Saturday, April 29, 2017

Nr 663: Ice Storm

Originaltitel: The Ice Storm (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Västgården i Gåxsjö och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Swing time! Tacksägelsedrama på 70-talet med en mängd kända ansikten. Frodo är där, Spindelmannen är där, Fantastiska Fyran är där, Ellen Ripley är där, delar av TomCat är där och triggerhappyOtto från En Fisk Som Heter Wanda är där. Det varnas för kyligt väder och det verkar inte gå så bra för Nixon, antar att det är Watergate. Det krackelerar i både relationer och isbitsbehållaren när vardagsdrinkarna blir allt fler och allt starkare. På nyckelpartyt blir det fiskdammslotto och medan de vuxna fumlar sig igenom framsätesaction håller de unga på att upptäcka varandra genom andra slags rollspel. Nixonmaskscenen är underbart märklig.
Filmens första tjugo minuter gör mig närmast stelkrampad av oro. Det känns så enormt replikerat och onaturligt. Sen blir det långsamt bättre och mer intressant, men samtidigt har jag min vana trogen svårt att hänga med i vem som är vem i familjerna. Några riktigt dråpliga repliker från Weaver och Kline till de unga; förmodligen väl menade visdomsord som bara tydliggör att de vuxna är ljusår mer hämmade än nästa generation. Tydligen ska elincidenten på slutet vara en av de bidragande orsakerna till att Ang Lee ville göra film av boken, den berörde honom så djupt. Kan tyvärr inte känna att han lyckades förmedla den känslan vidare in och genom filmen. Dock en rulle fylld av härlig bitterhet, leda, tillkortakommanden och lighteskapism.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Lågmäld och sval grannsamverkan. Vi bevittnar egentligen inga större känslomässiga utfall utan hela historien går liksom på återhållsam sparlåga. Alldeles underbart oengagerat emellanåt. Som när grannungarna testar vuxenlivets gränser. Fullkomligt känslolöst. Men under ytan kokar det som man brukar säga. Det är otrohetsaffärer, partnerbyten och ett 70-tal som både skaver och lockar. Ang Lee gör en mycket fin skildring av förortsfamiljernas vardagsfrustration, familjelivets svarta botten. Ett begåvat och intimt stjärnspäckat drama. Och mitt i detta placerar han "Spindelmannen" Toby Maguire i rollen som sonen Paul, en drömmande superhjältefantast som kritiskt betraktar sin familj. Och så har vi ovädret som lurar. Isstormarna som emellanåt drabbar delar av USA och gör att allt bokstavligt talat fryser till is. Ett oerhört fascinerande väderfenomen som kliver in i historien som en deus ex machina och på något sätt både räddar och förgör historien.

Monday, April 24, 2017

Nr 662: Kvinnan Eva

Originaltitel: The Lady Eve (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Bibliskt tecknad öppning med ormen, Eva och äpplet. Visselduell mellan lilla steampipen - som tar Hopsie (Henry Fonda) från det djupaste av Amazonas - och väldiga oceangångaren där Jean (Barbara Stanwyck) redan är ombord, redo att kortlura skjortan av ännu en sucker. Och de första 50 minuterna av filmen där på båten är riktigt intressant och underhållande, med sminkspegelscenen som en av höjdpunkterna. Det är dragspelsblandningar av cold decks, bra tempo i repliker varav en är en riktig klassiker: ”barn respekterar inte sina föräldrar längre!”. Hört den förut, någon? Nyligen, någon?
Men sen händer nåt märkligt. Jean förvandlas till Eve utan att, hör och häpna, ens klä ut sig, byta frisyr, färga håret eller ändra sig på nåt annat sätt. Det enda hon gör är att byta från amerikanska till engelska. Och, hör och häpna, Hopsie tuggar i sig det betet utan att blinka mer än kanske en gång. Vad är grejen? Och häri ligger liksom hela resten av filmens plot, inkluderat slutet när Eve blir Jean igen. Jag tittar på filmen med den där bekanta känslan av att jag måste ha missat något. När jag för en gångs skull tycker att jag begriper handlingen, så är handlingen obegriplig. Men de är bra båda två, Stanwyck (känd från Törnfåglarna!) och Fonda (lik Rob Lowe!). XXL-snubben som ger hungrig klock- och klangkonsert på terassen i hopp om frukost gjorde min dag. Och höjningarna vid pokerbordet. Hundra till. Tvåhundra till. Då måste jag höja hundra till. No limit höj’em.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Det finns något fräscht och uppfriskande i denna annars rätt töntiga komedi. Och jag tror det ligger i den mer eller mindre övertydliga undertonen - den bedrägliga attraktionen, den förhandlingsbara kärleken, det sexuella syndaspelet. Och ena halvan av filmen på kryssningsfartyget är faktiskt riktigt bra och det är Barbara Stanwyck i rollen som lycksökerskan Jean som levererar. Henry Fonda är okej som ormtjusaren och ölbryggarhipstern Hopsie Pike som låter sig snärjas av den duperande Jean och hennes kuperande pappa. Sen tappar man greppet. Hopsie får reda på att Jean är en bedragare och gör slut, Jean blir förbannad och ska hämnas genom att byta dialekt och bli Eva för att återigen kunna lura honom. Och även om dialogen och tempot är rappt så funkar väl återstoden av filmen sådär i min värld. Pokerspelet och sminkspegelscenen är höjdpunkterna, både smart nyskapande och lustigt tafatta. Fantastiskt.

