Saturday, May 30, 2009

Nr 119: American Beauty

Originaltitel: American Beauty (1999)
Filmen sågs av Jimmy på Genvägen 56 A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Jag läste någonstans att det inte skulle spela så stor roll från vilket perspektiv den här filmen visades; den skulle ändå hålla rätt igenom. Det håller jag med om. Det vill säga; nu är berättaren och navet Kevin Spacey. De andra personerna är sidofigurer. Men skulle man snurra kuben och utgå från exempelvis nazistfarsan, skulle man ändå kunna få med hela lasset. Alla har samtidigt huvud- och biroller. Mörkt röd film, vid sidan av vägen.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: American Beauty är en mörk berättelse men vackert och snyggt förpackad med kärnfamilj, rosenträdgårdar och materiell välfärd. Det är en film om den amerikanska drömmens baksida, om de små sprickorna i det tillsynes perfekta förortslivet, alla lögner och allt självförakt som krackelerar och blottar de mänskliga tillkortakommandena. Kevin Spacey är lysande som Lester Burnham, mannen med 40-årskris, som runkar till fantasin av sin dotters skolkamrat och som beslutar sig för att förändra sitt liv fullständigt i hopp om att kunna förföra henne. Dottern Jane (Thora Birch) fascineras av och blir tillsammans med den missanpassade grannpojken Ricky Fitts (Wes Bentley) som lever sitt liv genom sin videokamera och langar marijuana till Lester. Frun (Anette Benning) blir mer och mer desperat och har en affär med mäklarkollegan. I grannskapet finns även ett homosexuellt par som retar gallfeber på Rickys fascistiske pappa. Allt är upplagt för både förvecklingar och intriger, men med smakfull måttlighet. Redan i filmens inledning får vi, precis som i Sunset Boulevard, veta Lesters öde - "Jag är 42 år. Om mindre än ett år kommer jag att vara död. Fast det vet jag förstås inte än" - men det tar aldrig bort spänningen och de oförutsedda vändningarna. En fantastisk film helt enkelt.

Sunday, May 24, 2009

Nr 118: Dansar Med Vargar

Originaltitel: Dances With Wolves (1990)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Löjtnant John Dunbar försöker sig mitt under brinnande inbördeskrig på ett otyglat självmord, men gör en Pulp Fiction och undgår träff. Istället blir han hjälte och får själv avgöra var han ska placeras härnäst. Han väljer Fort Sedgewick - den yttersta utposten västerut. Där ute på prärien bekantar han sig med vargen Tvåstrumpa, och med en Siouxindianstam. Den amerikanska flaggan sloknar i kapp med att han tillbringar mer och mer tid hos indianerna och mindre tid på posten. Dunbar förser indianerna med vapen som de använder i krig mot andra indianfolk. Dunbar hittar kärleken i en vit Mowgliflicka som har fått namnet Stands with a fist. De gifter sig och Dunbar har funnit sig själv på prärien och får även bekräftat av hövdingen att han verkar gå den "äkta vägen". Vad den äkta vägen är förblir oklart, men det verkar gå ut på att inte blanda raser, gifta sig och skaffa barn. När stammen ska flytta till vinterlägret rider Dunbar tillbaka till fortet en sista gång för att hämta sin dagbok som skulle kunna avslöja var han befinner sig. Han blir då tillfångatagen av amerikanska soldater som betraktar honom som förrädare. Han lyckas rymma och tar sig til vinterlägret där han och nävståerskan ser sig tvugna att ge sig av och bilda familj på egen hand.
Bitvis mycket vackert foto, buffeljakten är en pärla.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det här var en riktig långtradare, ett panorama mot the wild wild west, mustigt och dramtiskt, episkt pch stämningsfullt, men farligt nära gränsen till överdrivet melodrama. Filmen kickar igång mitt under det amerikanska inbördeskriget och sedan följer timme ut och timme in där vi får lära känna löjtnant John Dunbar (Kevin Costner) som, för visad tapperhet, belönas med att bli placerad på den sista utposten västerut, en militär bas i North Dakota. Hans eget val. Han när nämligen en fascinerad dröm om att få se den vilda västern "innan den försvinner". När filmen börjar är Costner en idealistisk slusk med skägg, ensam och rädd på prärien, efter en stund har han prydlig långmustasch, blir bästa polare med en varg och fascineras av siouxstammen han har som närmaste grannar, mot slutet är ansiktshåret helt borta och Costner har blivit mer Costner än någonsin, han har flyttat in i indianlägret, fått namnet Dansar med vargar och börjat dejta en indiankvinna (som inte heller är en riktig indian). Allt är frid och fröjd tills hans egna soldater kommer... och vi kan ju vår historia om indianer och vita.
Jag gillar filmen. Den känns äkta och ärlig. Indianerna skildras på ett trovärdigt och djupt respektfullt sätt, humoristiskt, varmt och stolt. Filmen plockade hem sju Oscarstatyetter, bland annat för bästa foto och bästa musik. Det är också de ingredienser som tydligast bereder vägen för Costner att rida hem denna seger. Yiiihaaaa!

