Sunday, September 28, 2008

Nr 62: Blade Runner

Originaltitel: Blade Runner (1982)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Pingjun, Thong Nai Pan Yai, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 2-

Kommentar:
Jag förstår det redan i början, när Micke Thornving från Miami Vice dyker upp bakom en irriterad och nudelbeställande Harison Ford; en scen helt utan tempo i Chinatown i ett framtida Los Angeles där miljön givetvis är regnig, ångande, smutsig, kaosartad och med ett par miniexplosioner här och där. Jag förstår att detta kan vara en av de sämsta filmerna på länge, och det är det också. Ford har som vanligt två uttryck; ett utan och ett med ett snett leende. Jag förstår överhuvudtaget inte hans storhet; han är som en stenstaty som matats med repliken han ska säga just innan scenen skjuts. Han jagar Nexus-replikanter; de är tydligen jättesmarta. Snubben från Liftaren är en replikant; hans specialitet verkar vara att dra ut på scener så till den milda grad att jag undrar om regissören överhuvudtaget var i samma stad när de spelades in. Han är också en hejare på att le i mjugg och smyga ur sig konstiga metaforosande repliker, men det måste man kanske skylla på manusförfattaren. Hela filmen känns som en enda seg slutscen, som aldrig får nåt slut. Som en vinylskiva som spelas på för låg hastighet. Typ en B-sida på en singel av Trance Dance. Fast det är nice när Harison skjuter sin första replikant, hon som springfaller genom glas i slow motion och landar i splittret med ena foten kvar på tröskeln. Bra filmat. Resten är smörja, dålig smörja till och med.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att jag inte har sett den här filmen tidigare är lite av en gåta. Alien-regissören Ridley Scotts framtidsskildring betraktas ju som en kultfilm och det kan jag förstå. Blade Runner är detaljrik och konstnärlig i sin scenografi och bilden av det mörka, neonupplysta Los Angeles år 2019 där ett surt regn ständigt faller är dystert vacker. Harrison Ford är okej i rollen som Rick Deckard, en blade runner vars uppgift är att leta upp replikanter - ett slags cyborger eller androider som har återvänt till jorden efter att tidigare ha förvisats - och döda dem. Det är svårt att tänka bort honom som Han Solo i Stjärnornas Krig eller som Indiana Jones, filmer han gjorde under samma tidsperiod som Blade Runner, vilket ligger honom lite i fatet. Rutger Hauer är däremot
utmärkt kylig i rollen som replikantledaren Roy Batty. Slutscenen mellan honom och Ford där han håller en poetisk monolog är fruktansvärt bra, kanske den bästa scenen i hela filmen. En tanke som följer mig genom hela filmen är huruvida Deckard själv är replikant och det är tydligen något som har debatterats mycket. Regissören har uppenbarligen själv antytt att Deckard nog skulle kunna vara en android. Det finns andra filmer i samma genre, exempelvis Terminator eller Total Recall, som trots sina särskilda kvaliteter mest tycks handla om att Arnold ska få spänna musklerna och leka skådis. Blade Runner spelar i en helt annan division och oavsett, eller kanske tack vare, de filosofiska aspekterna kring filmen där de religiösa undertonerna är ständigt närvarande, så är den en riktigt bra science fiction som är både elegantare och mer filosfisk än Terminator och vansinnigt mer intressant än Total Recall.

Wednesday, September 17, 2008

Nr 61: Henry - En Massmördare

Originaltitel: Henry: Portrait Of A Serial Killer (1990)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Mae Haad View Resort, Mae Haad, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Smygande, beräknande, spännande Henry som inte klarar att vara sexuellt intim men bryter nacken av kvinnor så fort det blir läge. En oändlig hämnd för det sexuella förtryck hans mamma utsatte honom för när han var liten? Otis, smygbögslusken som trånar efter sin syster Becky och som inspireras av Henrys enkla mördarlogik och som snart inte bara vrider nacken av offren utan också vill ligga med dem efteråt. Han är hunden som bryskt och gång på gång måste tillrättavisas av husse Henry. Scene of the movie: när de själva filmar hur de mördar en familj, och hur Otis i efterhand vill se klippet om och om igen, till slut i slow motion. Otäckt bra. En annan bra scen är när Henry på slutet dödar Otis eftersom han våldtar sin syster. Kampen dem emellan utvecklas till att likna ett knull; äntligen får Henry släppa tyglarna. Sen skär han huvudet av Otis i badkaret. Jag är lite tveksam när det gäller slutet; det skulle nog varit bättre om han bara kom ut ur huset ensam, och att man inte fick se väskan. Precis samma snygga lösning som i No country for old men. Men, en krypande, skitig, vidrigt nära film som stannar kvar i mig. Inget i den känns ofattbart eller konstigt. Det är en rå beskrivning av mord; en förklaring av det ofattbara. Henrys resa fortsätter. Nästa gång är det kanske min tur. Eller din.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Henry är en totalt osentimental rulle och är fullkomligt amoralisk i sitt porträtt av en mördare. Det känns befriande på något sätt. Här finns inte ett uns av Hollywoods kvasianalyserande poliskommisarier, kedjerökande förhörsledare, actionfyllda biljakter, eleganta Hannibal Lecter-figurer eller uppskruvade skräckfilmstekniker. Henry - En Massmördare är monoton och nedskruvad men kärvt realistisk. Vissa scener är så obehagliga att jag skruvar på mig i soffan. Bäst är de scener där kameran rör sig över och runt mördarens offer på ett berättande och nästan förbigående sätt men där ljudeffekterna är påtagligt isande. Michael Rooker gör ett trovärdigt och skickligt porträtt av Henry. Övriga skådespelare, Tom Towles som spelar Henrys roommate Otis och Tracy Arnold som spelar dennes syster Becky, gör också riktigt bra insatser. Ibland känns dialogen och scenerna nästan dokumentära. Handlingen och miljön i filmen präglas av amerikansk underklass och överraskar gång på gång i sin enkla berättarteknik med riktigt starka scener. Den svenska titelöversättningen är dock helt missvisande. Henry är ingen massmördare, han är en seriemördare.

Thursday, September 11, 2008

Nr 60: Jakten På Den Försvunna Skatten

Originaltitel: Raiders Of The Lost Ark (1981)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på PK House, Bo Phut beach, Ko Samui, Thailand.

Roberts betyg: 3

Kommentar:
Jag är trött när jag ser filmen första gången. Jag är trött när jag ser filmen andra gången. Tredje gången jag ska se den har jag tröttnat. Anledningen till att jag vill se den igen är att jag inte fattar handlingen. De klassiska scenerna; Indy byter ut staty mot påse med sand och blir jagad av stort klot, sabelsvingaren, tjejen gömmer sig i korg, Indy firas ner i ormgrop – allt det där är roligt att se. Men jag fattar inte helheten, förutom att han är på jakt efter något. Kors och tvärs; Sydamerika, Nepal, Afrika. En nazist i hasorna. Filmen känns oerhört lång, den kunde tagit slut efter högst standard – en och en halv. Eller komprimerats rättare sagt. Så jag ger upp. För mig får Indiana Jones förbli en pisksnärt – that´s it.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Exakt ett år och två dagar sedan vi påbörjade detta projekt ser vi film nr 60. Den film som fått äran att celebrera denna högtid är den första filmen i Indiana Jones-sviten. Det är en okej film men så här snart 30 år sedan den gjordes har man hunnit se konceptet alltför många gånger för att lyckas bli riktigt hänförd. Harrison Ford är professorn som på sin lediga tid reser jorden runt för att damma av historiska skatter. I den här filmen är han på jakt efter den bibliska förbundsarken, den gyllene kista där Moses, enligt legenden, sägs ha förvarat originaltavlorna av de tio budorden. Något som även nazisterna är på jakt efter. Med piska och sliten filthatt lyckas han med diverse bedrifter som man aldrig någonsin skulle kunna förvänta sig av en universitetsprofessor. Men vem vet egentligen vad människor sysslar med på sin fritid? Indiana Jones är hjälte av klassiskt snitt, men ändå en hjälte med fel och brister som är långt ifrån endimensionell. Likaså är hans motspelerska Karen Allen som spelar den alkoholiserade Marion inte den hjälplösa jungfrun utan van att klara sig själv. Men hur fan lyckas hon bli nykter så fort? Jakten På Den Försvunna Skatten är en äventyrsfilm som är underhållande med både spänning, våld, kärlek och lite ockulta inslag, men den är alltför tillrättalagd för att lyfta ordentligt.

Sunday, September 7, 2008

Nr 59: Psycho

Originaltitel: Psycho (1960)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Scenen som filmas uppifrån utanför morsans rum är klart bäst och otäckast. Timingen mellan ljud och bild är fantastisk; rörelse från två håll mot trapphuvudet - det känns som ett tv-spel där man har missat att stänga in monstret och nu har man gått rakt i fällan. Kniv på bild och kniv på ljud. Precis som duschscenen, men den är för känd för att bli riktigt scary. Norman Bates är suggestivt knäpp redan från början och bidrar med sina miner och vänliga men nervösa stamningsgester i väldigt hög grad till att bygga rysningar. Öppningen känns lång; efter 26 minuter rullar bilen in på motellet, men det är väl för att man vet vad som ska hända - hade det varit första gången hade man ju inte anat att filmen skulle ta en sådan vändning. Från början är det ju en pengastölds -och romansintrig. Slutet med psykiaterns docerande förklaringar till Bates beteende känns också onödig. Allt han säger har man ju redan sett - som en aning bakom gardinen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Psycho brukar kallas för en av världens mest inflytelserika skräckfilm. Med all rätt möjligen. Men egentligen är det mer en psykologisk thriller där handlingen, åtminstone på ytan, kretsar kring att lösa ett mord. Eller snarare ett försvinnande. Den berömda duschscenen där den vackra Marion (Janet Leigh) knivmördas fick biopubliken att skrika. Kanske är den för känd eller för uttjatad, för scenen i trappan är otroligt mycket otäckare. Anthony Perkins gör en grym rollprestation som den maniske, men från början ödmjuke, lite nervöse och kanske till och med även attraktive, unge mannen Norman Bates. Hans stora intresse för uppstoppade fåglar, en hobby som
för övrigt får en helt annan innebörd när morsan kommer in i bilden, är en riktigt delikat plantering av regissören Alfred Hitchcocks. Tre år senare hade nämligen filmen Fåglarna premiär och dra mig baklänges i en liten fågelholk om det skulle vara en slump. Jag vägrar att tro det.