Tuesday, June 29, 2010

Nr 215: Repet

Originaltitel: Rope (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

-->Roberts betyg: 4 
Kommentar: Redan i första bilden ges en försmak av vad som komma skall. Lång sekvens med fin tajming mellan text och rörelse med en avslutande panorering upp till det gardintäckta fönstret. Ett skrik senare är vi inne i lägenheten där ett mord just begås – David blir strypt av Philip med assistans av Brandon. David läggs i en kista som sedan dukas med ljus och mat inför den fest som går av stapeln bara minuter efter mordet.
Vad som följer är en förtjusande uppvisning i hur man skalar av en historia inifrån och ut. För tittaren är det aldrig någon tvekan om vem som har utfört mordet – eller var kroppen är – men likväl hålls en nervdallrande thrillerstämning uppe genom att försöka förstå varför, och hur gästerna på festen är relaterade till offret. En efter en kommer släkt, flickvän och före detta bäste vän in i rummet, och ju fler människor desto knivigare för Brandon att hålla pjäsen i schack, särskilt som medkumpanen Philip dövar sin nervositet med drinkar och närmar sig sammanbrottet med ivriga kliv. Till festen kommer också storstjärnan James Stewart, en gammal lärare till de unga männen. Via en gruppdiskussion om huruvida det går att rättfärdiga att en övermänniska dödar en undermänniska fattar Stewart tidigt misstankar, anar ugglor i mossen, tycker sig uppfatta en hund begraven, menar att allt inte står riktigt rätt till. Stewart påbörjar ett litet privatdeckaräventyr som till slut leder honom rätt ner i kistan. Bingo! Jag räknar till 9 klipp och 10 scener. De flesta scener är runt 7 minuter, men någon är över 9 minuter. Det vanligaste klippet består i att kameran dyker in i en kostymrygg så att hela bilden blir svart, och sen drar sig ut igen för att fortsätta spelet. Ibland känns detta väldigt sökt och eftersom det även finns några ”vanliga” klipp som fungerar utmärkt, hade jag hellre sett att det var fler övergångar av det senare slaget. Många scener är fantastiskt komponerade. Champagneöppningen, repgömman med svängdörren, Mrs Wilson dukar av kistan med dialog utanför bild, Ruperts teori i samarbete med kamerarörelser. Sprängfyllda av detaljer och exakta rörelser. Repet är inte en film som jag kommer minnas för skådespeleriet – det är ytterst mediokert (förutom Stewart som glänser) – utan för det minimalistiskt uträknade sceneriet. Repet får mig att tänka på både 12 edsvurna män och Funny Games, och det enda jag är besviken på är slutet. Stewart öppnar fönstret och avlossar pistolen för att påkalla grannarnas, samhällets uppmärksamhet. Det är samhället som ska bestämma vad som ska hända med Philip och Brandon (även om Stewart uttryckligen vill att de ska dö är det inte hans sak att avgöra). Dels hade jag hoppats på ett mer twistat slut, dels tycker jag det känns lite för mycket skrivapånäsanvadsomärrätt. Ett mer öppet slut och kanske till och med en variant där man aldrig får se David överhuvudtaget hade tagit den här rullen upp på nivå 5. Lätt en av Affes bästa – och visst är det han som kommer ut med väskan i början? Han ser så smal ut bara, och så kollar han klockan – det är mycket att hålla reda på.


Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En av Affes bästa. Tveklöst. De långa scener får mig att tänka på exempelvis Vem är rädd för Virginia Wolf? och jag undrar om inte Repet också har gjorts för teatern. Det borde den har gjorts. Smarta övergångar, minimalistiska scenerier, ett återhållsamt men intensivt stegrande manus gör filmen till en teatralisk pärla. Skådespeleriet är som det är. Vissa aktörer glänser för det mesta, andra gör det emellanåt och några gör det inte alls. Det är en tight sammanhållen film på 80 minuter som lovar mer än vad den lyckas hålla tyvärr. Slutet överraska inte. Jag blir inte heller besviken men jag hade nog väntat mig mer än vad som presenteras. Trots detta var den dryga timmen med Repet en fantastiskt trevlig stund.

Saturday, June 26, 2010

Nr 214: Scarface - Chicagos Siste Gangster

Originaltitel: Scarface: The Shame Of A Nation (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3-

