Saturday, April 22, 2017

Nr 661: Gasljus

Originaltitel: Gaslight (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Londonskumt i slutet på 1800-talet, men det känns ofta som att det lika gärna kunde vara i alla fall 1960-tal. Kanske med undantag för när det rings i den majestätiskt tystgående hembiträdesklockan; han drar i det där tygstycket och det ringer nån annanstans, så mycket förstår man, det ringer i de nedre regionerna, i något av de undanskymda rummen, och bara ögonblick senare infinner sig resurserna, de ständigt närvarande och beredda uppassarna.
Ingrid Bergman är fenomenalt paranoid och ordentligt förd bakom gasljuset, men tar en gruvlig revansch på slutet när hennes man juvelfetischisten (Charles Boyer) till slut får ta sitt pick och pack och komma ner från vinden. Nervig historia det här med mycket blickar, miner och andra små medel. Manipulation och misstro. Hitchcockska trappscener och skuggspel. Mästerlig användning av livemusik i scenen när klockan försvinner på konserten. Det som håller mig från en rak fyra är att det så tidigt, ja nästan ända från början står så klart att maken är skummisen, och beter sig som en sådan. Det hade man kunnat spela lite mer med, att låta tittaren mer gradvis bli varse om att det är han som ligger bakom dimridåerna.
Och stackars poliserna på den tiden, med de hakhjälmbanden alltså. Eller underläppsband närmare sagt.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Bergman och Boyer möts i en tät thrillerduell där Bergman drar det längsta strået. Boyer kommer inte långt efter men jag stör mig på att han i vissa ansiktsuttryck är fånigt lik Mr Bean. Och jag kan inte släppa det. Bergman däremot har ett ljuvligt uttryck och ett fantastiskt skådespeleri. Klassisk och tidstypisk men alltid på rätt sida gränsen av det överdramatiserade och överspelade. Intrigen i Gasljus har vi sett förut i många nyare psychothrillers men det är något med den här filmen som sticker ut i mängden. Noirkänslan. Det subtila spelet. Den klaustrofobiska återhållsamheten. Även om det från början är uppenbart vem den lismande maken egentligen är så gör det inget. Snarare får det mig att tänka när hon ska upptäcka bluffen. Vilket hon naturligtvis inte gör eftersom han, med lite naivt men kaxigt stöd av den unga husan Lansbury (senare känd från Mord och inga visor), hjärntvättar henne till förbannelse. Och som alltid är det en annan man som kommer till undsättning och får henne på rätt köl. Inte för att jag hade förväntat mig något annat i en Hollywoodfilm från 40-talet men det går ju alltid att hoppas. Hur som helst så är det kvinnorna som presterar i denna cineastiska juvel.

No comments: