Tuesday, December 18, 2012

Nr 396: Monsunbröllop

Originaltitel: Monsoon Wedding (2001)
Filmen sågs på Comoyo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Multikulti i Delhi. Släktingar från hela världen samlas för ett bröllop där brudens far är långt mer entusiastisk än bruden. Gamla traditioner och nya. Gamla övergrepp och nya. Gamla människor och unga. Ett förstoringsglas på en cell i den globala världskroppen. Underhållande med indiskengelskan och pendlandet mellan olika språk, beroende på vem som pratar med vem och om vad. Men till slut? Familjen framför allt, det trygga, det närmaste. Det andra skjuts bort, fördrivs. Som Lejonkungen lite grann. Ytterst lite kanske. Lättsedd rulle, men en aning grund. Lite som en buffé på indisk restaurang. Ska passa de flesta, inget riktigt sting i nån av rätterna. Lassi!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Traditionellt möter modernt i denna indisk-amerikanska dramakomedi om ett arrangerat bröllop i en överklassfamilj i Delhi signerad Mira Nair. Det händer en massa saker hela tiden och jag har svårt att hålla reda på vem som är vem till en början. Det är släktskap, vänskap och familjeband i en kryddig röra. Den stressade farsan skäller på bröllopsarrangören som förälskar sig i hembiträdet, dottern, alltså bruden, har en affär med den gifta TV-producenten, den flirtiga syrran hånglar upp en av gästerna och lämnar honom med ståfräs, den dansante sonen vägrar gå på internatskola och så har vi barnövergreppsintrigen som ger hela historien ett allvarsamt djup. Det mesta är ändå ganska uptempo. Språket som pendlar mellan engelska, hindi och panjabi och den indiska re-orientmusiken kokar ner detta till en mustig gryta - färgstark och livsbejakande. De snabba stadsbilderna i motljus är riktigt snygga.

Saturday, December 15, 2012

Nr 395: Aliens - Återkomsten

Originaltitel: Aliens (1986)
Filmen sågs på Comoyo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Inte alls samma krypande skräckkänsla som i föregångaren, men det var tydligen inte meningen heller. Här snackar vi Marinkåren med stort M - vad fan de nu har i rymden att göra. Nu är det antiterror motherfuckers. Vapenporr och strama led, en bullrig svart man som tuggar cigarrer, en latinobutch, en syntetisk besättningsman och en företagsrepresentant med en minst sagt dold agenda. Bara för att nämna några av karaktärerna. Och så Ripley då förstås. Tyngd och trängd av minnena från senaste rymdäventyret följer hon med på uppdraget. Det blir lite Utan min dotter efter att hon hittat en enda överlevande, lilla Newt. Lilla tysta, smutsiga, smarta och modiga Newt. En ny liten docka att ta hand om. Vietnam. Extremt vapenstarka styrkor går in i en terräng de inte känner eller behärskar. Överraskas av fiendens lokala anpassning. Skjut hur mycket du vill, jag dyker upp bakom dig, under dig, inuti dig. Väldigt underhållande med alla oneliners som varannan gång är helt oförståeliga och varannan gång riktigt dåliga. Men monstren är fina och passningarna till Kubricks År 2001 - Ett Rymdäventyr och The Shining (i alla fall i Director´s Cut) kan man flina åt. Bitch.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: 57 år senare. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) hittas som ensam överlevande från skeppet Nostromo. Traumatiserad efter händelserna i Alien har hon svårt att förklara vad som egentligen hände. Dessutom får hon veta att planeten LV 426, där de hittade rymdmonstret, har blivit koloniserad. So far so good. Sedan börjar eländet. Kontakten med kolonin bryts och Ellen börjar fatta misstankar. Tillsammans med en pluton marinkårssoldater, den ena värre och mer patetisk än den andre, beger de sig till planeten och kriget kan börja. Ellens moderskänslor väcks till liv när hon till varje pris ska rädda den enda av kolonins överlevande, den lilla flickan Newt (Carrie Henns enda skådespelarroll). Öga mot öga med modermonstret. Bitcharnas kamp. James Cameron, Terminator och Terminator 2-regissören, matar på med allehanda vapen och krigsklyschor i denna film, som enligt boken sägs vara en av filmhistoriens bästa uppföljare. Kiss my fucking ass, bitch. Den här ger inget som helst mervärde till Alien-sagan. Monstren kanske är lite snyggare och mer avancerade men annars är det emellanåt snudd på pinsamt. Högt tempo gör att de närmare 150 minuterna ändå går riktigt fort. Det är skönt.

Friday, December 7, 2012

Nr 394: Toy Story

Originaltitel: Toy Story (1995)
Filmen sågs på Comoyo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag har alltid trott att Tim Burton har legat bakom denna filmen, men han har ju verkligen ingenting med den att göra. Den första helt datoranimerade långfilmen. Pixar och Disney i samarbete, med John Lasseter som ett gummiband däremellan. Början är grymt bra och underhållande, särskilt gillar jag de små soldaternas framskridning. Själva mittenpartiet kändes en aning långt och ljummet, men sen på slutet blev det riktigt bra fart igen med flyttbilen och raketen. Ser gärna om den här på stor duk. Jag fattar ju verkligen inte hur mycket arbete som måste ligga bakom en sån här produktion. När det är så sjukt bra gjort glömmer jag snabbt vilket fantastiskt hantverk som krävs för varje sekund. Jag antar att denna kommer vara med på Kalles Jul om 40 år, som Snövit och Djungelboken.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Pojken Andys favoritleksak, cowboydockan Woody, är rädd att bli utkonkurrerad av Andys nya leksak, den spännande och högteknologiska Buzz Lightyear. Svartsjukan sätter de båda i stor fara och de hamnar hos den sadistiske grannpojken Sid som älskar att tortera sina leksaker. Fin vänskap utvecklas och med gemensamma krafter lyckas Woody och Buzz hamna hos Andy igen. Toy Story är en skicklig animering i högt tempo signerad Disney och Pixar. Framför allt slutet kan jämföras med vilken klassisk actionrulle som helst. En finfin upplevelse.

Tuesday, December 4, 2012

Nr 393: Apornas Planet

Originaltitel: Planet Of The Apes (1968)
Filmen sågs på Comoyo hos Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Tidsdilatation. Hisnande. Och hur superbt det används i detta kostymdrama där John Chambers sminkat sig själv till parkettplats i filmhistorien. Regi av Franklin J. Schaffner som ligger bakom både Papillon och Patton. Vapenkramaren Charles Heston landar efter en riktig långkörare med sin rymdfarkostbesättning i vattnet på vad som till sist visar sig vara postapokalyptiska jorden. Ombytta roller; människoburar vaktas av apor. Filmen sen ett nästan deckarredogörande pussel - hur och när och vem vet mest? Orangutanger, schimpanser, gorillor hierarkirerar. Varför dölja de arkeologiska grottfynden? Och vad är The Forbidden Zone? Rättegång, gevär och korruption. Har vi inte kommit längre? Det är ändå 3978. Tankekittlande och stundtals riktigt homoerotiskt. Inspelad i Kalifornien och Arizona. Efter en roman av faktiskt fransmannen Pierre Boulle, som även skrev boken som blev filmen Bron Över Floden Kwai.  

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En expedition sänds ut i rymden och ser förvånansvärt välkammade ut när de vaknar efter en drygt 2000 år lång resa. På grund av tidsdilatationen uppfattar de själva resan bara som 18 månader. Krasch i vattnet på en mystisk planet. En kort vandring genom ett öde klipp- och ökenlandskap och glädjen när de hittar en liten växt vilket tyder på att det finns liv på planeten finner inga gränser. Intressant med tanke på att de faktiskt kraschade i en sjö vilket i sig är tecken på liv. Nåja, våra vänner hamnar därefter i trubbel med aporna som verkar styra planeten. Några dör, någon lobotomeras men machokaptenen Taylor (Charlton Heston) tas till fånga som ett experimentobjekt. Okej, det är skapliga apkostymer och en intressant story men när jag väldigt långt in i filmen plötsligt inser att det faktiskt är Jorden de har återkommit till så förstärker det den positiva upplevelsen.

