Sunday, January 30, 2011

Nr 271: Alla Presidentens Män

Originaltitel: All The President's Men (1976)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Mycket fint samspel mellan Redford och Hoffman. Trovärdig dialog, även om jag inte hänger med i svängarna - men just därför känns den trovärdig. I likhet med JFK gör inte den här filmen att jag blir klokare på vad som hände där i Washington. Jag får känslan av att Redford och Hoffman är nåt stort på spåren, men det kunde lika gärna vara en enögd katt for all I care. Oerhört mycket antecknande, spånande, refuserande och iniväggengående. Jag ser framför mig Forrest Gump och scenen när han upptäcker inbrottet. Jag ser hur jag fnissar till som alla andra förmodligen gör. Men vad fnissar jag åt? Ett enormt kollektivt spratt som liksom ligger där i bakre medvetandet, direkt från historieboken i årskurs sju. Och kanske är det så med den här filmen att den är just så trovärdig att den inte riktigt passar in i mallen för hur en sensationsdeckare ska vara - lite mer lättsmält och med enklare, tydligare spår. Det har jag lärt mig, och det borde Nixon också ha tänkt på.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Watergateskandalen. Robert Redford och Dustin Hoffman spelar de unga och ivriga journalisterna Woodward och Bernstein som, med viss hjälp av den mystiske Deep Throat, avslöjade den politiska skandal som fick självaste president Nixon att avgå. Det är en kamp mot både klockan och de säkerhetspolitiska instanserna som försöker sätta käppar i hjulet för de envisa reportrarna. Det är ett schysst tempo och intrigen är välkryddad men det är ändå de hårfagra Redford och Hoffman som tillsammans är den största behållningen. Det här är ett drama som ger den undersökande journalistiken ett ansikte men jag fattar fortfarande inte vad Watergateskandalen egentligen handlade om.

Tuesday, January 25, 2011

Nr 270: Within Our Gates

Originaltitel: Within Our Gates (1920)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Oscar Micheaux var en av de mest framträdande filmskaparna inom den för mig nya genren race film, som var poppis under den första halvan av 1900-talet. Within our gates är ett slags svar på giganten D.W Griffiths film Nationens Födelse. Och i likhet med Nationens Födelse sparas det inte på generaliseringar i Within our gates. Dock känns ambitionen att beskriva delar av hela samhällsspektrat bra mycket fräschare i Within our gates.
Historien är som vanligt omöjlig för mig att hänga med i. De evighetslånga scenerna mellan replikskyltarna och de finstilta breven sticker mig som en minnesgeting från exempelvis Les Vampires eller valfritt verk av ovan nämnde Griffith.
På slutet drar det i alla fall ihop sig ordentligt med både lynchning och faderskapschock.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Oj, oj, här var det svårt att hänga med i svängarna. Jag läser mig till att det hela handlar om en afroamerikansk kvinna som reser norrut för att fixa pengar till en skola för svarta barn. Hon har visst en kärlekshistoria med en svart man också. Förvecklingar uppstår och det hela slutar med nån slags lynchning. Tydligen är det här en av de tidigaste bevarade spelfilmerna av en svart amerikansk regissör. Borttappad och återupptäckt igen i Madrid på 90-talet. 70 års censur kan man nästan säga. Och det sa jag.

Sunday, January 23, 2011

Nr 269: Den Nakna Lunchen

Originaltitel: Naked Lunch (1991)
Filmen sågs på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En hallis-noir med talande skrivmaskiner, insektsporr och agentförvirring. Peter Weller (mer känd som RoboCop) är Bill Lee, en pulverdrogande insektsutrotare som dras in i nån slags spionhärva där navet är Interzone. Nordafrika, utsöndrande tentakler, abstinensbesvär och Kafkarytmer.
Den klurige Ian Holm som vi såg senast i Ljuva morgondag ger ett exempel på hur repliker talas in i efterhand
Även om filmen inte tilltalar mig särskilt anser jag ändå att den verkligen platsar i boken.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Det känns inte alldeles enkelt att betygsätta den här filmen och trean är snarare ett resultat av en blygsam kompromiss än ett faktiskt omdöme. För den här filmen blir jag tamejfan inte klok på. Ena stunden tänker jag att den är både djärv och nyskapande för att i nästa ögonblick provoceras av David Cronenbergs medvetna sätt att förvirra åskådaren. Att säga att Den Nakna Lunchen bygger på William S. Burroughs roman med samma namn är både sant och falskt. I själva verket blandar Cronenberg friskt från flera av Burroughs böcker likväl som från författarens eget liv. Den Willhelm Tell-inspirerade dödsleken är till exempel hämtad rakt av från Burroughs dödsskjutning av sin egen hustru. Peter Weller speler Bill Lee (för övrigt en av Burroughs pseudonymer), en insektsutrotare som drogar på sitt eget insektsmedel. Det leder till ett slags hallucinatoriskt spionäventyr i film noir-stil där talande skrivmaskiner och gigantiska insekter varken överraskar eller skrämmer utan bara förbryllar. Den jazziga filmmusiken och det kväljande fotot är klockrena ingredienser.

