Monday, July 8, 2019

Nr 772: Lady Från Shanghai

Originaltitel: The Lady From Shanghai (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på ? i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, June 30, 2019

Nr 771: Långt Farväl

Originaltitel: The Long Goodbye (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Där vaknar han, Elliot Gould, i en säng i öppningsscenen, pappa Geller från Vänner, ung och lite sunkig, kedjerökande och med en kräsen katt som sambo. Han är privatdeckaren Philip ”It´s ok with me” Marlowe, och han får snart besök av sin polare som vill ha skjuts till Mexiko med en pengaväska. No questions asked, inga djuplodande i alla fall, och rätt vad det är sitter Marlowe i finkan, insyltad upp över oförstående öron i ett mordmysterium. Polarens fru är död, sägs det. Sen är polaren död, sägs det. Marlowe släpps fri och tänder sina stickor på allt som kommer i hans väg för att hålla sin konstanta mungipecig vid liv. Vad är det som har hänt? Efterforskningar leder till ett strandhus med en alkoholiserad författare och hans fru. Och en skum läkare, som verkar veta mer än han borde. Och så ägaren till pengarna som skulle levererats till Mexiko, vill såklart ha tillbaka dem, men var är de? För att försöka skrämma information ur Marlowe angående detta så slår denne ägare en colaflaska i ansiktet på sin nån form av flickvän, varpå han vänder sig till Marlowe och säger: ”That´s someone I love, you I don´t even like.” Filmens hårdaste scen, replik. I ytterligare ett försök till att hota fram information klär - bland flera andra - en väldigt ung, tyst och mustaschprydd Arnold Schwarzenegger av sig till kalsongerna. Filmens kanske underligaste scen, men väldigt underhållande. Relationerna nystas upp, det är alla mot alla i princip, och på slutet en väldig frontalkrock, karaktärmässigt sett, i Mexiko när Marlowe helt sonika skjuter ihjäl sin gamle visar det sig inte alls döde polare från början av filmen. Den kom väldigt oväntat måste jag säga. En försoningsdrink hade inte överraskat. 
Grymt krypskyttefoto av Vilmos Zsigmond, många fina scener genom eller reflekterat i glasrutor. Härligt slafsig film, dekadent noir. 

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, June 23, 2019

Nr 770: Löjliga Familjen

Originaltitel: It´s A Gift (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Högt betyg, trots att jag inte tycker att filmen är särskilt rolig. Men jag tycker den håller ihop bra, tydliga scener och bra tempo. I botten ett arv som ger grönsakshandlaren och smygsuparen Harold (W.C Fields) möjligheten att köpa en apelsinfarm, och således lämna Svenssonlivet och flytta till soliga Kalifornien för ett nytt och förhoppningsvis rikt liv. Innan rishögen till bil styr kosan västerut får man ta del av ett antal närmast vardagsbekymmerssketcher i Harolds liv. Dottern hindrar honom från att raka sig, sonen strör rullskridskor runt sig, frun är ständigt på honom om än det ena än det andra, och i affären får han parera bland andra en blinddöv glödlampemarodör på jakt efter tuggummi, en bedrövlig assistent, ett klåfingrigt barn och en kund som härjar i evinnerlighet om kumquats. Separata sängar i hemmet, Harold hamnar en arla morgon på verandan för åtminstone hammocksömn, men störs av mjölkmannen, försäkringsförsäljaren, grannarna och en kokosnöt. Jag får upp massa olika filmer och serier i skallen; Pang I Bygget, Cosby, Svensson Svensson, Papphammar, Lilla Fridolf och Selma, Våra Värsta År - för att dra några ur högen. När sen familjen drar iväg mot apelsinguldet tänker jag på Ett Päron Till Farsa och Tatikaraktären Hulot. Väl framme i Kalifornien visar sig den köpta marken vara värdelös för apelsinodling, men Harold lyckas som genom en skänk från ovan och stenhård förhandling sälja vidare egendomen till mångdubbla inköpspriset eftersom det ska byggas nån form av racingläktare i solläge. Smart av Harold som på slutet ses sitta på en lyxig veranda och tillverka sig själv en ordentligt stark och, i alla fall när det kommer till juicen, närproducerad screwdriver samtidigt som familjegnabbet fortsätter in i nya fina stora bilen.
Längtan, strävan efter ett bättre liv, särskilt ekonomiskt. Påfrestande familjen som man måste ha överseende med. Äventyret, modet att bryta upp, våga ge sig av. Förhandlingen och pinnhålet upp i tillvaron, men ändå är det mesta sig likt. Kompakt beskrivning och spegling av livet som det säkert känns och uppfattas för många, särskilt 1934 kan jag tänka. Jag skrattade en gång, och det var när Harold försökte vinka förbi vad han trodde var en bakomvarande tutande bil. Kom igen och kör förbi då för fan liksom. Igenkänning, antar jag, 2019.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, June 22, 2019

Nr 769: Laglöst Land

Originaltitel: My Darling Clementine (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Då var det dags igen att hälsa på Wyatt Earp (Henry Fonda) och hans vänner i Tombstone, och förundras en smula över de händelser som ledde till uppgörelsen vid O.K Corall. För bara en knapp vecka sedan såg vi en annan film på samma tema - Sheriffen I Dodge City - och det är därför ingen överraskning att Doc Holliday (Victor Mature) hostar, att bartendern har fullt sjå med att hälla upp whiskyshots, att pokermarkerna klirrar eller att det på slutet blir en ordentlig show down i stallområdet.
Denna tidigare rulle är svartvit och, upplever jag, rakknivskarpare fotad än den mer färgglada efterföljaren. Doc Holliday är före detta ”riktig” läkare istället för tandläkare, och det är ordentligt mycket mer indianer i rutan här. Dessutom bjuds det på både Shakespeare och champagne, vilket känns lika upplyftande som otippat. En bra bit av monologen ”to be or not to be...” ur Hamlet reciteras på en saloon, dels av nån teaterrackare, men fångas upp av ingen mindre än Doc Holliday som först lite försiktigt sufflerar den bortkomne skådisen (som står på ett bord), men också visar sig kunna fortsätta egenhändigt på slak lina och med mild röst innan hostandet avbryter honom nära slutet. Intressant scen, lång textåtergivning, avbruten och upptagen, lite som en vänskaplig, inverterad duell.
Wyatt Earp sitter inte helt sällan och väger på stolar i olika sammanhang, när han inte spelar poker eller förtjusas av Clementine (Cathy Downs) som rest i månader över berg och genom dalar, ända från Boston, för att hitta och återförena sig med Doc Holliday. Han är dock inte lika intresserad av det, han vill nog mest självdö i sin tuberkulos, alternativt supa ihjäl sig, och vid sin sida har han i stället nya flamman Chihuahua (Linda Darnell). Bara namnet. Som upplagt för fyrkantsdramatik, men jag upplever inte att det nånsin brakar lös i den riktningen. Det blir lite styrdans Wyatt och Clementine emellan vid invigningen av kyrktornet, men annars håller sig de flesta på mattan i det avseendet. Chihuahua dödas, Earpbröder dödas, hämnd måste utkrävas och det pistolmynnar ut i O.K Corall. Ungefär bara en tredjedel så många skott avlossas i den här versionen jämfört med ”Sheriffen”; ett drygt trettiotal. Men det är spännande ändå. Många dör, nästan alla tänker jag nu. Det är väl egentligen bara Wyatt och en av hans bröder som klarar sig. Röken lägger sig, dags att dra vidare. Wyatt säger adjö till Clementine, vi kanske hörs igen om jag har vägarna förbi. Han och brorsan rider och vagnar iväg, oerhört klassiskt, ut på prärien, bergen där borta, den långa vindlande vägen som antar jag går över i en stig går över i ingenting förutom kaktusar och pass att navigera igenom. Ingen fick någon. Måste känts meningsfullt.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Friday, June 21, 2019

Nr 768: Den Stora Olympiaden: Del 1: Nationernas Fest och Del 2: Olympisk Ungdom

Originaltitel: Olympia (1938) IMDb IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 5-

