Saturday, May 18, 2019

Nr 762: Det Går Som En Dans

Originaltitel: Dance, Girl, Dance (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Quality Hotel, Esplanaden 29, i Sundsvall och Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att det går som en dans är väl inte helt rättvist tolkande. Och det skulle ju ha varit trist om det var så. Istället är det flera turer som dramatiserar och koreograferar den här filmen. Två unga kvinnor, Bubbels (Lucille Ball) och Judy (Maureen O'Hara), får representera två typer av feminister; Bubbles är den sexuellt frigjorda, extroverta och lycksökande medan judy är traditionell, drömmande och konstnärlig. Naturligtvis kommer det en man emellan dem, den rike och nyskilde Jimmy (Louis Hayward) som egentligen fortfarande är förälskad i sn exhustru.Där har vi dramat kryddat med en del dans, sång, burlesque, slagsmål och missförstånd. Det är något som gör att den här filmen ändå inte blir en i mängden musikaler och traggliga svartvita kärlekshistorier men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag misstänker dock starkt att det kan att ha att göra med regin. Den är nämligen regisserad av en kvinna, Dorothy Arzner, och så vitt jag förstår så var det inte jättevanligt vid den här tiden. Särskilt inte om man ser till urvalet i boken. Jag tänker att det naturligtvis präglar perspektiven och fokuset i filmen vilket gör att den ändå sticker ut i jämförelse med andra. Särskilt scenen där Judy plötsligt avbryter ett framträdande för att direkt adressera och synliggöra "den manliga blicken"för den manliga publiken, är omtalad i feministisk filmteori. Dessutom uppfattar jag att filmen också förhåller sig till dans, både som ett verktyg för kvinnlig frigörelse och oberoende men också som en kvalitativ konstform. Jag gillar filmen av dessa anledningar. Dessutom är det mycket fint och raffinerat redigerat i en del scener, exempelvis nyhetsbilderna. Tack för dansen.

Sunday, May 12, 2019

Nr 761: Ivan Den Förskräcklige Del 1 Och 2

Originaltitel: Иван Грозный (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, May 5, 2019

Nr 760: Endast Änglar Ha Vingar

Originaltitel: Only Angels Have Wings (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 20969 och 20970 mellan Göteborg och Stockholm.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: ”Calling Barranca! Calling Barranca!” 
Bonnie Lee (Jean Arthur) från Brooklyn kliver av bananbåten i sydamerikanska hittepåbyn Barranca och som flugor surrar de runt henne, piloterna på lilla bolaget där nedanför bergen. Hon fastnar för mellanchef Geoff (Cary Grant) - en lirare som lägger oerhört högt värde i att inte lova någon kvinna någonting, inte ett endaste dugg, och att inte låta sentimentala känslor ta över i händelse av tragedi. När exempelvis piloten Joe dör i en kraschlandning på fältet utanför baren/restaurangen/hotellet/flygbasen är det bissniss as usual direkt efter. En drink, en klackspark och sen är det bara att hälla kaffe i maskinerna igen och upp i luften. ”Joe vem?”
Bonnie försöker omväxlande förstå och förvandla Geoff, båda aktiviteterna förgäves. Han är som han är, bränd av tidigare relationer har han ett pansar utanpå de inre besvikelserna. Och när man talar om tidigare relationer - in i bild nedför trappan skrider den fagra Judy (Rita Hayworth - känd för oss från Gilda). Hon och Geoff har definitivt en historia, men vad i hela fridens namn gör en sån som hon på ett ställe som det här? Jo, hon har hittat sig en ny pilot att gifta sig med och denne nye pilot är nyss kommen till Barranca för att provjobba; väldigt välkommet då det råder personalbrist, särskilt för de farligare uppdragen genom dimmiga passet. Alla är dock inte lika glada att se nykomlingen. Det visar sig nämligen att nykomlingen var den som flög det plan som brorsan till en riktig veteran på basen var mekaniker på. Det blev krångel under färden och nykomlingen lämnade skutan i fallskärm, men lämnade kvar brorsan ombord. Död och förtvivlan och veteranbrorsan verkar ha ägnat enorma mängder tid åt att försöka komma över detta svek. Och så dyker själva roten till det onda upp där mitt framför hans ganska dåliga ögon, ögon som gett honom flygförbud. Dålig stämning. Men jobben ska göras, turerna ska flygas, annars blir det inget av det eftertraktade kontraktet som står på spel, kontraktet som kan innebära fortlevnad för verksamheten, för jobben, kan innebära mycket bättre villkor, kanske slippa pålivochdödflygningarna förbi Tex the lookout där uppe bland kondorerna, mycket står på spel. Nykomlingen visar sig vara ett riktigt ess. Han tar sig upp och ner till och från gruvan, han flyger post, han flyger till och med nitroglycerin (här måste jag tänka på Fruktans Lön). Han äter sig långsamt in i gemenskapen, trots sina från början ganska kassa förutsättningar. Bonnie laddas mer och mer upp inifrån av kärleksfrustration och till slut kommer lilla explosionen, hon bara måste konfrontera Geoff med all sin undertryckta attraktion. Hans svalhet gör att hon helt plötsligt drar pistol - i och för sig hans pistol, men väldigt oväntat ändå, oerhört uppfriskande - och hotar honom. Hot utan verkan, hon lägger hastigt ifrån sig vapnet, som brinner av och träffar Geoff i axeln! Drama! Geoff ber bara om en drink och plåstras om lite hastigt av tillrusande. Kulan sitter kvar, och vem ska flyga nu? Var och varannan pilot är ju skadad eller avstängd. Det blir nykomlingen och mekanikerbrorsan! Rivalernas rivaler. Kain och Abel! De försonas för den större saken, de lägger sorg och smärta åt sidan, de hamnar axel mot axel tusentals meter upp i luften i dimma utan sikt, med slangad syrgas och kör, bara kör. Ingen återvändo. Thelma & Louise. Tyvärr får de fågel, vilket i sin tur givetvis och enligt alla aerodynamiska principer innebär att ena motorn och stjärtpartiet fattar eld. Nykomlingen således på väg mot ännu en krasch, men denna gången sitter han kvar, fegar inte ur, tar det som det kommer. Mekanikerbrorsan bryter nacken vid impact och dör sedan britsdöden med Geoff som siste åhörare. Detta letar sig in genom Geoffs armering, han låter sig ses genom sprickorna, han visar sig för Bonnie, och han gör det genom att gråta. Och hon ba: ”gråt inte”. Ja, det är inte lätt. Hon frågar honom om han vill att hon ska stanna. Han svarar med ord att han inte jobbar så, men i handling ger han henne ett tvärklart besked genom en slantsingling med krona på båda sidorna. Vinst varje gång. När hon upptäcker det är lyckan total. Hon springer fram och ut i ett leende bredare än Jokerns. Geoff lyfter i ett plan på väg mot nya höjder.
Sicken rulle alltså! Som en blandning av såpan Glamour, tv-serien Vingar, ett destillat av hårdkokta thrillernoirkaraktärer och valfritt vilda westernuppdrag. Fantastiskt presenterat i en aldrig tråkig eller sinande historia, klippt och skuren av ”Hollywoods första kvinnliga filmklippare” - Viola Lawrence.  Och flygscenerna, flygscenerna. Svindlande bra, på vissa ställen lätt och luftigt som i Den Engelske Patienten, på andra håll nästan Stjärnornas Krigfeeling.
Den självständiga, rättframma och uppriktiga ”Hawksian woman”-karaktären verkar vara något att kika närmare på. I det här fallet representerad av både Bonnie och Judy, tänker jag, även om jag upplever Bonnie som mer inställsam än Judy. Här får en ju också nämna att regissören Howard Hawks framträder allt tydligare som en nästan hemlig gigant i filmhistorien, särskilt med tanke på vilken variation han bjuder på med filmer som Scarface - Chicagos Siste Gangster, Ingen Fara På Taket och Rio Bravo. Det verkar som att jag, hittills, tycker absolut bäst om den här flygrullen, Endast Änglar Ha Vingar. Hawks kommer på delad silverplats när det gäller antal filmer som är med i boken och delar pallen med Ingmar Bergman - 11 filmer vardera. Bara Alfred Hitchcock har fler, och han utklassar övriga fältet med sina 18 filmer. 
Over and out.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Tuesday, April 23, 2019

