Tuesday, April 23, 2019

Nr 759: Hasard

Originaltitel: Force Of Evil (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Hotel Alexander på Garbarska 18 i Krakow och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Här var det inte lätt, inte lätt alls, att hänga med i svängarna. Otextat, vilket för mig nästan alltid innebär att jag känner att jag missar för mycket. Känns särskilt i den här rullen, när det rivstartar med ”numbers” eller ”numbers game” eller ”numbers racket” och hur voice overn tillhörande advokaten Joe (John Garfield) den 3 juli, dagen innan nationaldagen, blickar ut över Wall Street och berättar om planerna att lägga vantarna på en miljon dollar. Det handlar om nån form av tresiffrig lotteriverksamhet, så mycket har jag fattat. Och det handlar om att denna verksamhet verkar vara enormt vardaglig, men också illegal. Eller? Och det handlar om att Joe tillsammans med ett gäng andra skumraskare ska se till att 776 blir det nummer som presenteras på nationaldagen, eftersom de allra flesta av vidskeplighet eller liknande spelar på just det numret på just nationaldagen. Och om alla vinner, ja då brakar systemet av små och otaliga ”banker” (även kallade ”policy?”) samman, och där kan Joe med tuffklienten Tucker gå in och ta över hela karusellen. En liten sten i skon är att Joe har en bror, alltid en bror, vid namn Leo som driver just en sådan här liten spelbank, bookie, policy, what ever. Om 776 går in så går Leo ut, big time. Joe försöker få med sig Leo över på sin sida, på stormogulernas sida, men Leo vägrar. Det blir även polisrazzia och nånstans där eller om det är lite senare i nån form av Judasförräderi tycker jag mig se en blinkning till Eisensteins Odessatrappa i Pansarkryssaren Potemkin i en scen med spruckna glasögon, en förtvivlad blick mot kameran och pang du är död. Nummer 776 slår i alla fall in och saker går åt skogen. Leo blir kidnappad, och Joe springer efter honom, ner ner ner för en enorm trappa, antar att det är nåt bibliskt, och hittar honom under bron, en av alla broar i New York, hittar honom död där på en klippa och allt detta för pengar, all denna misär och brodersrivalitet på grund av siffror, sedlar och mynt. Inte direkt en reklamfilm för spel och dobbel det här. Men den var inte så lång heller, vilket hedrar den, eftersom ju längre den vore desto mindre hade jag väl förstått. Och rapp dialog, poetisk står det på nåt ställe, men det vet jag inte. Upp på rak trea eftersom det fanns en otroligt hemlig telefon, så hemlig att den var inlåst i nedersta skrivbordslådan. John Garfield verkar ha rört upp känslor på många olika sätt när det begav sig, och dog ganska ung, 49 år. Tyvärr ser det ut som att detta är den enda filmen i boken som han är med i, jag hade gärna sett mer av honom. 

Jimmys betyg:

Kommentar:

Friday, April 19, 2019

Nr 758: Fel Man

Originaltitel: The Wrong Man (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Alfred Hitchcock siluettintroducerar; detta är en sann historia - och det är också allt det blir av hans medverkan i denna film. Inget trademarkat cameoframträdande.
New York, 1953. Ståbasisten och familjefadern Manny (Henry Fonda) ser sig tvingad att låna pengar, 300 dollars, för att hans fru Rose (Vera Miles) lider av tandvärk som behöver åtgärdas. På försäkringsbolagets kontor tisslas och tasslas det bland personalen; är han den man som tidigare rånat verksamheten? En kafkaliknande process drar igång. Manny hämtas av polis vid hemmet, fattar ingenting. Han förhörs, skrivtestas och konfronteras. Häktad, in bakom lås och bom, inte direkt Hilton. I cellen en scen där kameran rullar eller cirklar runt ansiktet på Manny, med intensifierad musik; övergång till rättssalen där borgen sätts till 7500 dollars. Oerhörda summor, men Manny får hjälp av frugans släkt. Kunde inte de hjälpt till med tandläkarpröjs? Manny och Rose ger sig ut på alibijakt, men alla är döda. Rose tappar det, deprimeras, anklagar Manny för allt och det mesta och slår honom med en hårborste i pannan. Hon skyller på sig själv, anklagar sig själv, upplever att alla är ute efter henne, att hon är värdelös. Från att det har handlat om Mannys våndor handlar det nu mer om fruns depression, och Mannys försök att hjälpa henne. De går till doktor, han säger ”mind in eclipse”, vilket jag tycker var fint. Sinnesförmörkelse, sinneseklips. Rose hamnar på landet, hos vänliga människor i vita kläder. Det blir rättegång med utpekande av Manny och det ena detaljerade ifrågasättandet efter det andra och de flesta inblandade verkar tycka det är ofantligt tråkigt; en jurymedlem ställer sig upp och ifrågasätter hela kalaset, vilket resulterar i att allt måste tas om. I väntan på detta en scen där Manny ber till högre makter och dubbelexponeringen kryper in ett ansikte på en annan man som visar sig vara den skyldige rånaren. Fel man och rätt man i samma bild, bedårande fint gjort. Den rätte mannen blir även han utpekad utom allt rimligt tvivel och den stora kvarnen fortsätter mala. I eftertexterna berättas om fruns tillfrisknande, det tog två år.
Hittade och läste en mycket intressant analys av den här filmen skriven av Jean-Luc Godard. Han går bland annat igenom vissa scener i detalj; kameravinklar, bildkomposition, klippning och repliker. Men han går också ner på det psykologiska djupet med växelspelet i relationen mellan karaktärerna och hur scener speglar varandra. En ganska lång och ganska hyllande text skrev han, Godard. Det fanns bara en kort kommentar till den texten, och den hade ungefär innebörden: ”Varför fundera och analysera så mycket av en film? Det blir ju omöjligt att njuta av den då.” Fantastiskt att de båda vägarna i synsätt korsas där och så. Jag känner ofta, kanske egentligen alltid, att jag är i båda de förhållningssätten och i allt mittemellan. Vill kunna förstå och analysera mer än vad jag har verktyg till, och vill också bara kunna kolla en rulle utan att fundera för mycket. Svepas med, hänföras, försvinna in i bilderna. Ständig dragkamp, hittar sällan liksom en bra nivå. Avundas både dem som verkligen kan ge sig in i att konstruera ett intellektuellt och metodiskt sprängschema av en film, och dem som bara låter sig sköljas över. Tetigt.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, April 14, 2019

Nr 757: Spindelkvinnans Kyss

Originaltitel: Kiss Of The Spider Woman (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på internet av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Brasilianskt fängelse. William Hurt är transpersonen Luis Molina som gör tid på grund av hanky panky med minderåriga. Raúl Juliá är vänsterrevoltören Valentin Arregui som fängslats och torteras för sina åsikters och handlingars skull. De båda delar cell och för att få tiden att gå och för att lindra Arreguis våndor berättar och beskriver Molina romantiska scener ur en verkar det som nazipropagandafilm. En film i filmen således. Men faktiskt också en film i filmen i filmen, eftersom det även i nazifilmen visas en film. Mycket film för pengarna. Och en bajstorkarscen som känns både ovanlig och rörande. Och obekväm, så den fastnar.
Efter ca halva filmen får jag reda på att Molina egentligen går fängelseledningens och typ underrättelsetjänstens ärenden i det att hon förser Arregui med i sammanhanget lyxmat och omvårdnad. Ju snabbare Arregui snackar, desto fortare kommer Molina ut utanför gallren, murarna. Här en snabb sekvens där en boss av nåt slag väser i en telefonlur angående vikten av att hitta en karta: ”Nothing else matters!” och jag kan på flera minuter inte sluta tänka på att när filmen gjordes hade nog Metallica inte ens vågat börjat fantisera om rockballader. Samtidigt blir bandet mellan de båda fångarna starkare, intimiteten intimare med bekännelser och ljusutblåsarsex och till slut går Molina med på att ta med ett meddelande ut till Arreguis aktivistpolare. Deckarfilm nu på slutet, telefonkiosk, hemliga möten, pang pang, öppna ytor, skrikande däck och folksamlingar vilket blir en ordentlig kontrast till den inneslutna cellmiljö som varit stora delar av filmen. Molina vräkt på tippen och Arregui ror sönderslagen iväg i ett hyperromantiskt morfinrus, ut med ekan och egentliga älsklingen Marta, den han alltid drömt om, aldrig kunnat glömma, ut på vattnet, bort och iväg.
Väldigt välgjort, det med de parallella filmerna som beskriver ungefär samma skeenden om förälskelse, svek och hemlighetsmakeri. Jag letar ibland efter Molinas anledning till att så att säga offra sig på slutet. Det enda jag hittar är att hon sitter vid sin sovande mamma och säger nåt i stil med: ”Det är dags för mig att ta hand om mitt eget liv. Jag tror att du förstår”. 
Tur att inte jag var mamman, för jag förstår inte riktigt.

Jimmys betyg:

Kommentar: