Friday, November 20, 2015

Nr 579: The Rocky Horror Picture Show

Originaltitel: The Rocky Horror Picture Show (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blu-Ray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Om jag förstår min begränsade tyska rätt har denna film visats på biografen Museum Lichtspiele i München varje vecka sedan 24 juni 1977. Det är bra jobbat. Kanske nåt för Bio Regina i Östersund att ta efter? Ta en film som premiärar nu, och bara köra den en gång i veckan tills jorden går under. Kanske ta remaken som verkar vara på gång till 2016? Originalet då: Kitsch & Glam. Transylvansk transvetism. MC-rock. Kostymdrag. Skräcksmink. Hängivelse. Släpp lös dina inre hundar. Stämmande hyllningskörer & lustspäckat sceneri. Ett ljusår over the top. En pastellmejkad slängkyss åt den mentala soffpotäten inom dig. I likhet med Priscilla - Öknens Drottning, tänker jag ”jobbigt att måsta hålla på så där”. Tim Curry är helt klart bäst som Dr. Frank N. Furter, kanske för att han var väl intrimmad genom att han spelade samma karaktär i scenuppsättningen som är förlaga till filmen?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Minsann. Så blev det då dags för den klassiska kultrullen som har lyckats engagera massor av fans under sina 40 år på nacken. Det är en fullkomligt oförutsägbar historia som blandar science fiction och klassisk skräckkomedi kryddat med enorma mängder glamrock och sexuell frigörelse. När 1001-boken gavs ut 2006 så hade filmen visats en gång i veckan på samma biograf i München under 27 år och jag förstår den attraktionskraft filmen har och har haft på sin publik. Kitschig underhållning. Suveräna melodier. Publikvänlig utan att vara inställsam. Det är en film jag blir glad av. Inte minst när Meat Loaf, direkt från frysen, dundrar in på motorcykel och sjunger Hot Patootie - Whatever happened to Saturday night? Underbart.

Tuesday, November 17, 2015

Nr 578: Vi Mötas I S:t Louis

Originaltitel: Meet Me In St. Louis (1944) IMDb Wikipedia

Roberts betyg: 2-

Kommentar: JudyTrollkarlen Från OzGarland i en ny musikal. Bara det gör mig instinktivt sömnig. Technicolor, vilket ger en Disneytouch. I St Louis är det världsutställning på gång och alla flickor letar efter pojkar. Pappan i familjen vill flytta till New York, men det blir inget med det. Ibland borde man inte titta på film, åtminstone borde man ibland inte blogga om film. Det finns bättre och sämre dagar för det, men snart drar vi igång decemberracet. Inför en sådan uppgift måste bloggen vara ren, annars är man helt chanslös.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har tänkt mycket på denna film sedan jag såg den. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag egentligen har sett. Vad vill han säga egentligen den där Minelli, regissören som bland annat gav oss musikalerna En Amerikan i Paris och Den Stora Premiären och den dramatiska Illusionernas stad? Lite googlande och research hjälper mig dock att komma en aning närmare. I Vi Mötas i S:t Louis blandar Minelli både musikal och melodram i en rörig kompott som smakar både sött och bittert. Samtidigt som det är en hyllning till den traditionella kärnfamiljen så ger den även en känga till det konservativa Hollywoods värderingar. När minstingen Tootie (extreme child alert by the way som belönades med en Oscar) med allt sitt prat om död, mord och lik och sedan i ett raseri slår sönder snögubbarna på självaste julafton så ser jag det som en befriande reaktion mot allt ovanstående. Naturligtvis mjuknar allt när Judy Garland sjunger "Have Yourself A Merry Little Christmas" och familjen segrar till slut. Även om det finns befriande element som jag uppskattar i film, schysst kameraarbete, en genusmedvetenhet, några tjusiga melodier (även om det mest är igenkänningsfaktorn som skänker en viss trygghet), ett historiskt sammanhang (det amerikanska livet i början av förra seklet och Världsutställningen i S:t Louis som definierad fond), så är det alldeles för många pinsamheter och skämskuddevarningar för att jag ska kunna ge den ett högre betyg. Sorry Minelli.

Sunday, November 8, 2015

Nr 577: Dekalogen

Originaltitel: Dekalog (1989). IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund mellan 1-8 november.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: 10 entimmesfilmer, ursprungligen gjord som serie för polsk television. Del 5 och 6 blev långfilmer, och det är också de (tillsammans med första delen) som är de bästa - särskilt den grymt obehagliga femman med dubbelmordet; först en psykopatstrypning i taxin följt av en hängning på studs. Det första av en enskild medborgare, det andra in the name of staten. Båda med rep. Det första olagligt, det andra lagligt, som ett straff för det olagliga. Och så där är det mest hela tiden i Dekalogen, moraliska dilemman. Individers melankoliska vardagskval i den stora rymdens obarmhärtiga snurrande. Kieślowski är som en laboratör med ett lasermikroskop som mikrofokuserar på de största existentiella frågorna och de minsta beståndsdelarna av vad det kan innebära att vara människa i exempelvis ett miljonprojektsområde i Warszawa. Olika årstider, olika färger. I många av avsnitten passerar en stum betraktare (Artur Barciś) hastigt förbi, som för att påminna tittaren om att ”det kunde varit du”. Så känner i alla fall jag. Mycket fönster i Dekalogen också, särskilt i inledningarna. Och mjölk. Väldigt mycket mjölk.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Den polske regissören Krzystof Kieślowski står bakom den väldigt intressanta Trikolortrilogin med Den Blå Filmen och Den Röda Filmen som är med i boken samt den mindre spännande Veronikas Dubbelliv. Med Dekalogen avslutar han sin medverkan i boken. På grund av sitt enorma omfång blir Dekalogen ett projekt i projektet. Under åtta dagar följer vi regissörens utforskande av de tio budorden. Med budordens Du ska inte-pekpinnar som tematik gör Kieślowski små poetiska vardagsberättelser, moraliska dilemman, med individen i centrum. Varje enskild film håller som regel en hög lägstanivå även om mitt engagemang och intresse varierar mycket mellan filmerna. De starkaste upplevelserna bjuder utan tvekan del 1, del 5 och del 6 på. I den första delen ställs Gud mot vår teknikdominerande tillvaro vilket resulterar i ett tragiskt dödsfall. I den femte delen möter vi en ung dagdrivare som begår ett bestialiskt mord och döms till döden. Denna film innehåller för övrigt ett par av de absolut starkaste dödsscenerna jag har sett. Oerhört plågsamt. I den sjätte delen spanar en ung man på en äldre kvinna i huset mittemot. Förälskelsen och besattheten resulterar i ombytta roller och en kärlekshistoria utan lyckligt slut. Så där är det. Vi får möta mannen som kör runt sin före detta älskarinna på julafton, läkaren som ska ge sin döende patients flickvän ett besked, den unga mamman som rymmer med sitt barn, bröderna som tar hand om sin döde pappas frimärkssamling, den otrogne frun. Små fragment av människors liv och deras val. Som helhet är Dekalogen en stark upplevelse och en påminnelse om vad det innebär att vara människa i en värld som Gud tycks ha övergivit.