Friday, September 28, 2007

Nr 4: Breakfast Club

Originaltitel: The Breakfast Club (1985)
Filmen sågs hos Mathias.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Fem ungdomar. Lördag. Kvarsittning av olika orsaker. En prinsessa som skolkat för att handla kläder. En plugghäst som skaffat vapen för att begå självmord på grund av ett ovanligt betyg. En misfit som prenumererar på kvarsittningar. Ett weirdo som är där på grund av att hon inte hade nåt annat för sig. Vad sportfånen gjorde där minns jag inte. De får i uppdrag av den cyniske tillsynsmannen att skriva en uppsats om sig själva, men väljer att istället berätta för varandra vilka de är. I början går det lite knackigt med olika fördomar kastade i ansiktet på varandra, men efter att ha rökt lite marijuana lossnar det ordentligt. Plugghästen har känt press över att prestera bra betyg hela livet, misfiten får stryk av sin farsa, sportfånen lever sin pappas dröm, prinsessan är oskuld och weirdot sa nåt bra som jag har glömt.


Jag gillar filmen. Jag tycker om idén. Enkel och full av möjligheter. Tyvärr tycker jag inte att det funkar på en och en halv timme. Det blir för kraftiga skarvar. Den värsta är väl när weirdot blir standardsminkad och woops så faller sportfånen pladask. Jag skulle gärna se att den här filmen var tre timmar, eller ännu mer. Det handlar ju om att tankar och föreställningar om dessa personer ska förändras. Jag är medveten om Hollywoodproblematiken - film ska kunna ses av alla och en och en halv timme är max, i alla fall på 80-talet, men jag tillåter mig att drömma om en långkörare av Breakfast club. Frunch club? Till sist tycker jag det är så djävla boring att alla ska bli heterosexuellt tillsammans på slutet. Varför kan de inte berätta om sig själva och gå därifrån lite mer som varandra? Några av dem i alla fall? Kan inte det också vara ett bra slut? Nån gång? En gång

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jaha. Robert var först med kommentaren igen. Och som vanligt snor han alla mina åsikter. Förvisso ger det mig mindre att skriva och er mindre att läsa så jag antar att det är okej ändå. Jag har en förkärlek för 80-tals generations-college-filmer. Det här är kanske den bästa och den som bryter allra mest med genrens förutsägbara estetik. Med minimala förutsättningar och en klart begränsad storyboard lyckas filmen bli genrens kanske mest intressanta karaktärsberättelse. Det är lite som att se en teaterföreställning där dialogen och de små dramaturgiska penseldragen tillåts blomma ut. Jag skulle vara beredd att ge den en rak fyra om den inte avslutas i heteronormativt Hollywoodslisk. Usch.

Friday, September 21, 2007

Nr 3: Trollkarlen från Oz

Originaltitel: The Wizard of Oz (1939)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En omväxlande svartvit och pastellfärgad sång -och dansfilm som har svårt att leva upp till sitt rykte. Flicka svimmar, drömyrar sig igenom fägsprakande personlig utveckling och vaknar till slut i hemmets trygga vrå med ett "there´s no place like home". Ut och leta således, men kom helst hem igen och betala kommunalskatt. Tankekittlande med olika namn och begrepp som lever kvar och fortplantas, exempelvis hunden Toto och att de ska följa the Yellow brick road. Dessutom hittar jag nån slags koppling till Star Wars med Plåtman och lejonet som i rymden blir C-3PO och Chewbacca. Men det känns långsökt så här dagen efter. Bottenbetyg till att häxan dör så oerhört lätt och utan någon som helst spänningsuppbyggnad innan. Toppbetyg till Smaragdstadens parollsång: "Vi går upp klockan 12, börjar jobba klockan 13, går på lunch och slutar klockan 14."

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag begår säkert en filmhistorisk hädelse men hur mycket jag än försöker så klarar jag inte av att pressa betyget över 3-strecket. Som musikal tronar den högt i feel-good-filmernas förlovade fantasiland. Tvärr är det lite för mycket feel-good för min smak. Visst är den charmig och visst kommer man på sig själv att, både en och flera gånger, nynna med, skratta till och fnissa högt men utan att nämnvärt beröras. Trollkarlens svar till plåtmannen som helst av allt önskar ett hjärta
är en märklig men intressant replik som tål att funderas länge på: "Ett hjärta är obrukbart så länge det inte gjorts okrossbart". Vad menar han egentligen?

Sunday, September 16, 2007

Nr 2: Philadelphia

Originaltitel: Philadelphia (1993)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Länge sen jag såg den senast. Hade höga förväntningar som inte infriades alls. Segsentimentalt och en stundvis obegriplig utveckling av Washingtons rollfigur. Paradoxalt nog känns det som att det är det mest intressanta med filmen; att Denzel har förmågan att tycka riktigt illa om en människa på grund av hans sexuella läggning samtidigt som han viger en del av sitt innersta åt att samma människa ska få rätttslig upprättelse. Att alla ska vara lika inför lagen känns för mig som en mycket mer ansträngande och svåruppnåelig uppgift än att vara cool med att en snubbe gillar en annan snubbe. Att white Tompa blir avskedad för att han har AIDS och den svarte mannens kamp för rättvisa är enligt Hollywoodstandard inte spännande nog. Tompa måste givetvis dö också. I armarna på en sydamerikansk trotjänare. So gay.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det är lite märkligt. Jag har sett filmen för länge sen och den var väl bevarad i mitt minne. Innan vi såg den för det här ändamålet var jag fast besluten att ge den ett högt betyg. När Neil Youngs fantastiska soundtrack tonar ut och eftertexten börjar rulla var jag inte lika säker. Denzel Washington gör den mest intressanta rollen i Philadephia, men den överskuggas dessvärre av den Hollywoodsentimentalitet, här gestaltad av en aidssjuk Tom Hanks, som vi är väl bekanta med. Philadelphia är en film som när den kom med all sannolikhet var vansinnigt angelägen och som fortfarande är ett klart statement. Trots sin förutsägbarhet och pk*-het så förtjänar den fortfarande ett högt betyg, dock inte lika högt som jag skulle ha gett den första gången jag såg den.

* politisk korrekt

Sunday, September 9, 2007

Nr 1: Titta vi flyger!

Originaltitel: Airplane! (1980)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A.


Roberts betyg: 4-
Kommentar: Underbara, gränstänjande oneliners och twoliners ("Har du sett insidan av ett turkiskt fängelse?"). Emellanåt känns den lite seg och jag behöver verkligen vara på flamshumör för att uppskatta den. Men den känns fortfarande väldigt mycket roligare än väldigt många komedier som kommit efteråt.

Jimmys betyg: 3
Kommentar: Banbrytande på sin tid som fortfarande håller hög klass. Den levererar, ibland mer eller mindre halsbrytande, repliker och parodierar en rad filmer, genrer och klichéer. Det amerikanska filminstitutet röstade fram filmen som en av världens tio roligaste filmer. Den är kul men inte så kul.