Monday, November 26, 2012

Nr 392: Kvinna I Fara

Originaltitel: The Reckless Moment (1949)
Filmen sågs på Youtube på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Så väldans fin början, men aj vad den sjunker snabbt, kanske en av de snabbare sjunkningarna så här långt. Baserad på år 47-romanen The Blank Wall av Elisabeth Sanxay Holding och nygjord 2001 som The Deep End, då med homosexuell nattklubbsägarinriktning. Det låter mer spännande än denna. Öppningen med det halvmystiska dödsfallet och den stora åldersskillnaden mellan offer och förövare (vem som nu är vad) bäddar för en finfin intrig, men spänningen dras som sagt ner ordentligt i och med de oklara motiven från mr Donnelly (James Mason). Han verkar inte kunna bestämma sig för om han är en utpressare eller på jakt efter en donna, och det känns liksom som en annan film. Mason har vi tidigare sett i En Natt Att Leva och som Humpert Humpert i Lolita, och den senare såg vi för nära nog fem år sedan. Jösses, vad tiden går.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Sex delar otextat på Youtube. Inte de bästa förutsättningarna men vad gör man inte. Den första delen, ca 13 av filmens 82 minuter, sniffade högt upp i betygsskalan. Mamman mrs Harper (Joan Bennet) försöker få den fifflande konsthandlaren att sluta dejta hennes 17-åriga dotter. Han dör dock under olyckliga omständigheter och mamman flyttar liket i nån slags desperation. In i filmen träder då mr Donnelly (James Mason) som utpressaren vars utpressning snarare tycks övergå till romantiska inviter gentemot mrs Harper. Vid det här laget har filmen dalat kraftigt och jag är fullt övertygad om att jag inte helt har förstått den sluddrande dialogen. Även mr Donnelly dör kan jag avslöja men det spelar liksom ingen roll. Ingenting i den här filmen spelar egentligen någon större roll. Ingen heller för den delen. Filmen slutar till slut med att hela familjen, mamma, dotter, son, morfar och hushållerska, sitter runt telefonen där den intet anande pappa Harper finns i andra änden. Det är nästan den största gåtan - vem är han egentligen?

Monday, November 19, 2012

Nr 391: I Hetaste Laget

Originaltitel: Some Like It Hot (1959)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastiskt underhållande och sköntittad gangsterkomedirulle. Både Jack Lemmon och Tony Curtis utför sina draguppdrag med bravur. Enkla gester, armhållning, putläppning. Inget jätteöverdrivet spel och inte särskilt trovärdigt, men det känns inte som att det är meningen heller. Tågscenen med fest i sjuan är finfin. Jag gillar också hur filmen leker med hur personer kan finnas på platser där de inte borde kunna vara rent tidsmässigt - exempelvis i skumbadkaret efter stranden och omklädda i hissen på bara några sekunder. Marilyn Monroe känns som en enda stor myt och fick en Golden Globe för sin insats som Sugar. Bäst är nog ändå när Osgood Fielding III (Joe E. Brown) garvar med hela ansiktet. Flera gånger. I följd.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Filmen börjar med en vansinnig biljakt där både polis och gangstrar hänger och slänger i kurvorna medan de skjuter på varandra med automatvapen. Fullkomligt oväntat men det bäddar bra för en fartfylld film i första klass. Det här är underhållning med stort U och det behövs inte mycket mer än så här. Det som kunde ha blivit plumpt och pinsamt, två män i kvinnokläder utan att vara transvestiter, funkar förvånansvärt bra. Kanske är den förlåten av tidsandan eller också är den bara hiskeligt kul. Marilyn Monroe är naturligtvis filmens stora stjärna, sångerskan Sugar i Damorkestern som Lemmon och Curtis ansluter sig till för att undkomma maffian. Slutrepliken när Lemmon sliter av sig peruken för inför sin friare Fielding III och skriker "Jag är man!" varpå denne lugnt och sansat svarar "Ingen är fullkomlig" är närmast genialisk i sin enkelhet.

Thursday, November 15, 2012

Nr 390: Het Puls

Originaltitel: Body Heat (1981)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Svettig neonoir i hetheta Florida. Och var har jag hört det där förbannade pianostycket tidigare? William Hurt känns inte helt lyckad här, faktiskt hade jag velat se Mickey Rourke (som gör en liten biroll som sprängexpert) i huvudrollen istället. Men då hade det å andra sidan inte varit lika "underligt" att Turner blivit så upp över öronen hastigt upp över öronen förälskad i ännu en bar fly. Att det är Hurt som föreslår mordet på Turners make kommer alldeles för snabbt och illa underbyggt. Den ner över öronen teoriserande scenen på slutet där Hurt måste förklara för sig själv, sin kompis och publiken hur allt egentligen hänger ihop känns inte helt lättsmält. Om de uppgifterna hade planterats och lirkats in under filmens gång hade vi varit uppe på stark fyra. Och inte ens det sista nerviga skolfotot på Turner får vila i frid. Varför inte bara sluta där? Lite djävla fantasi kan man väl få ha? Och de utdragna mjukpornografiska scenerna, var tog de vägen? Falsk marknadsföring i boken. Visst var det lite kläm och känn, men pornografi? Nej du Classe.
Och hur kan jag då ge den en trea? Bra fråga. Tack. Det är ju faktiskt stundtals en spännande film, ett fint manus, om än lite haltigt förvaltat - och det ska bli intressant att se förlagan och 40-talsrullen Kvinna utan samvete som också är med i boken.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Regissören Lawrence Kasdan skrev manus till en annan bokfilm, Jakten på den försvunna skatten samma år som han regisserade Het Puls. Året innan skrev han  manus till Rymdimperiet slår tillbakaen film vi har kvar att se. Ingen jämförelse i övrigt mellan dessa. Het Puls flirtar friskt med 40-talets film noir och ger begreppet erotisk thriller ett svettigt ansikte. Turner & Hurt är nakna och mystiska... men dessvärre ganska tråkiga. Desto roligare är den dansande polaren Ted Danson som alltid beställer två iskaffe och skadeglatt replikpiskar Hurt med ett leende på läpparna. Skål för den.

Sunday, November 11, 2012

Nr 389: Godfrey Ordnar Allt

Originaltitel: My Man Godfrey (1936)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Bluffluffaren Godfrey (William Powell) tar jobb som butler och infiltrerar en förmögen familj i denna koloriserade screwball. Måttligt roande, tycker jag. Replikskiftena är stundtals så snabba att jag knappast hade hängt med även om det funnits svensk undertext. Carlo spelar apa, en häst står och gnäggar i bilioteket, förälskelseintrigerna tätnar och jag tänker både på Ombytta Roller och Grevinnan och betjänten. Och Fresh Prince i Bel Air, med den väldige pappan som surnar till titt som tätt. Till slut har Godfrey gjort sitt - jag förstod aldrig riktigt varför - och efter en saftig moralkaka på slutet blir det vigsel vid floden. Många nomineringar men ingen vinst.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Mot slutet av den amerikanska depressionen gjordes denna mycket intressant screwballkomedi som på ett kul sätt avslöjar överklassens infantila och fullkomligt idoitiska beteende. Godfrey, stabilt gestaltad av William Powell, är luffaren som anställs som betjänt av en hysteriskt gapig familj på övre Manhattan. Godfrey charmar den unga dottern Irene (Carole Lombard) som blir upp över öronen förälskad men möts av misstänksamhet av den äldre systern Cornelia (Gail Patrick). Föräldrarna kör sitt eget race och morsans tomboy snyltar på både det ena och det andra. I Godfrey ordnar allt ordnar verkligen Godfrey allt och efter en hel del komplikationer och ett snabbt munhuggande i falsett så har den tidigare slummen förvandlats till en fashionabel nattklubb, tomboyen blivit utkastad och farsans ekonomiska kris blivit löst. Slutet gott, allting gott. Även för Irene som på nåt märkligt sätt lyckas övertala den föga intresserade Godfrey att bli hennes man. Stackarn.

Friday, November 9, 2012

Nr 388: Atlantic City, U.S.A.

