Monday, December 26, 2016

Nr 645: En Julberättelse

Originaltitel: A Christmas Story (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jamie.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Annandagsfilm på ny plats; Casa Jamie med all inclusive. Och maten och sällskapet får klart högre betyg än filmen. En klassiker från 1983 som jag aldrig hört talas om. Inte ens Technicolor, utan Metrocolor, även det ett nytt begrepp. Ett slags novellfilm, med olika berättelser som kretsar kring en av Ralphs (Peter Billingsley) barndomsjular, även om grundönskningen är att han vill ha ett luftgevär. Den är inte stereotyp som en vanlig mjukisjulefilm, men den är inte heller lika rolig som exempelvis Ett Päron Till Farsa Firar Jul. Roligast är nog lillebrorsan som kläs på så inåt helvete att han inte kommer upp om han ramlar omkull. Ja, och det är väl inte så jätteroligt. Årets sista film!

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ny filmplats i en annan del av stan. Julmiddag och julklappar hos Jamie. Fantastiskt initiativ. Och filmen då... En ganska fräsch julkomedi som har lite delar Ensam hemma, lite delar Päron till farsa. Inspelad under 80-talet men utspelas under 40-talet. Peter Billingsley är charmig i rollen som nioårige Ralph. Grundberättelsen är att Ralphie mest av allt önskar sig ett Red Ryder leksaksgevär i julklapp. Och hur intressant kan då det bli? Inte jätteintressant egentligen. Däremot är det små lustiga bihistorier som ramar in livet runt grabben - hundar, prydnader och överklädda småsyskon till exempel. Barnperspektivet är genomgående och för någon som inte helt är överens med barn på film så är det ändå helt okej. Kanske för att det bisarra vinner över det mainstreama.

Sunday, December 25, 2016

Nr 644: Kes - Falken

Originaltitel: Kes (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En studie i dressyr. Kolgruvemisär i mellanengelsk fattighåla. Föräldrar uppfostrar barn, barn mobbar varandra, lärare pennaliserar elever, människor tillfångatar djur. Idrottsläraren är spelare, domare och bödel i ett och njuter av att isduscha lervällingen av sina undersåtar. Så är han dresserad, så fortsätter han dressera. Så håller vi varandra och oss själva på behörigt avstånd från varandra, och oss själva. Skolrektorn, butiksägaren, mammorna - alla undrar de vart dagens ungdom är på väg. En lärare bryter mönstret, likt en captain oh captain lyssnar han på Billy (David Bradley) och får honom att berätta om sin dressyr av en tornfalksunge. Klassen sitter häpen och applåderar efteråt. I ett ögonblick av magnifikt samförstånd i det rangliga skjulet förlorar sig läraren och Billy i skönheten i falkens flykt och attacker, människans instinktiva respekt för detta djur, hur den seglar fritt över himlen. Fast den är ju inte så fri, tänker jag hela tiden. Den är ju infångad, och tämjd, även om Billy hävdar att det inte är så. Från början är linan grov och synlig, efter tillräckligt mycket dressyr i form av belöning, tillit och reprimander kan den fysiska linan tas bort, men först efter att längtan bort har transformerats till längtan tillbaka. Linans syfte uppfylls trots dess frånvaro.
Mycket vackert foto av falken i luften ackompanjerad av tvärflöjt. Socialrealistiskt så det svämmar över, men inte alls smetigt. Ordentlig tur att vi hade åtminstone engelsk textning, annars hade jag inte fattat ett skvatt av dialekten. Finfin prestation av Bradley.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ken Loach var en av mina stora favoriter kring sekelskiftet med filmer som Carla's Sång, Bröd Och Rosor och Mitt Namn Är Joe. Socialrealism med ett starkt politiskt medvetande. Filmer om den enskilda människans kamp men alltid med kollektivets rättvisa för ögonen. Kes är Loachs första långfilm och det är första gången jag ser den. Den är inte alls hans bästa film men en fin början på hans långa karriär. Den unge Billy lever i fattiga arbetarklassförhållanden i Barnsley tillsammans med sin mamma och äldre bror. Framtidsutsikterna tycks vara starkt begränsade till ett liv i gruvan. Hans flykt från den torftiga tillvaron blir när han hittar en falkunge som han fascineras av. Han börjar träna falken som han ger namnet Kes. Genom det stora intresset får livet en mening och en av de finaste scenerna är när Billy inför sina klasskompisar föreläser om falken och falkdressyr. Filmen illustrerar fint relationen mellan frihet och ofrihet. Billys starkt begränsade och ofria tillvaro speglas mot fågelns frihet och oberoende. Fast ändå inte? Även fågeln tämjs och dresseras. Billy hålls tillbaka av både penalististiska idrottslärare och den frustrerande brodern på samma sätt som Kes frihet begränsas av Billys längtan bort. Den outtröttlige Loach är numera 80 år och alldeles nyligen hade hans senast film Jag, Daniel Blake premiär.