Kommentar:
Hela den här rullen känns ungefär lika tafflig som inledningens uppmaning att ”något måste göras”. Givetvis är det någon annan som måste göra något. Exempelvis regeringen. För 80 år sedan var den organiserade brottsligheten ett så pass stort problem att någon gjorde sådan här skrämselpropaganda för att hålla sin egen rygg fri. Något måste göras. Jag påstår att det inte är mycket större skillnad på att trycka ut en sådan här film och på att trycka ”gå med” på en Facebookgrupp som heter ”Något måste göras”. Om syftet är att man tror att något verkligen kommer göras. Inte mycket har ändrats alltså, och förmodligen inte heller åsikter som mina. Well, till filmen som sådan. Tafflig var ordet, och då tänker jag främst på skådespeleriet och tempot i klippningen. Det blir lite stumfilm över det hela fastän de pratar. Det välkända glappet mellan mimande och replikskylt ersätts här av replik och agerande. Actionscenerna är delvis riktigt snygga, särskilt de med bilar inblandade. Jag gillar tiden som går med hjälp av ett kalenderblock och en kulspruta. Finess! Samma sak med skuggspelet, särskilt det i scenen med massavrättningen. Utvecklingen i relationen mellan Tony och Poppy känns en smula rumphuggen och forcerad, medan Tonys relation till sin syster Cesca är den mest intressanta i filmen. På slutet blir det poetiskt förvirrande när hon efter att ha sett sin nyblivne make bli skjuten av Tony först föraktar honom och sedan omfamnar honom med orden ”du är jag och jag är du”. Slutet är också energimässigt lite av en besvikelse, i alla fall om man jämför med urladdningen i den senare Scarfacefilmen. Till sist en av de lamaste snutreplikerna som kan ha levererats angående hur mycket polischef Guarino vill se Tony åka fast: ”det skulle vara värt en månadslön”.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Howard Hawks maffiaberättelse från början av 30-talet utgjorde förlaga för den mer omtalade och lovordade filmen med samma namn som kom 50 år senare. (Sedd och kommenterad i detta projekt.) I den här filmen ser vi Paul Muni som den Caponeliknande Tony Camonte, en girig Chicagogangster med storhetsvansinne som ser dödandet som affärer och plågas av en sjuklig incestuös svartsjuka gentemot sin syster. Där har vi ungefär likheterna med Al Pacinos karaktär i nyinspelningen från 1983. Det mest intressanta med Scarface 1932 är belysningen och det medvetna spelet med skuggor. Det möjliggör en spännande symbolik som återkommer genom filmen och mitt intresse dras mer mot dessa cineastiska teknikaliteter snarare än mot filmens handling. Tyvärr känns skådespeleriet för överdramatiserat och överspänt. Machoattityden som jag förstår ska framhävas framstår bara som löjlig. Intressant är att filmen riktar en bokstavlig pungspark mot den amerikanska regeringen och kräver i en inledande text att något måste göras för att bekämpa den ökade kriminaliteten och våldet. Det lägger liksom ribban redan från början. Boris "Frankenstein" Karloff syns för övrigt i en mindre roll.

Friday, June 25, 2010

Nr 213: Jurassic Park

Originaltitel: Jurassic Park (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Datormannen (SLJ) som ständigt har en cigarett i munnen - särskilt när han pratar - och röker långt in på filtret. Den första riktiga chocken när mannen på toaletten försvinner in mellan bestens käftar. Den andra riktiga chocken när Sam Neill inte bara funderar på att härma en dinosaurie med munnen och sina två händer - han gör det också. Passar fint så här i vuvuzelatider. Embryoburken som Newman från Seinfeld tappar i kombination med att Neill hittar en miniglänta med nykläckta ägg bäddar fint för både en och två uppföljare. Jeepen genom trädet som ett nutida monster som följs upp fint av det fallande skelettet i slutscenerna; båda gångerna klarar sig lillkillen undan med blotta förskräckelsen, med andan i halsen - det är nära ögat! Snyggast i filmen är nog pelaren i matsalen som får lite plats efter reklaminslaget om allehanda merchandise från filmen. Det finns väl egentligen bara en anledning att se den här filmen, och det är för effekterna - det är jättekul.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Samma år som Spielbergs Schindler's List hade premiär kom även hans mer actionbaserade monster- och katastroffilm Jurassic Park. Här får han leka ut all sin fascination för dinosaurier och det gör han verkligen. Det sparas inte på effekterna. Spänningen byggs skickligt upp enligt klassiska filmmallar med alla de ingredienser som behövs.
Här finns den galna miljonären och nöjesentreprenören, de fascinerade forskarna, de naiva barnen och de livsfarliga urtidsdjuren. Jurassic Park är två timmars ganska spännande underhållning men inte så mycket mer. Den gör heller inte anspråk på att vara något mer och det är skönt. Jurassic Park balanserar Schindler's List på ett väldigt smart sätt och det visar att Spielberg är en jäkligt raffinerad filmskapare.