Originaltitel: Atlantic City (1980)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: En av fyrtio filmer som nominerats för samtliga av de "fem stora" Oscarpriserna; Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll, Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa manus - och en av sju filmer som trots nomineringarna inte lyckats kamma hem en enda staty. Croupieren och fiskhanteraren Susan Sarandon gnider in sig själv med färskpressad citronsaft medan Burt Lancaster smygtittar från vad jag känner är en omöjlig fönsterposition, eftersom de bor grannar dörr i dörr - men vad vet man. Om drömmar bort, iväg, till nåt bättre, större. Fulfördelat knark, uppgörelser, lite Deer Hunter-känsla i det långsamma stadstempot. Elefanten Lucy. Traymore Hotell raseras, filmat åtta år innan filmen spelades in. Atlantic City lämnar inga större avtryck.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Atlantic City, semesterstaden och östkustens mindre flashiga motsvarighet till Las Vegas, är spelplats för denna smått delikata historia. Sally Matthews (Susan Sarandon)  vill bli croupier och har drömmar om Frankrike. Hennes granne Lou Pascal (Burt Lancaster) är den åldrade smågangstern som åtrår henne på avstånd. Sallys ex-man Dave dyker upp i stan för att kränga kokain och Lou hänger på i hopp om att vinna tillbaka sin självrespekt och dessutom kunna komma nära Sally. Naturligtvis uppstår komplikationer. Lou förför Sally med sin charm, Dave mördas av maffian, Sally får kicken och dras in i en kriminell uppgörelse som hon trots allt tycks tända lite på. Burt såg vi senast i Segerns Sötma och Susan körde rakt in i evigheten med Geena Davis i Thelma & Louise.

Thursday, November 8, 2012

Nr 387: Det Stora Äventyret

Originaltitel: Det Stora Äventyret (1953)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund


Roberts betyg: 3

Kommentar: Det måste ha krävts ett enormt tålamod för att komma nära och samla på sig alla dessa djursekvenser. 2585 meter 35mm av spår i snö, skogens alla djur, pärliga spindelvävar, dimmor över fält, vattenflöden och årstidsväxlingar - ett fotografiskt mästerverk, men en ganska sömnig historia.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Arne Sucksdorff är mitt i naturen men har svårt att veta vilket ben han ska stå på. Det som börjar som en naturfilm övergår så småningom i en slags semidokumentär som mot slutet helt plötsligt har blivit en familjematiné. Och nånstans varvas allt detta med högklassiskt konstfoto. Jag blir förvirrad. Hur ska han ha det? Berättarrösten är klassiskt naturromantisk och funkar i ett Mitt i naturen-reportage. I det här sammanhanget känns det dock ganska överflödigt. I övrigt innehåller äventyret tama uttrar som åker kana på snön, rävungar som sprängs med dynamit i sitt gryt, vakande lodjur, glosögda ugglor, kåta tjädrar, trandans, vinterharar, sommarharar, älgar, rådjur och en hel del annat. Och här är den stora behållningen. Fotot är fantastiskt, emellanåt magiskt. Det är intima skildringar som imponerar. Sucksdorff gör det mesta själv. Han spelar till och med fadern i filmen. Och hans son spelar sonen.

Tuesday, November 6, 2012

Nr 386: Jordens Salt

Originaltitel: Salt Of The Earth (1954).
Filmen sågs på Headweb på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Gruvstrejk i New Mexico i början på 50-talet. Professionella och oprofessionella skådespelare medverkar i denna rulle som gestaltar både gruvarbetarnas (männens) kamp för bättre arbetsvillkor, och gruvarbetarnas fruar (kvinnorna) som tar plats i strejktåget, runt runt runt vid gruvan. Vem ska egentligen protestera och demonstrera? Vilka får vara med i kampen? Vad ska männen göra när kvinnorna strejkar? Ta hand om barnen och laga mat? Och vad gör bolagets ledning när både männen och deras kvinnor börjar trilskas? Vad gör myndigheterna? Fängelse så klart. Och bortviftning. Kommunistdjävlar. Men hur länge? Och barnen, de gråtande bebisarna som delar cell med mammor och andra barn. Till slut måste väl gallren vika sig av påtryckningarna?
I filmproduktionen dyker The Hollywood Ten upp igen, som var en ingrediens i Spartacus. Denna samling av Hollywood svartlistade filmarbetare arbetade under pseudonymer fängslades stundom för sin vägran att svara på frågor från HUAC (House Un-American Activities Committe) angående samröre med kommuniströrelser. Salt Of The Earth regisserades av en av dessa tio, Herbert J. Bieberman. Manus skrevs av Michael Wilson, som inte var en av de tio, men väl bannlyst av Hollywood. Honom har vi tidigare haft att göra med i både Bron Över Floden Kwai och Livet Är Underbart.
Jordens Salt är gruvhålsrealism, familjefeminism, bykommunism och fackföreningsism i en dammig och sevärd röra.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Här har vi intersektionalism innan ordet ens var uppfunnet. Här har vi en studie av maktordningar i form av genus, klass och etnicitet som skulle passa på vilken sociologiutbildning som helst. Här har vi filmisk gestaltning av marxistisk och feministisk teori helt utan pardon. Det förvånar mig inte ett dugg att filmen blev svartlistad i USA mitt under brinnande McCarthy-era. Filmen beskriver en gruvstrejk i New Mexico berättad genom en av fruarna, Esperanza (Rosaura Revueltas). Vänsterpropagandan känner inga gränser och möjligen känns Jordens Salt väl kategorisk och naiv men jag imponeras ändå av det mod som präglar filmen, både innehålls- och produktionsmässigt.  Tydligen är det både amatörer och professionella i rollerna men jag skulle aldrig kunna skilja dessa åt.

Sunday, November 4, 2012

Nr 385: Babe - Den Modiga Lilla Grisen

Originaltitel: Babe (1995)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: "Grisar kallas grisar bara så länge de lever". Typ. Oxfilé. Stekt röding. Halstrad hare. Hajfenssoppa. Ok, man säger nötkött också, men smaka på orden fläskfilé, fläskkotlett, fläskpannkaka. Grisfilé, griskotlett, grispannkaka.
Det som är anmärkningsvärt i den här filmen är givetvis att djuren pratar. Eller att det ser ut som om de pratar. Och att de rör sig koreograferat. Vad krävdes? 48 olika grisar, efterhandsstylade med kalufs och talanimation. 56 djurtränare på omkring 1000 djur. Förproduktion: 8 månader. Inspelning: 6 månader. Postproduktion: 12 månader. Det är bra jobbat, riktigt bra jobbat, och vilket tålamod som måste ha krävts. Med djuren. Med animeringen. Men jag lämnas lite med en känsla av: jaha? En fin scen är när bonden Hoggins (James Cromwell) plötsligt sticker ner handen i vad man luras tro är ett riktigt hus. Men det är en småskalig modell. Den var snygg. Efter en roman av kukkungen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Babe får mig att tänka på Djuren Gör Revolt som vi har sett tidigare. Här görs dock ingen revolt men samma satir ligger och småputtrar under den glättiga ytan. Djuren pratar naturligtvis. Men bara med varandra. Och här finns så klart rangordningen där den halvdöve fårhunden Rex är herre på täppan och ankan Ferdinand (som vill vara tupp) är lägst stående och till och med tvingas lämna gården. Kultingen Babe klarar sig undan att bli julskinka på grund av sin charm och förmåga att valla får. Att manusförfattaren George Miller själv är vegetarian framgår med all önskvärd tydlighet. Miller är även mannen bakom Mad Max som vi har kvar att se. Galet.

Saturday, November 3, 2012

Nr 384: Flickorna I Rochefort

Originaltitel: Les Demoiselles De Rochefort (1967)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Efterföljaren till hypermusikalen Paraplyerna i Cherbourg framkallar inte alls samma punktvisa eufori. I denna film har dansen en mycket större plats, och även om den verkar väldigt noggrant koreograferad och genomtänkt så är det inget som faller mig på jättestora läppen. Den hängande bilbryggebron i början för oss luftigt över till världen av dans, skratt och sång i lilla franskatlantbyn Rocheford. Enhetlig klädsel, i samma anda som Paraplyerna. Nån slags deckargåta med styckningsdetaljer. Gene Kelly dyker upp minsann. Senast vi såg honom var väl i En amerikan i Paris och dessförinnan i Singin´ in the rain. Inte klokt vad åren går.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Uppföljaren, systerfilmen, parallellhistorien. Från det vemodiga och känslosamma Cherbourg till den sprudlande hamnstaden Rochefort. Jaques Demy gör med denna film en musikal som är en musikal. Här dansas det på gatorna, här är musiknumren (åter igen signerade Michel Legrand) tydliga musiknummer. Här dansar även musikalernas musikalartist nummer ett, Gene Kelly, in. Flickorna i Rochefort är allt Paraplyerna i Cherbourg inte är men samtidigt andas den samma färgpalett och samma sinne för enhetlighet. Boken säger att det är total livsglädje från första till sista stund. Riktigt så euforisk blir jag inte men det är en skönt lättsam och trallig matiné.

Thursday, November 1, 2012

Nr 383: Paraplyerna I Cherbourg

Originaltitel: Les Parapluies De Cherbourg (1964)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

 Roberts betyg: 4+

Kommentar: En genomkomponerad musikalfilm i tre akter. Detta underbara soundtrack av Michel Legrand som ett par år tidigare skrev musiken till Cléo Från 5 Till 7 - underbart särskilt i caféscenen innan Guy (Nino Castelnuovo) lämnar Geneviève (Catherine Deneuve) och drar iväg till kriget i Algeriet, och i den formidabla slutscenen vid Essomacken. Oerhört vackert och vemodigt. Alla repliker filmen igenom sjungs - något som i förväg kändes en aning pretto, men visade sig vara ett snillrikt grepp. Jag tror aldrig jag har sett eller hört det tidigare, i alla fall inte med denna känsla av grundmurad invaggning i något självklart och lättkört. Öppningsscenen med övervinklade paraplyerna smakade mycket vasst, men följdes av en tveksam inledning. Hur ska det här fungera, kommer jag orka igenom en hel film med verkstadsgrabbar och dansflörtar? Ganska snart var jag fångad, och i caféscenen omvändes jag helt. Den scenen är verkligen en helt fantastisk liten guldklimp som får en vip-plats i mitt filmotek. Visst är replikerna ibland nästan löjligt ytliga, men det passar väldigt bra i flödet av klänningar som matchar tapeterna, de illgula regnrockarna, de överfärgade dörrarna och välansade mustascherna. Separation, längtan och nya vägar i livet med barn på olika håll med likadana namn - Françoise - men ett vibrerande kärleksband genom tiden, minnet mellan de båda förstgångsälskarna. Deneuve såg vi senast som Kathy i Dancer In The Dark. Men det gjorde inte Selma.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ibland glänser det till ordentligt i det här projektet. Paraplyerna i Cherbourg var en överraskning som kommer att stanna kvar länge. Inte minst med tanke på det bedårande soundtracket, kärlekstemat som kommer till sin bästa rätt i den 7 minuter långa avskedsscenen när Guy lämnar Geneviève för värnplikt i Algeriet. Filmen växte på mig, först som en besvärad klåda, ett obehag över att alla repliker sjungs, men efter ett tag kändes det helt självklart. Det är starka färger, välkomponerat och delikat, ingenting tycks lämnas åt slumpen. Skådespeleriet är naturligtvis aningen överdramatiserat men i sammanhanget är det helt accepterat. Paraplyerna i Cherbourg vill jag definitivt stå under en mörk och regnig höstdag.

Monday, October 29, 2012

Nr 382: Aguirre - Guds Vrede

Originaltitel: Aguirre, der Zorn Gottes (1972)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Jag känner mig lite genrös idag och väljer att se det avhuggna huvudet som fortsätter räkna till zehn och Kinskis snedstela gång som stor humor. Inledningsscenen med det branta nedsteget lovade runt, men höll tunt. Oerhört märklig film, full av skvalp och tristess i bilder och klippning. Kinskis galna ögon, visst, men kom igen för fan. Eldorado, apor och en flotte med kanon och häst. Amazonas och odrickbart vatten. Djungel och tysta kvinnor. Pilar och falu rödfärg som blod. Och inte vet jag hur det såg ut på 1500-talet, kanske som i filmen, kanske inte. Det kändes i alla fall mer som en utomhusteaterfestival i Belgrad på 70-talet. Och dubbat var det också, precis som Fitzcarraldo. Nej, den här hamnar långt bak, men vi ställer negern längst fram.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Werner Hertzogs uppenbara fascination för båtar seglar upp i denna film, hans första internationella succé. Ända upp i trädtoppen som i en hallucinatorisk scen på Amazonasfloden där conquistadorerna, febriga och svältande, under ledning av förrädaren och revoltören Don Lope de Aguirre (Klaus Kinski) söker efter El Dorado. Som vi vet släpar ju Kinski med hela skådespelarteamet en hel jävla ångbåt över berget i Fitzcarraldo, tio år senare. Det slits och släpas en hel del i denna film också. Som i den fantastiska inledningsscenen där de spanska soldaterna drar både kanoner och slavar upp och ner för bergen. Där både börjar och slutar det bästa med den här filmen. Visserligen bjuds det på en del intressanta  foton och scenerier men på det stora hela är det en bisarr plåga som i sina absolut sämsta stunder för tankarna till Monty Python och i sina bästa till Apocalypse, även om det är en fruktansvärd hädelse att jämföra dessa filmer med varandra i samma mening. En svag tvåa får det bli och då är jag på riktigt bra humör.

Saturday, October 20, 2012

Nr 381: Blonde Cobra

Originaltitel: Blonde Cobra (1963)
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Paracinema. Tydligen legendariske regissören Ken Jacobs och ännu mer legendariske Jack Smith. Kvalitén på den här filmen på YouTube gör det närmast omöjligt att hänga med eller förstå vad som händer. Kanske hade det inte varit mycket lättare vid bra kvalitet, vem vet. Jag ger den i alla fall en rak tvåa eftersom den väcker ett intresse för filmskaparen och den medverkande Jack Smith. Och när jag sedan efterforskar så visar det sig att de är förgrundsfigurer till vad man kanske kan kalla underground. Förgrund - undergrund - eftergrund. Och då passar den bra in i boken tycker jag. Men vad den egentligen handlar om eller om den handlar om något får jag låta vara osagt tills vidare.

Jimmys betyg: 1

Kommentar: Jag är medveten om att betyget måhända vara satt på orättvisa grunder. Bild- och ljudkvaliteten på den här versionen av Blonde Cobra gör det närmast omöjligt att överhuvudtaget bedöma detta. Men samtidigt är det just den här versionen jag ska tycka något om. Och jag tycker inte om den. Alls. Jack Smiths slutreplik har dock en efterklang som fångar hela min upplevelse av detta märkliga verk - "What the fuck happened?", Ja, säg det den som vet.

Friday, October 19, 2012

Nr 380: Sista Skrattet...

Originaltitel: Der Letzte Mann (1924)
Filmen sågs på Youtube på Regementsgatan 36A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Hotell Atlantic i Berlin. Svängdörren snurrar på bra. Regnet öser ner och en gammal portier (Emil Jennings) orkar inte längre lyfta ner koffertar från anländande taxibilar. Sparken. Förödande för portiern, som klamrar sig fast vid sin uniform, men blir undanskuffad till toalettjänstgöring. Oerhört ledsna ögon, tung gång, släpande, långsam. Depressionen sprider sig mer och mer för varje bildruta. Efter ett ordentligt malande genom det besvikna tungsinne arbetsdegraderingen innebär för portiern hamnar vi längst in på toaletten, otröstligt lutad mot sina sorger. Slutet verkar minst sagt nära förestående, men som i ett trollslag får tittaren reda på att det har vänt. Kom frosseri! Kom gästgiveri! Kom och gå kypare! Mat, dryck och feta cigarrer. Och så skrattet då, mustaschprytt och väldigt. Bullrande i all sin stumhet. Så djävla nöjd är han där han sitter, portiern, och vräker i sig överflödet.

Kameraarbetet och Jennings fantastiska förmåga att uttrycka sinnesstämningar- och lägen driver upp den här tidiga svartvita, replikskyltlösa tyska expressionistexperimentiella gullerullen på nivå fyra. Så patetisk i sitt avslut att det bara går att skratta. Högt, men inte minst.

Jimmys betyg: 3+



Kommentar: Emil Jannings är den stolta hotellportieren som, på grund av ålder, degraderas till toalettvakt vilket fullkomligt knäcker honom. Sorg och bedrövelse tar vid. Han stjäl tillbaka symbolen för sin yrkesstolthet, den pråliga portierrocken, för att hålla skenet uppe för sin familj och sina vänner. Han blir naturligtvis avslöjad och utskrattad och det hela blir ännu mer bedrövligt. Nattvakten på hotellet tröstar honom. Och här kommer filmens enda textruta; "Here the story should really end, for, in real life, the forlorn old man would have little to look forward to but death. The author took pity on him and has provided a quite improbable epilogueGenom ett oväntat arv reser sig den knäckta åldringen och bjuder sin enda vän, nattvakten, på en brakmiddag och cigarrer på det hotell som förödmjukat honom. Skrattar bäst som skrattar sist. Med denna film stänger vi avdelningen F.W. Murnau som förutom denna har tre andra filmer i boken som vi har haft förmånen att få uppleva; Nosferatu, Soluppgång och Tabu, samtliga stabilt levererande.

Thursday, October 18, 2012

Nr 379: The Thing

Originaltitel: The Thing (1982).
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Den här rullen har ju det mesta man kan begära av en skräckis. Extremt enslig miljö med hårda livsvillkor, som The Shining. Riktigt fina specialeffekter med slemmiga lemmar, mamushkamonster, tentakler och diverse närbildade exkrementprocesser. Ett bra och tätt manus med känsla av deckare, dystopi och komedi i ett. Det finns även några strålande dåliga scener, särskilt med dialog inblandat - men det ska det ju finnas i en sån här film. Förutom den närmast självklare Kurt Russel i rollen som helikopterpiloten MacReady (för övrigt ett fantastiskt namn på en ny burgare?) får vi se en liten bubblare i form av Keith David som spelar eldfontänen Childs. David har en gedigen filmografi att luta sig tillbaka på och har varit med i flera filmer tidigare i projektet: Plutonen, Den Där Mary och Requiem For A Dream. Till sist måste jag berömma både hunden och den eller de som har fått hunden att agera som den gör i filmen. Helt klart det mest trovärdiga av allt. Toppennapp!
 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En utomjordisk organism bidar sin tid under Antarktis is i väntan på att parasitera djur och människor för att därigenom kunna ta över jorden. Offren, ett amerikanskt forskningteam med coolingen Kurt Russell iförd cowboysombrero i spetsen, är perfekta värddjur för The Thing. Paranoian sprider sig som ett virus på forskningsstationen. Vem är smittad? Vem kan man lita på? Blod ska testas. Huvud ska rulla. John "Halloween" Carpenter sparar inte på specialeffekterna och det blir precis lagom mycket äckelpäckel för att filmen fortfarande ska behålla någon slags kvalitet. Filmens klaustrofobiska känsla underbyggs skickligt med Ennio Morricones iskallt pulserade undergångsmusik. Slutet är precis så öppet som ett bra slut ska vara.

Saturday, October 13, 2012

Nr 378: Batman

Originaltitel: Batman (1989).
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: 1920 skrev Mary Roberts Reinhard och Avery Hopwood manuset till pjäsen The Bat. 1926 filmatiserades den första gången och regisserades av Roland West. 1930 gjordes en ny version som fick namnet The Bat Whispers - även denna regisserades av West. Det är bland annat till denna film Bob Kane refererar när det gäller skapandet av seriefiguren Batman (som gjorde sitt första framträdande i seriemagasinet Detective Comics i maj 1939). Under 40- och 60-talen gjordes flera TV-serieversioner av Läderlappen. 1959 var det dags för ännu en filmatisering av den gamla pjäsen från 1920. Denna gång blev namnet föga överraskande The Bat och regisserandet sköttes av Crane Wilbur. 1966 kom filmen Batman, (eller Batman: The Movie) som bygger på Kanes seriefigur. Sen verkar det lugna sig i filmväg tills denna film dyker upp genom Warner Bros 1989. Tim Burton regisserar, och det har vi sett honom göra tidigare i Edward Scissorhands. Batman spelas här av mad eyes man Michael Keaton, Jokern spelas av det rostiga gapflabbet Jack Nicholson och Kim Basinger släpper ut håret som fotograf och är en av tre sidor i triangeldramat. Gotham City är korrupt och kriminellt. Röken stiger ur gatubrunnar i de mörka gränderna. Jokerns lösa kläder och rika smink blir en färgstark kontrast till Batmans mörka och rörelsehindrande hårdplasttrikåer. Bilden av en skadeskjuten uggla dyker upp titt som tätt när Keaton försöker sig på sudden moves. Och så Batmobilen med kulsprutor och en stor behändig sax i fören. Det är kemikalier och syror och hämndbegär i dubbla loopar. Masker döljer masker döljer masker och kärlekens frön hittar små springor att sippra in genom och få fäste, slå rot, växa och blomma. Basinger håller helt klart ganska hårt i en skål med pop corn när Keaton blir skjuten. Falskspel och lögner, bluffar och båg - till slut segrar det goda, i alla fall för ögonblicket. Lite för lång rulle, över två timmar. Nicholson skrattar galet, och han gör det bra, men man ledsnar ju på det också till slut. Strålkastaren lyser upp himlen med fladdermussiluetten. Om ni behöver mig så kommer jag.
Efter denna kom så Batman - Återkomsten 1992, även den i regi av Burton. 1995 kom Batman Forever. 1997 kom den fjärde och sista filmen i denna filmserieomgång; Batman Och Robin.
Men vänta - det kommer mer! 2005 drar Warner Bros igång hjulet igen och levererar Batman Begins, som följs av The Dark Knight 2008 och nu senast The Dark Knight Rises 2012. I alla dessa tre senaste spelar Christian Bale rollen som Batman och har regisserats av Christopher Nolan som vi har sett tidigare i och med Memento.
Inget av allt ovanstående visste jag innan jag såg Batman häromdagen. Nu måste jag se alla versioner med start just nu.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Tim Burton får ett rejält bottennapp med den här filmen. Det lossnar lite grann emellanåt men bottenslammet följer liksom med upp till ytan. Ytan ja. Vid den första anblicken så är Batman en kosmetisk storfilm där huvudkaraktären enligt 1001-boken framställs som en "mörk och motsägelsefull person". Det är förvisso sant men den mystiska Batman känns för det mesta ganska fånig i plastpyjamasen. Motsägelsefull är i och för sig ett begrepp som går att använda om filmen som helhet eftersom den pendlar ganska kraftfullt mellan spännande superhjälteaction och malplacerade nakna pistolen-skämt. Hur tänkte Burton? Inte ens Jack Nicholson som Jokern är särskilt intressant. Nej, då skulle jag hellre se om den ironiska 60-talsserien med tecknade ljudillustrationer. *POW*

Friday, October 5, 2012

Nr 377: Spartacus

Originaltitel: Spartacus (1960).
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En ung Stanley Kubrick, 30 år, fick ta över regisserandet efter att filmens på olika vis huvudperson, Kirk Douglas, gett Anthony Mann sparken efter bara en veckas filmande. Dalton Trumbo skrev manus utifrån boken av Howard Fast. Trumbo var svartlistad i Hollywood, tillhörande något som hette The Hollywood Ten - en grupp filmarbetare som vägrade samarbeta med den amerikanska regeringen kring kartläggning av samröre med kommunister. Trumbo namngavs officiellt (efter att länge ha arbetat under pseudonym) som manusförfattare till Spartacus och detta ska ha varit ett steg mot att avskaffa svartlistningen.
Fantastiska panoramabilder blandas med ibland ordentligt haltande studioscener. Fältslagen inspelade i närheten av Madrid med spanska armén som romerska krigare. Ungefär "Föredrar du ostron eller sniglar" i det romerska badet med Laurence Olivier som en tvagande Crassus - en inte helt maskerad bisexuellt erotisk replik. Och alla upprabblade namn som slutar på -us, för ju osökt tankarna till Monty Python. Kirk "Fitthakan" Douglas är manlig och muskulös, svettig och storsint och lämnas slutligen i en inte helt okänd position. Enter kristendom.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En ung och relativt okänd Kubrick får chansen att regissera ett storslaget äventyr och kanske tar han sig vatten över huvudet. Här finns dock de tidiga tecknen på en stor regissör som för tankarna till bland annat Barry Lyndon men här finns också en rätt tafflig filmskapare som inte helt lyckas framhäva sina skådespelare på det mest mest smickrande sätt. Kärleksscenerna mellan Kirk Douglas och Jean Simmons i överkolorerad Jehovas vittnes-studio är så fåniga att det bara blir pinsamt. De homoerotiska inslagen är så tydliga att jag förvånas över att de inte censurerats bort. Vilket de i och för sig gjordes. Men återinsattes vid nysläppet 1991. Filmen börjar riktigt bra men tappar farten. Korsesplanaden på slutet är mäktig signerad Kubrick i sitt esse.