Saturday, January 22, 2011

Nr 268: C I Uppförande

Originaltitel: Zéro De Conduite (1933)
Filmen sågs på You Tube på Borrsvängsgatan 8.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Mysanarki på internatskola. Nye läraren ägnar sig stundtals åt en tvärvändning mot den gamla invanda pennalismen. Till barnens förtjusning härmar han Chaplin, tar med dem på stadsvandringar och släpper tyglarna i klassrummet. Tjuvrökning på toaletterna, kuddkrig i slow motion i sovsalen, fastsurrning av sovande lärare och takklättring a´la Maddicken. Med små medel framkallar Jean Vigo en skön känsla av rolig revolt och patetiska, förlegade makthavare (med den fantastiske lille ljusröstade rektorn i spetsen). Vigo experminterar sparsamt med animation, slow motion, baklängesspelning och spretande kameravinklar.
Vigo har även bland annat gjort L´Atalante, som är med i boken, och den lilla bassängpärlan Taris, roi de léau - en kortfilm om den franske simmaren Jean Taris.
Vigo fick turbekulos vid 21 års ålder och dog åtta år senare, endast 29 år gammal.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Kanske är jag orättvis i mitt omdöme men det här är i mitt tycke ett verkligt bottennapp. Unga djävlar på internatskola är undertiteln på filmen men inte ens det gör den mer sevärd. Jean Vigo är uppenbart intresserad av surrealismen och vill liksom leka fram en alldeles egen estetik, där formen på olika sätt ska tjäna handlingen. Resultatet blir varken eller - en film som formmässigt är både torftig och trist och en handling som är föga intressant. Tyvärr, det här blir ett C i filmskapande.

Nr 267: Citizen Kane

Originaltitel: Citizen Kane (1941)
Filmen sågs på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Rosebud.
"Om rubriken är stor blir nyheten viktig."
Historien om en tidningsmagnats uppgång och fall, berättad huvudsakligen genom fem olika flashbacks. Mr Thompson är på jakt efter lösningen på gåtan med Charles Foster Kanes sista ord. Han möter Kanes tidigare vänner, kollegor, fru och butler - men gåtan förblir olöst för alla utom publiken. En släde från när Kane var liten, fattig och bodde hos sina föräldrar ses kastas in i elden på slutet av filmen. På släden står ordet Rosebud. En symbol för det oskyldiga, lekande barnet - ännu inte genomsyrad av sensationslystnad eller ensamheten på toppen i strålkastarljuset.
Citizen Kane är extremt genomtänkt, komplex och storstilad. Vissa bildkompositioner, övergångar och tekniska lösningar är fenomenala, särskilt flaggskeppet djupfokus. Men jag känner inte att historien greppar tag i mig, det blir lite av en klolös uppvisning. Visst ska filmen vara med i boken, men jag stämmer inte in i Världensbästafilmhyllningskörerna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Världens bästa film har den kallats. Tänker man på när den är gjord så häpnar man över den innovativa fototekniken där man lyckas behålla fokus på både förgrund och bakgrund samtidigt. I kombination med ett spännande regiarbete ger detta en flerdimensionell känsla samtidigt som man tillåter flera saker att hända i samma filmruta. Citizen Kane var den 26-årige Orson Welles debut och han spelar själv huvudrollen, mediamogulen Charles Foster Kane. Kane föds fattig men lyckas genom en testamenterad guldgruva bygga upp ett populistiskt tidningsimperium. Filmen börjar svepande, i en nästan gotisk atmosfär, med Kanes död och hans sista ord "Rosebud". Därefter kastas man direkt in i en medial dödsruna i form av en journalfilm över Kanes liv. Sedan återges den komplexa historien i tillbakablickar av Kanes vänner och kollegor som var och en bidrar med en pusselbit i mysteriet Kane och i jakten på betydelsen av hans sista ord. Citizen Kane är en skickligt uppbyggd film som i sina bästa stunder sopar banan med de flesta moderna filmer men i sina sämsta stunder är överdrivet förklarande. Ett effektivare och modigare klibbarbete skulle ha maxat filmen. För det är ett mästerverk vi har att göra med här.

