen. När hon för åttonde gången ser filmen stiger plötsligt en av filmens huvudkaraktärer ut genom filmduken och fram till Cecilia. Hon blir naturligtvis förförd av den romantiske mannen medan filmbolaget anar ett ekonomiskt fiasko när deras karaktär plötsligt gör som han vill. Bokstavligt. De skickar ut den verklige skådespelaren för att lösa problemet och ett skruvat men kul triangeldrama uppstår. Jeff Daniels spelar både den fiktive romantikern och den arrogante skådespelaren och Cecilia dras mellan dessa. Woody Allen kan ju vara ganska cynisk i sina historier men styrkan i den här filmen är just hur fiktiva berättelser faktiskt kan påverka våra liv och ge dem mening. Först tyckte jag att den var lite fånig men ju mer jag har tänkt på den desto men har den växt på mig. Det är fin historia om ett tema som speglar det som många befinner sig i - illusioner och verklighetsflykt men som en nödvändig del av livet. Dessutom ett känsligt spel av både Farrow och Daniels.

Nr 524: Supernollan

Originaltitel: The Jerk (1979)
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 1+

Kommentar: Vet inte hur många gånger i livet som jag har tänkt tanken: "jag förstår inte vad som är roligt". Men nu var det verkligen dags igen. Jag förstår helt enkelt inte vad som är roligt  när det gäller det mesta i den här filmen. I början sitter lodisen Navin (Steve Martin) vid en husvägg med en termos och börjar berätta för en inzoomande kamera hur han hamnade där. Vi får följa honom från uppväxten i Mississippi varifrån han ger sig av för att hitta rätt rytm i livet. Han hamnar i St Louis där han uppfinner ett slags glasögonhållare och blir stenrik. Han träffar kvinnor och det blir komplikationer. Han blir stämd av en hel hoper människor för att glasögonhållarna har gjort dem skelögda. Han blir utfattig och då är vi tillbaka i början vid husväggen. Då rullar familjen in med kvinnan i hans liv och de tar med honom hem och allt blir bra.
Några saker som tydligen ska vara fantastiskt roliga: 
*Navin är vit men uppvuxen i en svart familj. Repliken "Jag har inte haft det lätt, jag föddes som ett svart fattigt barn" tycker vissa är oerhört rolig.
* En galen prickskytt försöker skjuta Navin vid en bensinmack, men träffar hela tiden burkar med olja som står bredvid. De börjar rinna och Navin förstår inte hur det går till.
* Navin lämnar sin Marie efter att ha fått ge tillbaka alla pengar till de som stämt honom. På vägen ut säger han att han inte behöver någonting längre, "förutom det här askfatet" och förutom massa andra grejer som han plockar åt sig när han hasar ut med byxorna vid fötterna.
Som sagt, jag förstår verkligen inte. Jag förstår inte varför Martin anses rolig, det jag tycker han mest ägnar sig åt är att överspela och vara släpigt seg. Och jag förstår ännu mindre varför den här filmen är med i boken. Då har han ju gjort massor av bättre prestationer i andra filmer. Hade vi haft betyget supernoll hade den här filmen fått det.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Supernollan var den tredje mest sedda filmen i USA 1979. Som om det skulle vara ett mått på kvalitet. Sorry, men Steve Martins första stora filmroll är ett lysande bevis på ett fantastiskt magplask. Och åter igen minns jag den här filmen som rolig.  Och i ett naivt sammanhang som präglades av plastig 80-talsunderhållning så kanske jag tyckte att den stack ut och vågade ta ut svängarna lite. Men hur jag faktiskt tänkte och tyckte när jag såg den som knapp tonåring minns jag naturligtvis inte. oOch om den överhuvudtaget har haft någon glans så har den i alla fall helt försvunnit med åren. Martin har vissa kvaliteter, absolut, men i den här filmen fånar han för det mesta till det bortom alla gränser. Det som skulle kunnat vara skruvad humor med viss finess landar pladask.