Sunday, October 27, 2019

Nr 785: Marketa Lazarová

Originaltitel: Marketa Lazarová (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Vad är det jag tittar på? Första vändan lämnar mig helt oförstående efter bara fem minuter. Jag kan inte hålla isär karaktärerna, jag begriper ingenting av en eventuell handling, allt blir bara ett flöde av olika arga människor, av våld, av lera, lort och smuts. Det är en färs av Ronja, Braveheart och Farmen. Några magnifika scener, fotografiskt, men hur många gånger ska man kunna hänvisa till "bra foto" under en livstid, utan att förklara varför man tycker så? Som att läsa en bok och rekommendera den med "vilket språk!". Redan under första titten lägger jag dock märke till några särskilda saker gällande fotot. Det är regelbundet återkommande en kamera som både gömmer sig och tjuvtittar. Bakom högra, grova grässtrån, bakom trädstammar, genom gluggar. Och vid åtminstone fyra tillfällen används en effekt som verkar handla om att kameran rör sig framåt samtidigt som den zoomar ut. Eller tvärtom rör sig bakåt samtidigt som den zoomar in. Resultatet blir en känsla av rörligt stillastående, en person som samtidigt avlägsnar sig och stannar kvar i bilden. Just effektfullt.
Filmen tar slut och jag känner mig tvungen att läsa om den på nätet. Den är ju trots allt framröstad till Tjeckiens bästa film genom tiderna. Hur kan det komma sig? Jag hittar lite olika texter och när jag har tagit mig igenom handlingen är jag helt förbluffad. Hur kan någon enda människa ens vara i närheten av att förstå alla dessa ingredienser, berättade på ett så experimentellt sätt? Jag ser om filmen en andra gång och vissa saker börjar falla på plats. Jag kan hålla isär de olika familjerna, klanerna, personerna. Jag kan skönja någon form av förståelse för handlingen, men fortfarande är det väldigt rörigt. Flashbacks utan förvarning, handlingar utan förklaringar, relationer vars sammanhang inte direkt skrivs på näsan, röster som känns väldigt burkiga och inte alls i samma rum som personerna de tillhör. Filmen tar slut igen och jag fortsätter söka på nätet. Jag hittar en essä av Tom Gunning, en professor i bland annat filmhistoria och jag läser och tröstas av att han skriver att han har sett filmen fyra gånger och fortfarande inte har allt klart för sig. Essän finns tydligen i DVD-nyutgåvan av filmen. Men han skriver bra och begripligt om filmen, jag tycker mig hitta och känna skelettet, trär några nycklar på knippan. Jag ser om den en tredje gång, och nu börjar det bli bra på allvar. När jag kan hänga med bättre i handlingen, när jag inte blir överraskad var femte minut. Det är fortfarande en extremt svårtillgänglig film, men den börjar bli spännande nu. Inte spännande för att jag inte vet hur det kommer gå, utan mer för att jag är nyfiken på hur den eller den scenen hänger ihop. Aha, det var så. Den rösten som hörs där tillhör en person som inte ens finns i bild. Den scenen här rör en händelse som inträffade tidigare, men som dyker upp nu för så berättas den här filmen. Som ett plockepinn. De korta textskyltarna mellan vissa scener skänker en viss hjälp istället för som tidigare förvirring. Det är en oerhört rå och brutal skildring av livet för många hundra år sedan. Definitivt ingen elektricitet eller golvvärme. Konflikter mellan familjer, religion, styren. Det känns nära och autentiskt, som att jag är där i leran, i kylan, i snön, bland vargarna, bland huggen, bland blodet. Efter tredje titten börjar jag fatta att det är mycket jag inte fattat, eller kanske missförstått. Jag påbörjar en fjärde vända, men den har jag inte slutfört. Det får räcka för nu. Men det här är definitivt en film jag aldrig kommer glömma. Eller i alla fall inte själva upplevelsen av att titta på den, och det är ju tyvärr det absolut sista jag vill göra, recensera själva upplevelsen, men jag saknar verktygen för nåt annat. Fint foto.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Tjeckoslavisk medeltid. 1200-talets Böhmen. En barbarisk tid. De hade det besvärligt på alla sätt eftersom det ständigt var vinter. Även på sommaren var det vinter på medeltiden. Männen hade tjocka pälsar medan då få kvinnorna hade mindre kläder på sig. Grannfejder var vardagsmat, även då. Men istället för arga lappar så kidnappade man och slog ihjäl varandra. Det fanns vargar också. I medeltidens Böhmen var även tidsuppfattningen annorlunda. Fram- och tillbakablickar förvirrade människorna. Det fanns ett nunnekloster högt upp på berget. Nära Gud. Dit ville Marketa Lazarová men det är ytterst oklart om hon överhuvudtaget klarade intagningsprovet. Det hela försvårades dessutom av en kidnappning och en våldtäkt. Marketa blev även oförklarligt nog kär i sin kidnappare. Nog för att han såg bra ut men ändå... På slutet gifter de sig, ögonblicket innan han dör och hon föder en son vilket innebär att klostret bara är ett minne blott. Det verkade vara en besvärlig tid helt enkelt.

Sunday, October 6, 2019

Nr 784: The Crying Game

Originaltitel: The Crying Game (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Öppnar med lågtempoklassikern When a man loves a woman och en flirt på ett nöjesfält, för att liksom direkt vagga in tittaren i tron att nu blir det heterolove för hela slanten. IRA tillfångatar brittisk soldat och skogsgömslar. Nedräkning: 3 dygn, sen skjuter vi. Fången och fångvaktaren bondar, och i det ingår att fången berättar för fångvaktaren om kärleken där hemma. Fotografi visas. Tjänst efterfrågas. Löfte avges. När det till slut blir dags för avrättning kommer första överraskningen; rule brittania anländer med fullt understöd, fången flyr - tillåts fly - men springer huvudstupa in i lastbil och dör. Där var jag nog beredd på ett annat scenario (det var jag inte, eftersom jag har sett filmen tidigare, men man får ju låtsas). Till exempel att fången flyr och sedan ska bli jagad resten av filmen för att han har sett ansiktet på IRA. Istället får fångvaktaren gå under jorden, efter att han tagit sig över vattnet, till Londontrakten, och börjar byggknega. Han söker som avtalat upp fångens kärlek för att berätta vad som hänt, men blir ganska omgående själv lite uppeldad och betuttad, och därmed kan han inte riktigt få ur sig det han kom för att leverera. Här känns det lite som en andra film har dragit igång. Inte alls dumt. Nu har det liksom glidit över till att handla om deras relation. Dags för en av de mer berömda twistscenerna som i alla fall jag vet om. Full frontal penis. Detta var vad det snackades om när filmen kom. Avslöjandet mottas inte helt utan konvulsioner; fångvaktaren spyr vasken full och får höra: "jag trodde du visste". Ilska och höjda ögonbryn. Men vänskapen överlever, blir starkare. Var ska filmen ta vägen nu? Jo, här dyker IRA upp igen. Överlevare från skogen i början av filmen har sniffat upp fångvaktaren och kräver att han ska utföra terror, mord. Annars ryker kärleken. Utpressning, förföljelse, tvång. Fångvaktaren får helt enkelt ta och berätta för kärleken om varför han kom dit i första taget. Nu är det de två mot världen. Det blir riktigt hårda handskar på slutet med automateld på öppen gata och lägenhetsskytte. Fångvaktaren tar på sig hela baletten, gör tid för kärlekens skull. De håller ut tillsammans där i besökssalen på fängelset till avslutningslåten Stand by your man.
Känns lite som tre filmer i en som mer eller mindre sömlöst glider över i varandra. Överraskande, utmanande, spännande. Eller som bartendern Cole säger, handduksputsande ett glas: "Vem känner till hjärtats alla hemligheter?".

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Har helt och hållet missat att se den här. Men nu i efterhand gör det inte så väldigt mycket. Den är dock ganska intressant, inte minst ur ett queerperspektiv. Och då menar jag inte bara Jaye Davidsons karaktär Dil utan ännu hellre Forest Whitakers rollfigur, den brittiske militären Jody som kidnappas som gisslan av IRA och sedan omkommer i ett flyktförsök. Det hela utvecklas till ett slags film noir i independentformat när Jodys kidnappare (Stephen Rea) söker upp "änkan" i London och inleder en relation med "henne". Men historien kommer ikapp. Visst är det fräckt och vågat men det lyfter aldrig riktigt. Det är åtrå, mystik och erotik blandat med den reella konflikten mellan Storbritannien och IRA. Känns kanske lite som effektsökeri även om jag inser att filmen definitivt har en målgrupp. Jag hör nog dessvärre inte till den tyvärr.