Friday, June 20, 2008

Nr 41: Little Big Man

Originaltitel: Little Big Man (1970)
Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Äntligen en film där vi tycker lite olika! Det här en satirrulle helt i min smak, även om det kunde kännas en aning segt på grund av den sena timmen. Dustin Hoffman gör en helt lysande countrytrotter och slängs mellan indianer och revolvermän på ett underbart elegant sätt. Inga onödiga förklaringar eller passager - helt plötsligt är det tillbaka till Gamla tältduken eller ett nytt försök i nån ny business i nån ny håla. Även om regissören Arthur Penn ska ha jämfört slaget vid Little Big Horn med Förintelsen sänder den här filmen en vib till mig att ingen historisk händelse egentligen är viktigare än nån annan och att det i alla motstridiga uppgifter är omöjligt att sortera ut vad som verkligen hände. Det kanske handlar mer om personligt tycke och smak hur man väljer att se på hur tidigare händelser påverkat och påverkar nu- och framtid. Well, en av de stora behållningarna med filmen tycker jag är att Penn väljer att mitt i famlande komik skildra sammandrabbningarna mellan främst indianer och Den vite mannen på ett besvärande realistiskt sätt, vad nu realistiskt är. Men det är inga POW-pratbubblor á la Batman eller snubbeltrådsfäktning med Jim Carrey. Det är barnamord och blodvite. Och det fastnar ett litet skratt i halsen vid flera tillfällen. En mycket bra blandning mellan skratt och gråt. Tack för kaffet.
Jag tycker om stämningen i filmen ända från första sekund när en 121-årig Crabb (som också spelas av Hoffman) ska börja berätta historien: "Det här hände för 111 år sedan när jag var 10 år". Och genom hela filmen dryper det av små finslipade ironiska, satiriska och komiska kommentarer. En annan favorit är att Crabb först knytnävsslår en indian och sedan ber om ursäkt för det, vilket innebär att han har förolämpat den han slagit och skaffat sig en ovän. Lite senare räddar han livet på samme indian vilket bara är en än större förolämpning. Fast i hjulet liksom. Och indianfarfar som ska gå upp på berget och dö på slutet men tvingas avbryta på grund av regn. Ja, som sagt, en rulle helt i min smak och nåt jag skulle kunna se igen och igen med jämna mellanrum.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Dustin Hoffman spelar antihjälten Jack Crabb a.k.a. Little Big Man som i detta epos punkterar några av vilda västerns alla myter. Tänk er Supernollan (Steve Martin) möter Forrest Gump (Tom Hanks) så får ni en slags uppfattning om vilken karaktär Jack är och även vilken atmosfär som speglar filmen. Precis som Forrest Gump på ett osannolikt men ett fantastiskt charmigt sätt blir inblandad i några av historiens viktigaste händelser prövar Jack på westernepokens alla äventyr; han växer upp bland indianer, adopteras av en frikyrkopastor (vars syndiga fru spelad av Faye Dunaway återkommer som prostituerad senare i filmen), han blir revolverman och träffar Vilde Bill Hickock, prövar på livet som företagare och gifter sig med Olga, en svensk kvinna som bryter på tyska (!), träffar general Custer och medverkar i slaget vid Little Big Horn och en massa annat. Little Big Man är lika mycket bättre än Supernollan som den är sämre än Forrest Gump vilket resulterar i ett ganska mediokert medelbetyg. Den är dock underhållande och 147 minuter går ganska snabbt.

Sunday, June 15, 2008

Nr 40: Clueless

Originaltitel: Clueless (1995)
Filmen sågs hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: En totalt menings- och värdelös film. Äcklig. Till skillnad från exempelvis filmen Faces - som jag gav ett lågt betyg för att jag inte förstod den - är den här filmen så oerhört förutsägbar, lättförståelig och fri från någon som helst spänning att jag börjar gäspa både invärtes och utanpå efter tre minuter. Bara att vänta in slutsignalen. 90 minuter patetiskt standarddravel från det förlorade landet i väst. Vem har Silverstone legat med för att få med den här filmen i boken? Fy fan.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Clueless är tydligen (väldigt löst) baserad på Jane Austens roman Emma från början av 1800-talet men det gör inte filmen särskilt mycket bättre för det. Den ska tydligen vara en skarp satir över 90-talets tonårsliv men är mest ett magplask i förutsägbart Hollywoodslisk. Några scener och en del repliker kan man fnissa lätt åt men för det mesta är det oengagerande och tråkigt. Som gammalt fan av äldre amerikanska college- och highschoolfilmer så kan jag bara beklaga, den här kvalar definitivt inte in på den genrens topp-tio-lista.

