Friday, April 20, 2012

Nr 352: Sheriffen

Originaltitel: High Noon (1952)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+


Kommentar: Gary fucking Cooper och Grace damn Kelly i samma film! Vilket får mig att inse att jag inte vet i princip nånting om nån av dem, trots att jag hört deras namn hela livet. Cooper känns så hård och stilig som jag föreställt mig, och Kelly är just så bildskön som jag misstänkt. Cooper är sheriffen Kane som på sin sista tjänstgöringsdag gifter sig med Amy (Kelly), och de båda planerar att lämna staden för ett lugnt detaljaffärsliv. Då kommer beskedet: den morddömde Frank Miller som Kane satte bakom lås och bom för länge sedan är på återväg mot staden och beräknas vara framme om en dryg timme. Och Miller vill hämnas, han vill hämnas hårt. Kane tänker först sticka ändå, men inser att han måste stanna och ta itu med sitt förflutna - annars kommer det jaga honom livet ut, bokstavligt och bildligt. Försöken att få ihop medhjälpare går inget vidare alltmedan Millers medhjälpare väntar vid tågstationen som tre hungriga gamar. Amy hotar att lämna Kane, men Kane står emot även detta ultimatum och till slut är det show down. Filmen utges utspelas i realtid, och det stämmer med modifikation. Men om man bortser från små egentligen obetydliga tidsluckor så funkar det greppet bra mycket bättre än i 24, där det ju ofta känns som att det kan hända en hel djävla del på ett par minuter. Den stekheta väntan på lunchtid bärs upp bra med tempot i klippningen, men jag saknar ändå det där lilla extra av desperation eller rädsla eller hintar. Ett enda skott, vad jag minns, avlossas innan slutduellen, och det funkade inte för mig som uppskjuten (poäng) behovstillfredsställelse.


Jimmys betyg: 3+


Kommentar: Den nygifte sheriffen Kane (Gary Cooper) är på väg att lämna Hadleyville med sin fru Amy (Grace Kelly) när han får veta att ärkefienden Frank Miller just släppts från fängelset och är på väg till staden med 12-tåget. Det är uppenbart att det finns en hund begraven någonstans eftersom Kane trots alla goda råd och sin frus vädjanden håller fast vid att stanna kvar och försvara Hadleyville. Hela staden vänder sig emot honom och vägra sätta sina liv på spel när Kane ber om hjälp. Det är mycket i detta som inte är helt klart för mig; Varför måste han till varje pris stanna? En personlig vendetta? Varför hjälper ingen honom? Vem är egentligen den mystiska mexikanska kvinna på hotellet? Anar vi ett triangeldrama? Och den sköna Grace Kelly - vad gör hon annat än att vara snygg? Sheriffen är ändå en klassisk western full av misstänksamhet, stenansikten, dammiga gator och salooner. Hela historien utspelar sig under en dryg timme och klippningen är förvånansvärt moderna. Allt avslutas naturligtvis med en revolverduell. 

Sunday, April 15, 2012

Nr 351: En Filmares Vånda: Coppolas Apocalypse

Originaltitel: Hearts Of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse (1991)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-


Kommentar: Coppola skriver om manuset på nätterna, Sheen får en hjärtinfarkt, Hopper är höghushög och Brando ska ha en miljon dollar per vecka - i förskott. Finansieringen är minst sagt ranglig, Coppola går in med miljontals dollar själv och pantsätter sitt 22-rumshus. Den fillipinska militärens helikoptrar kallas mitt under tagningar ut i strid. Crewet knarkar och skyfallen dundrar in. Det är galet, precis som Coppola ville.
En mycket underhållande skildring av inspelningen av Apocalypse Now. Bakommaterial från inspelningen varvas med nyinspelade intervjuer med regissör, skådespelare och crew. Klassiskt grepp, men väldigt osminkat i positiv bemärkelse. Jag skulle gärna sett mer av hur fotografen Storaro jobbade under dessa förutsättningar. Han glimtar bara till ibland, men med tanke på de fantastiska bilder han åstadkom vore det intressant att se samspelet mellan honom och Coppola - något som måste varit minst lika påfrestande som det mellan Coppola och skådespelarna.
Lätt en film att återvända till, precis som Apocalypse now.


Jimmys betyg: 4

Kommentar: Dokumentären om filmen vars inspelning blev en mardröm för såväl regissören, hans familj och hans team. Inspelningen av Apocalypse Now som var planerad att ta någon månad slutade i en 238 dagars lång prövotid där Francis Ford Coppola riskerade allt för produktionen. Hans fru Eleanor Coppola dokumenterade hela spektaklet i skrift, på film och genom smygbandade samtal med sin man. Resultatet, regisserat av Fax Bahr och George Hickenlooper har blivit kanske den bästa "filmen om filmen", en oerhört intressant dokumentär, med aspekter och innehåll som ibland är mer spännande än filmen själv. Det som var extrema riskfaktorer för inspelningsteamet är i den här filmen höjdpunkter som både återskapar och bibehåller den mytbildning som omsluter hela projektet, hur sanna händelserna än är; inhyrda helikoptrar som under tagningar kallas ut i strid, Martin Sheens hjärtattack, Dennis Hoopers ständiga haschrus, den nonchalante Marlon Brando som inte kunde memorera sina repliker trots en lön på 1 miljon dollar i veckan, oväder, tyfoner och Coppolas dåliga självförtroende kombinerat med hans personliga ekonomiska kris. Det kan inte bli annat än spännande.

Thursday, April 12, 2012

Nr 350: Five Easy Pieces

Originaltitel: Five Easy Pieces (1970)
Filmen sågs på TV4 Film på Regementsgatan 36 A i Östersund.



Roberts betyg: 3

Kommentar: Jack Nicholsons första film efter Easy Rider. I denna rulle ger han ytterligare prov på lysande skådespeleri i form av imploderande vredesutbrott. Särskilt minnesvärd är scenen i bilen är han skakar skiten ur både ratten och sig själv. Nicholson är den sombarnpianospelande numera bowlinghallsöldrickande oljearbetaren som söker rötterna i form av syster och döende far. Minns nästan ingenting, mer än att den aldrig lyfte. Slutet var i och för sig fint; han drar med långtradaren. Bra gjort, kändes det som.


Jimmys betyg: 3


Kommentar: Den stora behållningen, kanske till och med den enda, är Jack Nicholson. Och hans rollfigur Robert Dupea. Och sättet han spelar sin roll. Visst är det en hel del igenkännande vargflin och vredesutbrott men där finns också en skörhet som framför allt kommer fram i slutet, som både är rörande och överraskande. Oljearbetaren Dupea lämnar sitt jobb och sin flickvän för att försonas med sin sjuka far. Flickvännen, den avdankande partypinglan Rayette (Karen Black), suger sig fast som en igel och blir mer och mer frustrerad när Dupea rinner ur hennes händer för att slutligen försonas med sig själv i passagerarsätet på en flyende långtradare. En inte helt godkänd uppföljare till Easy Rider men såhär i backspegeln ändå en fin film.