Saturday, September 28, 2019

Nr 783: She´s Gotta Have It

Originaltitel: She´s Gotta Have It (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Spike Lee debuterar med svartvitt pentagondrama där kvinnan själv får välja, som nånstans mitt i typ förgylls i några minuter med ett färgsprakande dansnummer; ett grepp som för mig känns jaha och sådär. Lite styltigt skådespeleri och spretigt överlag, men jag börjar väl bli gammal. Annars flera intressant filmade erotiska sekvenser, och särskilt scenen där de tre männen spelar Alfapet tyckte jag var underhållande. Metamaktspel. Läser att Lee fick inspiration till den här jointen efter att ha sett Demonernas Port av Kurosawa. Där ser man.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Lågbudgeterat fyrkantsdrama i metadokumentärt format signerat Spike Lee. Nola Darling (Tracy Camilla Johns) kan inte få nog av män. Hon avverkar den ena raggningsrepliken efter den andra samtidigt som hon försöker få ihop sig själv. Genom älskare, väninnor och inte minst henne själv så tecknas hennes porträtt. Det är ett lite halvtaskigt skådespeleri och emellanåt en amatörmässig produktion. Lite som ett överambitiöst studentarbete på nån filmskola. Men ändå finns där en kvalitet och ett språk som i sina bästa stunder gränsar till exempelvis Woody Allen eller varför inte franska nya vågenMen där Allen håller sig till Manhattan och så lämnar inte Lee Brooklyn för ett ögonblick,.

Saturday, September 7, 2019

Nr 782: Shoah

Originaltitel: Shoah (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs 7 och 8 september på SVT/TiVo hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En helg i september, efter en femdagars fjällvandring. Drygt nio timmar förintelsefilm, uppdelat på två dagar. I pauserna lunch på hippa centrala hak, sedan tillbaka för fortsatt beskådande. Kontraster. Vaggas in i detaljerade beskrivningar, berättelser om evighetslånga, trånga transporter med tåg och lastbil, gaskamrar, mekaniskt avrättande, effektiviserat kremerande, systematiskt utrotande. Det blir mer begripligt. Claude Lanzmann slutar aldrig fråga, hittar ständigt en ny spricka, en ny skärva att belysa, undra över. Du svarade inte på min fråga. Frågan som aldrig kommer bli färdigställd. Koncentrationsläger, arbetsjudar, getton, Treblinka, rälsen in i Auschwitz. Inga bilder från då, bara ett utforskande hur det ser ut nu. Långa tagningar, färder genom ruiner, övergrävda, jämnade ytor. Samtidigt berättelser om hur det såg ut då, vad som skedde, hur det gick till. Jag hamnar där. Som att röra sig i en orolig sömn, en halvdröm, tillbaka på platser där det hände, men inget annat än krematoriernas skorstenar, den skeva rälsen och det mänskliga minnet vittnar om skräcken, det metodiska hatet, det massiva mördandet. Människor levde, lever bredvid det makabra. Jag hade med största sannolikhet varit en av dem, eftersom jag väl är en av dem idag? 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Först tog man ifrån dem deras rättigheter. Sedan placerades dem i ghetton. Men frågan om den slutgiltiga lösningen på judefrågan förblev obesvarad. Fram till januari 1942 då femton konferensdeltagare från olika delar av nazistpartiet enades om att helt enkelt utrota judarna en gång för alla. Och så var hela apparaten i gång som resulterade i ett av historiens värsta folkmord. Shoah visar ingenting av detta. Den tar oss inte tillbaka till lägren som var de var då, till bilder och journalfilmer. Istället undersöker den hur överlevare, offer, förövare och åskådare ser på händelserna idag. Claude Lanzmann reser runt världen under tio år och träffar dessa människor, tar med dem till platserna, följer järnvägsspåren som ledde till utrotningslägren, intervjuar lokförare, tjänstepersoner och andra. Det är långa tagningar, långa scener, ett ständigt utfrågande. Många berättelser är hemska, rent av fruktansvärda, andra berättelser är kalla byråkratiska konstateranden. Tågtrafiken som fraktade judarna till dessa läger var tvungna att upphandlas och bokades av resebyråer som gruppresor. Allt betalades med konfiskerade värdesaker eftersom nazistpartiet inte hade budgeterat för detta. Den nio timmar långa dokumentären visades första gången 1985, endast 40 år efter de fruktansvärda händelserna som mörklade Europa.