Saturday, April 22, 2017

Nr 661: Gasljus

Originaltitel: Gaslight (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Londonskumt i slutet på 1800-talet, men det känns ofta som att det lika gärna kunde vara i alla fall 1960-tal. Kanske med undantag för när det rings i den majestätiskt tystgående hembiträdesklockan; han drar i det där tygstycket och det ringer nån annanstans, så mycket förstår man, det ringer i de nedre regionerna, i något av de undanskymda rummen, och bara ögonblick senare infinner sig resurserna, de ständigt närvarande och beredda uppassarna.
Ingrid Bergman är fenomenalt paranoid och ordentligt förd bakom gasljuset, men tar en gruvlig revansch på slutet när hennes man juvelfetischisten (Charles Boyer) till slut får ta sitt pick och pack och komma ner från vinden. Nervig historia det här med mycket blickar, miner och andra små medel. Manipulation och misstro. Hitchcockska trappscener och skuggspel. Mästerlig användning av livemusik i scenen när klockan försvinner på konserten. Det som håller mig från en rak fyra är att det så tidigt, ja nästan ända från början står så klart att maken är skummisen, och beter sig som en sådan. Det hade man kunnat spela lite mer med, att låta tittaren mer gradvis bli varse om att det är han som ligger bakom dimridåerna.
Och stackars poliserna på den tiden, med de hakhjälmbanden alltså. Eller underläppsband närmare sagt.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Bergman och Boyer möts i en tät thrillerduell där Bergman drar det längsta strået. Boyer kommer inte långt efter men jag stör mig på att han i vissa ansiktsuttryck är fånigt lik Mr Bean. Och jag kan inte släppa det. Bergman däremot har ett ljuvligt uttryck och ett fantastiskt skådespeleri. Klassisk och tidstypisk men alltid på rätt sida gränsen av det överdramatiserade och överspelade. Intrigen i Gasljus har vi sett förut i många nyare psychothrillers men det är något med den här filmen som sticker ut i mängden. Noirkänslan. Det subtila spelet. Den klaustrofobiska återhållsamheten. Även om det från början är uppenbart vem den lismande maken egentligen är så gör det inget. Snarare får det mig att tänka när hon ska upptäcka bluffen. Vilket hon naturligtvis inte gör eftersom han, med lite naivt men kaxigt stöd av den unga husan Lansbury (senare känd från Mord och inga visor), hjärntvättar henne till förbannelse. Och som alltid är det en annan man som kommer till undsättning och får henne på rätt köl. Inte för att jag hade förväntat mig något annat i en Hollywoodfilm från 40-talet men det går ju alltid att hoppas. Hur som helst så är det kvinnorna som presterar i denna cineastiska juvel.

Monday, April 17, 2017

Nr 660: King Of New York

Originaltitel: King Of New York (1990) iMDB Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tågen mellan Borlänge och Östersund via Mora och av Robert på fulsajt på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regissören Abel Ferrara har en film med i boken - denna - och bara någon av alla gudar vet hur han fick med den. Med en fuckcount på 90 och ständigt återkommande kamikazerepliker som ”Room service motherfuckers”, ”Party time motherfuckers”, ”I´ll kill you motherfucker” och ”Die motherfucker” känns det som att sitta i ett fuckhagel i 107 minuter. Dock med viss växlande molnighet, för det är ju kul att se stjärnor innan de var stjärnor; Caruso, Snipes, Fishburne. Och Christopher Walken gör en Ernst-Hugo Järegård och trollar fram en viss trovärdighet i helt overkligt platta repliker. 
Det skjuts en hel massa också. Enligt vissa beräkningar tretton gånger för mycket för att det ska ge nån slags body åt handlingen. När som helst kan det komma ett skott, en salva, ett kulregn. Vissa dör på fläcken av ett halvhjärtat distansskott, medan Snipes har den närmast superhjälteaktiga förmågan att ta fem kulor point blank och ändå hålla kvar ett stryptag på Fishburne. 
På det stora hela ett massivt pekoral till film men med ett visst auktionsvärde på grund av de unga, sedermera berömda skådisarna. Och några fina klipp och miljöbilder. Det måste man ju ändå ge filmen; den lyckas verkligen framställa New York som ett hopplöst ställe att vistas på, oavsett vilken sida av lagen man befinner sig.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Helt sjukt. Direkt efter att jag hade sett den var jag uppe på 3+. Helt galet ju. Det måste ha varit den överväldigande känslan av att se början av den på tåg 42 mellan Borlänge och Mora och slutet på Inlandsbanan mot Östersund. Jag gillar tågfilm. Alltså att se film på tåg. Jag minns när SJ hade sina biovagnar på nattågen. Finns de fortfarande förresten? Biovagnarna? Det vore nåt, att hyra en biovagn mellan Östersund och Göteborg, bjuda in nära och kära och runda av projektet med den allra sista filmen på räls. När nu den dagen kommer. Film är bäst på bio säger dem. Film är bäst på tågbio säger jag. Fast inte alltid.  När jag nu, en vecka senare, ska ge mitt omdöme om King Of New York är jag lite mer balanserad och nyanserad i mitt omdöme. Kort sagt - den var egentligen inte så bra. Plusset får den för Christopher Walkens tolkning av maffiakungen Frank White och den bisarra New York-miljö som han verkar i. Det är liksom alla mot alla i den här våldsamma och hormonstinna gangsterfilmen. Och alla verkar förlora. Och dö. Och det där barnsjukhuset som White skulle bekosta, hur gick det med det egentligen?