Saturday, June 14, 2008

Nr 39: Persona

Originaltitel: Persona (1966)
Filmen sågs hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Oj vad den växte andra gången jag såg den. Redan första gången tyckte jag om det svartvitt närgångna i bildspråket och särskilt Bibi Anderssons fantastiska förmåga att spela mot en tyst Liv Ullman. Förutom några snedtramp i nån monologpassage här och där känns Bibi oerhört naturlig och allvarligt lekfull. Bibi pratar, Liv lyssnar, tittar, ler, rynkar nästan obemärkt och lyckas med minimalistiska medel förstärka Bibis forsande bikter. Om jag har fattat det rätt så är den enda replik Liv Ullman levererar (förutom några spökrepliker där man bara hör hennes röst) ordet "ingenting". Ljuvligt.
I början av filmen sammanfattar Margareta Krook hungern efter att bli avslöjad. Textmässigt är det fantastiskt, men jag har väldigt svårt för Krooken. Hade gärna sett eller hört en spökröst (kanske Liv) berätta det där istället.
En av mina favoritscener är när Bibi återger en sanderotisk episod och när jag läste lite om filmen visar det sig att Bergman i förväg var ytterst nära att ta bort hela det partiet. Bibi ville ändå testa och det gick ju bra, även om Bergman tyckte att hon hade ett för högt röstläge och därför lät henne läsa om hela scenen i en låg ensamhet för att sedan lägga den rösten på det redan befintliga filmmaterialet. Dubbidubbidubbido.
En annan bra scen som får Hitchcockögonbrynet att höja sig är när Bibi, den lilla sadisten, glömmer en glasskärva på marken där Liv knallar omkring. Eller jag vill faktiskt påstå att hon i större grad lämnar skärvan än glömmer den. Precis innan Liv kommer ut på terassen är Bibi på väg att plocka upp skärvan, men när hon märker att Liv är på utgång låter hon den ligga. Det blir för mig lite smolk i bägaren; det bästa hade varit om hon upptäckt skärvan lite senare, men låtit bli att säga något. Nu blir det istället överlagt skärveri vilket inte tilltalar mitt sadistsinne lika mycket; det känns lite grann för planerat. En annan detalj är när Bibi efter en lunch blir bitchslapad av Liv och helt plötsligt tar en kastrull med kokande vatten från spisen och hotar med att kasta över Liv. "Diskvatten" sa Jimmy direkt när jag undrade, vilket förmodligen är helt rätt, men jag skulle vilja haft en pytteplantering lite tidigare. Det hade inte behövts särskilt mycket, bara så att man vet att nåt sjuder. Synd att Ingo är död, annars hade han ju kunnat directorscuta om den. Jag skulle bjudit på den.
Och så slutpartiet; där Bibis monolog om Livs barnafödsel dras två gånger - första gången med Liv i bild där man får följa hennes reaktioner på det som sägs, andra gången med Bibi som pratar. Till slut smälter de samman i ett ansikte.
Allt som allt en mycket intressant film. Det är ju - om man vill se det så - egentligen bara en person som pratar genom hela filmen, men det känns aldrig riktigt så. Kommunikation har helt enkelt en väldig massa olika ansikten.
Till sist undrar jag bara vems kuken är som klipps in "en åttondels sekund" i början. Den blev censurerad i de flesta länder. Är det Bergmans blygsamma stolthet som lämnats till eftervärlden?

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Bergman strikes again! Han växer för varje film den där Ingmar. Han fortsätter vara hal och slingrig och svår att få grepp om, men hey, obviously that's what I like. Den omedelbara känsla som slår mig när jag ser Persona är den fantastiska precision och estetik som omsluter handlingen. Sköterskan Alma (Bibi Andersson) tar under en period hand om skådespelerskan Elisabeth (Liv Ullman) som bestämt sig för att helt sluta tala. De vistas i ett sommarhus på en ö (för övrigt Bergmans hus på Fårö där filmen spelades in) och hela handlingen präglas av ett slags kvinnligt maktspel, ett självutlämnande och ett själutplånande på samma gång, ett existensiellt identitetsdrama där kommunikationen mellan kvinnorna är fantastiskt skarp och skicklig. Det finns så många scener och passager i filmen som är helt makalösa, Robert nämner de flesta, och det känns som att det finns massor av symboliska referenser och flertydiga bottnar som man säkert upptäcker om ser om filmen. Och det vill jag göra. Igen och igen. Bergman själv ville att filmen skulle vara en visuell dikt och den specialkomponerade sekvensen som inleder filmen skulle just betona detta. Det är halt och slirigt men suger tag i mig och släpper mig inte. Inte ens när projektorn stannar och endast mörkret och tystnaden återstår.

Nr 38: Rosemary's baby

Originaltitel: Rosemary's baby (1968)
Filmen sågs hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag vet inte jag... Mia Farrow gör en bra insats, liksom John Cassavettes. De är ett par som flyttar in i en våning i New York där det har hänt hiskeliga saker tidigare. Knepiga grannar, förgiftningar och mardrömmar baddar den här filmen på pannan. Några anagram senare är Rosemary med barn, child of the Devil, ett barn man väl aldrig får se? Och det är ju lite intressant. Mia Farrow gör sig bra både som naiv liten läckerbit och utmärglad satansbehållare. Men jag tycker inte den biter tag riktigt nån enda gång. Det är Polanski och då får jag känslan av dis och dystra färgskalor, men det blir aldrig creepy och det blir aldrig crawly. Tydligen har det gjorts en uppföljare där man får följa djävulsbarnets uppväxt och väg mot att bli härskare; inte mottagen med öppna armar direkt av filmpubliken. Nej, men den här första var inte helt i min smak och av nån anledning tror jag att jag skulle uppskatta tvåan mer. Av helt andra anledningar än att det skulle vara en välgjord film.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Robert har rätt, Rosemary's baby blir aldrig varken creepy eller crawly men det är just det som gör filmen spännande och otäck. Filmen handlar inte bara om en kvinna som används av några satanister för att föda satans barn, det är lika mycket en film om existensiella rädslor och vad som händer med en människa när de man litar mest på överger en. Mia Farrow är kanske inte helt övertygande alla gånger i rollen som Rose men hon är helt klart godkänd. Det naiva, lite barnsliga och förväntansfulla uttryck hon bär på i början av filmen förändras långsamt när hon upptäcker att hela hennes omgivning sviker henne, eller blir sjuka och dör, när hon inser att hennes make (John Cassavetes) har sålt sin själ för att nå skådespelarframgångar. Det är där Roman Polanski lyckas. Ingenstans är vi trygga, ingen finns att lita på, inte ens oss själva. Rosemary är slutligen helt ensam omsluten av ondskan i form av falsk trygghet, inställsamhet men också regelrätta övergrepp. Rosemary's baby är en fantastiskt välgjord och stram film som aldrig går över gränsen. Den är långsam och detaljrik vilket endast förstärker den insiktsfulla skräck som växer i Rose.

Friday, June 13, 2008

Nr 37: Viskningar och rop

Originaltitel: Viskningar och rop (1972)
Filmen sågs hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det här är annorlunda mot svartvita Persona. Viskningar och rop laborerar mycket med färger, skuggor och ljus. Helt vitklädda kvinnor i rödklätt rum, halvt ansikte i skugga. I en scen där en dotter tänker tillbaka på sin mamma slås jag av hur mycket Bergman berättar med ord i motsats till exempelvis Hitchcock. Herr Alfred ska ha sagt att man ska kunna förstå handlingen i en film bara genom att titta på bilderna, dialogen ska inte ha den sortens betydelse om jag har fattat det rätt. Bergman är stundtals helt Cockfrånvänd och övertydlig, vilket jag tycker är lite besvärande. Just den scenen jag tänker på hade enligt mig blivit hundra resor starkare om det inte hade funnits en berättarröst, eller om rösten i alla fall hade utelämnat en stor del av berättandet, eftersom berättandet i det här fallet är en beskrivning av det som händer i scenen. Det samma gäller en del av de scener där Bergman låter kvinnorna uttrycka helt i ord vad de känner samtidigt som de ska gestalta det med kropp. Det blir bedrövligt illa tycker jag, när en kvinna närbildas mot en vägg med handen mot pannan, vrider sig i inre plågor och brister ut i ett "åh, det är ångest, åh vad ångest det är". Nej, fy fan, som Ernst skulle sagt om det inte var han som gjort filmen. Vad handlar den om då? Ja, det är en kvinna som ska till och dö och hennes två systrar samt en tjänsteflicka vakar vid bädden. Sen är det en som skär sig i underlivet så där i förbifarten, och smörjer in ansiktet med blodet. Och det snodde Elfride till sin Pianisten några år senare. Ungefär så. Ångest, lögn, smärta och utbrott. Helt ok frullerulle.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det jag minns allra mest från detta familjedrama signerad Ingmar Bergman är nog färgkompositionerna, särskilt i början av filmen där de röda interiörerna i rummet står i skarp kontrast med huvudpersonernas vita kläningar och lakan. I like a lot. Det är ett starkt och känslomässigt drama där vi får följa Agnes, spelad av Harriet Andersson, dödskamp och ångest medan hennes systrar och tjänarinna vakar vid hennes bädd. I likhet med Robert ogillar jag dock det överdramatiska och övertydliga som Bergman verkar vara väldigt förtjust i men jag gillar att de olika karaktärerna tillåts blomma ut, dock lite väl mycket ibland kanske. Bergman växer i mig och jag börjar långsamt förstå hans skicklighet och storhet. Viskningar och rop var en bra början på en dag som fortsatte på Fårö med Bergmanjakt och havsbad.

Thursday, June 12, 2008

Nr 36: Faces

Originaltitel: Faces (1968)
Filmen sågs hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Nu är det år 2008. Jag ser Faces - en film som enligt vissa trådar på nätet ska vara ett mästerverk. Jag ser bara en obegriplig sörja av skitdåliga skämt med efterföljande sjukt klingande skratt. Jag förstår inte en enda replik, förutom den när han glider in och vill skiljas. Den är rolig, men ska förmodligen inte vara det. Jag upplever att det finns en ambition hos manusförfattaren och regissören John Cassavetes (som spelar maken i Rosemary´s baby som vi också såg här i Visby under Jimmys fyradagarsvisit) att skildra hur människor lever i lögner och andra snår (äktenskap?) med varandra, men jag hittar verkligen inte in i den här filmen. Nu är det år 2008 och jag vill se den här filmen om låt säga 20 år. Då kanske jag förstår nåt av den. Tills dess får den ha det på badet.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Ja, Robert slår huvudet på spiken. En skitfilm helt enkelt. Jag försöker och försöker men fattar ingenting. Det bästa med filmen, vilket i sammanhanget inte säger särskilt mycket, måste nog vara de långa scenerna som antagligen är gjorda i en enda tagning. Åtminstone känns det så. Om det finns något intressant i filmen så är det just där, då skådespelarna på något sätt lyckas frammana någon form av autencitet. Annars är det bara drygt två timmars hysteriskt skrattande och fjantande. Sämst hittills.

Sunday, June 1, 2008

Nr 35: Veronikas dubbelliv

Originaltitel: La double vie de Véronique (1991)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Visby.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag såg den först en gång och sen en gång till, men jag fattade ändå inte. En av dem dör i början, hon som gillar att sjunga. Innan dess har hon hunnit fotograferas från en buss av den andra utan att den andra vet om det. På slutet ser den första kortet och känner sig bekräftat dubbel. Innan dess har hon älskat med en snubbe. Fina dockteaterscener; de är faktiskt bäst i filmen. Skönt dovt ljus och långsamt tempo och hon är vacker och svår och musikstycket som är tema genom hela filmen passar perfekt till den här filmen. Dock ser jag mycket mer fram emot andra Kieslowskialster. Detta var en liten depårackare.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jaha. Nähä. Den här var inte så kul. Det var den inte första gången jag såg den heller. Krzysztof Kieslowski krystar fram ett kvasiintellektuellt drama om två identiska kvinnor som lever sina liv ovetandes om varandra. Den fantastiskt vackra Irène Jacob spelar både den franska Véronique och den polska Veronika men prestationsmässigt känns hon rätt slätstruken. Liksom filmen. Den är faktiskt ganska långtråkig. Det som ändå gör att jag inte somnar eller går därifrån är fotot; hur filmen leker med skuggor och den matta tonen. Det är snyggt. Musiken håller hög klass också även om det blir lite väl mycket moll och vemod emellanåt.