Kommentar: OS-propaganda! Ett suggestivt och romantiskt förflutet från grekiska pelarruiner, statyer som får liv, perfekta kroppar börjar mäta sig med varandra, kastar och springer, hoppar och tar i från tårna. Det är glittrande, sensuellt och anatomiskt fulländat. Eldfacklan springs genom Europa till Olympiastadion i Berlin. Alla dessa nationer! Alla dessa flaggor som det viftas med! Och över alla flaggor, en enda stor gemensam, den olympiska, den förenande! Alla dessa människor i olika färger! Alla får vara med. Och vad roligt alla har, vad vänliga alla är mot varandra, även efter förluster och misslyckanden. Alla dessa olika grenar i vilka alla dessa närmast perfekta människor tävlar. Det kastas diskus, spjut och slägga. Det springs olika distanser med eller utan hinder - individuellt eller som samlad nation, det hoppas olika höjder med eller utan hjälpmedel, det simmas olika distanser på olika sätt. Och på läktaren sitter en lite pirrig Hitler och ser Jesse Owens gräva guld efter guld. Vad märkligt det måste sett ut för Adolf, nåt som inte riktigt stämmer där med hans världsbild. ”Han måste fuska, jag vet bara inte hur”, kanske han tänkte, fast förmodligen på tyska då. Första filmdelen avslutas med paradgrenen - maraton. Nåt varv inne på stadion och sen ut i Berlin. Till en början inga problem, men sen kommer solen, asfaltshettan, till och med skuggorna ser varma ut. Vatten, kollaps, sjukvård. En japan vinner på 2.29. Innan maratonloppet har hela filmen utspelats inne på stadion, i och med långloppet öppnas portarna till världen utanför. Jag tänker på Gökboet, fisketuren i den, ventilen som släpper ut det uppbyggda trycket inifrån sjukhuset. En kort visit i en annan verklighet och sen tillbaka igen. En val går upp och andas.
Andra delen inleds med djur -och naturromantik. Bastubad inklusive magplask. Det bjuds gymnastik, romerska ringar och barr innan vi kastas till den enorma spänningen kring enmansjollarna i Kiel! Därefter fäktning, boxning, fem -och tiokamp (där jag tycker mig se att USA vägrar göra Hitlerhälsning vid prisceremonin. Dålig stämning!). Vad har vi mer? Landhockey, hästpolo. fotboll och cykling. Och sen kommer hela 4 minuter av en nästan föregångare till Låt Kameran Gå med Janne Loffe Carlsson. Det är fältritt av nåt slag, med en stor damm inblandad, i vilken så gott som alla hästar med ryttare störtdyker. Vissa klarar sig bättre än andra, men det bara fortsätter och fortsätter. Amiral den och den följs av kapten den och den följs av överstelöjtnant den och den. Plask, plums och fall och ibland är hela ekipaget under vatten. Märklig gren det där. Därefter rodd och simning och tävlingarna avslutas med fantastiska bilder av simhopp, som utvecklas till nån slags airdance, jag tänker på uppvisningsflyg. Till slut OS-flaggan, vajande i röken från OS-elden. Kraftiga ljusstrålar upp mot himlen i den mörka OS-natten.
En helt makalös film med så mycket intressanta kameravinklar, effektiv redigering, njutningsförhöjande slowmo, poetiska bilder och rörelseglädje att jag blir helt matt. Första delen är definitivt bättre än andra, men helhetsintrycket är att väldigt mycket i båda delarna är vad som är standard, särskilt i idrottspresentation, än i dag. Otroligt fascinerande att se. Och bara en sån sak att det inte ens fanns tjockmatta under stavhoppet! Bara en sandgrop. 

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, June 16, 2019

Nr 767: Sheriffen I Dodge City

Originaltitel: Gunfight At The O.K Corral (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ännu en flytt, ännu en ny lägenhet, och ännu en film. Techniocolortrevlig söndagsrulle om männen, myterna, legenderna Wyatt Earp (Burt Lancaster) och Doc Holliday (Kirk ”Sean Penn” Douglas) och deras förehavanden i slutet på 1800-talet. Doc hostar, Wyatt medlar och kvinnorna ska helst inte spela poker, i alla fall inte så det syns. Väldigt lättantändliga kobojsare glider ut och in ur salooner, shotar ofantliga mängder whisk(e)y och vill skjuta varandra för allt och inget. En hel del kaktusar, men i princip obefintligt med indianer. Det enda jag noterar är en indianstaty i trä som binds och släpas efter en häst. Märklig grej. Och filmen liksom marmoreras med en trubadur som sjunger fram handlingen. Så att man verkligen ska greppa att exempelvis Wyatt är på väg hit eller dit, fastän det är ganska uppenbart. Wyatt rider på prärien, det ser man i bild. Då sjungs typ: ”Wyatt rider på prärien”. Inte direkt Cohenskt. Men jag klagar inte; hellre övertydligt än åt andra hållet, det har jag upptäckt i det här projektet. Det finns sedan nåt som jag uppfattar handlar om en stulen djurhjord, eventuellt från Mexiko, och eskaleringen är ofrånkomlig, slutar med uppgörelsen vid O.K Corall och där blir det fantastiskt mycket pang för pengarna. Jag läser nånstans att det i verkligheten avlossades 34 skott när det begav sig. Jag känner mig nödgad att räkna skotten i sista showdownen och från 1.51.51 och repliken ”hit the dirt” till 1.57.17, alltså ca 5 och en halv minut, räknar jag till cirkus 100 skott. Inte illa. Det blir, om jag räknar rätt, i snitt 1 skott/3,3 sekund.
Gillar särskilt Kirk Douglas i den här filmen, även om det är tunn botten. Varför hostar han? Varför är han inte längre tandläkare? Varför dricker han som en svamp? Varför sitter han gärna ensam och lägger patiens? Varför spelar han gärna poker om stora summor pengar (med antydningar om fusk)? Hur blev han en sån mästerskytt? En får helt enkelt bara försöka luta sig tillbaka och njuta av bra kemi mellan Kirk och Burt. Och en ung Dennis Hopper, icke att förglömma. Han får flyga halvvolt över räcket på slutet. Klassiker.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, June 9, 2019

Nr 766: Det Började I Berlin

Originaltitel: The Life And Death Of Colonel Blimp (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Lång film, 2.45 typ, som börjar med slutet på ett turkiskt bad, där huvudpersonen och engelske hemvärnsmannen Clive (Roger Livesey) hamnar i brottningsbassängen. Bakåt i tiden till Andra Boerkriget, Första Världskriget och Andra Världskriget. Clive stiger i militärgraderna för varje krig och träffar mellan varven sin tyske vän Theo (Anton Walbrook). Deborah Kerr spelar inte mindre än tre olika roller i den här filmen, vilket för mig inte direkt bidrar till att varken öka förståelsen eller minska förvirringen. Jag har ganska enorma svårigheter att hänga med i handlingen, och att hålla isär vem som är vem. Det har ju dock blivit något av en normalitet för min del i det här projektet. Känns som att jag är smått chanslös i var och varannan film.
Jakttroféerna med årtal som ”skjuts” upp på väggarna som en slags kalender är bra. Duellscenen läser jag nånstans ska vara ett litet mästerverk, men jag tycker tvärtom att det är en seg och utdragen historia med en 10 minuters uppbyggnad som avslutas med några sekunders värjklingande. Förstår väl att det är helt och hållet meningen att det ska vara så, men fångas helt enkelt inte alls av det, tycker det är tempolöst och långdraget. En fin scen med Theo där han beskriver hur hans fru dött och barnen blivit nazister. Inte helt nöjd med det, verkar han.
Och så knyts det ihop på slutet då i turkiska badet igen och det är ju bra berättartekniskt, men jag hänger som sagt inte riktigt med, och då är det ju minst sagt svårt att helt uppskatta berättandet, hur smart det än är.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Thursday, June 6, 2019