Saturday, December 10, 2016

Nr 643: Ficktjuven

Originaltitel: Pickup On South Street (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Knepigt och rörigt om en ficktjuvad mikrofilm som innehåller amerikanska statshemligheter. Den ska inte få hamna i händerna på kommunister. Svartvitt och mörkblött i hamnkvarteren. Hårdhänta kyssar, en kallblodig ihjälskjutning och en massa skrymslen och vrår att gömma sig i. Regissören Samuel Fuller träffade vi senast i Shock Corridor, och nog finns det en liknande desperat nerv även i denna rullen. Den här Ficktjuven borde ju vara en inspirationskälla till den andra Ficktjuven, i alla fall minns jag själva ficktjuveriscenerna som snarlika varandra.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Jävligt bra början. Blickarna. Händerna. Visuellt och lekfullt. Närgånget. Kameran fortsätter vara intim genom hela filmen och skapar personliga porträtt. När Ficktjuven gjordes var kalla kriget i antågande och kommunisträdslan omsluter filmen som en våt filt. Grundstoryn är annars rätt spännande och skådespelarna levererar på det sätt jag kan förvänta mig av en noir från den här tiden. Men det blir tyvärr inte så intressant som jag hade hoppats. Tyvärr hackade nätet störande genom hela filmen så den 80-minuter långa rullen tog hela vägen från Arlanda till Ljusdal att se.

Sunday, December 4, 2016

Nr 642: Låt Tågen Gå

Originaltitel: Ostře sledované vlaky (1966). IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av filmerna som sorteras in i den så kallade tjeckoslovakiska nya vågen, där vi tidigare sett Det Brinner Min Sköna och Tusenskönorna. Kanske någon mer?
Låt Tågen Gå utspelar sig utelsutande på eller kring en så kallad järnvägsstation där det så kallade andra världskriget inte visar sig annat än genom tyska tågtransporter som passerar då och då. Däremellan ägnas tiden åt duvskötsel, raggningsknep och så kallad för tidig utlösning. Sista scenen är fenomenalt tragisk, och för i alla fall mina tanker till Hitchcocks Fåglarna Sjunga Kl 1.45. Kepsen vindrullar förbi de precis då ont anande.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Oscar för bästa utländska film minsann. Har ingen aning om konkurrensen men det känns som ett bra beslut. Låt Tågen Gå är en egensinnig blandning av komedi och tragedi med både erotiska och satiriska inslag. På den tjeckoslovakiska järnvägsstationen under andra världskriget får den unge Miloš (Václav Neckář) äntligen sin stinsuniform. Nu kan han stå på perrongen och slippa grovgörat. Han ser upp till den äldre kollegan Hubicka (Josef Somr), en bister rättshaverist som mest ägnar sig åt att jaga kvinnor. Miloš är förälskad i konduktören Máša (Jitka Bendová) men är för nervös för att ligga med henne. Förkrossad försöker han ta livet av sig. Under tiden passerar tyska ockupationstrupper järnvägsstationen som en påminnelse om att kriget ständigt är närvarande. I början av filmen är det mest underhållande iakttagelser och roande händelser men det övergår mer och mer i komplexiteter och tragik. Precis som titeln antyder så finns det en känsla av låt gå-mentalitet i berättelsen, en slags uppgivenhet och medveten underkastelse för det som pågår. Samtidigt finns det en ständig underton av motstånd och förlöjligande av överheten. Ett farsliknande jävlar anamma. Fotot är behagligt och perrongscenerna är fantastiskt fina. Det var en fin upplevelse på tåget norrut.

Wednesday, November 30, 2016

Nr 641: Man Bites Dog

Originaltitel: C'est arrivé près de chez vous (1992). IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Länge sen jag drog till med ett riktigt högt betyg, men känns det så så känns det så. Fyra filmskolestudenter bestämmer sig för att göra en film, och det blir en film om att göra film. Huvudkaraktären Ben är en sociopsykotisk vardagsmördare som både slumpvis och snillrikt tar sina offer av daga. Ett filmteam följer honom för att till en början bara dokumentera hans förehavanden, men efter ett tag blir de indragna (alternativt släpper in sig själva) i handlingen och börjar hjälpa till med mördandet. Till slut är de sponsrade av Ben och bistår honom i allt.
Man Bites Dog är brutal med sina svartvitkorniga och grafiska mord, men framför allt är den brutalt komisk med några riktigt minnesvärda scener; exempelvis när Bens filmteam träffar på ett annat filmteam nere i en källare, som uppenbarligen är ute i samma ärende. Detta filmteam använder dock videokamera, medan Bens team har riktig film. Avrättning följer. Lika lustigt när kameran och ljudet inte är på samma ställe, och man får följa en regidiskussion i ett trapphus. Det är så oerhört skickligt fångat och nöjer sig inte med en skakig kamera för att ”efterlikna” en dokumentärfilmsinspelning. Alla Bens utläggningar om allt och inget; han är expert på allt från arkitektur till kärlekspsykologi. Regissören vid bordet som vid två olika tillfällen gråtande bedyrar att resten av filmen ska göras till minne av de ljudtekniker som blivit dödad i tjänst; en blinkning till trummisdöden i Spinal Tap.
Jag upplever att filmen aldrig hade funkat om inte huvudkaraktären spelats av Benoît Poelvoorde. Precis som jag upplever att The Office inte funkar utan Ricky Gervais, eller Guns n`Roses inte funkar utan Axl. Ibland står stjärnorna rätt och Man Bites Dog är en uppfriskande misär mitt i livet.
Originalpostern (den som är på bild i detta inlägg) med en napp byttes ut mot en med löständer i övriga världen. I Sverige totalförbjöds filmen. Really?


Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Man Bites Dog är en mycket märklig historia. Filmad i svartvitt med skakig handkamera och utan pålagt ljud eller någon musik liknar den en dokumentär i sitt format. Handlingen kretsar kring Ben (Benoît Poelvoorde), en narcissistisk seriemördare, som överallt följs av ett filmteam som dokumenterar allt han gör. Till och med hjälper honom bli av med liken. Ben är alldeles uppenbart galen medan filmskaparna framställs som naiva åskådare. Det känns som att filmen på något sätt vill kommentera relationen mellan en sensationslysten publik och en överdriven våldsjournalistik. Åskådaren placeras direkt i handlingen. Och bidrar till och med till skapandet av den. Men till skillnad från Henry - En Massmördare så finns det ett underhållande och emellanåt komiskt lager i filmen. Obehaget i de extrema våldsskildringarna fördunklas tyvärr av den bisarra presentationen. Ändå en intressant film som skiljer ut sig.

Saturday, November 19, 2016

Nr 640: Tabu

Originaltitel: 御法度 (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på ? hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga? Kanske beror det på den bristfälliga textningen, men jag fattar inte mycket av handlingen i den här rullen. Det handlar om en slags samurajskola i Kyoto på 1800-talet. Och om sexualitet; homo, hetero och bi. Och en centralfigur i historien är den unge och lite androgyne Kano (Ryuhei Matsuda), som påverkar både lärare och elever på skolan. Många vill ligga med Kano, men Kano vill inte ligga med nån. Dock känns det som att det finns enormt mycket mer och fler bottnar i det här. Men jag fattar det inte, jag hänger inte med. Intrigen verkar spännande, det ser man ju på skådisarnas uttryck och rörelser. Det sker avgörande saker och på slutet verkar det som att det till och med blir en upplösning, som en thriller liksom. En gåta får sitt svar.
Regissören Nagisa Oshima verkar vara i samma klass som Kurosawa, men mycket mer provokativ. Allt bara verkar när det gäller den här filmen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Såpa i samurajmiljö. Det är mitten av 1800-talet någonstans i Japan och milisen ska välja ut nya rekryter. På den uteslutande manliga skolan tränas de unga männen i den ädla stridskonsten för att bli fullvärdiga samurajer. På pappret upplagt som en en klassisk kämparfilm, en manlighetsuppvisning. Men titeln avslöjar något annat. Undertryckta känslor och sexuella spänningar flyter snabbt upp till ytan och kampen blir en åtrå mellan de unga männen. Så långt är jag med, men sen tappar jag greppet. Det här är en sån film som emellanåt dyker upp i det här projektet, en sån film som på ytan känns bedrägligt enkel men som egentligen skulle behöva en guidebok. Eller åtminstone delas upp i mindre avsnitt för att kunna diskutera mellan varje del. Det här är en film jag vill gilla men som dessvärre inte fångar mig. Nagisa Oshima har en film till i boken, den erotiska Sinnenas Rike från 1976 som totalförbjöds i vissa länder. Det känns som att han spelar på vissa teman den där Oshima,

Wednesday, November 16, 2016

Nr 639: The Killer

Originaltitel: 喋血双雄 (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Trigger happy male bonding, slowmobromance, åttiotalsskimrande loveballader. Snut och yrkesmördare; två flyktingar korsar varandras spår, lite Heat, men där Pacino och De Niro inte riktigt släpper in varandra på livet öppnar Yun-Fat och Lee upp hela registret inför varandra. Och som en Ekelöfsk jungfru mitt i detta den förblindade Jennie (Sally Yeh), som behöver en ny hornhinna, och det är samvetskvalade kriminella stålar till denna hornhinna som Yun-Fat är på jakt efter och han jagas i sin tur av Lee. Spända close up rangekonfrontationer med liksom stelopererade pistolarmar där tiden stannar till varvas med långsamt dansande magasinstömningar; ett slags poetiskt drömskt over the topvåld som jag både kan skratta åt och fascineras av. The Killer är en solklar inspirationskälla för Tarantino och exempelvis De Hänsynslösa, men den har också lånedrag av exempelvis Den Gode, Den Onde, Den Fule och när Yun-Fat blir blind på slutet tänker jag på Oidipus blödande ögon. Det trodde han inte, den gamle Sofokles, att det i framtiden skulle sitta bloggare och parallellera hans drama med en Hong Kong-rulle. Kan du förresten svaret på gåtan (utan att googla) som Oidipus fick ställd till sig av sfinxen? ”Vad är det som först går på fyra ben, sedan två ben och tills sist tre ben?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Pumpskjutande romantisk superaction om den sentimentala yrkesmördaren Ah Jong (Chow Jun-fat) som av misstag skjuter bort hornhinnorna på sångerskan Jennie (Sally Jeh). Det blir upptakten till en hisnande såpopera av kärlek, ärbarhet, blod, svett och tårar samt en jädrans massa stunts. Jong och Jennie förälskar sig i varandra men den verkliga kärlekshistorien är mellan Jong och den tuffa snuten, Li Ying (Danny Lee). I dimmigt musikvideoljus hittar de båda protagonisterna varandra i ömsesidigt samförstånd. The Killer (som egentligen har det mycket mer passande namnet Två Hjältars Blodsutgjutelse på originalspråk) är serietidningsliknande i sitt format och det är alldeles uppenbart att den har inspirerat regissörer som Tarantino och Rodriguez