Friday, January 21, 2011

Nr 266: Poltergeist

Origialtitel: Poltergeist (1982)
Filmen sågs på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Steven Spielberg har medgett att han fick idén till den här filmen från ett avsnitt av The Twilight Zone från 1962 som heter Little Girl Lost. Spielberg fick enligt en klausul i kontraktet med E.T. inte regissera Poltergeist, men enligt vissa inblandade var det ändå han som var huvudregissör även om det är Tobe Hooper som står som officiell regissör. Jag läste nånstans att det är Spielbergs händer som drar huden av Marty inne på toaletten. Helt otroligt.
Historien och berättandet är ljuvligt att följa. Skolboksplanteringar med gravplatsen och fågelskelettet. Fascinationen över de mystiska händelserna som accelererar till otäckheter av alla möjliga slag. De döda under huset - respektlösheten inför den sista vilan. Familjekampen. Mediet Tangina Barrons´ (Zelda Rubinstein) - (varför fick hon inte behålla det namnet i filmen?) entré och senare kommentaren "this house is clean" är riktigt inbitna klassiker. Slutet känns en smula annorlunda än vanligt, eftersom det obligatoriska sista "dödsrycket" är en förhållandevis lång del av filmen - när man tror att allt är över dras det en vända till med huset som förintas. TV är otäcka grejer.
Det finns en outsinlig källa av information kring alla goofs i filmen. Det finns till och med sidor som "förklarar" goofsen med olika övernaturliga teorier. Jag har dock inte hittat någon som påpekat en detalj i scenen med köksstolarna som pyramidiserar sig. Det verkar klarlagt att när kameran panorerar till mamman är det flera medarbetare som hastigt tar bort stolarna och ställer en färdigbyggd modell av stolar på bordet. Det står också på många ställen om rörelsereflektionerna i brödrosten eller våffeljärnet. Men ingenstans står det om blombladen som svajar till precis när kameran panorerar tillbaka mot bordet. Det borde innebära att det är en medarbetare som gömmer sig bakom köksbänken. Min dröm är att samla några entusiaster, printa ut en förteckning över alla kända "misstag", se filmen och tillsammans försöka upptäcka nya saker. Jag skäms för det, men det är min dröm.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Poltergeist hade premiär en vecka innan en annan Spielbergproduktion, E.T. och vi känner igen miljön; en sydkalifornisk villaidyll med normfamiljen mamma, pappa och barn av vardera sort. I Poltergeist är det dock ingen rymdvarelse som hälsar på utan besöket är av en helt annan sort och med helt andra avsikter. TVn har en central plats i denna effektfulla skräckfilm och det är på ett genialt sätt Tobe Hooper och Steven Spielberg utnyttjar TVn som en port mellan vår värld och andevärlden. I övrigt kan man bocka av det mesta på checklistan vad gäller skräckfilmer. Möjligen drar man på lite för mycket för att behålla spänningen och fascinationen. Det otäckaste är trots allt det man bara anar, det som skymtar förbi. Det gjordes två uppföljare med samma skådespelare innan Heather O'Rourke, som i filmerna blir föremål för diverse övernaturliga incidenter, avled endast 12 år gammal.

Nr 265: En Utflykt Till Landet

Originaltitel: Partie de campagne (1936)
Filmen sågs på YouTube på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Regissören Jean Renoir föddes i Amelies kvarter - Montmartre - i norra Paris som son till impressionismens fanbärare, Pierre-Auguste Renoir. Men detta var minst hundra år innan Amelie hittade den lilla lådan bakom badrumskaklet som rullade igång en kärlekshistoria av rang.
En utflykt till landet är ett litet nedsteg år 1860 vid floden Seine på den franska landsbygden utanför Paris. Jean Renoir spelar själv restaurangägaren som tar emot en familj från staden; Monseiur Dufour - en besserwisser ut i fingerspetsarna, hans näktergalskvittrande fru Madame Dufour, deras dotter och en av filmens två centralgestalter Henriette, hennes osynlige fästman Anatole och sist men inte minst den trekvartsdöda mormodern. Redan i inledningen får vi reda på att det kommer att handla om fiske i olika former; en pojke står på bron och halar upp en liten firre och informerar det förbipasserande sällskapet att "kanske finns det fisk, kanske inte, det gäller att veta hur man fångar den".
Vid restaurangen lurar ungkarlarna Henri och Rodolphe som två pirayor i vassen. Efter familjens picknick under körsbärsträdet där Henriette passar på att smaka på den förbjudna frukten sätter Henri och Rodolphe in stöten. De får med sig Henriette och Madame Dufour i varsin båt och romansror ut på Seine. Rodolphe och Madame Dufour går iland och parningsleker runt ett träd medan Henriette och Henri hamnar i en glänta vid floden där det efter viss tvekan flammar till ordentligt i en kyss för att sedan svalna hastigt med efterföljande oväder. I nästa klipp får man reda på att tid har gått, vatten har runnit under broarna, Henriette och Anatole har gift sig och Henri ror ensam ut till gläntan. Där stöter han på Henriette och den sovande Anatole och i en sekundsnabb bekännelsefontän har varken Henri eller Henriette glömt det ögonblick de delade där på strandkanten. Och så var det bra med det. Utomordentlig avsnoppning, romantikromantiskt så det förslår och den tår som rinner ner för Henriettes kind får väl symbolisera alla de tårar som fällts på grund av omöjlig kärlek av det slag som filmen lite tidigare passat till - Romeo och Julia. Varför kärleken är omöjlig i det här fallet har jag ingen aning om.
Jean Renoir har förutom En utflykt till landet ytterligare fem filmer med i boken. Tydligen sålde han av farsans gamla tavlor för att ha råd att göra i alla fall de första filmerna i karriären. Typiskt fransmän.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ett förförelsedrama i en akt. Stadsbor på utflykt. Far och mor, monsieur och madame Dufour, deras dotter Henriette samt hennes trolovade Anatole. Två lokala raggare, Henri och Rodolphe, i spanläge. Mamman vill hångla, pappan vill fiska, dottern och hennes korkade fästman pratar så vitt jag vet inte alls med varandra. Raggarna raggar och dottern faller pladask. Men det får man veta först i epilogen när Henriette och Anatole, olyckligt gifta, återkommer till den plats förförelsen ägde rum.
Det här är en liten pärla i ostronet. Föga trovärdig i sitt raska upplägg men olyckligt befriande på slutet. Monsieur Dafour och Anatole är som ett slags Helan och Halvan karaktärer som endast figurerar i skuggan av kvinnorna. Den romantiska Henriette känns tråkigt traditionell men den kåta morsan är ett vågat grepp. Jean Renoir lyckades aldrig göra klart filmen enligt sina intentioner. Den hade premiär först tio år senare.

Wednesday, January 19, 2011

Nr 264: Bröllopsfesten

Originaltitel: Hsi yen (1993)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Wai-Tung är en homosexuell man från Taiwan som bor med sin partner Simon på Manhattan i New York. Wai-Tung vågar inte berätta för sina föräldrar hemma i Taiwan att han är homosexuell. Istället ingår han ett skenäktenskap med Wei-Wei, en kinesiska i behov av ett green card i USA. Komplikationer uppstår när Wai-Tungs föräldrar kommer till Manhattan för att planera bröllopet. Nu gäller det att hålla masken. Till råga på allt blir Wai-Tung våldtagen av Wei-Wei - på själva bröllopsnatten. Wei-Wei blir oerhört snabbt med barn och överväger abort. Efter att Wai-Tungs pappa fått en mild stroke brister det för Wai-Tung som berättar för sin mamma om sin sexuella läggning. Mamman blir skärrad och säger att de under inga omständigheter får berätta för pappan. Men pappan vet redan allt, för han kan engelska. Slutet gott, allting gott. Simon och Wai-Tung ser fram emot att bli pappor till det barn som Wei-Wei valt att behålla.
Bröllopsfesten är den första i Ang Lees trilogi om homosexuella män. Den andra filmen är den tio resor bättre Brokeback Mountain. Bröllopsfesten fastnar i Miami Vice-kläder och stappligt skådespeleri från främst Winston Chao (Wai-Tung). Äsch, nu är jag orättvis. Filmen är rolig ibland också. Det är kul när föräldrarna håller tyst när Wai-Tung och Simon bråkar. Enklaste sättet att inte göra bort sig är att hålla käft. 
Ang Lee själv dyker upp på bröllopet och konstaterar att gästernas törst beror på att det har funnits ett sexuellt förtryck i Kina i 5000 år.
Bästa replik levereras av en eventuell vän till Wai-Tung, Bob Law, när tillställningen börjar knäppa upp skjortan en aning: "Det här är en tvärkulturell fest. Allt funkar."