Monday, October 1, 2012

Nr 376: Maria Brauns Äktenskap

Originaltitel: Die Ehe Der Maria Braun (1979)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jag får lite samma känsla som när jag såg Cassavetes Faces. Den fick också ett lågt betyg, och jag upplevde att jag inte fattade någonting. När jag sen såg om den ett par år senare tyckte jag väldigt bra om den. Maria Brauns Äktenskap är förmodligen bättre nästa gång jag ser den, när det nu blir. Det hintas på olika ställen på nätet om att filmen kan ses som en metafor för landet Tysklands historia, och det kan den säkert. Den nygifta Maria blir ensam när maken drar ut i krig. Hon träffar nya män, hon jobbar, hon klättrar vidare. Maken återvänder både en och två gånger. Intrigen känns bra på pappret, men bleknar betydligt i bild, mest på grund av en stelhet i skådespeleriet som mest känns som repetitioner på en teaterscen. Den punktmarkerande och klumpiga musiken för tankarna till skräck och mystik, ett överflöd av information för att skapa en viss stämning. Nej, inte mycket som var bra i den här rullen. Slutet är ändrat från att vara uppenbart självmord till tvetydigt. Gas på, gas av. Regissören Fassbinder verkar ha varit en väldigt produktiv och krävande filmskapare. Han dog ung, men med en för åldern imponerande produktion i bagaget. Han har ytterligare tre filmer med i boken och se på fan om inte Rädsla urholkar själen, som fanns som trailer på denna DVD är en av dem. Jag kan faktiskt och på allvar inte bärga mig tills det är dags för den.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Andra världskrigets efterdyningar i Tyskland. Kriget är över och Maria Braun (Hanna Schygulla) misstänker att hennes man Herman har dött. Hon knullar amerikanen Big Bill och plötsligt står Herman i dörren. Snabbt som ögat slår hon ihjäl Bill och Herman tar på sig skulden och får flera års fängelse. Under tiden gör Maria med det självbelåtna leendet karriär hos textilfabrikören Oswald som hon också ligger med. Allt för att trygga en framtid med sin man. Eller? Det är mycket man inte fattar med Maria. Eller med filmen överhuvudtaget. Tydligen är det nån psykolog som har varit inblandad vilket inte förvånar mig ett dugg. Nej, för fan. Fassbinder fångar mig inte alls med den här filmen. Däremot ger han mig ett gott skratt med extramaterialet på DVD:n, trailern till Rädsla urholkar själen. fantastiskt.

Sunday, September 30, 2012

Nr 375: Prinsessa På Vift

Originaltitel: Roman Holiday (1953)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.



Roberts betyg: 4

Kommentar: Finfint manus och tempo. Många spegelbilder, särskilt i scener med prinsessan Ann (Audrey Hepburn). Alla Roms sevärdheter kommer med i bild, även Fontana di Trevi som vi ju nyss såg i en annan men lite mer berömd film. Gregory Peck är stilig som en stylta - inte undra på, han är ju med i båda filmatiseringarna av klassikern Cape Fear (1962 och 1991). Fotografier blixtrar och smattrar och det åks vespa - flera år innan begreppet Paparazzi myntades - även det i den nyss sedda och lite mer berömda filmen. Prinsessa på vift är en perfekt matiné, en för publiken vilsam produkt. Feel good, feel smart, känn dig lyckligt skattad som slipper göra prinsessjobbet. Och slutet, slutet så skönt som en lättnadens suck. Men vad i all sin dar var grejen med den hypersena försovningen? Vakna klockan 12 på dagen av en ding dongklocka utanför fönstret. Mycket underligt. Och apropå klockor, hur många olika tider visade egentligen den där kyrkklockan när de kära två sitter och turturduvar sig?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det känns som att vi har haft ett litet Italientema de senaste veckorna; Det Ljuva Livet om Roms överklasslynglar, dramat Öppen Stad om Roms motståndsrörelse  under andra världskriget och nu den romantiska komedin Prinsessa På Vift. Tre totalt olika filmer som var och en ger sin bild av Italiens huvudstad. Den relativt okända och strålande Audrey Hepburn fick sitt stora genombrott med den här filmen och belönades helt rätt med en Oscar. Hon spelar prinsessan som tröttnar på hovlivet och för ett dygn flyr fältet och träffar journalisten Joe (Gregory Peck). Tillsammans upptäcker de Rom och förälskar sig i varandra. Filmen har varje ingrediens som en romantisk komedi ska ha och det har gjorts mängder med filmer på liknande tema. Notting Hill med Hugh Grant och Julia Roberts till exempel är tydligt influerad av Prinsessa På Vift. Det är faktiskt roligt ganska ofta och även om det är klassiskt överromantiserat emellanåt så gör det inget. Slutscenen förlåter allt. Blickarna, handslagen, den långa promenaden ut ur palatset och hela tiden förväntan om det lyckliga slutet. Följer hon efter?

Friday, September 28, 2012

Nr 374: Öppen Stad

Originaltitel: Roma, Città Aperta (1945)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Tvåaktad kurragömma i Rom. Episka scener; gravida hustrun Pina som skjuts i språnget, lojale prällen Don Pietro avrättas inför barnen. Tankarna går till Odessatrappan i Pansarkryssaren Potemkin. Även likheter med den vardagliga människans hjälp i En natt att leva. Fellini var inblandad i manusskrivandet. Öppen stad känns både gammal och ung, lite dåsig och stundtals fräsch. Absolut en film för boken, men inte en av de bättre. Intressant hur det tyska och italienska språket krullar sig runt varandra. Si, nein, kamera.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Italiensk neorealism om den antifascistiska motståndsrörelsen i Rom under andra världskriget signerad Roberto Rossellini. Berättelsen i två akter kretsar kring kommunisten Manfredi (Marcello Paglieri) som jagas av Gestapo, litografen Francesco (Francesco Grandjaquet), hans gravida blivande hustru Pina (Anna Magnani) och den sympatiske prästen Don Pietro (Aldo Fabrizi). Jag har svårt att riktigt tyda ut ramberättelsen och vad dessa människor egentligen planerar men tätheten och spänningen kompenserar och lyfter upplevelsen. Vissa scener är oerhört starka - Pina som dör i fascistiskt kulregn på öppen gata och barnens solidaritet med den fängslade och avrättade prästen får mig att minnas slutscenen i Döda Poeters Sällskap (som avn någon märklig anledning inte alls finns med i boken). O captain, my captain. Vi vet vad dom händer med Manfredi, Pina och Don Pietro men jag undrar fortfarande var Francesco tog vägen.

Wednesday, September 26, 2012

Nr 373: Playtime

Originaltitel: Playtime (1967)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: Tati, Tati! Efter den något ljumma Semestersabotören var förhoppningarna relativt låga inför denna rulle. Men tji fick jag. Tatitji med stort T. Playtime liknar väldigt lite av nåt jag sett förut. Extremt välkoreograferad, så till den milda grad att jag känner ett starkt behov att se den igen, för att upptäcka nya detaljer, nya steg och rörelser. Och i all sin minimalism är Playtime en gigantisk produktion - ekonomiskt kostsam och fysiskt enorm med kulisser och byggen. Långa tagningar med ett exakt bildutsnitt och orörlig kamera för givetvis tankarna till både Roy Andersson och Ruben ÖstlundTatis rollfigur Hulot rymmer alla figurer; från Keaton och Chaplin till Robert GustafssonRätlånga linjer genom flygplatsen, de närmast skyltdockeliknande demonstratörerna på utställningen, dörrvakten på restaurangen som ska öppna den obefintliga glasdörren till det bittra slutet. Väldigt mycket är väldigt roligt, även om det inte alltid handlar om gapskratt. Playtime är ett skarpsynt koncentrat av humor och satir kring den moderna världen. Bäst är mannen som helt plötsligt ramlar av barstolen. Hur kan det bli så roligt? Paris! Paris!!

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jaques Tati som vi senast såg i Semestersabotören återkommer som den fumlige monsieur Hulot, en karaktär som inte helt oväntat drar tankarna till såväl kommissarie Closseau som Papphammar. Och dra mig baklänges om inte vår käre Leslie "Nakna Pistolen" Nielsen också har inspirerats av Tati. I mitt första möte med Tati var jag inte särskilt imponerad. Playtime däremot är ett under av fyndigheter. Det händer så mycket i varje 70 mm-bild att jag till slut blir trött i ögonen. I filmen utgör Paris fond som klinisk framtidsstad. Grå, rätlinjerad, steril. Men i de många glasfönstren speglas både Eiffeltornet och Triumfbågen, dessa turistiska monument som ger en hint om något annat, en annan värld, en annan tillvaro. Genom Hulot släpper staden långsamt sitt kalla grepp och övergår till ett sprakande, färgglatt tivoli. Den bästa scenen måste vara den 45 minuter långa restaurangvistelsen som är sista spiken i kistan, den avgörande färgen i paletten. Tyvärr kostade Playtime mer än den smakade då det begav sig. Scenografin får mig att minnas den tyska expressionismens storhetsvansinne i exempelvis Metropolis. Staden byggdes upp med riktiga gator, egen el och riktiga hissar. Eftersom publiken svek stod Tati med skulder i decennier efteråt och han avslutade sin karriär med att göra kortfilmer i videoformat.