Saturday, November 12, 2016

Nr 638: Den Stora Flykten

Originaltitel: The Great Escape (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En häpnadsväckande historia om krigsfångar som gräver tunnlar. Ju mer jag efterforskar, desto mer inser jag att filmen skiljer sig en hel del från den så kallade verkligheten, trots bedyrandet från filmskaparen i början av rullen. Men så ska det väl vara, dikt och verklighet är en oöverträffad kombination. Nästan tre timmar, varav kanske två inne i lägret och en utanför, när fångarna på olika sätt försöker ta sig vidare med tåg, buss, kapade flyg och stulen motorcykel. Steve McQueen gjorde inte bara sina egna stunts (förutom det stora hoppet över taggtråden), utan hoppade även in som tysk förföljare, vilket i filmens underbara värld innebär att han i vissa sekvenser faktiskt jagar sig själv.
Scenerna nere i tunnlarna med småvagnarna är en av behållningarna med filmen - i alla fall jag får en känsla av att ”ja, så där såg det nog ut, så där höll de nog på”. Kan inte ha varit lätt för Charles Bronson som tydligen led av klaustrofobi på riktigt. Jordsmugglingen i byxorna användes senare i Nyckeln Till FrihetRichard Attenborough gör en ärrad dubbelgångare till Lars Ulrich. Samme Attenborough som regisserade Gandhi, vilket jag inte hade en tanke på under filmens gång. Kul att Jamie var med också. Han gav den en rak trea.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Tre tunnlar ska ta de brittiska och amerikanska fångarna ut ur ett tyskt fångläger under andra världskriget. Tunnlarna får namnen Tom, Dick och Harry. Det ska bli den största rymningen någonsin. Och det framgår med all önskvärd tydlighet redan i inledningen när en högre amerikansk officer gör klart för tyskarnas Luftwaffe att det är varje officers plikt att försöka rymma. Det som förvånar mig mest är hur de överhuvudtaget kunde bygga dessa tunnlar utan upptäckt. Det känns som att fångarna fick leva ganska mycket sitt eget liv i lägret, hade fester och levde rätt gott. Jag tänker att det beror på att de var officerare och att dessa enligt någon slags hederskodex ska behandlas väl. Men jag vet inte. Den första halvan ägnas åt livet i lägret, planering, byggande och några halvhjärtade rymningsförsök. Allt presenteras i familjevänlig och lättsam technicolor. Det är matinékänsla. Därför blir jag överraskad när en fånge i plötslig ångest försöker klättra över taggtråden och kallblodigt skjuts ner av vakterna. Andra halvan av filmen, efter The Great Escape, får vi följa de som lyckas när de sprids åt olika håll. Även här skaver det lite när tyskarna, efter tillfångatagandet, avrättar 50 personer. Det passar liksom inte in i filmens underhållande format. För övrigt finns det inte en enda kvinna som har replik i filmen. 

Wednesday, November 9, 2016

Nr 637: Network

Originaltitel: Network (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT på TiVo hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: TV-bolaget UBS lider av låga tittarsiffror, och med två veckor kvar på jobbet lovar nyhetsankaret Howard Beale (Peter Finch) inför rullande livekameror att begå självmord i direktsändning nästkommande vecka. Publiktillströmningen blir exceptionell, och här nånstans, efter en halvtimme börjar jag oroa mig för att detta ska vara hela filmen. Oron visar sig vara obefogad, då detta bara är insteget till en svarthumoristisk beskrivning av hur jakten på tittare och reklampengar innehåller krokar av cynism, överlikgående, otrohet, brutna vänskapsband, fräna lögner och bittra sanningar. Beale får en egen show där han kan trumpeta ut all sin ilskna vrede och få nationens befolkning att primalskrika ut sitt livsmissnöje genom fönstret. ”I´m as mad as hell, and I´m not going to take this anymore”. I bakgrunden florerar en sierska, en ekumenisk frihetsarmé, nån slags bekännelsepräst om jag minns rätt - och det underbara är att man inte får reda på nästan någonting om dessa inslag i TV-hysterin.
En av de finare scenerna tycker jag är när den bedragna och på vippen att bli lämnade hustrun (Beatrice Straight) skriker och gråter sig till ett avstånd till sin man, för att när det har lugnat sig en smula möter honom i ett tillfälligt kav lugn och en försäkran att hon inte kommer ge upp honom så lätt. Ja, jag tycker att hon gör den bästa prestationen i hela filmen med den rolltolkningen.
Avrättningsslutet i fyra delar på skärmen knyter an till början där fyra olika skärmar visar nyhetsuppläsare. Väldigt intressant rulle så här 40 år efter att filmen gjordes och dagen efter valet i USA, där hela valrörelsen ju handlat mycket om attacker, hot och löften via TV. När vi började det här projektet var Bush den yngre president. Vi har tagit oss genom två mandatperioder med Obama och kommer eventuellt se både en och två nya amerikanska presidenter svära eden innan vi gör bokslut.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag var två år när den här filmen gjordes. Jag har ingen aning om hur TV-branschen såg ut då. Antar att jag till och med var för liten för att titta på Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag minns Boktipset. Doktor Snuggles. Jalle, Julle och Hjulius. Jag minns de östeuropeiska animationerna. Professor Balthazar. Ofarliga och tillrättalagda. Men vad vet jag vad som pågick bakom kulisserna. Och vad vet jag vad som egentligen drog mig till TV:ns magiska värld. Jag skulle kunna skriva något om att Network var före sin tid, att det är en häcklande framtidsvision om en rutten bransch där de moraliska gränserna ständigt flyttas. Men det mest intressanta med Network är inte skildringen av giriga producenter och profiterande TV-bolag utan hur den blir en obehaglig spegel. Vi som tittar. Vi som gång på gång återvänder till de rörliga bilderna. För att underhållas, bli tröstade, för att äcklas och fascineras. Vi som föder denna industri genom vår passivitet. En anonym massa. Det är vi som är de egentliga centralfigurerna i detta skådespel (även om både Dunaway och Holden gör helt okej insatser). Mot bakgrunden av det amerikanska presidentvalet, TV-bolagens tarvlighet och det journalistiska spelet så känns filmen mer aktuell än någonsin. Det är sällan en film har varit så vältajmad.

Saturday, November 5, 2016

Nr 636: Prinsessan Mononoke

Originaltitel: もののけ姫 (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Animerad film är verkligen inte min bästa gren, men av de två filmer i boken som är gjorda av den levande legenden Hayao Miyazaki tycker jag definitivt bäst om Spirited AwayPrinsessan Mononoke innehåller fantastiska bilder, en som särskilt satt sig är den när Ashitakas  hornförsedda riddjur vadar genom vattnet och hur färgerna är olika beroende på det som är under och över vattenytan. Jag vet inte varför det har satt sig, jag fick bara nån slags tanke om att det kanske oftast brukar gestaltas genom att den del som är under vattnet inte ens syns. Det var väldigt fint i alla fall. Mycket avhuggna armar och huvuden och en känsla av att rullen  liksom håller på för länge; eftersom jag inte är ett jättefan så tröttnar jag till slut på alla vändningar, och då spelar det ingen roll hur vältecknat det är. Låt skogen vara, eller ta i alla fall hand om den och resurserna bättre. Och ta hand om varandra. Och er själva. Inte mycket att anmärka på vad gäller filmens budskap. Men det får man väl inte säga i den här djävla bloggen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Animerad vuxensaga som inte når upp till Spirited Away. Det är lite för krävande, lite för omständigt, lite för komplext och lite för långt. Däremot är det snyggt, magiskt och stundtals spännande. Det är klassiska element som prinsar och prinsessor, goda och onda, men Miyazaki problematiserar detta på ett fint sätt genom ett väl sammansatt karaktärsbibliotek där varje figur är mer än bara ond. Eller god. Varje varelse har ett berättigande, inte bara som bifigur. Det är fint på nåt sätt. Liksom filmens budskap. Fint. Nog så.

Saturday, October 29, 2016

Nr 635: Skälmarnas Marknad

Originaltitel: Beat The devil (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Clarion Collection Hotel Helma i Mo i Rana och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Uranfars i italiensk kustby med Humphrey Bogart, som jag i och för sig tycker ligger i lä skådismässigt i den här rullen där kvartetten Morley, Lorre, Underdown och Barnard är den stora behållningen. De fyra känns som ett delikat destillat av filmhistoriens alla kufar och skumraskare; den både kroppsliga och sinnliga variationen dem emellan håller ihop den här filmen som ett skrattkitt. Favoritreplikören är O´Hara (Lorre) som levererar godbit på godbit, exempelvis: ”Time. Time. What is time? Swiss manufacture it. French hoard it. Italians squander it. Americans say it is money. Hindus say it does not exist. Do you know what I say? I say time is a crook.”
I övrigt lite svårt att hänga med i svängarna i vanlig ordning, liksom bilen som kallepåjulaftonkör av sig själv ner för serpentinvägarna och sen i filmens absolut mest imponerande scen slowmovoltar 360 ner i vattnet. Helt makalös scen, och jag skulle gärna veta mer om hur den gick till att genomföra. Det är ju verkligen inte så att den var nödvändig för varken handling eller estetik. Det hade gott och väl räckt med ut genom muren och kanske en liten explosion eller liknande. Men här blev det andra bullar.
På slutet över till Afrika och allra sist punchlinjen som bara fick mig att höja på ögonbrynen i besvikelse. Jaha, liksom.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: När jag läser på lite så känns det som att förutsättningarna skulle vara mycket goda för en film i min smak; en samproduktion utanför de etablerade filmbolagen vilket vittnar om en större konstnärlig frihet, manus av Truman Capote, regi av John Huston (som så här i efterhand ändå har gett mig en del sköna filmupplevelser) och en karaktärsduo bestående av Peter Lorre och Robert Morley. Partnerbytet mellan Billy (Humphrey Bogart), hans fru Maria (Gina Lollobrigida), samt semesterparet Harry (Edward Underdown) och hans fru Gwendolen (Jennifer Jones) är en bihandling men ger filmen en vågad fräschör. Trots uppställningen och trots att filmen vågar ta ut svängarna emellanåt är är det något som skaver. Kanske svänger den lite för yvigt för att kunna nå sin fulla potential. Kanske är det helt enkelt lite för mycket fars för min smak. Längden, tempot och kvickheten gör ändå Skälmarnas Marknad till en liten godbit, en liten kaka man kan unna sig till förmiddagskaffet.

Monday, October 24, 2016

Nr 634: Bull Durham

Originaltitel: Bull Durham (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Basebolldramakomedi med Kevin Costner, Susan Sarandon och Tim Robbins. Man slutar aldrig förundras över vad som dyker upp i den här boken. En riktig åttiotalare med den gamle räven i gamet, den unge uppstickaren och kvinnan dem emellan. Skruvbollar, home runs och barhäng pudrar denna säsongsberättelse där kärleken till spelet - även i de lägre divisionerna - innefattar vinster och förluster, och att man ibland måste ge upp vissa saker för att hitta vägen. Ett ganska skönt tempo med en blandning av förlösande repliker och riktigt patetiska love scenes; jag tänker främst på badkarsscenen med Costner och Sarandon där det skvalpar över så man rodnar hela vägen till pitcherkullen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En dussinrulle från 80-talet var första känslan. Och den andra känslan också faktiskt. Och vid närmare eftertanke så tycker jag nog det fortfarande. I ett filmår som gav oss klassiker som Dekalogen, Rain Man och Cinema Paradiso så är Bull Durham en rätt blek historia. Susan Sarandon som den intellektuella promiskuösa baseballgroupien Annie är dock riktigt bra. Framför allt är det skönt att se en stark kvinnlig karaktär ta för sig. Tim Robbins som den korkade Nuke fäller några sköna kommentarer emellanåt. Kevin Costner som veteranen Crash Davis måste man däremot säga är den svagare spelaren i det här laget. Filmen handlar om baseball. Och kärlek. Och livet. Men mest baseball. Och det är ju ärligt talat inte så himla kul. Kanske för att jag inte fattar så mycket av spelet. Jag tänker mest på Frank Drebin i Den Nakna Pistolen från samma år när jag ser domaren och spelarna på plan. Då skrattar jag lite.

Sunday, October 23, 2016

Nr 633: Ran

Originaltitel: Ran (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Supporterföreningarna till Östersunds FK, Malmö FF och AIK (alternativt BK Häcken, alternativt IF Elfsborg) möts i brutala uppgörelser förlagda till den japanska landsbygden på 1500-talet. Första borgen - Swedbank Arena - utryms på grund av bengaler och bangers. Här gör Tobias Sana en fin insats som förste spjutkastare. De blåvita Ultras blir förargade och beger sig mot andra borgen - Friends Arena - där det blir holmgång och slagsmål med gulsvarta Black Army. Insmugglade knivar och svärd viner över bänkraderna. Efter fighten tar de en nudelsoppa tillsammans och bestämmer sig för att ta sig upp till tredje borgen - Jämtkraft Arena - där rödsvarta Falkarna som bäst håller på att planera nästa discotifo. Det blir fullt ställ på B-plan, alla möter alla och till slut ryker det bara lite skoningslöst ur resterna av Restaurang Hörnsparken. Då lyser himlen upp i ett hologram, fram på den svarta nattskivan över A-läktaren träder Bill Shakespeare med en döskalle i ena handen och tre pilar i den andra. Över Norra Stå uppenbarar sig Akira Kurosawa och inom kort utkämpar de båda giganterna en hänsynslös debattbattle i mittcirkeln på A-planens snöpudrade konstgräs. Kindberg utdömer remi - alla lika - varpå alla inblandade åker upp på Stadsdel Norr och kör en studiecirkel i "hur du bedrar även dina närmaste”. Brutus finns med på länk.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Efter ett misslyckat självmordsförsök fem år tidigare gör mr Kurosawa revansch med en storslagen pjäs. Med lite ekonomisk hjälp från fansen vill säga. Lucas och Spielberg. Eller om det var Coppola. Nåväl, Kurosawa ägnade 10 år åt att göra varje scen i storyboarden som målningar. Tillsammans med Emi Wada designade han dessutom alla 1 400 rustningar som används i filmen. Och så regisserade han naturligtvis. Det är fan inte illa pinkat av en 75-åring. I likhet med Blodets Tron så är även Ran byggd på ett verk av Shakespeare. Här är det Kung Lear som är förlagan. Det går ont för härskaren Hidetora efter att han har delat upp sina ägor mellan sönerna. Plötsligt är han inte välkommen någonstans och det konspireras åt alla möjliga håll. Det är liksom alla mot alla. Lite som att spela Risk. Farsan själv vandrar runt på berg och slätter som en vålnad, plågad av samvetskval och felaktiga beslut. Det kan inte vara lätt tänker jag. Ran är long-shot och det är wide-screen och det är dramatiskt så det visslar om kimonon. Och det är inte alldeles lätt att hänga med i familjedramat men det blir å andra sidan aldrig tråkigt. Den ena och egentligen enda krigsscenen, dramatiskt ackompanjerad av tystnad, är en filmisk pärla. Arigatō Akira.