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ang Lee har gjort bättre. Det här övertygar tyvärr inte. Lite småtrevlig och underfundigt lustig på sina ställen kanske men på det stora hela siktar den alldeles för högt. Den kombinerar amerikansk feelgoodfilm med bröllopstema (det har gjorts åtskilliga) med asiatisk sofistikerad stramhet och resultatet blir en medelmåttig medelklassfilm som varken upprör eller berör. När filmen är slut har jag bara ett ord i skallen - jaha.

Monday, January 17, 2011

Nr 263: Three Kings

Originaltitel: Three Kings (1999)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Action med förtanke, det reflekteras faktiskt ibland över vad USA egentligen gör där i öknen. En skattkarta i röven. Guld, guld. Men hur hade de tänkt få med sig det hem? Var det tanken eller missade jag det? Bland alla stormningar och order har jag svårt att hålla isär vilka som är för, emot, goda, onda. För sådana finns det ju oavsett. Det där hjältespelet. På slutet. Militärkläder. Strama miner. Det som ska göras är det rätta. Kniven på strupen. Myteriet. Äcklas av det.
Den sprängda kon är ju rolig. Och scenerna med hur en kula tränger in i kroppen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Här blandas snabb action med absurd humor och så en stor gnutta politiskt korrekthet på det. Regissören David O. Russell är retoriskt skicklig, tyvärr nästan för övertydlig, när han låter de tre naiva och giriga soldaterna möta Gulfkrigets baksidor, det som aldrig rapporteras om i media. Den är dock skönt kaxig i sitt tonläge och som åskådare kastas man genom skakig kamerateknik och smarta effekter mellan ont och gott tills man är alldeles vilsen. Vid första anblicken känns den väldigt pro-amerikansk men faktum är att den i själva verket är det totalt motsatta. Bortsett från slutet. Hjälteslutet.

Sunday, January 16, 2011

Nr 262: Ljuva Morgondag

Originaltitel: The Sweet Hereafter (1997)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Underlig film. Jag upplever att den pendlar oerhört mellan utdragen och intensiv. Stundtals tycker jag att den är nere på en tvåa. Sen hasar den iväg upp mot stark fyra. Scenen när skolbussen går genom isen är ju fantastisk i sitt avståndstagande. Fint berättad, som en uppskjuten behovstillfredsställelse. Små antydningar, men inte ofta klarspråk. De olika karaktärernas drivkrafter; advokatens dotter, mekanikerns skuld, den invalidiserade dotterns hämnd, chaufförens ältande. Den stora sorgen som en filt över byn, över allas handlingar. Men trots sorgen tankar på att gå vidare, och huruvida pengar kan hjälpa till med det eller tvärtom.
Parallellhistorien med Råttfångaren i Hameln känns som ett genidrag, och den fanns inte med i boken av Russel Banks som filmen bygger på.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Bussen som får sladd. Som kör av vägen. Som hamnar på isen. Det plötsliga ögonblick när isen brister. Det är något med den scenen som jag inte kan sätta fingret på men som känns hela vägen in. Ungefär så är hela filmen. Den går liksom som katten kring het gröt, försiktigt nosande utan att aldrig riktigt komma fram. Filmen lyckas dock lägga berättelsens centrala sorg som ett finmaskigt filter där karaktärerna aldrig blir riktigt hela. Det finns hela tiden något mer, något bakom. Eller utanför. Tyvärr är den dock lite för långsam och utdragen för att nå upp till de högsta betygen.

