Nr 762: Det Går Som En Dans

Originaltitel: Dance, Girl, Dance (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Quality Hotel, Esplanaden 29, i Sundsvall och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tjuren Ferdinand, pacifisten som gick sin egen väg och bara exploderade vid enstaka tillfälle, på grund av ett litet stick. Hur kommer det sig att den rackaren har en central roll i den här rullen, frågar jag mig lite förstrött? I form av ett mjukisdjur cirkulerar han mellan olika karaktärer och finns även som stor staty inne på restaurangen ”Ferdinand´s” (i och för sig tror jag att statyn beskrivs som ”Ferdinands pappa”). Representerar han passivaggressiviteten hos Jimmy (Louis Hayward) som växlar mellan mild förförare och våldsam svartsjukeslåpåkäftare? Ett litet sting och så är cirkusen igång. Så börjar jag fundera, och kommer fram till att förmodligen inte, eftersom produktionsbolaget RKO som låg bakom denna filmen även tog över distributionen av Disneys filmer, och vid denna tid var Tjuren Ferdinand en stor hit. Produktplacering helt enkelt. Ibland ska man inte göra det svårare än vad det är. Att syssla med Hula-hula verkar svårt. I filmen sammanfattar den ryska balettmadamen Basilova det så här: ”Hula is not dancing, it´s oumph. You don´t learn oumph, you´re born with it”. Kort efter det uttalandet blir hon överkörd av en bil och dör. Varför i hela fridens namn ska hon dö, undrar jag? Hon hinner med några sista ord där på gatan, i famnen på balettdansösen Judy (Maureen O´Hara): ”We are but a few short steps from destiny Judy. There is where our future lies”. --- blick upp mot skyskrapan där balettkungen Steve (Ralph Bellamy) huserar --- ”Never shall it be said that the great Basilova did not make the last sacrifice for art. We are not too proud to beg favours.” Vad menas? Jag har ingen aning. Hon verkar dö martyrdöden, men vad handlar det om? Att baletten ska segra över hula-hula? Konsten ska segra över kommersen? Finkultur vs fulkultur? Judy har tydligen inte fötts med oumph, för hon får inte hula-hula. Det får däremot Bubbles (Lucille Ball) som enligt den manlige bedömaren ”har vad mina kunder vill ha”. Svängiga höfter, bland annat. Judy är däremot en fena på balett. Det tycker även en annan manlig bedömare - ovan nämnde balettkungen Steve - som i och för sig först attraheras av hennes ögon i en hiss och fantiserar iväg i full galopp om vem och hur hon är. Verkar förälska sig ytligt lite grann där. Ett litet sting som sätter igång en kraftig rörelse. Nej, jag måste släppa Ferdinand. Så Bubbles gör klassiska kometkarriärresan från hula-hula till burlesk och Judy anställs som ”stooge” i samma show som Bubbles för att avbryta numret med lite seriös balett, så att de kittlade männen i publiken ska undra vad fan det är frågan om, och sen åter få det de är där för och har betalat för. En kittling i kittlingen, en metakittling. Detta är dock inget Judy är helt bekväm med, även om hon säger det i (välredigerade) nyhetsinslag. Till slut kokar grytan över och hon avbryter ett av sina framträdanden och informerar männen (och kanske även kvinnorna?) i publiken att de tittar på Judy med en som jag tolkar det inte helt önskvärd blick. Skammens rodnad bör glöda på kinderna. "Till vilken nytta?” undrar Judy. ”Så att ni kan stirra på en kvinna på ett sätt som era fruar inte skulle tillåta er att göra?” Jobbigt läge i publiken såklart. Judy avslutar: ”Jag är säker på att de (era fruar) ser igenom er precis som vi gör”. Judy går av scen till stående applåder, men blir direkt örfilad av Bubbles som kallar henne avundsjuk och sen blir det skön journalfilmsuppspeedad fight mellan de båda inför öppen ridå. Rättegång och tio dagar bakom lås och bom för Judy, annullerat äktenskap mellan Bubbles och Jimmy (som istället återförenas med sin exfru) och sen får Steve äntligen ta Judy under sina vingar, detta lilla silly child, och börja forma henne till den fantastiska balettdansös han vet att hon kommer bli.
Ganska rörig rulle tycker jag, och som vanligt har jag svårt att hänga med i alla turer. Detta börjar dock bli något jag känner att jag helt enkelt får försöka förlika mig med. Jag är dock oerhört imponerad av de som förr i tiden, eller för all del nu för tiden, kunde gå och se en sån här film och bara ”jaha, glasklar handling och begripliga scener, nu går vi hem och luktar på blommorna”. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att det går som en dans är väl inte helt rättvist tolkande. Och det skulle ju ha varit trist om det var så. Istället är det flera turer som dramatiserar och koreograferar den här filmen. Två unga kvinnor, Bubbels (Lucille Ball) och Judy (Maureen O'Hara), får representera två typer av feminister; Bubbles är den sexuellt frigjorda, extroverta och lycksökande medan judy är traditionell, drömmande och konstnärlig. Naturligtvis kommer det en man emellan, den rike och nyskilde Jimmy (Louis Hayward) som egentligen fortfarande är förälskad i sn exhustru. Där har vi dramat kryddat med en del dans, sång, burlesque, slagsmål och missförstånd. Det är något som gör att den här filmen ändå inte blir en i mängden musikaler och traggliga svartvita kärlekshistorier men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag misstänker dock starkt att det kan att ha att göra med regin. Den är nämligen regisserad av en kvinna, Dorothy Arzner, och så vitt jag förstår så var det inte jättevanligt vid den här tiden. Särskilt inte om man ser till urvalet i boken. Jag tänker att det naturligtvis präglar perspektiven och fokuset i filmen vilket gör att den ändå sticker ut i jämförelse med andra. Särskilt scenen där Judy plötsligt avbryter ett framträdande, för att direkt adressera och synliggöra "den manliga blicken" för den manliga publiken, är omtalad i feministisk filmteori. Dessutom uppfattar jag att filmen också förhåller sig till dans, både som ett verktyg för kvinnlig frigörelse och oberoende men också som en kvalitativ konstform. Jag gillar filmen av dessa anledningar. Dessutom är det mycket fint och raffinerat redigerat i en del scener, exempelvis nyhetsbilderna. Tack för dansen.