Nr 759: Hasard

Originaltitel: Force Of Evil (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Hotel Alexander på Garbarska 18 i Krakow och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Här var det inte lätt, inte lätt alls, att hänga med i svängarna. Otextat, vilket för mig nästan alltid innebär att jag känner att jag missar för mycket. Känns särskilt i den här rullen, när det rivstartar med ”numbers” eller ”numbers game” eller ”numbers racket” och hur voice overn tillhörande advokaten Joe (John Garfield) den 3 juli, dagen innan nationaldagen, blickar ut över Wall Street och berättar om planerna att lägga vantarna på en miljon dollar. Det handlar om nån form av tresiffrig lotteriverksamhet, så mycket har jag fattat. Och det handlar om att denna verksamhet verkar vara enormt vardaglig, men också illegal. Eller? Och det handlar om att Joe tillsammans med ett gäng andra skumraskare ska se till att 776 blir det nummer som presenteras på nationaldagen, eftersom de allra flesta av vidskeplighet eller liknande spelar på just det numret på just nationaldagen. Och om alla vinner, ja då brakar systemet av små och otaliga ”banker” (även kallade ”policy?”) samman, och där kan Joe med tuffklienten Tucker gå in och ta över hela karusellen. En liten sten i skon är att Joe har en bror, alltid en bror, vid namn Leo som driver just en sådan här liten spelbank, bookie, policy, what ever. Om 776 går in så går Leo ut, big time. Joe försöker få med sig Leo över på sin sida, på stormogulernas sida, men Leo vägrar. Det blir även polisrazzia och nånstans där eller om det är lite senare i nån form av Judasförräderi tycker jag mig se en blinkning till Eisensteins Odessatrappa i Pansarkryssaren Potemkin i en scen med spruckna glasögon, en förtvivlad blick mot kameran och pang du är död. Nummer 776 slår i alla fall in och saker går åt skogen. Leo blir kidnappad, och Joe springer efter honom, ner ner ner för en enorm trappa, antar att det är nåt bibliskt, och hittar honom under bron, en av alla broar i New York, hittar honom död där på en klippa och allt detta för pengar, all denna misär och brodersrivalitet på grund av siffror, sedlar och mynt. Inte direkt en reklamfilm för spel och dobbel det här. Men den var inte så lång heller, vilket hedrar den, eftersom ju längre den vore desto mindre hade jag väl förstått. Och rapp dialog, poetisk står det på nåt ställe, men det vet jag inte. Upp på rak trea eftersom det fanns en otroligt hemlig telefon, så hemlig att den var inlåst i nedersta skrivbordslådan. John Garfield verkar ha rört upp känslor på många olika sätt när det begav sig, och dog ganska ung, 49 år. Tyvärr ser det ut som att detta är den enda filmen i boken som han är med i, jag hade gärna sett mer av honom. 

Jimmys betyg:

Kommentar:

Friday, April 19, 2019

Nr 758: Fel Man

Originaltitel: The Wrong Man (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Alfred Hitchcock siluettintroducerar; detta är en sann historia - och det är också allt det blir av hans medverkan i denna film. Inget trademarkat cameoframträdande.
New York, 1953. Ståbasisten och familjefadern Manny (Henry Fonda) ser sig tvingad att låna pengar, 300 dollars, för att hans fru Rose (Vera Miles) lider av tandvärk som behöver åtgärdas. På försäkringsbolagets kontor tisslas och tasslas det bland personalen; är han den man som tidigare rånat verksamheten? En kafkaliknande process drar igång. Manny hämtas av polis vid hemmet, fattar ingenting. Han förhörs, skrivtestas och konfronteras. Häktad, in bakom lås och bom, inte direkt Hilton. I cellen en scen där kameran rullar eller cirklar runt ansiktet på Manny, med intensifierad musik; övergång till rättssalen där borgen sätts till 7500 dollars. Oerhörda summor, men Manny får hjälp av frugans släkt. Kunde inte de hjälpt till med tandläkarpröjs? Manny och Rose ger sig ut på alibijakt, men alla är döda. Rose tappar det, deprimeras, anklagar Manny för allt och det mesta och slår honom med en hårborste i pannan. Hon skyller på sig själv, anklagar sig själv, upplever att alla är ute efter henne, att hon är värdelös. Från att det har handlat om Mannys våndor handlar det nu mer om fruns depression, och Mannys försök att hjälpa henne. De går till doktor, han säger ”mind in eclipse”, vilket jag tycker var fint. Sinnesförmörkelse, sinneseklips. Rose hamnar på landet, hos vänliga människor i vita kläder. Det blir rättegång med utpekande av Manny och det ena detaljerade ifrågasättandet efter det andra och de flesta inblandade verkar tycka det är ofantligt tråkigt; en jurymedlem ställer sig upp och ifrågasätter hela kalaset, vilket resulterar i att allt måste tas om. I väntan på detta en scen där Manny ber till högre makter och dubbelexponeringen kryper in ett ansikte på en annan man som visar sig vara den skyldige rånaren. Fel man och rätt man i samma bild, bedårande fint gjort. Den rätte mannen blir även han utpekad utom allt rimligt tvivel och den stora kvarnen fortsätter mala. I eftertexterna berättas om fruns tillfrisknande, det tog två år.
Hittade och läste en mycket intressant analys av den här filmen skriven av Jean-Luc Godard. Han går bland annat igenom vissa scener i detalj; kameravinklar, bildkomposition, klippning och repliker. Men han går också ner på det psykologiska djupet med växelspelet i relationen mellan karaktärerna och hur scener speglar varandra. En ganska lång och ganska hyllande text skrev han, Godard. Det fanns bara en kort kommentar till den texten, och den hade ungefär innebörden: ”Varför fundera och analysera så mycket av en film? Det blir ju omöjligt att njuta av den då.” Fantastiskt att de båda vägarna i synsätt korsas där och så. Jag känner ofta, kanske egentligen alltid, att jag är i båda de förhållningssätten och i allt mittemellan. Vill kunna förstå och analysera mer än vad jag har verktyg till, och vill också bara kunna kolla en rulle utan att fundera för mycket. Svepas med, hänföras, försvinna in i bilderna. Ständig dragkamp, hittar sällan liksom en bra nivå. Avundas både dem som verkligen kan ge sig in i att konstruera ett intellektuellt och metodiskt sprängschema av en film, och dem som bara låter sig sköljas över. Tetigt.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, April 14, 2019