Saturday, October 22, 2016

Nr 632: David Holzman's Diary

Originaltitel: David Holzman's Diary (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Vimeo av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: David Holzman (L.M Kit Carson) börjar filma sin vardag i syfte att själv förstå den; ett försök att närma sig sanningen. Inspirerad av Jean Luc Godards uttalande att ”film är sanning 24 gånger i sekunden” laddar David sin Eclair 16 mm-kamera (en av två kameramodeller som användes vid inspelningen av duschscenen i Psycho) och sin Nagra-bandspelare för att kunna fånga, redigera och systematisera allt han gör och säger. Det går inte riktigt som han har tänkt sig; ganska snart övergår den första nyfikenheten i ett slags tvångsbeteende som i sin tur börjar gränsa till besatthet. Flickvännen Penny (Eileen Dietz - som sex år senare gestaltade den besatta delen av Megan i Excorsisten) lämnar honom efter att han smygfilmat henne naket sovande på sängen. David börjar filma främlingar på stan, på tunnelbanan, genom fönster. Han ringer Penny och får luren i örat. Han ringer grannen medan han filmar henne. I en fantastisk hemmamiljö med oändliga spegelbilden bubblar frustrationen upp och David börjar prata med sina ”vänner” kameran och bandspelaren och beskyller dessa för att ha tvingat honom till allt dokumenterande. Strax efter det är det liksom dags att sluta. Bidde ingen sanning.
Regissören Jim McBride och hans medhjälpare har fått till en väldigt intressant och framförallt välgjord film - jag tänker att denna rulle måste vara enormt välplanerad och strukturerad för att verka så loose - som utforskar, dissekerar och leker med dokumentärbegreppet. Senare, 1983, gjorde ovan nämnda Carson och McBride en remake av just Godards Till Sista Andetaget. Allt hänger ihop.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag ser framför mig hur David Holzman's Diary rullas upp på olika filmutbildningar världen över. Eller nja, västvärlden över kanske. Hur knyter filmen an till den franska nya vågen? Vilka grepp använder sig filmskaparna av för att göra publiken delaktig? Vad är egentligen dokumentär och vad är fiktion och vad är skillnaden däremellan? Diskutera i smågrupper. Det är frestande att ge mig in i mockumentaryträsket och relatera till Blair Witch Project och andra docufictions. Därför slutar jag nu innan det händer. Allt som allt är det en skicklig skapelse som presenteras.

Tuesday, October 18, 2016

Nr 631: Stalker

Originaltitel: Stalker (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Kameraarbetet, bilderna, det dröjande tempot och skiftningarna mellan sepia och färg - allt det är fantastiskt. När det gäller handlingen vill, verkligen vill jag förstå mer än vad jag faktiskt gör. Jag vet inte riktigt varför det behöver vara ett kriterium för att uppskatta en film, men så känns det i alla fall den här gången. Jag tror att jag skulle behöva en egen stalker som lotsar mig igenom den här filmen, som visar och förklarar vissa saker. Vi kan stanna upp och betrakta detaljer, diskutera sammanhang och analysera dialogen. 
Zonen är det attraktiva, målet med resan, det är där, i Rummet, alla innersta önskningar uppfylls. Zonen vaktas, man beskjuts om man försöker ta sig dit. Vetenskapsmannen har med sig en bomb för att förstöra Rummet så att inga onda krafter lägger rabarber på det. Vid ankomsten till Rummet går de dock inte in. Det blir bråk. Det ringer. Det regnar. Är rummet en illusion? Var målet inget mål, var resan, försöket, utforskandet grejen? Frågorna, ifrågasättandet, uppgivenheten, tvivlet, tron, framförallt tron, diskussionerna, samtalen, monologerna i gyttjan. Törnekronan, de fallna korsen. övergivenheten. Bevittnar vi en inre resa, en private investigation för att prata med Mr Cohen (sov gott)?
142 klipp på 163 minuter. Bra snitt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Tarkovsky igen. Men här känns det lite för svåråtkomligt för min del. Den mest intressanta diskussionen efter filmen handlade om ordet stalker. Är inte det en förföljare typ? Men här är det snarare motsatsen. En slags vägvisare. Guide. Ett slags medium. Fattar ingenting och får inga ledtrådar någonstans. Nåväl. Filmen bygger, i likhet som Solaris, på en sci-fi-roman, Picknick vid vägkanten, och vi får följa ett sällskap på en sällsam resa. Stalkern (Aleksandr Kajdanovskij) ska leda en författare och en vetenskapsman in i Zonen, ett förbjudet, militärbevakat område där det ska ha kraschat en meteorit. Eller något annat utomjordiskt fenomen. Vem vet? I den förrädiska Zonen finns Rummet där människans innersta drömmar går i uppfyllelse. Men i Zonen dör även människor. Det är upplagt för ett spännande äventyr. Under nästan tre, mycket långsamma, timmar, med långa tagningar och begränsad dialog följer vi sällskapet genom Zonen. Det är snygga scener och foto, meditativt och eftertänksamt. Och under de rostiga ruinerna händer det säkert massor. Men det når mig inte. Det känns som att det är nåt religiöst över det hela också. Jag vet inte. Och till skillnad från Solaris så blir det aldrig spännande. Tyvärr. Det kanske är en film som växer med tiden. Frågan är dock om jag orkar ge mig i kast med den ännu en gång.


Monday, October 10, 2016

Nr 630: En Plats I Solen

Originaltitel: A Place In The Sun (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: George (Montgomery Clift) börjar liftande vid vägkanten i vit t-shirt och tar sig med hjälp av en tweedkostym in i sin farbror fabriksmagnatens lilla baddräktsimperium. Vid löpande bandet träffar han och börjar mot alla regler umgås med arbetarAlice (Shelley Winters). De blir ett förutsägbart par, där de slående gnistorna lyser med sin frånvaro. In i leken skrider istället den magnesiumbländande kändismissen Angela (Elisabeth Taylor) som det skvallras om på tidningssidorna. George och Angela omfamnar - utan att Alice vet om Angela och utan att Angela vet om Alice - en djup förälskelse och vilja att spendera resten av sina liv tillsammans. Det är närgånget och teleobjektivt intima kyssar och löften om evig kärlek. I samma veva avslöjar Alice att hon är gravid. George blir inte helt överlycklig av beskedet och börjar mer eller mindre ofrivilligt att umgås med tankar på att dränka Alice för att bli av med bekymret. Dubbelspelet och slalomåkningen når sin kulmen i en ranglig eka på en öde sjö, där både George och Alice plurrar, och exakt vad som händer sedan lämnas åt tittarens fantasi. Dock var det sista gången vi såg Alice i livet. Rättegång följer. George pressas, förnekar men döms till döden. Angela gör ett sista besök i cellen och bedyrar sin kärlek till George, som börjar sin sista vandring mot elektriciteten. Ett olyckligt slut.
En Plats I Solen är en sådan där pärla som helt plötsligt bara ligger där i det vardagliga ostronet. En fantastiskt välgjord film med Clift och Taylor som det vackraste och mest strålande par jag nånsin sett på film. Det blir liksom aldrig drypromantiskt, det känns hela tiden naturligt och lite vemodigt. Tre personer som stöts mot varandra och försöker hantera en kärlek som blir omöjlig på olika sätt. Stunderna av obekväm tystnad varvade med längtansfull åtrå, fångade på så exakt avstånd av den stilla, iakttagande kameran. Bildövergångarna som flyter in i varandra som ett slags vattenbroar. Filmen rör sig in i mörkret som ett magnetskenat nattåg och det vibrerar så där avlägset i rälsen långt efter att det passerat.
Regissören George Stevens började som fotograf och gjorde mer lättsamma rullar, men efter att ha tjänstgjort under andra världskriget med att filmdokumentera bland annat landstigningen vid Normandie och stängningar av koncentrationslägren ägnade han sig därefter åt mer djuplodande arbete. Det här är definitivt en topptiofilm av alla vi sett hittills, och den är väl värd sin plats. I boken.


Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En fantastisk pärla på alla sätt vilket också Oscarsregnet vittnar om. Ett melodram som blandar klass och kön på ett trovärdigt sätt utan att tappa det romantiska underhållningsdramat som naturligtvis måste finnas i en amerikansk blockbuster från 50-talet. George Eastman (Montgomery Clift) kommer från fattiga förhållanden där den djupt religiösa familjen livnär sig som musicerande gatupredikanter. Han söker lyckan i stan och finner sig snart i ett komplicerat triangeldrama. Vid sin farbror fabrikägarens löpande band inleder han ett förbjudet förhållande med arbetarflickan Alice (Shelley Winters) men det dröjer inte länge förrän han inviteras till farbrorns finare salonger där han träffar den självsäkra och vackra Angela (Elizabeth Taylor). Det blir en kärleksaffär som slutar olyckligt för alla. Samtliga karaktärer är omsorgsfullt gestaltade. George är en rörande och naiv figur som vill göra gott i livet, Alice är den desperata och svartsjuka flickan som vill ha ett gott liv medan Angela är den förföriska lycksökerskan som lever det goda livet. Regissören George Stevens kombinerar det intima och sensuella fotot med starka kontraster och med ett bra tempo, en stark dialog och en intim berättelse så är filmen är mycket fin överraskning. En amerikansk tragedi heter romanen som filmen bygger på och boktiteln i all sin enkla tydlighet fångar essensen av filmen. Det är sällan en Hollywoodfilm från den här tiden smärtar och engagerar så som En plats i solen. 



Saturday, October 8, 2016

Nr 629: Solaris

Originaltitel: Solaris (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube och Fmovies hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En film som fick mig att läsa boken den är inspirerad av. Jag kan definitivt förstå den polske författaren Stanislaw Lems missnöje med filmen; den är minst sagt en tolkning. Själv tycker jag båda är mycket bra. Filmen är drömskt långsam med en underliggande ovisshet som gnager hela tiden. Vad är det där rymdhavet för någonting? Vad är det som händer med människorna på stationen Solaris? Vilka är det som går igen hos besättningen? Varelser av minnen, sorg, samvetskval och döda drömmar. Är de där för att hjälpa de levande att komma över, ta sig vidare? ”Vi behöver inte andra världar, vi behöver en spegel”. Slutet känns märkligt; det är nog det enda jag hade velat byta ut mot bokens, om jag hade kunnat.
Tarkovskys bästa hittills tycker jag (detta skrivs efter att vi har sett Stalker).

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ett meditativt rymdepos som replikerar på Kubricks År 2001. Psykologen Kris (Donatas Banironis) reser till en rymdstation som kretsar över planeten Solaris för att förstå och utvärdera mystiska händelser på stationen. Människor har dött, andra har blivit galna. Ett litet sällskap finns kvar på stationen. Under dem finns Solaris som ett pulserande hav. Omedelbart börjar saker hända runt Kris. Hans länge sedan döda hustru Hari (Natalja Bondarchuk) dyker upp och Kris börjar förstå att Solaris kan återskapa minnen, inte bara som tankebilder eller illusioner utan som fysisk materia. Långsamt skapas öar av medvetande i Solaris stormande hav. Tarkovsky utforskar spänningen mellan fantasi och verklighet med vidfilmsformat och långsamma tagningar. Med ytterst små medel, ett fåtal scenografier och utan specialeffekter lyckas han skapa en storslagen film som till skillnad från Kubricks visuella svulstighet i År 2001 lyckas beröra.