Monday, August 27, 2012

Nr 372: Kort Möte

Originaltitel: Brief Encounter (1946)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Trevlig liten munsbit. Tågstation. Flashback. Tågstation. Slut. Och inget lyckligt slut, vad skönt. Förbjuden kärlek, millimeternoggrannt ljussatt. De hårda, tryckande kyssarna kan omöjligt vara behagliga för någon inblandad. Lauras (Celia Johnson) sorgsna ögon säger ofta mer än tusen ord. Tyvärr är dialogen ibland skruvisoffanframkallande. "Förlåt mig." "För vad?" " För allt." Varpå det räknas upp en hel del att förlåta. Sådana saker sänker betyget hos mig. Intressant med den tiltande kameran på slutet när Laura faller igenom. Och faktiskt förekommer repliken "Jag är inte arg, bara väldigt besviken". Regissören David Lean har hela sex filmer med i boken, varav vi nu har sett fyra; Lysande Utsikter, Bron Över Floden Kwai, Doktor Zjivago och så denna då. Trevligt, trevligt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ett kort drama i tillbakablickar om en platonsk kärleksaffär mellan Laura och Alec, två, på varsitt håll, äkta makar. Det är en sorglig snyftare som, trots sitt ringa 80-minutersformat, ändå känns för lång. Regissören David Lean har smaskat på mycket mer än nödvändigt. Kort möte känns i den här filmen som ett rätt långt möte. Hade jag fått göra den hade jag koncentrerat den ännu mer, skalat bort utfyllnaden, gjort den max 20, kanske 25 minuter. Massor med repliker hade strukits. Bilderna talar för sig själva i tillräckligt hög grad.

Tuesday, August 21, 2012

Nr 371: Det Ljuva Livet

Originaltitel: La Dolce Vita (1960)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jesus återvänder med helikopter. Marcello (Marcello Mastroianni) vränger ut och in på sig själv både vad gäller bergochdalrelationen med fästmön Emma (Yvonne Furneaux), relationerna till andra kvinnor och jakten på stoff och skvaller i Roms societet. Anita Ekberg vadar ut i Fontana di Trevi - skönt att äntligen ha fått se den scenen. Rollfiguren Paparazzo är en vespaåkande nyhetsfotograf som pluraliserats och multiplicerats till eftervärlden. Drinkar, champagne, vin, mat och öl. Fester, efterfester och förfester. Efter ett tag känns de rikas försök att göra vardagen spännande lika blasé som den döda, stirrande rockan på slutet. Sterners mord på barnen och sig själv och hur frun blir uppvaktad av blodtörstiga reportrar och fotografer känns rykande dagsfärsk. Och jag tycker mig ana Paolas blick in i kameran precis innan det svartnar. På stranden, bara något år efter De 400 Slagen.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Fellini slår hårt mot Roms partypeople of the late´50s men han gör det med stil. Under närmare tre timmar får vi följa reportern Marcellos (Marcello Mastroianni) eskapader och svassande bland Roms partymänniskor, de som är berömda utan att man egentligen vet för vad. De människorna tycks alltid ha funnits. De mediakåta parasiterna.  Paparazziinsekternas jakt på lönsamhet. Modellerna, skådespelarna. Livet är en fest. Det ljuva livets förfall. Anita Ekberg som superstjärnan Sylvia medverkar endast en knapp tredjedel av filmen men har ändå fått pryda omslaget. Det klassiska badet i Fontana di Trevi med Marcellos trevande uppvaktning som slutar med en käftsmäll av Sylvias älskare blir en symbol för karaktärernas dekadens. Filmen radar sen upp scen efter scen på temat; filosofens dubbelmord på sina egna barn, miraklet i regnet, spökjakten på slottet där självaste Nico, ni vet hon modellen och sångerskan i Velvet Underground, är iförd medeltidshjälm och hög som ett hus, och så vidare. Jag är glad att jag äntligen har lyckats se den här filmen och jag gillar den. Kanske inte så mycket som jag hade hoppats men den är en bra illustration av kändisskapets förfall. Då som nu.

Friday, July 13, 2012

Nr 370: Spinal Tap

Originaltitel: This Is Spinal Tap (1984)
Filmen sågs på DVD på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Långt mellan garven i denna mockumentär, lite för långt. Klassikern med ett extra steg på förstärkaren och vilsegången backstage med vaktmästaren är pärlor. Spinal Tap har fortsatt som band och det är nice att surfa runt och kolla videor på nätet. Smell The Glove!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Spinal Tap är låtsasdokumentären om det brittiska rockbandet som gör comeback genom en USA-turne i början av 80-talet. Regissören Rob Reiner hämtar inspiration från rockvärlden och verkliga musikdokumentärer och han lyckas emellanåt men för det mesta känns det som en film för de verkligt hängivna. Det finns dock vissa scener som faktiskt är riktigt roliga; när bandet går vilse från logen till scenen till exempel eller den underdimensionerade Stonehengerekvisitan. Intrigen i filmen är den klassiska Yokohistorien.

Thursday, July 12, 2012

Nr 369: Pat Garrett Och Billy The Kid

Originaltitel: Pat Garrett And Billy The Kid (1973)
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regissören Sam Peckinpah ligger bakom Straw Dogs och ytterligare två filmer i boken som vi dock ännu inte sett. Det var tydligen en väldans massa rabalder kring både Peckinpah och själva produktionen och utgivningen av den här filmen. Men hur många gånger har man inte läst det vid det här laget? Jag upplever den här rullen som seg och tråkig. Countrylegenden med de genomskinliga ögonen - Kris Kristofferson - är Billy the Kid som håller sig undan sin gamle polare och numera man of the law Pat Garrett (James Coburn). Filmen börjar med slutet och slutar med början. En hel del pangpang och sexskämt, men spännande blir det verkligen aldrig. Bob Dylan - känd från TV - gör birollen Alias, och Dylan är faktiskt en ganska dålig skådespelare. Några sköna scener i början med höns som skjuts i slow motion, Kristoffersons bländande leende och ett par tre riktigt snygga naturbilder med vattenspeglingar är vad jag tar med mig. I reckon.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Min främsta barndomslek handlade, inte alldeles överraskande, om den vilda västern. Karaktärerna vi anammade var både fiktiva och verkliga. Min kusin var Luke Macahan. Jag var Billy The Kid. Vi kunde allt om how the west was won, alla skurkar, hjältar, indianer, krig. Vi såg alla filmer vi kom över men den här filmen hade helt gått mig förbi. Först i vuxen ålder fick jag veta att den fanns genom Bob Dylans soundtrack innehållande trubadurfavoriten Knocking on heavens door. Dylan gör förresten en mindre biroll men högst 10 repliker. Skådespeleri var aldrig hans grej. Däremot går en annan countrylegend, Krist Kristofferson, helt in i sin roll som Billy The Kid. Det märks att han trivs i den här miljön men det blir dessvärre aldrig riktigt trovärdigt. James Colburn gör däremot en helt okej insats som Pat Garrett, mannen som blev känd för att ha dödat The Kid. Hade jag sett den här filmen när jag var 12 hade jag antagligen älskat den.

Wednesday, July 11, 2012

Nr 368: The Royal Tenenbaums

Originaltitel: The Royal Tenenbaums (2001)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Börjar eggande i bästa Amelie från Montmartrestil, men där Amelie behagligt broderar sig ner i lightabsurdheten med hjälp av trådar åt alla håll, stannar Tenenbaums i fåran av knäppa och Naknapistolendoftande repliker och anspelningar. Det är riktigt roligt ibland, jag tänker på när Danny Glover gör en klassiker och försvinner ner i ett grävt hål. Jag tänker på när Glover och Hackman pratar om kvinnostöld och Coltrane. Det finns några sådana moments, och de hjälper med nöd och näppe upp filmen över tresträcket. Jag förstår att jag känns tråkig, jag känner mig tråkig. Hackman är ju grym, men i Murray hittar jag ingenting av det som jag älskar hos honom - möjligtvis en blick nånstans. Filmen var en halvtimme kortare än vad som stod på fodralet, och det kändes som en liten lättnad; bara en sån sak.

Jimmys betyg: 4


Kommentar: Den stjärnspäckade ensemblefilmen om den excentriska och dysfunktionella familjen Tenenbaums var en total överraskning. Wes Anderson har lyckats med konststycket att skapa ytliga tvådimensionella rollfigurer som samtidigt är färgstarka nog för att jag ska behålla intresset för dem. Det jag gillar med filmen, förutom de dräpande replikerna, är det osympatiska skimmer som ligger över hela historien. The Royal Tenenbaums saknar det känslomässiga djupet men det är ändå inget ytlig film. Tvärtom. Det som möjligtvis stör totalupplevelsen är att den surrealistiska skruven kanske dras åt något extra varv än vad som känns nödvändigt.

Monday, July 9, 2012

Nr 367: Den Yttersta Domen - Livsdramat Andrej Rubljov

Originaltitel: Андрей Рублёв, Andrey Rublyov (1966)
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Min första Tarkovskij och som tur är inte min sista. Han har ytterligare tre filmer med i boken. Tre timmar svartvitt ryskt 1400-tal i sju kapitel; ett skelett som bär upp nedslag i ikonmålaren Andrej Rubljovs förehavanden. En varmluftsballong öppnar vyerna över det ryska landskapet. Djur i flykt, tatarer i båt -och pilbågsanfall. En hel del hästar, tydligen Tarkovskijs symbol för livet. Långa, stundtals avancerade tagningar, särskilt i sista delen om kyrkklockan - som jag tycker är den bästa delen tillsammans med Tatarattacken, där den anmärkningsvärda scenen med hästen som ramlar utför en trappa finns med. Jag läste att Tarkovskij lät skjuta hästen i nacken för att den skulle vackla, och att den efter scenen fördes bort och slaktades till medborgarmat, lite som att inget hade hänt. En anledning ska ha varit att det skulle bli för dyrt att använda sig av en stunthäst om den skulle skada sig.
Det finns ett par scener där kameran lyfter upp mot himlen, precis som i början med ballongen, och i en av scenerna flyger fåglar i slow motion liksom förbi men neråt. Mycket speciellt, mycket vackert. I filmen också dialoger och monologer om religion, konst, liv, tystnad, ärlighet, lögn. I slutet en epilog i färg innehållande ikoner målade av Rubljov - en fin matsmältare att sippa på.
Jag var nyss på Gotland under Bergmanveckan och hade då chansen att se Tarkovskijs sista film Offret, som spelades in just på Gotland och har Erland Josephson och Sven Wollter i rollerna och fotograferades av Bergmans gamla vapendragare Sven Nykvist. Jag tog inte den chansen, och det grämer mig till en närmast sömnlöshetsgrad.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett långsamt episkt drama om ikonmålaren Andrej Rubljovs liv i Ryssland under 1400-talet. Kanske lite för långsam. För att klara av detta tretimmarsepos bestämmer jag mig en bit in i filmen att jag ser varje episod, varje kapitel av filmen som ett eget verk. Det går bättre. Som helhet har jag svårt att få i ihop det. Ett par episoder är så makalöst avancerade, i både foto, kuliss och regi att jag nästan häpnar. Andra går mig nästan förbi. Jag antar att det finns mängder av symbolik och undermeningar i Den Yttersta Domen men jag ids inte göra några efterforskningar. Jag vet inte om det skulle förbättra eller försämra upplevelsen av filmen. Kanske både och. Jag är i varje fall tacksam att jag såg filmen i en skön biosalong. Det vet jag, med säkerhet, förhöjde upplevelsen.

Monday, June 25, 2012

Nr 366: Motorsågsmassakern

Originaltitel: The Texas Chain Saw Massacre (1974)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: En kultfilm som för att vara en motorsågsmassaker har ganska lite av både motorsåg och massaker. Det mesta sker utanför eller skymt i bild och det är som de gamla grekerna sa: det som inte syns är det som skrämmer mest. Först efter 35 minuter sker det första mordet, helt utan musik eller andra ljudeffekter, men med släggan som planterats tidigare i Fordbussen i vilken ungdomsgänget färdas. Därefter hängs tjej upp på krok men sprattlar vidare, och får se sin vad jag antar är redan döde pojkvän bli antastad av motorsågen. Rullstolskillen och ytterligare en snubbe betas av och snart är det bara en tjej kvar, fastän det är halvtimmen kvar på filmen. Flykt genom fönster, in på mack, upp för trappor, ut genom fönster och upp på bilflak efter att ha lämnat truck driver Black Maria till sitt öde - vad det nu innebar.
Öppningsscenerna med åtkramande ljus över skelett -och likdelar, Hitchcockinstegen på insekter och de rapidklippta närbilderna på ögat är vad jag tar med mig. Och farfar så klart, som fått vänta så länge på vinden. Regissören Tobe Hooper fick senare förtroendet att regissera Poltergeist. Eller?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ja, vad ska man säga om den här... Bisarr och brutal men märkt av åren. Den extrema låga budgeten är påtaglig - det mesta verkar ha lagts på interiörer och rekvisita och mindre på skådespelarna. Den har ändå sin charm på det där amerikanska B-skräckfilmssättet där allt är förutsägbart. Ungdomsgäng, ensliga hus hus i öde område, halvnakna skrikande flickor, massor av övervåld. Den har ju sin kultstatus och kanske med rätta men kvaliteten är ju som den är. Intressant är att Museum of Modern Art i New York köpte en kopia av filmen direkt efter premiären och på filmfestivalen i London samma år utsågs den till bästa film. Motorsågsmassakern är liksom tidigare sedda Psycho och När Lammen Tystnar delvis baserad på seriemördaren Ed Geins historia.

Thursday, June 21, 2012

Nr 365: Sound Of Music

Originaltitel: The Sound Of Music (1965)
Filmen sågs på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En musikal till! Och kopplingen, kopplingen mellan de båda! Julie Andrews som spelar Maria i den här filmen spelade Eliza Doolittle i Broadwayuppsättningen av My Fair Lady. Rollen som Doolittle i filmversionen gick emellertid till Audrey Hepburn, som inte kunde sjunga tillräckligt bra utan blev dubbad av Marni Nixon, som ta mig fan har en roll som en av nunnorna i den här filmen. Istället för att få rollen i My Fair Lady fick Andrews spela Mary Poppins samma år (1964) och kammade hem en Oscar för bästa kvinnliga och året efter gjorde hon alltså Sound Of Music.
Von Trapp. Sju sjungande barn. Visselpipa och uppseendeväckande symmetriskt foto medelst 70 mm Todd-AO, till skillnad från My Fair Lady som använde Super Panavision 70. Vad det innebär förstår jag i dagsläget väldigt lite av, men det kommer bli kul att läsa det här om tio år. Jag upplever musiken som mycket mer trallvänlig och catchy i Sound Of Music än den i My Fair Lady. Å andra sidan känns Sound Of Music mycket mer strikt och stundtals ordentligt överspelad. Och scenen när lilla Gretl är sist upp för trappan av de sju barnen för att lägga sig - när Gretl, lilla Gretl, lilla söta Gretl, lilla knappt rentalande Gretl, lilla drillade förståndiga Gretl lägger sig med sin svagt läspande tunga innanför övre tandraden, lägger sig där i trappan och somnar in på sin egen arm. Det är då det stora barnskådespelerihatet rullar in.
Och tydligen ska historien, som alla historier, bygga på verkliga händelser. Och som alla historier som bygger på verkliga händelser ifrågasätts hur mycket historien egentligen bygger på verkliga händelser. Och som alla historier som ifrågasätts angående att bygga på verkliga händelser visar det sig att det är en hel del för att inte säga väldigt mycket som inte stämmer överens med det som kallas verkliga händelser. Det är en film. Som bygger på händelser.
Vackra alpbilder, trallande sånginslag och fint koreograferade dansnummer. Präktigt, tänker jag.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En musikal avlöser en annan och kopplingen dem emellan har vi fått redovisat för oss. Men att manusförfattaren till Sound Of Music, Ernest Lehman, även har skrivit manus till Segerns Sötma kommer nog som en överraskning för den enda som läser detta. Där replikerna i den filmen verkar vara skapade i ett slags amfetaminrus så är Sound Of Music å andra sidan präktighetens präktighet. Men det finns en exakthet i manuset som mycket väl spelar med både Rodgers & Hammersteins musikal och det omväxlande svepande och symmetriska fotot. Det här är ingen film som överraskar mig men min nyvunna känsla för musikaler gör att jag ändå måste tycka om den. Och hitsen radas ju upp lika sockersöta som de sjungande von Trapp-barnen. Jag såg förresten den svenska versionen av Sound Of Music på Göta Lejon i Stockholm i mitten av 90-talet med Tommy Körberg och Carola i huvudrollerna. Jag kunde låtarna redan då.