Nr 757: Spindelkvinnans Kyss

Originaltitel: Kiss Of The Spider Woman (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på internet av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Brasilianskt fängelse. William Hurt är transpersonen Luis Molina som gör tid på grund av hanky panky med minderåriga. Raúl Juliá är vänsterrevoltören Valentin Arregui som fängslats och torteras för sina åsikters och handlingars skull. De båda delar cell och för att få tiden att gå och för att lindra Arreguis våndor berättar och beskriver Molina romantiska scener ur en verkar det som nazipropagandafilm. En film i filmen således. Men faktiskt också en film i filmen i filmen, eftersom det även i nazifilmen visas en film. Mycket film för pengarna. Och en bajstorkarscen som känns både ovanlig och rörande. Och obekväm, så den fastnar.
Efter ca halva filmen får jag reda på att Molina egentligen går fängelseledningens och typ underrättelsetjänstens ärenden i det att hon förser Arregui med i sammanhanget lyxmat och omvårdnad. Ju snabbare Arregui snackar, desto fortare kommer Molina ut utanför gallren, murarna. Här en snabb sekvens där en boss av nåt slag väser i en telefonlur angående vikten av att hitta en karta: ”Nothing else matters!” och jag kan på flera minuter inte sluta tänka på att när filmen gjordes hade nog Metallica inte ens vågat börjat fantisera om rockballader. Samtidigt blir bandet mellan de båda fångarna starkare, intimiteten intimare med bekännelser och ljusutblåsarsex och till slut går Molina med på att ta med ett meddelande ut till Arreguis aktivistpolare. Deckarfilm nu på slutet, telefonkiosk, hemliga möten, pang pang, öppna ytor, skrikande däck och folksamlingar vilket blir en ordentlig kontrast till den inneslutna cellmiljö som varit stora delar av filmen. Molina vräkt på tippen och Arregui ror sönderslagen iväg i ett hyperromantiskt morfinrus, ut med ekan och egentliga älsklingen Marta, den han alltid drömt om, aldrig kunnat glömma, ut på vattnet, bort och iväg.
Väldigt välgjort, det med de parallella filmerna som beskriver ungefär samma skeenden om förälskelse, svek och hemlighetsmakeri. Jag letar ibland efter Molinas anledning till att så att säga offra sig på slutet. Det enda jag hittar är att hon sitter vid sin sovande mamma och säger nåt i stil med: ”Det är dags för mig att ta hand om mitt eget liv. Jag tror att du förstår”. 
Tur att inte jag var mamman, för jag förstår inte riktigt.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, March 31, 2019

Nr 756: King Of Comedy

Originaltitel: The King Of Comedy (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: 11 månader efter att vi såg Dr. Jäkel Och Mr. Hyde är det dags för Jerry Lewis att dyka upp igen. Om han kändes minst sagt enerverande i den förra rullen så är han totalt motsatsen i denna. Lugn, avslappnad, trovärdig. Läste nånstans att han sagt att han ”bara spelade sig själv”. Det räckte långt tycker jag. Men dominanten är givetvis Robert De Niro som fullständigt äger den här filmen i egenskap av suveränt spelad psykopathuvudroll, och för att utan honom skulle det här förmodligen ha slutat i katastrof. Början är väldigt intressant och anmärkningsvärt välklippt i scenerna efter första mötet mellan De Niro och Lewis. Inte en kaksmula ges bort gratis, utan man får hänga med själv i svängarna i vad som är fantasi, framtid och verklighet. De Niro drömmer sig bort in i det som förhoppningsvis komma skall, men som förmodligen inte alls kommer hända; han står och övar repliker framför spegeln igen som i Taxi Driver. Han fantiserar om en grandios upprättelse med ursäkta och tack för allt du gett oss, förlåt för att vi inte såg din storhet. Och han vill hemskt gärna få lite tid av Jerry Lewis. Hemskt hemskt gärna.
Men efter nån halvtimme eller kanske halvvägs in i filmen tycker jag den tappar allt mer. Vart ska detta ta vägen? Hur kommer knorren bli? För det kan väl inte bara fortsätta så här? Jo, det kunde det tydligen, med eskalering i form av stalking, kidnappning och livesänd medioker ståupprutin och fängelse och sen var det slut. Inte ens alla felsägningar och varianter av Ruperts namn känns roliga till slut, det blir överarbetat, första och andra var roliga men vid sjunde suckar jag. Jag saknar brännhettan, men vet inte vad den skulle bestå av. Och det är verkligen en helt värdelös avslutning på ett tyckande om en film.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, March 24, 2019

Nr 755: Turnéskådespelarna

Originaltitel: O Θίασος (O Thiasos) (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Ja jösses. Tre och en halv timme grekiskolympiskt mästerskap i långsamhetsbrottning. Regisserad av den grekiske filmguden Angelopoulos. Det får man se till att nejmdroppa på nån fest framöver. Ett turnerande sällskap. Förmodligen någon form av historiebeskrivning, men jag är helt ute på åkern och snurrar. Jag vill vill vill så gärna kunna och orka hänga med, men koncentrationen sliter sig och drar iväg på kollo. Ibland är det det årtalet och den platsen och vips är det ett annat ställe i en annan tid. Frihetsvindar, frihetsfanor, frihetsröster, frihetsmarscher (abrupt avbrutna). Långa scener, långsamma kameraförflyttningar och faktiskt båtflyktingar i Medelhavet 1922. En hel del dragspel också.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, March 17, 2019

Nr 754: Träskoträdet

Originaltitel: L’Albero Degli Zoccoli (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Ermanno Olmi är i sina verkar det som hemtrakter i Lombardiet, Bergamotrakten, och berättar en behagligt långsam historia som han filmar, klipper och regisserar själv. Sent artonhundratal och årstidernas växlingar följs av fyra jordbruksfamiljer på en liten gård; höhantering, gås -och grisslakt, bäcktvätt, spinneri, mjölkning, badbaljebad, polentadiet, smygodling av hönsgödslade tomater, fältarbete, flirtning, marknadsbesök, flodbåt, barnhemskloster, sängvätning, tillökning och spökhistorier vid kvällsfikat. Det är en knaper och utsatt tillvaro, men tron på guds plan och avsikt gör det uthärdligt. En pojke, Minec, har av gud försetts med intelligens och ska därför gå i skolan, och även gå till skolan, vilket gör att han sliter ut åtminstone en av sina skor. Pappan ser ingen annan utväg än att fulhugga ner ett träd och snida till en trädoja. Detta upptäcker till sist motsvarande patronen eller liknande och Minecs familj får packa flyttkärran och lämna gården. Övriga familjer tittar på genom fönstren och ber en stilla bön för att allt ska ordna sig, förmodligen både för den flyttande familjen och för dem själva. Slut.
Tre timmar genom regn och solsken, nöd och lust, dag och natt, bröllop och slagsmål. Men faktiskt ingen död, i alla fall om jag minns det rätt. Förutom gåsen och grisen då. Ingen begravning, det satt jag nog lite halvt undermedvetet och väntade på. Inte direkt några stora gester, mer av ett betraktande. Ibland känns det nästan som ett smygfilmande. Små korta instick av politiskt brandtal på marknaden och hästrusande soldater i Milano, annars spenderas mestadels av filmen på gården. Fantastiskt naturlig känsla rakt igenom, både i agerande, repliker, ljus och följsamhet i scenerna. Även i denna rulle får en häst oförtjänt mycket skit, precis som i Public Enemy - Samhällets Fiende Nr 1. Denna gång handlar det om att ett mynt göms i själva hästskon, på en ibland omkringvandrande häst. Täcks över lite slabbigt med blöt jord, kanske lera. Och så blir gömmaren förbannad när han efter ett tag upptäcker att myntet inte finns kvar. Börjar kalla hästen både det ena och det andra, enorma svador och fäktande med armarna. Gömmaren framstår till slut som nästan galen av de övriga. Han bäddas ner, och sen verkar det gå över. Tror det är där han får excorsismpeston innehållande bland annat mask, blad och vitlök. Buon appetito.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, March 16, 2019

Nr 753: Den Gäckande Skuggan

Originaltitel: The Thin Man (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Efter en roman av Dashiell Hammett som även skrev Riddarfalken Från Malta. Med skådisar som William Powell från Godfrey Ordnar AlltMyrna Loy från De Bästa Åren och hunden Skippy från Ingen Fara På Taket. Idel kändisar således. För att inte nämna fotografen och tydligen multipionjären James Wong Howe som även fotade Yankee Doodle Dandy.
Pappa uppfinnaren försvinner och är borta längre än förväntat. Ugglor anas. Eftersök och utredning påbörjas, fruktsamma resultat uteblir. Blir dock mer av sprit, flirt och rapprapp dialog där det kastas sexuella anspelningar, antydningar och förslag i en aldrig sinande ström när Nick och Nora Charles ger sig in i leken och börjar spana. Julen dricks under bordet, telefonen ringer oavbrutet, dörrklockan ringer ideligen, samtal hit, introduktioner dit, misstänksamhet än här och oskyldighetsförklaringar än där. Jag har enorma svårigheter att hänga med i den här känns det som flipperspelslabyrinten. Men kanske har jag inte gränslat och åkt ur eftersom jag på slutet verkligen ser fram emot upplösningen när gåtlösningsmiddagen serveras. Det känns Cluedo, det känns Mördarleken. Det känns Columbo, det känns Mord och inga visor, det känns till och med lite Ace Ventura och Ford Fairlane. Och visst avslöjas den skyldige, och som alltid är det advokaten!
Några ljusmässigt väldigt snygga scener med skuggor och mörker, och han verkar ha varit en mästare på det, fotografen Wong Howe. 


Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, March 9, 2019

Nr 752: Mannen Från Laramie

Originaltitel: The Man From Laramie (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på nattåget mellan Östersund och Göteborg och av Robert på internet på rum 566 på Scandic Hotel i Karlstad.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Kärnan i den här filmen får ändå sägas vara det enorma mysteriet med hur vagnen med gevären egentligen kunde hamna uppe på den där branta kullen. Frågan ställs rakt ut av den allt mer blinde pappan när han är ute på privatdetektiverande, men frågan förblir hängande i den torra boskapsluften. Frågan får aldrig ett svar, förmodligen mycket beroende på att pappan på grund av sin blötlagda näsa knuffas ner i döden av potentiell arvinge. Och utan svar, kvarstående fråga. Det är ju vilda västern, således inga helikoptrar eller andra bränsledrivna lyftanordningar. Oerhört brant på aktuella platsen, i alla fall om man ska tro bilderna på hur de tar sig upp med hästarna nästan bergsgetterna. Ordentlig lutning. Oländig terräng kan du säga. Men ändå, högst där uppe, kamouflerad med stockar och annat buskage, en vagn i hela sin längd, bredd och tyngd. Fullstor vildavästernvagn. Som en minibuss. Hur kom den dit? Det gnager, och det gnagde i pappan, som vågade ställa frågan, vågade adressera elefanten på prärien. Han dog ovetande, tog ovissheten med sig i graven. En hemsk död, kanske den värsta. Vissa frågor ska man bara inte ställa. En timme och fyrtiotvå minuter för att till slut ändå inte erbjuda ens en antydan till förklaring hur vagnen hamnade där den hamnade. Det väcker oerhörda funderingar, i paritet med egyptiernas pyramidbyggen. Utomjordingar inblandade? Svart magi? Tidsresor?
Runt denna stenhårda nöt fylls filmen ut av en sidohistoria där James Stewart är ute på hämnarstråt eftersom hans bror blev skjuten av Apacheindianer, högst sannolikt med ett gevär från vagnen på kullen. Och indianer ska väl normalt sett inte ha tillgång till gevär, tänker Stewart. Det måste finnas en länk, en dealer, en vapenlangare - och den djäveln vill Stewart ha tag på. Taffligt skådespeleri, några märkligt utdragna slagsmålsscener och en dialog som ibland verkar frammatad av en slumpgenerator.
Förekommer även röksignaler i den här filmen, och det kan nog vara första gången. Tyvärr är det inte en indian som signalerar, hade det varit det hade den fått en rak trea. Överlag väldigt lite indianer för pengarna.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, February 17, 2019

Nr 751: Varför Byta Männen Hustru?

Originaltitel: Dodsworth (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: I och med den här filmen tar vi steget in i den sista fjärdedelen av det här projektet. Bra film, fantastiskt märklig svensk titel. Originaltiteln, Dodsworth, är ju spikrak och tydlig, helt med filmen överensstämmande; det handlar om Dodsworth, till exempel Sam Dodsworth som i inledningen står vid ett stort fönster i US of A och blickar ut över sitt nyss sålda känns det som imperium även om det kanske mer är ett bilföretag deluxe. Var läste jag att det där med att någon står och tittar ut genom fönster i inledning av film symboliserar förändring; den som tittar står inför att förändras? I sig ingen jätteskräll som filmöppning, att någon eller något kommer förändras - känns ganska ofrånkomligt i de flesta fall. Ok, Sam och hustrun Fran Dodsworth åker på Europaturné, äntligen ska livet levas, kommas igång, upplevas. Dottern är utflugen, på smekmånad lika med vuxen och klarar sig själv framöver. Slut på jobb och plikter, slut på vardagstristessen i hemstaden Zenith, slut på att inte hinna ses som man vill. Början på det stora livet, det djupa, det behagliga, det nyfikna. Fran inte bara ber om liv, hon kräver det. Pengar finns, tid finns.
Nå, det dröjer inte länge innan det börjar skava paret emellan. Redan på stora båten över Atlanten mot London hookar Fran med ny gentleman. Även Sam stöter på ny bekantskap på måndäck i form av Ms Cortright. Väl i Europa, i Paris, lever Sam och Fran mer eller mindre separate lives; hon fixar håret och finlunchar medan han springer på muséer och andra sevärdheter. Fran träffar ytterligare gentleman, det hettar till ordentligt och hon vill ta en paus från Sam, kan han inte åka hem ensam till staterna och kolla hur dottern har det med nya familjen? Detta förslag som en rekyl i vad som jag minns det en riktigt bra scen där de båda gör sig redo för sänggående; av med kostym, på med pyjamas, på med mjukgörande kräm, av med mjukgörande kräm. Vardagskvällsgnabb övergår i seriöst funderande på att ta en seriös paus. Efter viss tvekan gör Sam så, tar båten över Atlanten och tillbringar en tid hemma i Zenith. Fran kvar i Europa och lever loppan med nya mannen. Sam irriterad, frustrerad, vill fixa och lösa fnurran. Åker över Atlanten igen. Undrar hur lång tid varje sådan resa tog på den tiden? Telegrammen haglar under tiden, detektivarbete igångsatt för att informera sig om hustruns förehavanden. Väl i Paris smygarrangerar Sam ett möte mellan sig själv, hustrun och hennes nye kavaljer. Konfrontation på triangeldramatiskt vis. Det slutar i att Sam och Fran ska försöka på nytt. Tårar och ursäkter, förlåtelse och nya friska tag. En liten stund, för sen har Fran hittat en ny lirare, Kurt. Tar inte lång tid innan Kurt vill gifta sig, och Fran faller som en fura för detta. Det gör dock inte Kurts mamma baronessan. Hon är ytterligt svårflirtad och säger tyvärr, det blir inget av med den saken; Fran är ju fortfarande gift och dessutom för gammal och förmodligen inkapabel att föda fler barn. Dörren stängd. Mutter sagt nein. Vad gör Fran då? Bara att jaga rätt på Sam igen, som under tiden har rört sig på solotripp i södra Europa. Olika städer, olika hotell, olika ruiner och utflykter, men alltid samma sak. Han har till och med stött på Ms Cortright igen, och till och med flyttat ut till hennes villa i Neapeltrakterna, och till och med fått tillbaka någon form av livsglädje, gnista, vision om högtflygande verksamheter. Då ringer alltså Fran igen. Pronto! i luren och ta mig tillbaka, allt är förlåtet. Sam går som vanligt med på detta och de båda gör ett försök att ta båten hem över Atlanten igen. Men det tar tvärstopp för Sam när Fran börjar mala om sina ytligheter, sin kritik av andras utseende, hur det blåser kallt och så vidare i vad jag antar låter som en evinnerlig klagosång i Sams öron. Han drar, han tar sitt pick och pack och hoppar av båten precis innan avgång. Åker tillbaka till Neapel och ut till villan med en puttrande liten jolle och där på balkongen juliastår Ms Cortright och väntar. Lyckligt slut och förändring för Sam och Ms Cortright. Inte så lyckligt för Fran, även om hon så att säga fick förändring på nedköpet.
Så det är ju inte utan att jag undrar på vilken form av möten förslaget om den svenska titeln lades fram. Hur gick det till? Någon måste ju ha sett filmen, och kanske haft i uppdrag att komma på en titel, svensk sådan. ”Dodsworth” kanske inte ligger helt rätt i svenska munnar. Men hur kom ”Varför byta männen hustru?” till? Är det ett uttryck, alltså sedan tidigare? Och någon måste ju ha fått det förslaget till sig, granskat det och tänkt: Bra förslag! Bra titel! Och sedan har det gått genom maskineriet, stämplats ok och forslats vidare till sekreterare, tryckerier och filmbolagsfolk. Oerhört underligt. Mellanchef Björkquist kommer liksom in till överintendent Fagerwall med papper, glad i hågen. Du vet den svenska titeln på Dodsworth som vi har brottats med? Ja. Nu har vi löst det. Låt höra. Varför byta männen hustru frågetecken. Det är ju lysande, briljant lysande. Den tar vi, och nu tar vi långlunch och sen gör vi kväll. 
En väldigt intressant rulle, tar liksom upp och tag i relationsbekymmer och förvecklingar på oväntat sätt. Oväntat som i att det inte automatiskt blir skilsmässa och tack och hej för att de båda hittar andra att intressera sig för. Sam väldigt tillåtande jämförelsevis. Och förlåtande. Fran väldigt uppriktig och direkt i sina önskemål.
Regissören William Wyler har tidigare gett oss känsliga pärlor som Svindlande Höjder och De Bästa Åren, men faktiskt också mastodonten Ben-Hur. Imponerande.

Jimmys betyg: 4+


Kommentar: Sam Dodsworth står i Zenith. Nyss pensionerad och sålt företaget. Rik som ett troll men äktenskapet med den något yngre hustrun Fran går kanske lite på tomgång. Dottern utflugen. Vad ska livet nu ta vägen? Under en resa till Europa så glider dock paret Dodsworth allt mer isär. Eller snarare är det Fran som vill känna sig ung igen, som vill bli uppvaktad av andra män. Vilket hon blir. Sam däremot hamnar i en väldigt oskyldig tête-á-tête med Ms Cortright. Något som har föga betydelse för tillfället men däremot får en avgörande betydelse längre fram. Fran vill slå sig lös, slå runt och leva livet. Hon håller naturligtvis av sin make, kanske till och med älskar honom, men hon behöver nya intryck, nya förbindelser, ny kärlek. Kanske kan man kalla henne polyamorös men det är ytterst tveksamt om det ordet fanns på den här tiden. Nåväl, så där håller det på i alla fall, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka. Som det brukar vara. Men till slut tröttnar Sam och vem står då där på klippan vid Medelhavet och väntar, jo, den bedårande Ms Cortright. Det här är en otroligt intressant och fin film som vågar vara komplex och anmärkningsvärd utan att ta ställning för den ena eller den andra. Det är sällan jag ser en film, särskilt från den här tiden, som verkligen lyckas med konststycket att porträttera relationer som både illusoriska och förlösande men även smärtsamt desperata. Kärlek är fan inte enkelt och det visar den här filmen med all önskvärd tydlighet även om slutet blir lite väl by the book. Men sen har vi den svenska titeln. Jag säger bara varför?

Saturday, February 16, 2019

Nr 750: Public Enemy - Samhällets Fiende Nr 1

Originaltitel: The Public Enemy (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Chicago 1909. Tom och Matt, ungdomar på glid, pojkgangsters. Upplockade, inrullade i skumrasket av bossen Putty Nose. Stulna klockaffärer. 1915. Tom och Matt väsentligt äldre, här kliver James Cagney (senast i Yankee Doodle Dandy) in som Tom, som klippt och skuren för den rollen. En förhistorisk Joe Pesci. Han och Matt gör inbrott i pälsfabrik med varsin julklappspuffra i näven. Tom panikpepprar en uppstoppad björn. polis kommer, jagar, skjuter, pangpang i nattliga skumma kvarteren. Putty Nose sviker, drar, schappar. 1917. Amerikat in i ww1. Toms brorsa Mike kallas in. Stor del av männen i bild pratar nasalt och genom mungipan, gärna med en cigarett i nypan och vaksam blick över axeln. Nästan parodiskt. Spottkopp och planer, smidda. 1920. Förbudstider. Jönssonligankupp mot ölbryggeri/lager. Stor ”Gasoline”-truck slangfylls med det skummande guldet. Påtvingarverksamhet, ölmaffia med offensiv marknadsföring; du ska köpa mina ölfat, annars blir det bly i kroppen. Upp i hierarkin, det blir skräddarsytt och lyxrestauranger. Tom alltmer spänd, taskig mot för närvarande flickvän, berömd grapefrukt rakt i planeten vid frukostbordet. Springer på Putty Nose, hämnden som legat och ruvat kläcks nu i ett pianomord utanför bild, ljusare och ljusare tangenter så Putty måste fallit åt höger. Sedan en favoritscen när faktiskt hästen får smaka på pickadollerna i båset för att den sparkat ihjäl gangsterbossen Nails. Skruvat, rappt. De köper liksom hästen och går sen in och bara avfyrar. Helt osentimentalt, helt utanför bild även det, men omgivande hästarna rycker till ordentligt vid smällarna och kanske är det en starkt bidragande orsak till varför det blir en så bra scen. Gangsterkriget eskalerar, bomber, skjutningar, bränder. Och vad kommer in från vänster? Jo, en shotbricka! Kan det vara filmhistoriens första? Nerverna allt mer på spänn och mycket riktigt blir Matt kollossningskamouflerat maskingevärsavrättad. Tom klarar sig runt hörnet men ska givetvis ge igen tusenfalt. Cagneys blick och galna glirflin där på slutet, i regnet, under hattbrättet. Som att ta Jack Nicholson från The Shining och varför inte Gökboet, och mala ner tillsammans med Anthony Hopkins lugna madness i När Lammen Tystnar, göra färs av det och krydda med valfri närbild på Joe Pesci hundradelen innan han tänder till, steka på och servera. Tom går in och kamikazerensar, blir skjuten, ragglar ut i rännstenen, hamnar oväntat på sjukhus och är på bättringsvägen innan det blir en sista sväng med kidnappning och delivery by the door, död och ihopbuntad, och även där faktiskt väldigt lik Hopkins när han är bältad i buren i Lammen.
Som en manual för senare gangsterrullar, exempelvis Maffiabröder tänker jag. Måste ju ha varit fantastiskt att få gå och se den här rackaren för vad blir det, nästan 90 år sedan. Tydligen fick dock svenskarna vänta i 46 år med att se den på bio, till 1977, eftersom den totalcensurerades här. Undrar vad man var rädd för, den gången?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En av de bättre gangsterrullarna från 1900-talets första hälft måste jag säga. Som har växt på mig en aning sedan jag såg den. Oväntat modern och uppfriskande fast med den tidens ibland överdramatiserande och parodiska utryck. Det finns många minnesvärda scener, ibland smått komiska men ibland även obehagliga och provocerande; förnedringsscenen med grapefrukten i ansiktet på flickvännen, ölstölden där biran direktslangas från bryggeriet till tankbilen mitt på ljusan dag som det verkar, det helt omotiverade hästmordet, ligistkidsen som i tidig ålder får lära sig den hårda vägen, direktleveransen av liket utanför dörren. Det är en snabb film det här och det förvånar mig att de lyckas få in så mycket på så kort tid, dryga 80 min. Filmen bidrog till den så kallade "Hayskoden", en guide för självcensur med tanke på de tvivelaktiga värderingar som kunde skönjas i Hollywood vid den här tiden. Och visst, Public Enemy kanske inte direkt glorifierar ett kriminellt levnadssätt men den tar inte heller direkt avstånd från det. Det väckte uppenbarligen anstöt hos vissa moraliska företrädare over there. 

Wednesday, February 6, 2019

Nr 749: Matteusevangeliet

Originaltitel: Il Vangelo Secondo Matteo (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Östersund och Stockholm och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Öppnas med svartvitt och närgånget foto med blickdueller, och visst är det Tonino Dela Colli bakom kameran, fotografen som tidigare gett oss hör och häpna Den Gode, Den Onde, Den Fule och Once Upon A Time In America och vänta det kommer mer Harmonica - En Hämnare. Filmen Matteusevangeliet bygger helt rakt upp och ner på just Matteusevangeliet i Nya Testamentet. Jag slog faktiskt till och läste hela rasket efter att ha sett filmen, och det är verkligen ordagrant efterföljt av Pier Paolo Pasolini, i alla fall det som är med i filmen. Min uppskattning är att det kanske är 60 procent av evangeliet som är med, och filmen är fullmatad med alla Jesus greatest hits; Fader vår, Bjälken i ögat, Kamelen och nålsögat, Den som inte är med mig är emot mig, Vända andra kinden till, Jesus går på vattnet, Var inte rädda, Tala inte om för någon att jag är Kristus och Silar mygg men sväljer kameler. Dessutom min absoluta favorit: Hosianna, Davids son!
Bekännelse: Fram tills igår när vi såg filmen trodde jag att Hosianna var ett annat namn för Jesus, och det har jag trott sedan lågstadiet då man fick sjunga psalmer på skolavslutningarna i Johannebergskyrkan. Ett lite flickaktigt namn har jag alltid tänkt mig, med a:et på slutet, men ändock ett namn. Välsignad vare han (Hosianna), som kommer i Herrens namn. Men så är det självfallet inte. Hosianna istället ett utrop: ”Rädda oss”, eller ”Kom med hjälp”. Men så högtidligt och psalmsakralt som i lågstadiekyrkan blir det aldrig i den här filmen, och det är ju oerhört skönt. Jesus utan gloria här, utan det där ständigt milda och alltigenom förstående. Istället ganska hård och burdus, krävande, anklagande, dömande, upprorisk, den lille härskarteknikern. Han vet vad han är, vad han vill, hur det kommer att gå, och han kör ända in i murbruket. Jesus i bild spelas av en ung spanjor, men rösten tillhör en tjugo år äldre italienare. Kamerabilderna varierar från klärobskyra, stilla porträtt (Johannes Döparen i fängelset) till skakningar med kraftiga och hastiga inzoomningar (Jesus går på vattnet) till ”lasersikte”-aktigt med ett sökande fokusförflyttande (när lärjungarna väljs ut) till att jag under förhöret slash rättegången nästan upplever mig vara en av åskådarna då kameran rör sig som vore blicken en i mängden. Slutet med förhör, dom, golgatavandring, korsfästelse, begravning och uppståndelse avverkas på tjugo minuter, vilket ju kan jämföras med en annan rulle i projektet, The Passion Of The Christ (som vi såg för snart tio år sedan), som är ungefär lika lång men som om jag minns det rätt närmast helt och hållet handlar om vandringen. Även De Tio Budorden flyter upp till minnesytan, men på rak arm kan jag inte erinra mig fler filmer som så här helt igenom avhandlar delar av det jag tänker mig som Kristendomen. Mycket intressant film, den här rackaren. Fick mig att bli väldigt nyfiken på tingens ordning och tillstånd.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Frullerulle på tåget söderut. Och det blir en mycket bra stund som förkortar resan avsevärt. Det blir en drygt tvåtimmars kristendomslektion á la Pasolini som helt ogenerat tar sig an aposteln Matteus berättelse om Jesu liv och gärningar. Resultatet är en enkel, okomplicerad historia som är fullmatad med allt jag nånsin fått lära mig om Jesus, däribland alla odödliga citat som dyker upp lite här och där. Men det Pasolini gör som utmärker den här filmen och skiljer den från andra på samma tema är att han fokuserar på Jesus alla sidor, det vilda temperamentet, den revolutionära ådran, den bittre, ibland osympatiske mannen som skiftar i humör, ibland helt oprovocerat. Lite bipolär sådär. Bara unga amatörer i rollerna. Fint och intressant foto som övertygar. Det är så här jag vill se en film om Jesu liv. Även om jag uppskattade The Passion Of The Christ för det vågade greppet så förhåller Matteusevangeliet sig mycket mer kritisk, mer sparsmakad och helt enkelt mycket mer intressant än Mel Gibsons totalt subjektiva och kanske till och med antisemitiska hyllning.

Sunday, January 20, 2019

Nr 748: Den Giriga

Originaltitel: Greed (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Tycker nog att översättningen skulle kunna vara De Giriga istället. För det handlar ju om flera - åtminstone tre i den här versionen - som på grund av girighet helt enkelt kolar vippen till slut. Det är Mac som drar från guldgruvan för att söka lyckan som tandläkare. Det är beskyddaren Marcus som gentilt överlåter sin minst sagt sparsamma kusin Trina till just Mac. Det är kring dessa tre det kretsar, i den här dryga tvåtimmarsversionen. Från början var den längre, uppemot åtta timmar, sedan fyra. Nedklippt, stympad och ympad och berövad på sidohistorier. Det tycks inte vara första gången Erich von Stroheim fick se ett av sina verk slaktas. Även den lite tidigare Dåraktiga Kvinnor verkar ha gått samma öde till mötes. Och det märks i historien, och i tempot att det är lite rumphugget. Vissa saker är bara helt plötsligt som de är, i bästa fall förklarade med en snabb textskylt. Det känns ibland lite påskyndat, för att vara mild i uttrycket. Särskilt då mot slutet när det är separation, rånmord, ökenjakt och show down i Death Valley inom loppet av kanske 25 minuter. Men det är en ordentligt bra rulle tycker jag. Vi ser den utan musik, det är alltså helt stumt, och kanske gör det att det är lättare att fokusera, hänga med? Alltsom oftast en stilla kamera, bara nån panorering här och en liten åkning där, förutom de sista 25 då, när det blir ordentlig fart på kameran. Generöst användande av övergångseffekten iris in/iris out. Djupfokus på menyn, särskilt delikat i bröllopsscenen i lägenheten där ett upplyst begravningsfölje glider förbi nere på gatan. En hel del inklipp av djur - i synnerhet då kanariefåglarna i buren som attackeras av en katt i scenen där Marcus tar farväl av Trina och Mac och lämnar San Fransisco - men har bakomryggengått och myndighetsangivit Mac. Animalisk symbolism kan du kalla det. Förfallet mellan Mac och Trina är bra skildrat. Misstänksamheten, missunnsamheten, misstron, det frätande ismygsparandet. Kantstött porslin, disken står, obäddad säng, håglösa blickar. Trina besatt av sina hemliga guldmynt, sitter och putsar och Gollumbeundrar dem, medan Mac shottar på puben och finansierar sitt begynnande missbruk genom att hota Trina att bita fingrarna av henne om han inte får pengar. Det handlar om femtusen dollars som hon vunnit tidigare, långt tidigare, i början av filmen. Hon ruvar på dem, vägrar dela med sig. Till slut går Mac för att inte komma tillbaka, förrän på självaste julafton då han bryter sig in på det daghem där Trina nu bor och jobbar som skurtant. Ge mig pengarna för fan. Hon vägrar igen. Han slår ihjäl henne, tar stålarna och drar. Flyr ut i öknen, ut i Death Valley, och detta är väl en av ett par saker jag inte riktigt fattar. Varför ska han ut i det värsta av värsta? Det får man ingen riktig förklaring till, annat än att han är en ”wanted” man. Kanske förklaras bättre i de längre versionerna, vad vet jag. Marcus får nys om att Mac är där ute och vimsar, tar upp jakten. Hinner ikapp, slagsmål om guldet, Mac slår ihjäl Marcus. Och här kommer frågetecken nummer två. Mac och Marcus sitter ihop med hjälp av handbojor (ping Kedjan). Varför tar inte bara Mac pistolen som finns till hands och skjuter av fängslen? Visst, han har slut på vatten och ork, och solen gassar i zenit, men ett försök? Istället tar han farväl av kanariefågeln, och lägger sig och dör. Märkligt beslut. Det tredje jag fnular på är varför Trina går med på att bli ihop med Mac överhuvudtaget, från första början? Det framgår inte heller. Mac är oerhört tydlig med sitt: han har för första gången känt något för en kvinna, doften av hennes hår och hennes andedräkt där hon ligger eternedsövd i tandläkarstolen. Och visst, Marcus ”ger bort” henne till Mac, men hon verkar ju inte vilja vara intresserad av Mac för fem öre. Precis tvärtom, hon distanserar sig och verkar känna avsmak. Och det verkar inte föreligga några hot eller liknande. Inga pengar inblandade i det läget, och lotterivinsten står ju Trina för lite senare. Jag finner det lite märkligt helt enkelt, lite oförklarligt.
Bästa, eller i alla fall en av de mer minnesvärda scenerna, måste vara krogbråket mellan Mac och Marcus, när kniven liksom låghastighetssvävar förbi Mac och sätter sig i väggen bakom. Visual effects kan du kalla det.
Om jag fick välja en enda ”lost film” att få se, så skulle det bli originalversionen av den här. Åtta timmar, kanske ännu mer, i en bekväm biofåtölj, kanske på Draken i Göteborg även om det är lite snålt med benutrymmet där. Kanske röka en cigarr, bara låta det rulla förbi. Alla subplotter på plats, allt utrymme tillbakataget. Gärna med musik, gärna live, men det kanske är att begära för mycket.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Boken säger att detta var en av de första filmer som spelades in på plats och inte i studio. Det samt den ofattbara längden på 8 åtta timmar gör filmen fullkomligt extraordinär. Scenerierna är faktiskt smått fantastiska och ger en större känsla av autenticitet. Skådespeleriet är inte heller fy skam även om stumfilmen som konstform har sina begränsningar och oftast kräver en helt annan dramatik. Att vi ser filmen helt utan musik känns också spännande. Filmen klipptes till slut ned till dryga två timmar, eller "MGM-direktörernas stympning" som regissören Erich von Stroheim kallade det. Tydligen släpptes en fyratimmars version 1999 och den hade varit intressant att se. Åttatimmarsversionen tror jag dock att jag struntar i. Så girig är jag inte.

Tuesday, January 15, 2019

Nr 747: Vägen Norrut

Originaltitel: El Norte (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Tre delar. Del 1: Arturo Xuncax (37 min). Guatemala. Inbördeskrig. Dimhöljda berg, ett pistolskott i luften. Ganska dystert. Kaffebönder på fälten, kaffebönder planerar möte. Arturo (Ernesto Gómez Cruz) förklarar läget för sin son Enrique (David Villalpando): "Någon måste ta fajten. Överallt är det samma sak. De rika ser oss bara som ett par armar som arbetar. De behandlar sina djur bättre än oss”. Dottern Rosa (Zaide Silvia Guiérrez) sneglar rådvillt in i mörkret, in i ovissheten, där de ”gamla systrarna” i andevärlden verkar hålla till - just nu bara tomt, svart. En militärvakt mutar en bonde för att få reda på var konspirationsmötet hålls. Slakten är nära förestående. Arturo kommer dit, det deklareras: ”Uppe i norr har även de fattigaste bilar. Allt är bra där, det ser man på tv”. Militärkonvoj närmar sig. Överfall, skottlossning, kaos. Enrique springer upp till mötesplatsen. Fars hatt på marken, fars avhuggna huvud i snara i träd. Massbegravning, uppgiven tyst bysorg. Enorma liljor på gravarna, människor stumma runtomkring. Processioner, parader, höga rangliga kors, tända ljus. Enrique och Rosa bestämmer sig för att lämna och ta vägen norrut. Hur ta sig över gränsen till Mexiko? ”Man behöver tur, pengar och guds beskydd”. Hur smälta in som mexikan? ”Mexikaner säger alltid ’fucking this, fucking that’”. Så låter en mexikan. ”Gränsen mellan USA och Mexiko är en krigszon”. Den repliken känns ju smått bekant just i dessa dagar av federal shutdown. Enrique och Rosa förbereder sig för avfärd med en hårt rullad sedelbunt och en tro på det goda livet i norr. ”Vi ska tjäna mycket pengar och skaffa allt vi vill ha. Och en dag ska vi återvända hit”. Rosa tänder ljus för mor, för far, för byn. Och plötsligt, där dyker de två systrarna från andevärlden upp, frågar nästan klagande: ”Rosa, vart ska du?”
Del 2: El Coyote (34 min). Mexiko. Blå himmel. Fluffiga moln. Vajande grönska. Fanfarer. Hoppfullt. Enrique och Rosa har tagit sig på stigar över bergen, får lift med lastbilschaufför som säger ”fuck” hela tiden. Humor. Sedan trång grön långfärdsbuss mot Tijuana där flyktingkommersen är i full gång. Löften om paradiset och ett fantastiskt och rikt liv. En guide tar dem med sig genom ett hål i staketet, nattetid. Vaktande patrullbilar åkande, smygande - precis som i början av filmen, bara annan makt. Guiden lurar dem (uppenbart) och överfaller dem i skogen, drar kniv för ynka dollar. Enrique och Rosa blir tagna av amerikansk border patrol, klarar sig ur knipan genom att säga ”fucking” några gånger vid förhörsbordet. Humor. Ny guide erbjuder tunnelkrypning för 100 dollar. De säljer mors silverhalsband för att få ihop pengarna. Genom tunneln, floder av råttor, stank och döda katter. Korsklippning patrullerande helikopter. Flykterna och övervakningen mer sofistikerad ju längre norrut, ju närmare paradiset. Till slut: ljuset i tunneln - och där: San Diego, Los Angeles, skyskrapor ljus trafik.
Del 3: The North (andra halvan av filmen). Los Angeles. Palmer i hård vind. Trafik. Lite molnigt. Elledningar. Motell. Realism. ”Hela nationalekonomin skulle kollapsa direkt om det inte vore för den billiga arbetskraften vi tar in”. Enrique och Rosa får bo i en närmast svinstia. Men ändå: WC och elektricitet - ingredienser i paradiset. Enrique försöker sig på diversejobbsbranschen, får akut instegsjobb som servitör på lyxrestaurang - en glimt av överflödet, det utlovade. Rosa får jobb som strykerska. De båda hankar sig fram, går på motsvarande SFI, språket är vägen in i arbete, integrationens assimileringens moder. Rosa får chansen hos en välbärgad dam, ska hjälpa henne med hushållet. Scenen med tvättmaskinen/torktumlaren kastar mig igenkänningshumoristiskt rakt in i den fordonsutbildning (X40) jag går för tillfället. Instruktören beskriver exempelvis elektricitetens väg genom fordonet, genom transformatorerna, omriktarna, strömriktarna, hjälpkraften, de olika knepen och knåpen, the do´s and don´ts. Rosa som en fågelholk där i tvättstugan i och med språkförbistringarna, men håller god min, hoppas förstå lite senare antar jag. Som jag, ofta, bara annat slags språk. Enrique blir befordrad, de skaffar bättre boende. Inget kan stoppa dem. Inget! Och så dyker den dinglande moroten upp framför Enrique: om han jobbar för den där kvinnan i Chicago är det lika med Green Card, lika med jobba och vistas lagligt. Han tackar nej, på grund av Rosa, kan inte lämna henne. Istället blir han angiven, myndigheterna kommer på besök, han tvingas fly, igen. Drömmer om hemma, om föräldrarna, om byn. Han bestämmer sig för att ta jobbet i Chicago. Rosa blir sjuk, läggs in, det är råttorna i tunneln som spökar. Enrique måste ändå dra, jobbet har blivit viktigare än familjen. Rosa förtvivlad, övergiven, lämnad. Då dyker han upp där ändå, Enrique. Han kunde inte lämna. Han säger: ”Det viktigaste är att inte ge upp”. Rosa dör där på sjukhuset. Enrique börjar om i näringskedjan, står på planen igen och jagar diversejobb. ”Välj mig, jag har starka armar”. Har lärt sig armbågarnas språk, tragglar vidare. Sista scenen ett avhugget huvud i snara i träd.
I svåra tider som dessa går mina tankar i första hand till Förtorkade Liv som vi såg för inte så jättelänge sedan.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den bedrägliga drömmen om ett bättre liv kontrasteras fint mot den fattiga verkligheten. Den exploaterade arbetskraften. Ekonomins beroende av klasskillnader. oavsett var man befinner sig. Den ständigt aktuella flykten. Syskonen från Guatemala som flyr mot den amerikanska drömmen. Nationsgränserna som både är imaginära och klart explicita. Den rika världens dubbla vänlighet. Laglig och ollagligt. Splittringen. Sorgen. Döden. Livet.

Tuesday, January 1, 2019

Nr 746: Fascisten

Originaltitel: Il Conformista (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Apartamentos Caribe, Av V Centenario 3, i Playa de la Américas på Teneriffa och på Draken Film av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Med tanke på att det är färgfantomen Vittorio Storaro som fotat denna rulle känns det väl sådär att se den streamad på en dåsig laptopskärm. Saken blir inte så mycket bättre av att filmen är så högridderligt dubbad att det ibland ser ut som att de pratar bredvid mun. Skulle ju suttit på Draken i Göteborg, eller kanske nån megaduk i Italien, i det där Cinecittà i Rom, suttit där lite fascistiskt tillbakalutad och njutit av Storaros färgkompositioner, de uppfriskande, tiltade kameravinklarna, löven som blåser och ger eko in i (tydligen) Gudfadern Del II, Den Fjärde Mannen och Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel. Har försökt hitta lövblåsarscenen som ska finnas i Gudfadern, men lyckas inte. De två andra finns lättillgängliga.
Marcello (Jean-Louis Trintingant) verkar vilja vara fascist, eller i alla fall normal. Ingen annan verkar tycka att han är vare sig det ena eller det andra. På Draken Films hemsida, där jag streamade filmen, står det nåt i stil med att Marcello förväxlar normalitet med konformitet. Jag blir lite snurrig av alla ismer och teter. Inser att jag egentligen mest ser ”fascist” som ett skällsord från Italien, och att jag funderar på om det inte är fullkomligt normalt att vara konformist? Eller kanske ännu hellre att det är fullkomligt normalt att anse sig själv inte vara konformist, men att man är det? Filmen bygger på boken Il Conformista (på svenska Anpasslingen), och synonymer till anpassling är medlöpare, opportunist, kameleont, vindflöjel, etcetera. Konformism har synonymer som likformighet, likriktning och traditionstrohet. Ja, det är inte lätt.
Marcello får i uppdrag av OVRA (som verkar ha varit anti anti-fascism) att lönnmörda sin gamle anti-fascistiske professor som befinner sig i exil i Paris. I flashbacks från och med bilen som är på väg till mordet visas brottstycken ur Marcellos liv; hur han som pojke skjuter en övergreppsbenägen chaufför, hur han träffar sin fru, hur han hälsar på sin mamma i familjevillan och hur han hälsar på sin pappa på demensboendet. Tyvärr har jag lite svårigheter att hänga med helt och hållet var i kronologin man är, och dessutom försvinner textningen titt som tätt. Men fotot är fängslande och givetvis blir det spännande på slutet, och jag misstänker att det inte är Storaro som springer genom skogen med anti-stedicamen.
Mycket om ricinolja också. Verkar ha varit populärt som tortyrmetod att låta meningsmotståndare dricka stora mängder av det. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Årets första film är en visuell och psykologisk upplevelse utöver det vanliga. Det är verkligen inte helt lätt att hänga med i den icke-linjära intrigen där politik, psykologi och sexualitet vävs samman på ett estetiskt men samtidigt även lite grumligt sätt. Stilen, miljöerna och fotot tycks ibland överskugga intrigen och budskapet vilket gör det hela lite väl komplicerat. Ändå är Fascisten en fantastisk film som ger mig en stor filmupplevelse. Den ger mig helt nya perspektiv på fascismen och dess olika aktörer. Individualism, kollektivism, konformism, tradition - teman som tillsammans blandas in den eleganta berättelsen. Bravo Bertolucci!