Nr 765: Spöket Och Mrs. Muir

Originaltitel: The Ghost And Mrs. Muir (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Romantisk och sentimental spökrulle som sträcker sig över ett helt vuxenliv. Lucy (Gene Tierny) är änka sedan ett år och flyttar sorgeklädd och tillsammans med sin dotter och deras hembiträde in i ett hus vid havet där förre numera döde ägaren - sjökaptenen Daniel Gregg (Rex Harrison) - går igen för fulla segel. Han vill inte ha några simpla landkrabbor boende i huset utan har för avsikt att det ska användas som pensionärshem för gamla sjöfarare. Hur det ska gå till, med tanke på att Gregg är ett spöke och inte har skrivit något testamente, känns en smula oklart. Lucy låter sig inte skrämmas iväg och får till slut Greggs välsignelse att bo kvar. När Lucy hamnar i ekonomisk knipa får spökkaptenen en snilleblixt: vi skriver en bok om mitt liv! Både för att lösa Lucys ekonomiska bekymmer, men också för att Gregg vill få allmänheten att förstå vad sjömän utsätter sig för, så att ”vanligt folk” kan leva goda liv. Nåväl, Gregg dikterar och Lucy skriver på maskin. Och det verkar vara ett brutalt och ärligt språk det handlar om. Gregg har levt ett mansliv och är inte rädd för att berätta om det. På ett ställe tvekar Lucy inför att skriva ett verkar det som explicit ord i ett verkar det som intimt sammanhang. Efter lite diskussion med och påtryckningar från kaptenen skriver hon till slut ordet som har fyra bokstäver, men man får aldrig höra eller se vilket ordet är. Det första jag tänkte på var ”fuck”. Efter lite googlande visar det sig att det finns en hel del diskussioner kring just denna scen; allt ifrån att det inte var ett ord som användes vid denna tid (början av 1900-talet), via tanken att det är filmskaparens avsikt att lämna detta lilla utrymme fritt för tolkning eftersom det kommer att fyllas med olika ord beroende på vem som tittar och vid vilken tidpunkt i historien, till att det inte spelar någon som helst roll vad Lucy skriver, låt det vara. Hursomhelst filmens mest intressanta och oväntade scen enligt mig. En annan scen som jag grottat ner mig lite i är när Lucy och Gregg står och beundrar utsikten och husets läge och atmosfär. Lucy säger något i stil med att det är som en dikt, varpå Gregg högtidligt reciterar några rader ur ett poem. Lucy pinpointar författaren direkt som John Keats och Gregg nickar belåtet och upplyser om diktens namn: ”The nightingale”. Det visar sig vid mina efterforskningar att dikten heter Ode to a Nightingale och förmodligen är skriven på våren 1819, alltså åtminstone 80 år innan Gregg och Lucy står och hänförs av havet, himlen, ljuset. Keats dog väldigt ung i tuberkulos, bara 25 år gammal, och verkar ha seglat upp som nån form av favoritskald i åtminstone England vid tiden för när denna filmen utspelar sig. Vart vill jag komma med detta? Ingen aning egentligen, men det kändes bara spontant som lite märkligt att Gregg ger ifrån sig några rader ur en relativt lång dikt, och att Lucy på volley klacksparkar ur sig upphovsmannen. Jag försöker sätta mig själv i situationen. Jag dör, blir ett spöke, ett lokförarspöke som hemsöker nåt kanske jämtländskt lokstall som byggts om till bostad. In flyttar en kvinna med barn och rutavdragsgill städhjälp nån gång i veckan. Vi får kontakt, jag och kvinnan. Hon är yngre än vad jag är, låt säga att hon är mellan 25-30 år. En sensommarkväll står vi vid före detta inkörsporten för stora dieselmaskiner, numera terass och framtida umgängesyta för lokalförening mot urbana normer. Vi står och beundrar fjällen, de av exempelvis Wilhelm Peterson-Berger så älskade fjällen. Numera får man väl ändå säga i Jämtland världsberömde kompositören Peterson-Berger dog 1942 och jag börjar nu fundera lite på vad jag ska nynna på för att fylla i och förstärka känslan av samhörighet, samförstånd och ett slags högre naturligt tillstånd mig och kvinnan emellan. Intåg i Sommarhagen blir alltför genant och förutsägbart. Vid Frösö Kyrka kan slå fel i dessa sekulära tider, vad vill jag antyda med den melodin i det här sammanhanget kan kvinnan undra, med all rätt. Nej, det får bli en liten passage ur andra akten av Arnljot, och efter att ha visslat och hummat en liten stund tittar kvinnan på mig och nickar långsamt innan blicken återigen sveper ut över Järpströmmen. ”WP-B”, säger hon och jag vet att hon vet att jag vet.
Lucy och Gregg verkar inse att de fallit för varandra, och att det är en omöjlig situation. Du måste träffa andra män, i verkliga livet, säger Gregg till Lucy. Det gör hon, och då blir Gregg så svartsjuk och ohjälpligt nedstämd att han drar sig undan permanent och dessutom ordnar det så fiffigt att Lucy inte kommer ihåg att hon ens har träffat honom, allt har varit en dröm. Boken om Greggs liv, Blood and Swash, blir som förväntat men fortfarande oklart varför en kioskvältare. Lucys nye snubbe visar sig redan ha fru och barn i London, och det är inte första gången han jonglerar med för många bollar. Karma is a bitch visar det sig långt senare, då han blir lämnad av sin fru och ends up skallig, fet och alkoholiserad. Lucy tröttnar på relationer och ägnar resten av sitt liv åt långa strand -och bergspromenader. Med grått hår sitter hon på ålderns höst i favoritfåtöljen med ett glas varm mjölk. Dottern är gift och har barn, som också har fått barn. Dags att stämpla ut, och när glaset faller ur handen dyker Gregg upp igen och lotsar den nu unga igen Lucy ut genom dörren, in i ett ljus av förmodar jag evig lycka och glädje.
En anmärkningsvärt bra grej med filmen tycker jag är att det inte läggs något som helst krut på att specialeffektivisera Gregg som spöke. Inget blubblubbljud med honom i bild, inga stjärnstoffsramar. Han förankras tidigt och stabilt som ett spöke och bara Lucy (och dottern Anna visar det sig senare) kan se honom, för att han väljer att det är så det ska vara. Sen är det helt självklart för tittaren att det är så det ligger till. Enkelt och rakt. Bara en gång tror jag mig se att han fejdas ut ur bild, när han försvinner ur Lucys levande liv, men det köper jag rakt av. Gillar den där typen av historier när livet liksom levs uppskjutet, som i väntan på något som gått förlorat. Man nästan skjuter minnet framför sig, tar sig inte förbi. Sisyfos goes bowling down memory lane.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Änkan Lucy gör slut med sin döde mans familj och tar dotter, hund och husa till havet där de hyr ett hus. De gick ändå inte riktigt ihop, Lucy och svärmor, verkar det som. Huset visar sig vara hemsökt men det kittlar bara Lucys nyfikenhet så hon slår till ändå. Det dröjer inte länge förrän den bortgångne sjökaptenen Gregg visar sig för henne. Han är barsk, otrevlig, och burdus. Lucy är charmerande och envis och fram växer naturligtvis en djup vänskap fram mellan dem, kanske är det kärlek? Det är ju omöjligt och helt otänkbart som ni alla förstår.så Lucy träffar en annan man och Gregg blir vansinnigt svartsjuk. Så svartsjuk så han helt enkelt försvinner från Lucy, går under jorden eller vad man ska säga och till råga på allt raderar han sig själv ur hennes minne. Lucys nya lismande friare visar sig vara en gift skitstövel vilket man hade kunnat ana. Ett helt liv går därefter sin gilla gång och Lucy verkar nöjd och tillfreds med sitt singelliv tills det är dags att lämna jordelivet. Vem står då där och väntar på henne? Gissa tre gånger.
Den här filmen skulle vid den första anblicken kunna avfärdas som sentimental smörja, romantiskt dravel, men vid närmare eftertanke så finns det riktigt fina kvaliteter med den här filmen. Trots den romantiska sentimentaliteten så är den enkel, rak och ärlig. Tillsammans med Bernard Hermanns fantastiska musik, känslosam och stämningshöjande, och Charles Langs skarpa foto så växer berättelsen till något som trots sin lekfullhet faktiskt känns intressant. Det förvånar mig inte ett ögonblick att filmen fick en populär uppföljande teveserie på 60-talet för i spöket och mrs Muirs relation finns det naturligtvis massvis att ösa ur.

Sunday, May 26, 2019

Nr 764: Havets Hjältar

Originaltitel: Captains Courageous (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skitungen Harvey (Freddie Bartholomew), van vid betjäntserverad frukost på sängen, återvänder till skolan efter påsklov tror jag det var och lyckas ganska omgående ställa till med sådant trubbel att han blir "sänd till Coventry” i 48 timmar, vilket helt enkelt innebär lite skön och regelrätt utfrysning och osynliggörande från alla på skolan - förutom på lektionstid. Ingen suverän metod eftersom det triggar Harvey till ökat pådrag som leder till överhettning och nån relegering light. Var är föräldrarna? skulle det kunna stått i nåt Facebookinlägg om det funnits sådana på den här tiden. Ja, i det här fallet verkar mamman vara död, och pappan hanterar den sorgen genom att arbeta hårt, ofta och länge och kompensera sonen med pengar. Nu tvingas pappan istället försöka ta ett steg in i relationen till sin avkomma och tar med honom på ångbåt mot Europa. Väl ombord hamnar pappan snabbt i gamla hjulspår och ska bara, medan sonen hetsdricker milkshakes tills det sprutar ur öronen. Ut på däck för att ta luft och helt utan spänningshöjare singlar han plötsligt överbord, ner i havet och ser båten försvinna bort. Upp dyker portugisiske fiskaren och vevliraliraren Manuel (Spencer Tracy) i roddbåt och håvar in Harvey, tar med honom till stora segelfiskeskonaren We´re Here. Ganska omgående efter uppvaknande i kojen börjar Harvey ställa, upplevs det som, orimliga krav på hur han ska hanteras och behandlas ombord. Det resulterar i att det från besättningen i allmänhet och Manuel i synnerhet påbörjas en intensiv attitydkorrigering gentemot Harvey, eftersom det är tre månader kvar tills det är planerat att återvända till hamn. Inte lätt att komma ny i gänget och förstå vem man kan vara oförskämd mot, och när; sjöbusetugget är ingen exakt vetenskap. Ibland måste man vara tvärvänligt respektfull, medan det i nästa stund går alldeles utmärkt att gå full Kapten Haddock. ”Skelögd makrill”, ”rädd sardin” och ”du skrattar som en fiskmås” är bara några ganska milda kort dragna ur högen. Sakta men säkert formas Harvey till en ansvars -och initiativtagande ung fiskarlärling och börjar till och med bemästra de haglande sarkasmerna. Dock går han över gränsen vid nån form av intern fisketävling och får känna på ordentlig utfrysning från Manuel - tystnaden är kompakt, Coventry all over again - tills Harvey erkänner sitt felande och därigenom istället får Manuels fulla stöd i konfrontationen som följer. Kort därefter får Harvey sin jungfrukrok i armen, som Manuel klipper bort. Nu är Harvey inte prospect längre, nu är han om inte fullvärdig så halvfärdig - hittar till och med på en egen nidramsa till rivalerna på andra skonaren, som uppskattas oerhört av den egna besättningen. Gå till klacken, gå. Han har genom hårt arbete, disciplin och underkastelse hittat hem, men då är det dags att segla mot hamn. Hårda vindar, Manuel upp i riggen, tampar brister, masten knäcks, Manuel hamnar i vattnet och dör hjältedöden när han försvinner ner i djupet. Harvey bortom förtvivlan, och väl i land vill han inte ens se åt sin far som flugit långväga i hopp om lycklig återförening. Harvey vill bara vara med Manuel som är död, och då vill han bara vara på havet, vill fortsätta med fiskeriet. Pappan försöker, försöker förstå och förklara, försöker med hjälp av goda råd från kaptenen, men det verkar lönlöst, Harvey är förhärdad. Det blir kyrka, det blir tända ljus, det blir offentlig kransnedläggning i havet, och där, till slut, efter tålamod och upptining hittar far och son varandras händer och det är väl en helt ny situation för båda, men nu är det de två som gäller och slutscenen med en båt på släp och Harvey som ivrigt gestikulerar, verkar beskriva för sin pappa hur stor den eller den fisken var, mellan ögonen.
Skön söndagsrulle med en tydlig karaktärsutveckling i särskilt Harveys fall. Men också pappan får lära sig ett och annat om sig själv, sonen och världen. Spännande vattenscener, allt verkar vara inspelat i bassäng, förutom miljöskonarfoto på distans. Vad tar vi med oss? Arbetet är inte allt, men hårt arbete lönar sig. Om du inte arbetar får du ingen mat, och du får inte vara med i vårat gäng. Var inte oförskämd mot mig, men ibland kan du vara oförskämd mot mig, det beror på. Koder, koder på båten, i hamn, i skolan, mellan far och son, olika. Se ditt barn.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Rudyard Kipling dog 1936 och hann således inte se hur några av hans böcker filmatiserades. En av de har vi sett, Djungelboken, och en annan dyker upp här i egenskap av Havets Hjältar. En sedelärande historia om att bli vuxen, att ta ansvar, om arbete, slit och mödor men också om vänskap och barndomens äventyr. Harvey är en riktig liten brat, en bortskämd skitunge helt enkelt. Mamman är död och pappan på jobb, jobb, jobb. I ett försök att bonda med grabben åker de på en atlantkryssning. I ett helt odramatiskt ögonblick faller Harvey överbord och fiskas upp av den portugisiske fiskaren Manuel som är ute med sitt fiskargäng och.. ja, fiskar. Det visar sig att de definitivt inte har några planer på att segla hem på en månad minst så Harvey får vackert finna sig i livet på skotaren. Det går väl sådär till en början men efter ett tag finner han en vän i Manuel och blir så småningom en av sjöbusarna. Det skrattas och skränas och hackas fisk så det yr på båten. Jag fattar ingenting av allt som sägs men stämningen tycks vara god. Den stora dramatiken blir när Manuel omkommer i ett oväder och Harvey, som lärt sig både ett och annat under tiden, drabbas av sorg och förstämning. Väl iland vill pappan plötsligt vara pappa och försöker nå fram till den härdade Harvey. Men först adjö och farväl till den döde Manuel och fiskarna innan de kan öppna sig för varandra och nå försoning. En film som tar sig och blir både underhållande, äventyrlig och intressant. Lite Rasmus på luffen-feeling emellanåt när Manuel tar fram vevliren och drar en trudelutt. Bra söndagsmatiné.

Saturday, May 25, 2019

Nr 763: Gold Diggers 1934

Originaltitel: Gold Diggers Of 1933 (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: En ordentligt flirtig film, med en ganska avancerad förväxlingshistoria i botten, men det är sångdansmusiknumren - och en baby på rullskridskor - som är den stora behållningen.
Filmen öppnar inte helt olikt den senaste filmen vi såg, Det Går Som En Dans. Föreställning som avbryts av polisen. Tre unga danserskor som bor ihop i en lägenhet. Ja, det var väl det. Den stora Depressionen är i alla fall fullt utvecklad, detta begrepp, denna företeelse, denna mytiska benämning på en period som jag inte egentligen har en aning om vad den beror på eller handlar om. Lågkonjunktur på trettiotalet, så mycket vågar jag gissa. Och vad gjorde man då? Ägnade sig åt pettin´ in the park bland annat, verkar det som. Bad boy, bad girl. Och siluettombyten efter ösregn. Eggande, särskilt för baby som vill tjuvkika. Och man dansar pulserande ringkombinationer med i mörkret glödlysande violiner, detta nummer som är det klart bästa i filmen. Och man klappar varandra på stjärtarna och badar med öppen dörr och möter påringande främlingar i halvt påtagen morgonrock. Precode står det om rullen. Och på slutet gifter sig nästan alla med varandra och i olika åldrar och glädjen sprudlar innan det märkligtvis tycker jag avslutas med ett ordentligt deppigt nummer, ”Forgotten Man”. Tungt, Depressionen igen, marscherar in med krig och matransonering, regn och lera. Känns som att Eisenstein hoppade in på gästspel. Sen ridå ner. The End. Jahopp.
Tycker mycket om att det liksom stegras i musikalnumren, att det helt och hållet lämnas att det ska verka som att det jag ser är det publiken ser. Det blir istället väderomslag, varierande kameravinklar, omöjliga klädombyten och ja, en baby med ärtrör på zoo. Som små musikvideor som avbrott i filmen.
Och så titeln då, den svenska. Den får faktiskt högsta betyg. Den är så ofattbar, så mystiskt provocerande. Som att en skulle få för sig att istället tycka: År 2002 - Ett Rymdäventyr. Ser ju framför mig det där kontoret igen, nånstans i filmsverige, förmodligen Stockholm då. Oerhört länge sedan detta, trettiotal. Knappt elektricitet, eventuellt nån fotogenlampa. Stora skrivbord, stora stolar, stora askfat, stora män med stora mustascher, mycket punsch och och fläsklägg i de kropparna. Redaktionsmöte, som vanligt vid 10.30. Kaffe i tunna koppar, sekreterare redo lite bakom, nästan lite i psykoanalytiska bakgrunden. Samtalet som utspelas. Enwaldson till Lundholm. Lundholm till Enwaldson, och så retur. Funderande tystnaden. Tvinnandet av mustascherna. Vad ska vi göra med titeln? Den är ju svårtolkad, nästan omöjlig att översätta. Guldgrävarna kanske? Nä, det blir för långt ifrån. Förvirrande. Men om vi tar bort of? Ja, nu är du nåt på spåren. Räcker det? Nä. Tystnaden igen. Sekreteraren där i bakgrunden beredd på allt, van vid detta. Lundholm ba: om vi drar fram ett år då? Enwaldson lyser till, liksom skruvar upp sig eurekianskt där i stora stolen, lädersits. Briljant. Genialiskt. Fick du med det fröken? Gott, då tar vi lunch. Hejdundrande ut genom stora dörrarna, hatt på, spatserkäpp och fickuret i kedja. Lundholm, var får du allt ifrån, neråt gränden mot torget, över kullerstenarna. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En nästintill komplett showfilm med uppifråndans, förvecklingar, tråkiga slapsticks, axelgrepp, socioekonomiska kärleksrelationer och avancerad koreografi. Underhållande mitt i depressionens USA. Egentligen har jag inte mycket mer att säga annat än att den svenska titeln nog måste vara en av de mest fantastiska tolkningarna i den svenska filmhistorien. 