Sunday, June 20, 2010

Nr 212: Dårarnas Paradis

Originaltitel: The Palm Beach Story (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Vissa rappa fina repliker, men i stort sett en helt oförståelig film. Jag läser om den på Wikipedia och får reda på att inledningen ska skildra de två tvillingparen på väg till, respektive hindrade från sitt bröllop. Är det på fullt allvar så att man förväntas förstå det genom att titta på den här filmen en gång? Jag rullar inledningen gång på gång för att försöka fatta, och till slut - tror jag - kopplar jag, men då gör det bara hela saken värre. I övrigt tågskott och en miljonärflirt som inte är helt olik den förra filmens - Pretty Woman. Klädshopping var ordet. Den så kallade punch linen på slutet med massbröllopet osar krystad förstoppning.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Här har vi en riktig amerikansk feelgoodfilm, producerad mitt under ett brinnande andra världskrig. Av det märks ingenting. Här är allt väldigt glättigt och ointressant, nästan lite
buskisaktigt. Ibland känns den som en parodi men jag vet inte på vad. Och jag vet ärligt talat inte alls vad den handlar om, om den handlar om något överhuvudtaget. Men jag gillar rappheten och den skruvade tågresan tillsammans med jaktlaget som super och skjuter vilt i restaurangvagnen.

Tuesday, June 8, 2010

Nr 211: Pretty Woman

Originaltitel: Pretty Woman (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Kalla mig gärna finkulturell, men jag har inga problem att förstå att den här filmen slog klackarna i taket när det begav sig. Som tidigare sagts åldras vissa filmer med stil - Pretty Woman är inte en av dem. En feel good fairytale, som balanserar så långt in på den säkra sidan att jag i vissa scener får kväljningar (särskilt i Roberts valpscener). Den prostituerade prinsessdrömerskan som får följa med den pengastinne, höjdrädde arbetsnarkomanen tillika känslostenstoden upp mot himlen to the penthouse där den stora glaciärsmältningen kan börja. En vecka och tiotusen klädbyten (som alla får männen att tappa hakan och kvinnorna att fnysa avundsjukt) senare är förvandlingen ett faktum. Roberts har skinn nog på näsan att kräva hela sagopaketet av den numera ultrasocialistiske miljardären. Annars får det vara liksom. I Hollywood drömmer man, slutar inte drömma.
Det bästa i Pretty Woman är Geres pianospel. Jag reagerade på att det såg så verkligt ut och att man såg hela honom när han spelade, inte bara händerna klipp till ansiktsuttryck klipp till händerna. I eftertexterna står det mycket riktigt att pianostycket är både skrivet och framfört av Gere. Mer sån spetskompetenserad casting! Eller som Roy sjunger: rrrrrrrr.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Julia Roberts ger prostitutionen ett nytt ansikte och det blir inte vackrare för det. Pretty Woman är ett ytligt prinsessdrama målat med pastellpalett och jag pendlar mellan pinsamhet och panik. Den kom i skarven mellan 80-talets individualistiska övertro och 90-talets finansfnaskande och nådde den breda publiken, kanske på grund av sin lättillgänglighet och oerhört bekväma genusmall. Här råder inga som helst tvivel om vad som är manligt respektive kvinnligt. Roy Orbison fick genom filmen återigen en hit med sin 60-talsdänga "Oh, Pretty Woman". Dessvärre, eller kanske tack och lov, fick han inte uppleva det då han gick bort två år tidigare.

Thursday, June 3, 2010

Nr 210: Farlig Omväg

Originaltitel: Detour (1945) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köksmatsalen på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Visst, det börjar lite skönt med dimma, skugga och en stressad snubbe på ett hak. Men efter de ytterst tveksamma pianospelsscenerna och telefonsamtalet i hytten till Sue (som är bisarrt dåligt) börjar jag krokna. Och efter att Al (eller Robert??) dumpat sin naturligt döde liftgivare i diket - något som är helt obegripligt för mig - och därmed försätter sig i en minst sagt krånglig situation, barkar den här rullen helt åt helvete. Det helt ologiska i att fråga en främmande kvinna om hon vill ha lift när man är på flykt undan lagen (och dessutom på väg till sin fästmö) blir i sammanhanget bara ännu en ögonbrynshöjare. Och så kör Al bil och pratar med Vera samtidigt - i 11 sekunder utan att titta på vägen. Jag kommer på mig själv att bara sitta och leta brister istället för att hitta godbitar. Men jag hittar en till slut; telefonsladdsstrypet är ok, även om jag kanske bara skulle dragit ur jacket. Det jag trodde var olika staters lagar om vänster- och högertrafik visade sig vara ett pengasparande filmremsetrick. Tydligen har man i liftarscenerna bara vänt på remsan och använt samma bilder, fast det då ser ut som att det är vänstertrafik och att ratten sitter på vänster sida. Knasigt.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Farlig omväg - eller hur man gör film-noir på kort tid med begränsad budget. Ingen jävla omväg där inte. Här tar man närmaste och snabbaste vägen och betalar med en total urlakning av kvalitetsbegreppet. Det är sjaskigt och slarvigt. Det är prettopoetiskt och kvasiintellektuellt. Det är billig släpjazz på helt fel sida av vägen. Det är faktiskt ganska roligt. Om man vill. Och det vill man ju, om man ska orka stå ut med den. Jag ger den en rak trea för att den inte ber om ursäkt, för att den är en självironisk kioskdeckare utan att överhuvudtaget vara medveten om det.