Sunday, May 17, 2009

Nr 117: Rädda Menige Ryan

Originaltitel: Saving Private Ryan (1998)
Filmen sågs på TV4 av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg och i smyg på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.

Roberts betyg: 3
 

Kommentar: Öppningen och stängningen av den här filmen känns som spunnet socker; sötsliskigt, klibbigt och till största delen luft. Jag mår illa av att den där djävla flaggan ska tonas fram på slutet. Det blir som en parodi. Man vet att den kommer, man önskar av hela hjärtat att den inte ska komma, men den kommer. Som ett bögskämt i herrbastun. Och den gamle knäböjande honörande Ryan som frågar sin fru sedan femtioplus år om han har varit en bra människa. Vad ska hon svara på det? Nej?
Jag har heller inte mycket till övers för filmens själva startmotor; en specialtrupp skickas ut för att hämta hem Ryan som är den ende av fyra bröder som överlevt kriget dittills. Givetvis vet ingen var han är. Så larvigt, men helt i linje med flaggan och honören.
Det jag tycker om i filmen är helt enkelt vissa stridsscener. Jag vet inte om det var så det gick till i kriget, men det känns ibland väldigt äkta, väldigt nära. Råa scener. Inunderhudenscener. Och killen som hela tiden viskpratar i Lost gör den mest intressanta karaktären - han får vara moralbroms och kör ickevåldsprincipen fullt ut i trappan, måhända i och för sig paralyserad av nån slags skräck, men ändå. Tyvärr orkar inte Spielberg hålla ända ut med honom, utan han får också kliva över gränsen och vredesskjuta några fiender. Sådana blir vi alla till slut. Tom Hanks känns inte alls rätt för den här filmen. Han är liksom för plufsig och långsam. När han genom att börja berätta om sitt privatliv undanmanövrerar ett inbördeskrig i truppen känner jag att botten är nådd.
Så - stridsscenerna var behållningen. Resten åker i tunnan.


Jimmys betyg: 2

Kommentar: I början svajar stars and stripes över hela bilden och jag känner att det här blir en lång pamflett över amerikansk patriotism och - när den åldrade mannen (som man förstår har något med filmens titel att göra) knäböjer vid det gigantiska vitakorsfältet i Colleville, Normandie - påträngande Hollywoodsentimentalitet. Vi kastas snabbt 50 år tillbaka i tiden till landstigningen på Omaha Beach där de amerikanska soldaterna blev bokstavligt slaktade. Det är en lång och obehaglig scen som Steven Spielberg försökt göra så realistisk som möjligt. Det sprängs, skjuts, lemlästas, blodduschas och skriks i en aldrig sinande galenskap. Det är intensivt och skoningslöst, ambitiöst och skickligt men det räcker inte för att lyfta den här filmen. Tom Hanks är en bra skådespelare och gör sitt bästa som kapten John Miller som leder en grupp soldater för att söka efter den menige fallskärmsjägaren James Ryan (Matt Damon) bakom fiendens linjer. Orsaken är att Ryans alla bröder har dött i kriget och den amerikanska armén vill skicka åtminstone hem en av dem utan kista till den stackars modern. Order från högsta ort. Det bara att knata på och utsätta soldaterna för både det ena och det andra, till och med strider med dödlig utgång, för denne ende soldat. Rädda Menige Ryan ställer visserligen frågor som rör regler och moral, rättvisa och godhet, men den gör det på ett ganska manipulativt sätt och filmen hänfaller snabbt i klassisk amerikansk underhållningskultur. Trots en ambitiös inledning och många gånger ett snyggt foto, blekt och matt, så lyfter det aldrig. På slutet svajar återigen star and stripes över hela bilden. God save America!

Wednesday, May 13, 2009

Nr 116: Det Sjunde Inseglet

Originaltitel: Det Sjunde Inseglet (1957)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Död död död. Ernst var så rädd för döden att han gjorde en film. Digerdöd och Jof och Maria med sin lille Mikael och korsfästning och dödsbikt i kyrkan - "jag vill ha vetskap" - "du vill ha garantier!" och schack med bleka Döden och den ständigt uppskjutna fristen och till slut dödsdansen över ängarna.
Silversvart foto signerat Gunnar Fischer. Det gör ju hela filmen och är en stor orsak till plusbetyget. För vissa scener är så lama, så stelt teatraliska att jag vrider mig sju varv runt min egen axel. Poppe, vilken fjant - jonglerar med två bollar (och undrar varför det inte kommer nån publik) och fejkgäspar medan frugan sitter och teatersysslar med kjoltyget. Repliker, repliker, repliker. Mad Max gör några bra insatser, särskilt i biktbåset. Bästa replikskifte: "Måste du sjunga?". "Nej". Är Poppe den sjunde ängeln?
RIP farsan.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Nej du Bergman, du kan bättre än så här. Jag håller med min kombatant ovan att fotot är filmens största behållning. Den klassiska schackpartiet där korsriddaren Antonius Block (spelad av en teatralisk Max von Sydow) möter Döden (Bengt Ekerot) i ett spel om riddarens liv är en klassiker. Säga vad man vill. Och inledningsscenen på stranden börjar på ett mycket högt betyg. Sen händer något med filmen och när riddaren med väpnaren Jöns (Gunnar Björnstrand) möter gycklarsällskapet har filmen sjunkit långt under medelbetyget. Nils Poppe med sällskap skuttar runt och jag antar att det ska vara lekfullt och komiskt men det blir bara fjantigt. Hur tänkte han här, den gode Bergman? Manuset och fotot är bra, snudd på mästerligt emellanåt. Resten kan gärna dansa bort med Liemannen över ängarna.

Wednesday, May 6, 2009

Nr 115: Gallipoli

Originaltitel: Gallipoli (1981)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Det finns en del klassiska ingredienser i den här filmen; äta fortfort för att man är hungrig och just fått mat, springa ikapp godståg och kasta in väskan först för att sen hoppa in själv och pusta ut, presentera en fager kvinna efter 36 minuter, springa ikapp med sin polare (försten till pyramiden - en riktig klassiker!) och skrattpusta så att man tappar andan fastän man egentligen inte gör det. Dessa ingredienser smakar torrt och segt och klibbigt. Sen finns det några andra ingredienser som höjer smakupplevelsen en hel del. Ökenvandringen med en person i varje bildkant och sand emellan, tältlägret vid pyramiderna, slutscenen med andningslänken och leoparden som bryter målsnöret utan vapen. Jättefint. Vackert.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Peter Weir (som även gjorde Truman Show bland annat) gör en film vars längd gott och väl kunde ha passerat 2 timmars-sträcket med råge med tanke på handlingen. Det gör den inte och jag tycker det är bra. Mel Gibson och Mark Lee spelar två australiensiska polare som tycker om att springa fort. Vi får följa deras vandring genom den australiska öknen (i en scen som är vansinnigt snyggt komponerad) och hur de tar värvning för att slåss för det brittiska imperiet under första världskriget. Det är en humastisk och skarp film som berör mig. Särskilt mot slutet där vi kastas in i det omtalade slaget vid Gallipoli där britterna offrade tusentals australiensiska soldater. En känsla av vanmakt och sorg stannar kvar i mig efteråt. Kanske kunde den ha vågat ta ut svängarna lite mer istället för att falla ner i mainstream-filmens skyttegrav. Men den är snygg och intim och jag gillar den.

Monday, May 4, 2009

Nr 114: Jules Och Jim

Originaltitel: Jules Et Jim (1962)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag läser lite om den Franska nya vågen som den här filmen ska tillhöra. En ganska kortlivad fräschör som bland annat förespråkade lågbudget, ut ur studion, använd befintligt ljud och ljus, jump cuts och brott mot traditionella regler som exempelvis 180-gradaren. Som jag ser det föddes en tvilling till vågen drygt 30 år senare som fick namnet Dogma.
Jules och Jim innehåller en hel del av franska vågor och är således inget traditionellt triangeldrama; inte förrän på slutet. De tre försöker älska och älska med varandra, men den ofrånkomliga urspårningen kommer alltid förr eller senare. Så också här. Jag ser mycket fram emot De 400 slagen, Truffauts och en av genrens mest uppmärksammade filmer.


Jimmys betyg: 3

Kommentar: Francois Truffauts triangeldrama Jules Och Jim efter en självbiografisk roman av Henri-Pierre Roché handlar om två polare, den tyske herr Jules (Oscar Werner) och den franske herr Jim (Henri Serre), som möter den livfulla och strålande Catherine (Jeanne Moreau) och kärleksdramat är ett faktum. Filmen är en berättelse om vänskap och om kärlek, det är en tragedi som ibland framställs som fars, särskilt mot slutet. Jag undrar varför och jag undrar varför alla franska sensuella kvinnor på film heter Catherine? Nåväl, den höll ställningarna de 100 min den varade men inte så mycket mer. Behöver se den igen känner jag.