Saturday, May 18, 2019

Nr 762: Det Går Som En Dans

Originaltitel: Dance, Girl, Dance (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Quality Hotel, Esplanaden 29, i Sundsvall och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Tjuren Ferdinand, pacifisten som gick sin egen väg och bara exploderade vid enstaka tillfälle, på grund av ett litet stick. Hur kommer det sig att den rackaren har en central roll i den här rullen, frågar jag mig lite förstrött? I form av ett mjukisdjur cirkulerar han mellan olika karaktärer och finns även som stor staty inne på restaurangen ”Ferdinand´s” (i och för sig tror jag att statyn beskrivs som ”Ferdinands pappa”). Representerar han passivaggressiviteten hos Jimmy (Louis Hayward) som växlar mellan mild förförare och våldsam svartsjukeslåpåkäftare? Ett litet sting och så är cirkusen igång. Så börjar jag fundera, och kommer fram till att förmodligen inte, eftersom produktionsbolaget RKO som låg bakom denna filmen även tog över distributionen av Disneys filmer, och vid denna tid var Tjuren Ferdinand en stor hit. Produktplacering helt enkelt. Ibland ska man inte göra det svårare än vad det är. Att syssla med Hula-hula verkar svårt. I filmen sammanfattar den ryska balettmadamen Basilova det så här: ”Hula is not dancing, it´s oumph. You don´t learn oumph, you´re born with it”. Kort efter det uttalandet blir hon överkörd av en bil och dör. Varför i hela fridens namn ska hon dö, undrar jag? Hon hinner med några sista ord där på gatan, i famnen på balettdansösen Judy (Maureen O´Hara): ”We are but a few short steps from destiny Judy. There is where our future lies”. --- blick upp mot skyskrapan där balettkungen Steve (Ralph Bellamy) huserar --- ”Never shall it be said that the great Basilova did not make the last sacrifice for art. We are not too proud to beg favours.” Vad menas? Jag har ingen aning. Hon verkar dö martyrdöden, men vad handlar det om? Att baletten ska segra över hula-hula? Konsten ska segra över kommersen? Finkultur vs fulkultur? Judy har tydligen inte fötts med oumph, för hon får inte hula-hula. Det får däremot Bubbles (Lucille Ball) som enligt den manlige bedömaren ”har vad mina kunder vill ha”. Svängiga höfter, bland annat. Judy är däremot en fena på balett. Det tycker även en annan manlig bedömare - ovan nämnde balettkungen Steve - som i och för sig först attraheras av hennes ögon i en hiss och fantiserar iväg i full galopp om vem och hur hon är. Verkar förälska sig ytligt lite grann där. Ett litet sting som sätter igång en kraftig rörelse. Nej, jag måste släppa Ferdinand. Så Bubbles gör klassiska kometkarriärresan från hula-hula till burlesk och Judy anställs som ”stooge” i samma show som Bubbles för att avbryta numret med lite seriös balett, så att de kittlade männen i publiken ska undra vad fan det är frågan om, och sen åter få det de är där för och har betalat för. En kittling i kittlingen, en metakittling. Detta är dock inget Judy är helt bekväm med, även om hon säger det i (välredigerade) nyhetsinslag. Till slut kokar grytan över och hon avbryter ett av sina framträdanden och informerar männen (och kanske även kvinnorna?) i publiken att de tittar på Judy med en som jag tolkar det inte helt önskvärd blick. Skammens rodnad bör glöda på kinderna. "Till vilken nytta?” undrar Judy. ”Så att ni kan stirra på en kvinna på ett sätt som era fruar inte skulle tillåta er att göra?” Jobbigt läge i publiken såklart. Judy avslutar: ”Jag är säker på att de (era fruar) ser igenom er precis som vi gör”. Judy går av scen till stående applåder, men blir direkt örfilad av Bubbles som kallar henne avundsjuk och sen blir det skön journalfilmsuppspeedad fight mellan de båda inför öppen ridå. Rättegång och tio dagar bakom lås och bom för Judy, annullerat äktenskap mellan Bubbles och Jimmy (som istället återförenas med sin exfru) och sen får Steve äntligen ta Judy under sina vingar, detta lilla silly child, och börja forma henne till den fantastiska balettdansös han vet att hon kommer bli.
Ganska rörig rulle tycker jag, och som vanligt har jag svårt att hänga med i alla turer. Detta börjar dock bli något jag känner att jag helt enkelt får försöka förlika mig med. Jag är dock oerhört imponerad av de som förr i tiden, eller för all del nu för tiden, kunde gå och se en sån här film och bara ”jaha, glasklar handling och begripliga scener, nu går vi hem och luktar på blommorna”. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att det går som en dans är väl inte helt rättvist tolkande. Och det skulle ju ha varit trist om det var så. Istället är det flera turer som dramatiserar och koreograferar den här filmen. Två unga kvinnor, Bubbels (Lucille Ball) och Judy (Maureen O'Hara), får representera två typer av feminister; Bubbles är den sexuellt frigjorda, extroverta och lycksökande medan judy är traditionell, drömmande och konstnärlig. Naturligtvis kommer det en man emellan, den rike och nyskilde Jimmy (Louis Hayward) som egentligen fortfarande är förälskad i sn exhustru. Där har vi dramat kryddat med en del dans, sång, burlesque, slagsmål och missförstånd. Det är något som gör att den här filmen ändå inte blir en i mängden musikaler och traggliga svartvita kärlekshistorier men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag misstänker dock starkt att det kan att ha att göra med regin. Den är nämligen regisserad av en kvinna, Dorothy Arzner, och så vitt jag förstår så var det inte jättevanligt vid den här tiden. Särskilt inte om man ser till urvalet i boken. Jag tänker att det naturligtvis präglar perspektiven och fokuset i filmen vilket gör att den ändå sticker ut i jämförelse med andra. Särskilt scenen där Judy plötsligt avbryter ett framträdande, för att direkt adressera och synliggöra "den manliga blicken" för den manliga publiken, är omtalad i feministisk filmteori. Dessutom uppfattar jag att filmen också förhåller sig till dans, både som ett verktyg för kvinnlig frigörelse och oberoende men också som en kvalitativ konstform. Jag gillar filmen av dessa anledningar. Dessutom är det mycket fint och raffinerat redigerat i en del scener, exempelvis nyhetsbilderna. Tack för dansen.

Sunday, May 12, 2019

Nr 761: Ivan Den Förskräcklige Del 1 Och 2

Originaltitel: Иван Грозный (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Alltså kragarna! Och hattarna! Kostymören har verkligen inte sparat på krutet för att göra det ryska 1500-talsmodet rättvisa. Eller orättvisa. Vad vet jag? Ivan den IV var den förste som tog sig titeln tsar, kejsare. Ingen dålig självpåtagen titel där inte. Det gillas inte av alla, särskilt inte av bojarerna som känner sig utmanade och smider planer i skuggorna om både det ena och det andra. Det är verkligen inte mycket man fattar av rysk politik på den här tiden, vilka är kompisar med vilka, vem är fiende, vem är vän, vilka krigar man mot och varför? Det som däremot tycks ha varit oerhört självklart, åtminstone enligt filmen, var att det hela var mycket dramatiskt och det var mycket arga leken med skillnaden att ingen börjar skratta. Det är närbilder, blickar, ansiktsuttryck och profilbilder. Väldigt snyggt måste jag säga. Nånstans i mitten blir det plötsligt nån slags färgkontrast som känns väldigt märklig. Det var Stalin som beställde en trilogi av Eisenstein om Ivan den IV som dock endast hann göra två delar innan han dog. Den paranoida Stalin såg filmen som en kritik mot honom själv och förbjöd den. Kort och gott. Inga problem.

Sunday, May 5, 2019

Nr 760: Endast Änglar Ha Vingar

Originaltitel: Only Angels Have Wings (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 20969 och 20970 mellan Göteborg och Stockholm.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: ”Calling Barranca! Calling Barranca!” 
Bonnie Lee (Jean Arthur) från Brooklyn kliver av bananbåten i sydamerikanska hittepåbyn Barranca och som flugor surrar de runt henne, piloterna på lilla bolaget där nedanför bergen. Hon fastnar för mellanchef Geoff (Cary Grant) - en lirare som lägger oerhört högt värde i att inte lova någon kvinna någonting, inte ett endaste dugg, och att inte låta sentimentala känslor ta över i händelse av tragedi. När exempelvis piloten Joe dör i en kraschlandning på fältet utanför baren/restaurangen/hotellet/flygbasen är det bissniss as usual direkt efter. En drink, en klackspark och sen är det bara att hälla kaffe i maskinerna igen och upp i luften. ”Joe vem?”
Bonnie försöker omväxlande förstå och förvandla Geoff, båda aktiviteterna förgäves. Han är som han är, bränd av tidigare relationer har han ett pansar utanpå de inre besvikelserna. Och när man talar om tidigare relationer - in i bild nedför trappan skrider den fagra Judy (Rita Hayworth - känd för oss från Gilda). Hon och Geoff har definitivt en historia, men vad i hela fridens namn gör en sån som hon på ett ställe som det här? Jo, hon har hittat sig en ny pilot att gifta sig med och denne nye pilot är nyss kommen till Barranca för att provjobba; väldigt välkommet då det råder personalbrist, särskilt för de farligare uppdragen genom dimmiga passet. Alla är dock inte lika glada att se nykomlingen. Det visar sig nämligen att nykomlingen var den som flög det plan som brorsan till en riktig veteran på basen var mekaniker på. Det blev krångel under färden och nykomlingen lämnade skutan i fallskärm, men lämnade kvar brorsan ombord. Död och förtvivlan och veteranbrorsan verkar ha ägnat enorma mängder tid åt att försöka komma över detta svek. Och så dyker själva roten till det onda upp där mitt framför hans ganska dåliga ögon, ögon som gett honom flygförbud. Dålig stämning. Men jobben ska göras, turerna ska flygas, annars blir det inget av det eftertraktade kontraktet som står på spel, kontraktet som kan innebära fortlevnad för verksamheten, för jobben, kan innebära mycket bättre villkor, kanske slippa pålivochdödflygningarna förbi Tex the lookout där uppe bland kondorerna, mycket står på spel. Nykomlingen visar sig vara ett riktigt ess. Han tar sig upp och ner till och från gruvan, han flyger post, han flyger till och med nitroglycerin (här måste jag tänka på Fruktans Lön). Han äter sig långsamt in i gemenskapen, trots sina från början ganska kassa förutsättningar. Bonnie laddas mer och mer upp inifrån av kärleksfrustration och till slut kommer lilla explosionen, hon bara måste konfrontera Geoff med all sin undertryckta attraktion. Hans svalhet gör att hon helt plötsligt drar pistol - i och för sig hans pistol, men väldigt oväntat ändå, oerhört uppfriskande - och hotar honom. Hot utan verkan, hon lägger hastigt ifrån sig vapnet, som brinner av och träffar Geoff i axeln! Drama! Geoff ber bara om en drink och plåstras om lite hastigt av tillrusande. Kulan sitter kvar, och vem ska flyga nu? Var och varannan pilot är ju skadad eller avstängd. Det blir nykomlingen och mekanikerbrorsan! Rivalernas rivaler. Kain och Abel! De försonas för den större saken, de lägger sorg och smärta åt sidan, de hamnar axel mot axel tusentals meter upp i luften i dimma utan sikt, med slangad syrgas och kör, bara kör. Ingen återvändo. Thelma & Louise. Tyvärr får de fågel, vilket i sin tur givetvis och enligt alla aerodynamiska principer innebär att ena motorn och stjärtpartiet fattar eld. Nykomlingen således på väg mot ännu en krasch, men denna gången sitter han kvar, fegar inte ur, tar det som det kommer. Mekanikerbrorsan bryter nacken vid impact och dör sedan britsdöden med Geoff som siste åhörare. Detta letar sig in genom Geoffs armering, han låter sig ses genom sprickorna, han visar sig för Bonnie, och han gör det genom att gråta. Och hon ba: ”gråt inte”. Ja, det är inte lätt. Hon frågar honom om han vill att hon ska stanna. Han svarar med ord att han inte jobbar så, men i handling ger han henne ett tvärklart besked genom en slantsingling med krona på båda sidorna. Vinst varje gång. När hon upptäcker det är lyckan total. Hon springer fram och ut i ett leende bredare än Jokerns. Geoff lyfter i ett plan på väg mot nya höjder.
Sicken rulle alltså! Som en blandning av såpan Glamour, tv-serien Vingar, ett destillat av hårdkokta thrillernoirkaraktärer och valfritt vilda westernuppdrag. Fantastiskt presenterat i en aldrig tråkig eller sinande historia, klippt och skuren av ”Hollywoods första kvinnliga filmklippare” - Viola Lawrence.  Och flygscenerna, flygscenerna. Svindlande bra, på vissa ställen lätt och luftigt som i Den Engelske Patienten, på andra håll nästan Stjärnornas Krigfeeling.
Den självständiga, rättframma och uppriktiga ”Hawksian woman”-karaktären verkar vara något att kika närmare på. I det här fallet representerad av både Bonnie och Judy, tänker jag, även om jag upplever Bonnie som mer inställsam än Judy. Här får en ju också nämna att regissören Howard Hawks framträder allt tydligare som en nästan hemlig gigant i filmhistorien, särskilt med tanke på vilken variation han bjuder på med filmer som Scarface - Chicagos Siste Gangster, Ingen Fara På Taket och Rio Bravo. Det verkar som att jag, hittills, tycker absolut bäst om den här flygrullen, Endast Änglar Ha Vingar. Hawks kommer på delad silverplats när det gäller antal filmer som är med i boken och delar pallen med Ingmar Bergman - 11 filmer vardera. Bara Alfred Hitchcock har fler, och han utklassar övriga fältet med sina 18 filmer. 
Over and out.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Hårdkokt såpoperaaction. Kvinnliga kvinnor och manliga män. Dimmigt och regnigt. Att flyga eller inte flyga? Kärlek, döljd bakom cyniska ytor. Rivalitet. Imponerande flygscener. "Calling Barranca"!

Tuesday, April 23, 2019

Nr 759: Hasard

Originaltitel: Force Of Evil (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Hotel Alexander på Garbarska 18 i Krakow och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Här var det inte lätt, inte lätt alls, att hänga med i svängarna. Otextat, vilket för mig nästan alltid innebär att jag känner att jag missar för mycket. Känns särskilt i den här rullen, när det rivstartar med ”numbers” eller ”numbers game” eller ”numbers racket” och hur voice overn tillhörande advokaten Joe (John Garfield) den 3 juli, dagen innan nationaldagen, blickar ut över Wall Street och berättar om planerna att lägga vantarna på en miljon dollar. Det handlar om nån form av tresiffrig lotteriverksamhet, så mycket har jag fattat. Och det handlar om att denna verksamhet verkar vara enormt vardaglig, men också illegal. Eller? Och det handlar om att Joe tillsammans med ett gäng andra skumraskare ska se till att 776 blir det nummer som presenteras på nationaldagen, eftersom de allra flesta av vidskeplighet eller liknande spelar på just det numret på just nationaldagen. Och om alla vinner, ja då brakar systemet av små och otaliga ”banker” (även kallade ”policy?”) samman, och där kan Joe med tuffklienten Tucker gå in och ta över hela karusellen. En liten sten i skon är att Joe har en bror, alltid en bror, vid namn Leo som driver just en sådan här liten spelbank, bookie, policy, what ever. Om 776 går in så går Leo ut, big time. Joe försöker få med sig Leo över på sin sida, på stormogulernas sida, men Leo vägrar. Det blir även polisrazzia och nånstans där eller om det är lite senare i nån form av Judasförräderi tycker jag mig se en blinkning till Eisensteins Odessatrappa i Pansarkryssaren Potemkin i en scen med spruckna glasögon, en förtvivlad blick mot kameran och pang du är död. Nummer 776 slår i alla fall in och saker går åt skogen. Leo blir kidnappad, och Joe springer efter honom, ner ner ner för en enorm trappa, antar att det är nåt bibliskt, och hittar honom under bron, en av alla broar i New York, hittar honom död där på en klippa och allt detta för pengar, all denna misär och brodersrivalitet på grund av siffror, sedlar och mynt. Inte direkt en reklamfilm för spel och dobbel det här. Men den var inte så lång heller, vilket hedrar den, eftersom ju längre den vore desto mindre hade jag väl förstått. Och rapp dialog, poetisk står det på nåt ställe, men det vet jag inte. Upp på rak trea eftersom det fanns en otroligt hemlig telefon, så hemlig att den var inlåst i nedersta skrivbordslådan. John Garfield verkar ha rört upp känslor på många olika sätt när det begav sig, och dog ganska ung, 49 år. Tyvärr ser det ut som att detta är den enda filmen i boken som han är med i, jag hade gärna sett mer av honom. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En film på nedre skalan, trots att den innehåller spel och dobbel vilket brukar attrahera mig. Men här blir det för komplicerat, alldeles för komplicerat, nästan som att filmmakarna själv inte riktigt vet vad det egentligen handlar om. Men det gör de naturligtvis. Får man ändå utgå ifrån. Mitt ibland alla razzior, skumraskaffärer, allt räknande och beräknande så finns historien om brödraskap och förräderi. Om pengarnas förföriska verkan. Och så en liten parallell kärlekshistoria där stalkandet och tjatandet faktiskt ger resultat. #metoo. Slutscenen, nedstigningen mot vattnet, springandet ner för trappor och när man nästan är framme... nej, ytterligare några steg, ännu längre ner. Det tar liksom aldrig slut, känns otroligt märkligt men ändå, den scenen tilltalar mig. 

Friday, April 19, 2019

Nr 758: Fel Man

Originaltitel: The Wrong Man (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Alfred Hitchcock siluettintroducerar; detta är en sann historia - och det är också allt det blir av hans medverkan i denna film. Inget trademarkat cameoframträdande.
New York, 1953. Ståbasisten och familjefadern Manny (Henry Fonda) ser sig tvingad att låna pengar, 300 dollars, för att hans fru Rose (Vera Miles) lider av tandvärk som behöver åtgärdas. På försäkringsbolagets kontor tisslas och tasslas det bland personalen; är han den man som tidigare rånat verksamheten? En kafkaliknande process drar igång. Manny hämtas av polis vid hemmet, fattar ingenting. Han förhörs, skrivtestas och konfronteras. Häktad, in bakom lås och bom, inte direkt Hilton. I cellen en scen där kameran rullar eller cirklar runt ansiktet på Manny, med intensifierad musik; övergång till rättssalen där borgen sätts till 7500 dollars. Oerhörda summor, men Manny får hjälp av frugans släkt. Kunde inte de hjälpt till med tandläkarpröjs? Manny och Rose ger sig ut på alibijakt, men alla är döda. Rose tappar det, deprimeras, anklagar Manny för allt och det mesta och slår honom med en hårborste i pannan. Hon skyller på sig själv, anklagar sig själv, upplever att alla är ute efter henne, att hon är värdelös. Från att det har handlat om Mannys våndor handlar det nu mer om fruns depression, och Mannys försök att hjälpa henne. De går till doktor, han säger ”mind in eclipse”, vilket jag tycker var fint. Sinnesförmörkelse, sinneseklips. Rose hamnar på landet, hos vänliga människor i vita kläder. Det blir rättegång med utpekande av Manny och det ena detaljerade ifrågasättandet efter det andra och de flesta inblandade verkar tycka det är ofantligt tråkigt; en jurymedlem ställer sig upp och ifrågasätter hela kalaset, vilket resulterar i att allt måste tas om. I väntan på detta en scen där Manny ber till högre makter och dubbelexponeringen kryper in ett ansikte på en annan man som visar sig vara den skyldige rånaren. Fel man och rätt man i samma bild, bedårande fint gjort. Den rätte mannen blir även han utpekad utom allt rimligt tvivel och den stora kvarnen fortsätter mala. I eftertexterna berättas om fruns tillfrisknande, det tog två år.
Hittade och läste en mycket intressant analys av den här filmen skriven av Jean-Luc Godard. Han går bland annat igenom vissa scener i detalj; kameravinklar, bildkomposition, klippning och repliker. Men han går också ner på det psykologiska djupet med växelspelet i relationen mellan karaktärerna och hur scener speglar varandra. En ganska lång och ganska hyllande text skrev han, Godard. Det fanns bara en kort kommentar till den texten, och den hade ungefär innebörden: ”Varför fundera och analysera så mycket av en film? Det blir ju omöjligt att njuta av den då.” Fantastiskt att de båda vägarna i synsätt korsas där och så. Jag känner ofta, kanske egentligen alltid, att jag är i båda de förhållningssätten och i allt mittemellan. Vill kunna förstå och analysera mer än vad jag har verktyg till, och vill också bara kunna kolla en rulle utan att fundera för mycket. Svepas med, hänföras, försvinna in i bilderna. Ständig dragkamp, hittar sällan liksom en bra nivå. Avundas både dem som verkligen kan ge sig in i att konstruera ett intellektuellt och metodiskt sprängschema av en film, och dem som bara låter sig sköljas över. Tetigt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "This is Alfred Hitchcock speaking. This is a true story. Every word it". Det är nog det mest anmärkningsvärda i hela filmen för kort därefter står det nämligen i förtexterna "The story, all names, characters and incidents portrayed in this production are fictious." Hmm... tror Affe kanske övredrev en aning där i motljuset i början. För spänningens skull. För det är faktiskt en hyggligt bra rulle. Ja, lite mer än så faktiskt. Snygg, välspelad, spännande, Väldigt mycket Hitchcock. Rättegångsscenen ur huvudpersonen Mannys perspektiv är oerhört intressant och välskapat. Jag kan nästan förstå hur förvirrande och obegripligt allt måste ha känts. Tematiken återkommer för övrigt i I Sista Minuten men i lite högre tempo, med lite mer dramatik, lite mer action, och i lite mer färg.