Sunday, January 9, 2011

Nr 261: Rain Man

Originaltitel: Rain Man (1988)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Fläktrummet i Trou aux Biches, Mauritius.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Jag läser att Bill Murray var castad till rollen som Raymond och att Dustin Hoffman skulle spelat Charlie. Hur hade det sett ut?
När Charlies pappa dör uppdagas det att det finns en autistisk bror till Charlie, Raymond, som har fått ärva alla pengar. Charlie letar upp brodern och tar honom med sig i ett försök att få hälften av pengarna. The road movie can begin.Charlie har en flickvän som spelas helt fantastiskt dåligt av Valeria Golino. Det känns väldigt skönt när hon försvinner en bit in i filmen och det känns lika obekvämt när hon helt plötsligt dyker upp igen.
I och med resan genom landet lär de två bröderna känna varandra bättre och bättre och till slut är Charlie en helt ny människa - helt utan ögon för pengar, men istället med totalt fokus på sin numera älskade bror och hans välmående. En aningen snabb process, men it feels good.
Till Rain Mans starka sidor hör Hoffmans superba autisttolkning, den i små portioner serverade humorn och mötet med läkaren på slutet. Till de svagare sidorna hör Cruises handklappningsagerande, de onödigt långa och många scenerna av en bil som åker antingen hit eller dit och den scen när Charlies flickvän lyckas både hälla upp ett hett bad och krypa ner i det på mindre än tio sekunder.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Tom Cruise spelar bilförsäljaren Charlie Babbit som efter faderns bortgång får reda på att han har en äldre bror, den autistiske Raymond (Dustin Hoffman). Där har vi bakgrunden till en roadmovie som skulle kunna bli ganska patetisk men som räddas av Hoffmans glänsande skådespel och Barry Levinsons regi. Charlie, kall och ytlig i början av filmen, tar med sig Raymond på en bilresa genom landet med en avsikt - att komma åt brorsans arv. Handlingen är relativt sparsmakad, istället ligger fokus på karaktärernas utveckling. De mest minnesvärda episoderna är stoppet i Las Vegas där den pengakåte Charlie använder Raymond för att räkna kort men också den starka och personliga scenen med läkarförhöret i slutet av filmen. Där tillåts även Cruise att glänsa. Den sentimentala utveckling som Cruise ändå klarar av på ett hyfsat sätt, mycket på grund av ett bra regiarbete, kommer dock inte i närheten av Hoffmans prestation. Rain Man är en feel good-film i lagomt tempo som ger pokeransiktet ett helt nytt... eh... ansikte.

Saturday, January 8, 2011

Nr 260: Amelie Från Montmartre

Originaltitel: Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain (2001)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Fläktrummet i Trou aux Biches, Mauritius.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: En film full av små ledtrådar både för publiken och aktörerna. Amelies (Audrey Tautou) blyga, finurliga leende blandat med hennes längtan och jakt efter den stora lilla kärleken i norra Paris konstnärskvarter blir till en överstegsfint i medlut. Hjälpsamma, listiga Amelie är en luggad kontaktförmedling som trollar fram möten och attraktioner ur ensamhetshatten - särskilt till stammisarna på Café des 2 Moulins, men hon är också en hämndmaskin och braskar till de som sparkar neråt. Själv vill hon mer än gärna få napp men är livrädd för rädslan. Med hjälp av fotoautomater, flyers, ficklappar och kikare snärjer hon till slut in både sig själv och Kärleken vid första ögonkastet i det möte hon så motvilligt längtat efter. Oerhört lyckligt slut.

Att se Amelie från Montmartre är verkligen att stiga in i en fantasivärld, en varm kupa av spunnet socker och glasyr. Lekfullheten i berättandet, de smarta planteringarna och putläppar i all oändlighet gör bekväm plats i filmsoffan.

Absolut bäst är stamgästen på caféet, Joseph (Dominique Pinon) när han spelar in sina nattsvartsjuka notes to self på diktafonen.


Jimmys betyg: 5
 
Kommentar: Med ett nyskapande foto, ett lekfullt bildspråk och en excentrisk berättarteknik är Amelie en av de bästa filmerna jag har sett. Den balanserar hela tiden på gränsen till sliskig sentimentalitet men Jean-Pierre Jeunet (som bland annat gjorde Delikatessen) håller sig hela tiden på rätt sida, bland annat genom ett effektfullt sökande efter karaktärernas verkliga känslor i ett sammanhang som i allt väsentligt kan tyckas både fabulöst och idealistiskt. Audrey Tautou är klippt och skuren i rollen som den godhjärtade, oskuldsfulla och deppiga Amelie. Amelies fascination av bagatellartade detaljer gör henne intressant som karaktär men ger också filmen en färgstark dimension av surrealism. Amelie Från Montmartre är ett äventyr som har de rätta filmiska greppen för att under lång tid underhålla och glädja en stor publik.