Sunday, April 14, 2019

Nr 757: Spindelkvinnans Kyss

Originaltitel: Kiss Of The Spider Woman (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på internet av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Brasilianskt fängelse. William Hurt är transpersonen Luis Molina som gör tid på grund av hanky panky med minderåriga. Raúl Juliá är vänsterrevoltören Valentin Arregui som fängslats och torteras för sina åsikters och handlingars skull. De båda delar cell och för att få tiden att gå och för att lindra Arreguis våndor berättar och beskriver Molina romantiska scener ur en verkar det som nazipropagandafilm. En film i filmen således. Men faktiskt också en film i filmen i filmen, eftersom det även i nazifilmen visas en film. Mycket film för pengarna. Och en bajstorkarscen som känns både ovanlig och rörande. Och obekväm, så den fastnar.
Efter ca halva filmen får jag reda på att Molina egentligen går fängelseledningens och typ underrättelsetjänstens ärenden i det att hon förser Arregui med i sammanhanget lyxmat och omvårdnad. Ju snabbare Arregui snackar, desto fortare kommer Molina ut utanför gallren, murarna. Här en snabb sekvens där en boss av nåt slag väser i en telefonlur angående vikten av att hitta en karta: ”Nothing else matters!” och jag kan på flera minuter inte sluta tänka på att när filmen gjordes hade nog Metallica inte ens vågat börjat fantisera om rockballader. Samtidigt blir bandet mellan de båda fångarna starkare, intimiteten intimare med bekännelser och ljusutblåsarsex och till slut går Molina med på att ta med ett meddelande ut till Arreguis aktivistpolare. Deckarfilm nu på slutet, telefonkiosk, hemliga möten, pang pang, öppna ytor, skrikande däck och folksamlingar vilket blir en ordentlig kontrast till den inneslutna cellmiljö som varit stora delar av filmen. Molina vräkt på tippen och Arregui ror sönderslagen iväg i ett hyperromantiskt morfinrus, ut med ekan och egentliga älsklingen Marta, den han alltid drömt om, aldrig kunnat glömma, ut på vattnet, bort och iväg.
Väldigt välgjort, det med de parallella filmerna som beskriver ungefär samma skeenden om förälskelse, svek och hemlighetsmakeri. Jag letar ibland efter Molinas anledning till att så att säga offra sig på slutet. Det enda jag hittar är att hon sitter vid sin sovande mamma och säger nåt i stil med: ”Det är dags för mig att ta hand om mitt eget liv. Jag tror att du förstår”. 
Tur att inte jag var mamman, för jag förstår inte riktigt.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett intimt kammarspel i ett brasilianskt fängelse. Transpersonen Molina delar cell med den maskuline revolutionären Arregui. För att få tiden att gå men även, vilket man förstår efter ett tag, för att skapa förtroende och intimitet mellan de två så återberättar Molina i detalj en klassisk film om kärlek och svek mellan en fransk sångerska och en nazistisk officer under andra världskriget. Molina har nämligen fått fängelseledningens löfte att få strafflindring om hon kan ge dem uppgifter om Arreguis politiska företeelser och genom den allt intimare relation de får så öppnar sig Arregui mer och mer. När filmen plötsligt tar en vändning och övergår i dramatiska biljakter och hemliga samtal utanför fängelset så hänger jag inte längre med. Förråder Molina sin cellkamrat? Försöker hon rädda honom? Tack och lov är denna episod endast en liten del av filmen för den stora behållningen sker i spelet mellan de två, inuti cellen. Det är ett fantastiskt skådespeleri och ett finstämt drama som ställer frågorna - vad kommer först, kärleken eller kampen, njutning eller förändring, fantasi eller verklighet? Burt Lancaster skulle ha gjort rollen som Molina. Känns skönt så här i efterhand att det ändå blev William Hurt. Lancaster tackas dock i eftertexten. Oklart varför.

Sunday, March 31, 2019

Nr 756: King Of Comedy

Originaltitel: The King Of Comedy (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: 11 månader efter att vi såg Dr. Jäkel Och Mr. Hyde är det dags för Jerry Lewis att dyka upp igen. Om han kändes minst sagt enerverande i den förra rullen så är han totalt motsatsen i denna. Lugn, avslappnad, trovärdig. Läste nånstans att han sagt att han ”bara spelade sig själv”. Det räckte långt tycker jag. Men dominanten är givetvis Robert De Niro som fullständigt äger den här filmen i egenskap av suveränt spelad psykopathuvudroll, och för att utan honom skulle det här förmodligen ha slutat i katastrof. Början är väldigt intressant och anmärkningsvärt välklippt i scenerna efter första mötet mellan De Niro och Lewis. Inte en kaksmula ges bort gratis, utan man får hänga med själv i svängarna i vad som är fantasi, framtid och verklighet. De Niro drömmer sig bort in i det som förhoppningsvis komma skall, men som förmodligen inte alls kommer hända; han står och övar repliker framför spegeln igen som i Taxi Driver. Han fantiserar om en grandios upprättelse med ursäkta och tack för allt du gett oss, förlåt för att vi inte såg din storhet. Och han vill hemskt gärna få lite tid av Jerry Lewis. Hemskt hemskt gärna.
Men efter nån halvtimme eller kanske halvvägs in i filmen tycker jag den tappar allt mer. Vart ska detta ta vägen? Hur kommer knorren bli? För det kan väl inte bara fortsätta så här? Jo, det kunde det tydligen, med eskalering i form av stalking, kidnappning och livesänd medioker ståupprutin och fängelse och sen var det slut. Inte ens alla felsägningar och varianter av Ruperts namn känns roliga till slut, det blir överarbetat, första och andra var roliga men vid sjunde suckar jag. Jag saknar brännhettan, men vet inte vad den skulle bestå av. Och det är verkligen en helt värdelös avslutning på ett tyckande om en film.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det har varit födelsedagar och som traditionen bjuder så byter vi filmer med varandra, jag och Robert. Den här gången blir det under Göteborgs filmfestival på ett trångt café i Haga. Lemon pie och kaffe. Taffligt inslagna paket. 20 frågor. Ny film? Gammal? Byggd på verklig händelse? Känd skådespelare? Manlig? Har regissören med många filmer i boken? Osv. Till slut kan vi notera att det är samma film som ligger i våra respektive paket. En märklig och underhållande situation men kanske inte så otrolig med tanke på att urvalet börjar begränsas mer och mer.
Jag har liksom utgått från ett King Of Comedy är baserad på en verklig historia men ingenting tyder på det. Istället är det en svart kommentar på en cynisk och överdriven kändiskultur. Robert De Niro gör en intressant tolkning av wanna be-komikern Rupert Pupkin, ensam, missförstådd, marginaliserad och faktiskt ganska obehaglig. Däremot inte alls lika övertygande som mästarprestationerna i Taxi Driver och Tjuren Från Bronx. Hans antagonist är lustigkurren Jerry Lewis som här spelar den superkände och superarrogante programledaren Jerry Langford som får dras med den påträngande Rupert tills saker och ting verkligen går överstyr. Jag har svårt att helt få grepp och filmen och känner liksom att den skaver på ett inte helt angenämt sätt. Rollprestationerna är inte särskilt övertygande och det blir inte särskilt engagerande. Småtrevligt tidsfördriv på tåg helt enkelt.

Sunday, March 24, 2019

Nr 755: Turnéskådespelarna

Originaltitel: O Θίασος (O Thiasos) (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Ja jösses. Tre och en halv timme grekiskolympiskt mästerskap i långsamhetsbrottning. Regisserad av den grekiske filmguden Angelopoulos. Det får man se till att nejmdroppa på nån fest framöver. Ett turnerande sällskap. Förmodligen någon form av historiebeskrivning, men jag är helt ute på åkern och snurrar. Jag vill vill vill så gärna kunna och orka hänga med, men koncentrationen sliter sig och drar iväg på kollo. Ibland är det det årtalet och den platsen och vips är det ett annat ställe i en annan tid. Frihetsvindar, frihetsfanor, frihetsröster, frihetsmarscher (abrupt avbrutna). Långa scener, långsamma kameraförflyttningar och faktiskt båtflyktingar i Medelhavet 1922. En hel del dragspel också.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Fyra timmar gör den här filmen till en av de längsta vi har sett i projektet. Turnéskådespelarna är en politisk historisk resa i tid rum under och strax efter andra världskriget. Det är långt, långsamt, långa tagningar, tydligen endast 80 stycken enligt boken (jag räknade aldrig), och en dramaturgi som minst sagt utmanar. Filmen rör sig fritt mellan olika tider och platser och det gör att jag är helt vilse i berättelsen. Istället försöker jag fokusera på enskilda scener och det estetiska tilltalet. Det matta ljuset i utomhusscenerna gör att de ser ut som målningar. Vackert och vemodigt men det är knappast en reklamfilm för solresor till Grekland. Några scener stannar kvar som bisarra historiska kommentarer. Exempelvis när teatersällskapet möter de brittiska soldaterna på stranden och sätter upp sitt skådespel till soldaternas förtjusning eller nyårsbattlet mellan nationalister och oppositionella. Det är nog höjdpunkten. Vid åtminstone tre tillfällen får vi historien berättad till oss direkt genom kameran. Det är alltid ett vågat grepp att bryta den fjärde väggen men här funkar det faktiskt riktigt bra. Kanske för att filmen är tillräckligt vågad och flippad som den är.

Sunday, March 17, 2019

Nr 754: Träskoträdet

Originaltitel: L’Albero Degli Zoccoli (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Ermanno Olmi är i sina verkar det som hemtrakter i Lombardiet, Bergamotrakten, och berättar en behagligt långsam historia som han filmar, klipper och regisserar själv. Sent artonhundratal och årstidernas växlingar följs av fyra jordbruksfamiljer på en liten gård; höhantering, gås -och grisslakt, bäcktvätt, spinneri, mjölkning, badbaljebad, polentadiet, smygodling av hönsgödslade tomater, fältarbete, flirtning, marknadsbesök, flodbåt, barnhemskloster, sängvätning, tillökning och spökhistorier vid kvällsfikat. Det är en knaper och utsatt tillvaro, men tron på guds plan och avsikt gör det uthärdligt. En pojke, Minec, har av gud försetts med intelligens och ska därför gå i skolan, och även gå till skolan, vilket gör att han sliter ut åtminstone en av sina skor. Pappan ser ingen annan utväg än att fulhugga ner ett träd och snida till en trädoja. Detta upptäcker till sist motsvarande patronen eller liknande och Minecs familj får packa flyttkärran och lämna gården. Övriga familjer tittar på genom fönstren och ber en stilla bön för att allt ska ordna sig, förmodligen både för den flyttande familjen och för dem själva. Slut.
Tre timmar genom regn och solsken, nöd och lust, dag och natt, bröllop och slagsmål. Men faktiskt ingen död, i alla fall om jag minns det rätt. Förutom gåsen och grisen då. Ingen begravning, det satt jag nog lite halvt undermedvetet och väntade på. Inte direkt några stora gester, mer av ett betraktande. Ibland känns det nästan som ett smygfilmande. Små korta instick av politiskt brandtal på marknaden och hästrusande soldater i Milano, annars spenderas mestadels av filmen på gården. Fantastiskt naturlig känsla rakt igenom, både i agerande, repliker, ljus och följsamhet i scenerna. Även i denna rulle får en häst oförtjänt mycket skit, precis som i Public Enemy - Samhällets Fiende Nr 1. Denna gång handlar det om att ett mynt göms i själva hästskon, på en ibland omkringvandrande häst. Täcks över lite slabbigt med blöt jord, kanske lera. Och så blir gömmaren förbannad när han efter ett tag upptäcker att myntet inte finns kvar. Börjar kalla hästen både det ena och det andra, enorma svador och fäktande med armarna. Gömmaren framstår till slut som nästan galen av de övriga. Han bäddas ner, och sen verkar det gå över. Tror det är där han får excorsismpeston innehållande bland annat mask, blad och vitlök. Buon appetito.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jajamen, klappret av träskor mot kyrkgolvet redan i inledningsscenen. Då slapp jag vänta på det och kan försöka koncentrera mig på handlingen istället för träskorna. Även om träskor faktiskt är en slags huvudkonflikt i filmen. Annars är Träskoträdet mest en studie i Lombardiskt bondeliv i slutet av 1800-talet. Det tycks inte finns några huvudkaraktärer utan berättelsen vill istället framhäva den kollektiva känslan kring de fattiga bondefamiljerna på gården. Däremot är det barn. Massor av barn. Barn till förbannelse. Det är strävsamt och gudfruktigt och osentimentala djurslakter. Men när marknaden kommer till byn blir det liv i luckan. Myntet i hästens hov är mycket krwativt måste jag säga även om det inte var det smartaste draget visar det sig. Och så träskoträdet då som ska bli nya dojor till grabben men leder till utvisning från kollektivet. Ackompanjerad av Bachs musik så är det ett fint tempo, skiftande scener och och detaljerade historier som växer fram, som små tavlor.

Saturday, March 16, 2019

Nr 753: Den Gäckande Skuggan

Originaltitel: The Thin Man (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Efter en roman av Dashiell Hammett som även skrev Riddarfalken Från Malta. Med skådisar som William Powell från Godfrey Ordnar AlltMyrna Loy från De Bästa Åren och hunden Skippy från Ingen Fara På Taket. Idel kändisar således. För att inte nämna fotografen och tydligen multipionjären James Wong Howe som även fotade Yankee Doodle Dandy.
Pappa uppfinnaren försvinner och är borta längre än förväntat. Ugglor anas. Eftersök och utredning påbörjas, fruktsamma resultat uteblir. Blir dock mer av sprit, flirt och rapprapp dialog där det kastas sexuella anspelningar, antydningar och förslag i en aldrig sinande ström när Nick och Nora Charles ger sig in i leken och börjar spana. Julen dricks under bordet, telefonen ringer oavbrutet, dörrklockan ringer ideligen, samtal hit, introduktioner dit, misstänksamhet än här och oskyldighetsförklaringar än där. Jag har enorma svårigheter att hänga med i den här känns det som flipperspelslabyrinten. Men kanske har jag inte gränslat och åkt ur eftersom jag på slutet verkligen ser fram emot upplösningen när gåtlösningsmiddagen serveras. Det känns Cluedo, det känns Mördarleken. Det känns Columbo, det känns Mord och inga visor, det känns till och med lite Ace Ventura och Ford Fairlane. Och visst avslöjas den skyldige, och som alltid är det advokaten!
Några ljusmässigt väldigt snygga scener med skuggor och mörker, och han verkar ha varit en mästare på det, fotografen Wong Howe. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den gäckande skuggan spelades in på endast två veckor och det tempot har smittat av sig i filmen. Det är snabbt och rörigt och massor av karaktärer som dyker upp hela tiden. Vem är vem? Jag blandar ständigt ihop alla - exmakar, poliser, gangsters. De enda som är stabila nog att bära upp filmen och berättelsen är paradoxalt nog det alkoholiserade detektivparet, Nick och Nora Charles. De är ganska roliga i sitt charmerande munhuggeri och ständigt supande. Filmen är som cluedo på speed och när mördaren väl avslöjats så fattar jag fortfarande inte vem det är eller varför mordet begåtts överhuvudtaget.  

Saturday, March 9, 2019

Nr 752: Mannen Från Laramie

Originaltitel: The Man From Laramie (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på nattåget mellan Östersund och Göteborg och av Robert på internet på rum 566 på Scandic Hotel i Karlstad.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Kärnan i den här filmen får ändå sägas vara det enorma mysteriet med hur vagnen med gevären egentligen kunde hamna uppe på den där branta kullen. Frågan ställs rakt ut av den allt mer blinde pappan när han är ute på privatdetektiverande, men frågan förblir hängande i den torra boskapsluften. Frågan får aldrig ett svar, förmodligen mycket beroende på att pappan på grund av sin blötlagda näsa knuffas ner i döden av potentiell arvinge. Och utan svar, kvarstående fråga. Det är ju vilda västern, således inga helikoptrar eller andra bränsledrivna lyftanordningar. Oerhört brant på aktuella platsen, i alla fall om man ska tro bilderna på hur de tar sig upp med hästarna nästan bergsgetterna. Ordentlig lutning. Oländig terräng kan du säga. Men ändå, högst där uppe, kamouflerad med stockar och annat buskage, en vagn i hela sin längd, bredd och tyngd. Fullstor vildavästernvagn. Som en minibuss. Hur kom den dit? Det gnager, och det gnagde i pappan, som vågade ställa frågan, vågade adressera elefanten på prärien. Han dog ovetande, tog ovissheten med sig i graven. En hemsk död, kanske den värsta. Vissa frågor ska man bara inte ställa. En timme och fyrtiotvå minuter för att till slut ändå inte erbjuda ens en antydan till förklaring hur vagnen hamnade där den hamnade. Det väcker oerhörda funderingar, i paritet med egyptiernas pyramidbyggen. Utomjordingar inblandade? Svart magi? Tidsresor?
Runt denna stenhårda nöt fylls filmen ut av en sidohistoria där James Stewart är ute på hämnarstråt eftersom hans bror blev skjuten av Apacheindianer, högst sannolikt med ett gevär från vagnen på kullen. Och indianer ska väl normalt sett inte ha tillgång till gevär, tänker Stewart. Det måste finnas en länk, en dealer, en vapenlangare - och den djäveln vill Stewart ha tag på. Taffligt skådespeleri, några märkligt utdragna slagsmålsscener och en dialog som ibland verkar frammatad av en slumpgenerator.
Förekommer även röksignaler i den här filmen, och det kan nog vara första gången. Tyvärr är det inte en indian som signalerar, hade det varit det hade den fått en rak trea. Överlag väldigt lite indianer för pengarna.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag köpte den här filmen för 10 spänn på ett loppisbord på Nytorget i Stockholm för ett par år sedan. Det känns fint när filmer bara dyker upp sådär. Kommer till en liksom. Och med 1001-boken i ryggraden så reagerar jag väldigt instinktivt när det dyker upp filmer på väntade eller oväntade ställen. Kan den finnas med i boken? Och så lyckan när den gör det. Vi börjar ju närma oss slutet av projektet nu och det tycks bli svårare och svårare att få tag på de filmer som återstår. Det gäller att vara vaksam liksom och ha filmradarn påslagen. Men filmen då, Mannen Från Laramie... Ja, vad säger man, definitivt värd 10 spänn men inte så mycket mer.