Nr 878: Real Life

Originaltitel: Real Life (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Metameta i realitytappning. Eller som Al Brooks själv beskriver det i filmen: "en film i en film i en film i en film...". En typical american familj väljs ut och ska följas i ett år. Och följandet ska filmas. Är tanken. Blir inte så, blir kanske ett par tre månader? Man tänker ju på Wahlgrens och Parneviks och Slow tv och Truman Show och Idol-kön, den ringlande. Uttagningarna, testerna som ska frambringa familjen är lite roliga stundtals. Min favorit är när en man misslyckas grovt med att backa in bilen i ett simulated garage. Konerna som ska utgöra garagets gränser flyger all världens väg. När mannen blir upplyst om att hans uppgift var att backa in i the simulated garage ställer han den fantastiska motfrågan: "what simulated garage?". Han gick inte vidare. En annan fin replik är när jag tror det är mamman har fått nog och vill fly fältet. Hon uttrycker sig tydligt: "I wanna be alone!". Brooks svarar förstående: "Ok,can we come with you?". Annars är misslyckade hästoperationen absolut bäst. Helt magiskt märklig i sin detaljrikedom och utbredning. Sitter och stör mig lite på blandandet av att man ibland får se headcam-snubbarna i bakgrunden, och ibland inte, trots att de helt uppenbart är i exempelvis rummet. Sånt lägger man nog mest märke till om filmen i övrigt inte riktigt fångar en. På slutet har alla fått nog och huset brinner ner. Det var det. Det.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: 1973 sändes An American Life i amerikansk TV. Den brukar räknas som den första dokusåpan och skulle följa en medelklassfamiljs vardag men resulterade i en dokumentär av en familjs uppbrott och skilsmässa. Komikern Al Brooks, känd från Saturday Night Live, gör i Real Life en slags satir på detta när han placerar sig själv i rollen som producenten som med kamerornas hjälp vill följa en typisk amerikansk familj varje dag under ett år. Detta är tänks som ett experiment tillsammans med National Institute Of Human Behaviour vars forskare ska följa arbetet. Familjen Yeager väljs efter ett antal tester ut och bjuder in filmteamet till sitt hem i Arizona. Brooks flyttar in i ett hus rakt över gatan och styr processen som nån slags femte medlem i familjen. Det blir meta-meta-meta där Brooks narcissism är centrum för hela filmen. Naturligtvis är familjen dessutom dysfunktionell och de hjälmprydda kameramännen som cirkulerar som anonyma astronauter spär ju såklart på familjekrisen. "Be your selves" är mantrat och lite roligt är det ändå när pappan med snabba och nervösa blickar mot kameran försöker släta över familjens konflikter. Jag gillar konceptet men tycker inte att filmen lyckas fullt ut. Den ska ju ge en känsla av dokusåpa i realtid, att allt filmas live, därför blir det inte riktigt trovärdigt när vissa scener har statisk kamera. Däremot misstänker jag att jag troligtvis aldrig kommer att få se en hästoperation i någon annan film. Brooks uppgivna tal till kameran i slutet sammanfattar det hela väl - "Why did I pick reality? I don't know anything about it. Reality sucks." 

Nr 875: Wanda

Originaltitel: Wanda (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Oglamorös 16millimeterskornig roadmovie. Diffusa och lite trögtänkta Wanda (Barbara Loden) lämnar man och barn och ger sig ut på vägarna. Ligger med främlingar, hookar upp med shady barrånare, som efter många mil utökar till bankrånare. Tankarna går självfallet till Bonnie Och Clyde. Och till Natural Born Killers. Och det lite obegripliga barnlämnandet i början får mig att tänka på barnlämnandet på slutet i Paris, Texas. Och jag tänker på Funny Games när bankdirektören med familj binds. Men framförallt tänker jag på Sombre och den obehagliga naturellnerven som fanns i den. Jag upplever inte att filmen Wanda känns särskilt naturlig eller autentisk, och det ska enligt de flesta taggarna vara den stora grejen med filmen. Jag tänker att ingredienserna, eller kanske mer medlen för filmen ger den alla förutsättningar för att kunna kännas mer naturlig; skakiga 16mm-kameran, långsamma handlingen, frånvaron av egentliga förklaringar till beteenden. Men det jag tycker står mest i vägen är dialogen. Kanske är det mesta improviserat, och kanske är det därför jag inte tycker att det funkar. Upplever att det inte finns något initiativ mellan replikanterna. Att alla inblandade liksom väntar på att den andre eller tredje ska driva, ta nästa steg. Känslan av att befinna sig i ett tidigt repetitionsskede och dra igenom för att lära känna texten, pröva tajming och tonfall. Hamna fel och rätta till, glömma och påminnas, slipa. Långt kvar till följsam och trovärdigt samtal. Detta menar jag alltså som en teknisk, eller hantverksmässig grej, inte som att det skulle vara "avsiktligt" för att skapa en ambivalent stämning mellan personerna, även om det förmodligen är tanken. Tycker helt enkelt att det misslyckas där. Men scenerna där bankrånet rekognoceras är bra, effektivt klippta och lite spännande till och med. Fantastiskt att Wanda kör vilse med blivande flyktbilen och får fråga polisen efter vägen till banken som ska rånas.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: 2010 restaurerades denna independentrulle, den enda film som regissören och skådespelaren Barbara Loden hann göra innan hon dog i fucking cancer. Mycket tråkigt. Det hade varit kul att se hur hon hade utvecklats som regissör om hon hade fått möjlighet. Loden spelar Wanda, en apatisk mamma som lämnar barn och man och stålindustrin i Pennsylvania för ett liv on the road. Hon slår följe med mr Dennis, en osympatisk och nyckfull småtjuv som avancerar till stortjuv, i en sjaskig stöldturné. Även om Wanda är både drömmande, naiv och bekräftelsesökande så är hon samtidigt ett unikum av helt oförstående handlingar. Hennes sätt att lämna sitt liv, henne underkastelse och närmast resignation för sitt eget öde varken förklaras eller kommenteras. Det skaver en del men samtidigt är det något som gör henne mänsklig, kanske inte särskilt autentisk men ändå någon jag känner starkt för. Hela filmen är liksom trött, sorglig och uppgiven och den förtvivlade slutbilden slår hårt i magen.

Nr 868: Shao Lin San Shi Liu Fang - The 36th Chamber Of Shaolin

Originaltitel: 少林三十六房 Shao Lin San Shi Liu Fang (1978) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amazon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastisk mellandagsrulle. Dubbad så man ramlar baklänges av osynken, och den som fick uppdraget att göra ljudeffekterna till alla miljontals svepningar, vapenklonk och gnygrymtningar måste hamnat i himlen av lycka. Massor av snabba inochutzoomningar och blixthastiga panoreringar. Känns som att kolla en tecknad film, med skillnaden att den inte är tecknad, och då är det ju en... ja, en film. Men framför allt ett underbart intensivt lugn större delen av mellanfilmen, när San Te är i Shaolintemplet för att lära sig kungfugrunderna. En mödosam och krävande väg, och den gestaltas så pedagogiskt och välplanerat att det bara är att luta sig tillbaka och följa den spännande skolningen genom olika kammare. Reflexer, tyngdpunkt, smidighet, koncentration, måttfullhet. Väldigt välkoreograferade och genomtänkta scener, och på slutet återkopplas flera olika övningsmoment i sista striden. Precis som tranan i Karate Kid och så vidare.

Satt och tänkte på nån alternativ beskrivning också. Flyr förföljelse, kommer till ny tillvaro, söker asyl, alla skeptiska till nykomlingen men makthavare ser potentialen i arbetskraftsinvandringen, uppehållstillstånd med tuffa villkor och tester - så här gör vi här, börja med låglönejobb, städochdisk, uppför stegen, nu är du godkänd, mer ansvar, mät dig med de som mätt dig, förslag på egen utvecklande verksamhet men då är det bom stopp, utvisning, tillbaka till förorten och öppna egen skola. Träna på att hämnas på de andra, de olika, de som gör lika som du, hämnas.

Och så mjölet fallande i slow motion på slutet! Mjölet i slow motion!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många namn:  Shao Lin San Shi Liu Fang, The Master Killer, Shaolin Master Killer och The 36th Chamber of Shaolin. Svårt att bestämma sig, olika utgåvor? Ingen aning. Hur som helst är det riktigt fint koreograferad kung fu i bästa Hong Kong-anda. Det är vilsamt och meditativt, intensivt och visuellt, ett galet kameraarbete, tjusiga fightingscener och en spännande intrig. Den är fint uppdelad i tre nästan separata delar med egna inramningar: först konspirationen mot de onda och styrande Manchurerna som dödar vår hjältes, San Tes (Gordon Liu), föräldrar, sedan den hårda och disciplinära träningen i Shao Lin-templets 35 kammare och slutligen hämnden. 35 kammare tänker ni nu, vad hände med den 36:e då? Den 36:e kammaren finns egentligen inte. Det är San Te som, efter år av träning, får möjlighet att leda någon av de 35 kamrarna i templet. Istället föreslår han en till kammare - att göra Shao Lin-kung fun tillgänglig för folket. Hädelse anser munkarna i templet och utvisar honom. Men naturligtvis har han den 36:e kammaren med sig och för att utkräva hämnden på Manchurerna så börjar han själv utbilda andra i kung fu. Det här är en film jag blir glad av. Den har den briljanta enkelheten i dramaturgin, den hårda humorn och den ljuvliga dubbningen och ljudeffekterna som fullständigt charmar sönder mig. Heja Hong Kong.

Nr 866: Nashville

Originaltitel: Nashville (1975) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trodde detta skulle vara en så kallad dokumentär, kanske åt samma håll som Woodstock, och bävade därför ganska ordentligt. Men icke. Mer en föregångare till Short Cuts, om än med mycket mer musik. Ett omfattande persongalleri som väver in och ut i varandra under några dagar inför ett stort galaevent. Countryscenen i Nashville som metafor för amerikanska politiken? Kanske det. Den långsamt svepande, mässande valarbetarbilen som monotont och halvanonymt upprepar alternativa förslag och vallöften från presidentkandidaten Walker, som man aldrig får se i bild, bara höra rösten av på slutet (väl?). Stora trafikkollisionen med påföljande kaos. Intriger, deals, otrohet mellan artisterna. Rygghugg och glorifierande asskissing om vartannat. Vem vill inte synas med vem och vem måste synas med vem för att få mesta möjliga genomslag och cred? Attentatet på slutet vid kopian av grekiska templet Parthenon. Mycket musik och mycket bra musik. Allt tydligen skrivet av skådespelarna/artisterna själva. Och allt inspelat live på de ställen de filmas på. Riktigt cool film, som en grym julklapp man inte hade en aning om att man skulle få. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Robert Altman, som bland annat gett oss filmer som M*A*S*H och Short Cuts, gör här en cynisk allegori av amerikansk politik, dess hycklande normer, dess hope and dreams and values, mot bakgrund av landets 200-årsjubileum och han förlägger detta skickliga utsnitt till hjärtat av 70-talets showbusiness - Nashville. Det är ett stort galleri av färgstarka karaktärer med öden som ibland sammanfaller eller överlappar varandra. Allt till mässandet från presidentkandidaten Walkers kampanjbuss som ödesmättat snurrar runt på Nashvilles gator. Grundstoryn är en vecka i Nashville som kännetecknas av en musikfestival och en valkampanj. Detta lockar ett brett spektra av musiker, skivbolagsdirektörer, musikarrangörer, kampanjmakare, politiker och andra lycksökare och girigbukar till denna populistiska och glittriga smältdegel av amerikansk kultur. Det tycks kaotiskt och förvirrat till en början men allt lägger sig glasklart genom Altmans skarpa regi och förmåga att berätta flera historier utan att framhäva någon framför någon annan. Filmens början är en hysterisk TV-reklam för ett soundtrack till filmen Nashville där alla skådisar presenteras. Lite trevligt meta sådär. Kul att det är skådespelarna själva som framför filmens utsökta countrymusik.

Nr 863: Céline Och Julie Gör En Båttur

Originaltitel: Céline Et Julie Vont En Bateau (1974) IMDb Wikipedia 

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Tycker det börjar bra i lite skön Alice i underlandetstil, men börjar sen spåra så jag inte hänger med knappt alls. Ombytta rollkaraktärer, tidsloopar, huset på 7 bis Rue du Nadir aux pommes, nåt mordmysterium som ska lösas, ny dag taxiresa, ny dag magisk karamell, ny dag spådomar. Känns som en hippiekittelbrygd med ingredienser som Måndag Hela Veckan, Memento, Alice och lite Cluedo. Den surrealistiska blandningen blir inte min typ av te, i alla fall inte denna gång. Så djävla snurrigt liksom. Hittar ingen finess i det, och långt utav bara helvete, tre och en halv timme. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Regissören Jaques Rivette var tydligen filmkritiker innan han började göra film. Han ville väl visa världen hur det egentligen skulle göras tänker jag. Hans filmer blev väl inga storsäljare direkt, svårtillgängliga och i vissa fel helt misslyckade projekt. Med den här filmen ville han göra en lättsam dramakomedi. Ja, jag vet inte. Särskilt lättsam är den då rakt inte även om det finns en sprudlande glädje och nyfikenhet i filmen. Det är en sprakande labyrint mellan dröm och verklighet och tydligen fick skådespelarna mycket fria tyglar utforma sina egna roller. Men det är långt och det är rörigt, irrationellt och ologiskt. Men så kan man också göra film. Tydligen.

Nr 861: Mamman Och Horan

Originaltitel: La Maman Et La Putain (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Trekantsdrama i tre och en halv timme. Känns dock aldrig särskilt utdraget eller långsamt. Dialoger och ibland nästan mer monologer om vad kärlek, relationer, förhållanden, sex är och borde vara. Vad då, får inte en kvinna säga knulla? En man, två kvinnor. Den ena kvinnan, som har nåt slags varaktigt förhållande med mannen, antar jag får symbolisera Mamman; trygghet, hemmet, vardagen, lagar mat. Den andra kvinnan, som är mer åt (med David Brents ord) Free love on the free love freeway, the love is free and the freeway's long, får väl symbolisera Horan då; utmanande, äventyrlig, hastigt uppdykande efter telefonsamtalet från krogen, och lika hastigt avlägsnande vid avsvalning. På slutet brister horans fördämningar och ur gråten verkar komma att man ska ha sex för att skaffa barn? Är det så att säga "the message" (som metaironiseras i filmen)? De hypervardagliga miljöerna (tex tampongscenen) och vänskapligt diskuterande mötena tillsammans med den direkta och bekännande dialogen får mig att tänka på både Seinfeld och Vem Är Rädd För Virginia Woolf?. Coolt med användandet av vinylspelaren genom hela filmen. Olika typer av musik, och som jag minns det är det nog den enda musiken som förekommer? I alla fall stor del. Det riktigt märkliga i filmen är ju annars hur mannen helt ogenerat travar runt i sängen med skorna på, och att det verkar helt normalt. Frankrike alltså.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Franskt könsrollsdrama i fantastiska Parismiljöer. Det är caféer, restauranger, boulevarder och lägenheter som bildar en förförisk fond till de svindlande samtalen, eller snarare monologerna. Alexander (Jean-Pierre Léaud) är en dagdrivande bohem, en narcissistisk pratkvarn, där offerkoftan ständigt åker på. Han bor ihop med Marie (Bernadette Lafont), verkar ha lite svårt att släppa sitt ex Gilberte (Isabelle Weingarten) och dejtar Veronika (Françoise Lebrun). Fullt upp alltså. Det är mycket hit och dit, av och på, knulla eller inte knulla.
Marie: Dina romanser börjar göra mig förbannad.
Alexander: Nej, det är okej.
Titeln Mamman Och Horan syftar naturligtvis på den klassiskt sexistiska dikotomin där mamman i det här fallet är Marie, den kvinnliga tryggheten i hemmet, och horan syftar på Veronika, den åtråvärda sexuella friheten. (Hej Freud, hej då.) Samtidigt tycks dessa roller liksom både förflyttas och bytas ut under filmens gång. Alexander, den normlöse, maniske och desperate karaktären, är både fängslande och irriterande. Tydligen är han en personlig uppgörelse av regissören och mansförfattaren Jean Eustaches och därmed dennes alter ego. Att implicit placera sig själv i filmen var tydligen något som kännetecknade fransk ny våg. Även explicit då regissören i det här fallet själv dyker upp i en liten roll. Filmen känns ibland som en lång personlig och social förödmjukelse och tycks som en spot-on på den franska, men kanske i allmänhet västerländska förvirrade, frigörelsen men samtidigt på de fängslande stereotyperna i ett patriarkalt samhälle. Det är existensiellt och intellektuellt men på ett lättillgängligt och underhållande sätt. Slutscenen där Veronika i en lång tagning, gråtande och uppgivet, plötsligt vänder på steken och menar att meningen med all kärlek är att föröka sig är både störande och gripande. Lite som min känsla genom hela filmen faktiskt.

Nr 836: Röd Hymn

Originaltitel: Még kér a nép (1972) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En hymn bestående av 26 strofer, skulle man ju überpretentiöst kunna kalla det här. 26 klipp - och med klipp menar jag inte avbrottet mellan två sekvenser där saxen förr i tiden hade talat, utan klipp i bemärkelsen sekvenser, typ. Vid flera tillfällen består samma scen i filmen av två eller flera klipp. Vilket solkar ner flödet, tycker jag. För grundstrukturen är långa svepande kameratagningar med detaljplanerade fokusskiftningar. Delikat schemalagt koreografiskt och mycket behagligt. Men så ibland trampar liksom storsaxen in och örfilar in ett jumpcut. Svårt obehagligt.
1. Folkmusikfestival. Marseljäsen igen. Den var väl med i förra rullen, Röda Och Vita? Följt av mjuka toner och en kvinna går runt och hävdar Right to the people. Upp till kamp mot kapitalet. Nytt system! Mvh Friedrich Engels.
2. Sång: We are workers, we have no freedom! Länge leve de fattiga arbetarna! Avtalsförhandlingar med stora stygga Kapitalet. Sädsäckar bränns i minirevolution. Bossen får huva, omringas. Kampringdans runt elden. Salut!
3. Armėsnack. "Finns det nån som inte servar någon?". Fråga Dylan. Svär socialisteden. Sektvarning. Fina ord, plakatretorik. "The cock of my godmother". Blåklädda soldater omringar den sjungande gruppen.
4. Dansen och sången fortsätter. Kvinnor, enormt förtryckta, går runt barbröstade. Klär av sig. Soldaterna springer skrikande förbi dem.
5. Plötsligt kväll wtf. Eld brinner. Sången fortsätter. "Röda flaggan för arbetare". "Ett bättre land". Åh fan.
6. Dag igen wtf? Bara bröst och duvor. Engelsk sång "Charlie is my darling" wtf? En av soldaterna börjar dansa med, motas bort av sina egna. Förräderi. Han kastar sitt vapen, som plockas upp av annan soldat som skjuter tre skott mot halvnaken kvinna. Hon visar upp sitt blod. Soldaten som kastade sitt vapen skjuts.
7. Kvinna och duvor. Musiken fortsätter. Istället för blod - en röd tygbit i handen. Således symbolisk film. Badtunna, sång, dans och skratt. De verkar ha det för djävligt.
8. Lorden kommer och hälsar på. Ger ekonomilektion. Järnlagen. Den järnhårda lönelagen? Klasskamp! Lorden "dör".
9. Rythm guitar. Kvinna på häst är förbannad. Präster kommer och läser böner, ringer i klockor, svänger med rökelsekar. Frukt och grönt och kött och fisk och ägg och bröd och vatten och vin. De verkar verkligen ha det för djävligt. Kyrka med levande ljus. Piskan viner. Inre konflikter i gruppen? Prästen kvävs, pressas in i kyrkan, dörren stängs och sången börjar.
10. Kyrkan bränns ner.
11. Kväll igen wtf. Kyrkan brinner på avstånd. Ringdans runt.
12. Kyrkan brinner fortfarande på avstånd. Fortsatt ringdans runt.
13. Kyrkport brinner. Panorering uppåt i tornet. Toppen brinner.
14. Dag igen wtf? Kvinna ber högt. Tända ljus. "Herre, rädda oss". Fräls oss från det ena och det andra.
15. Klockslag och vinande piskor. Bibelcitat. Musik och stavsnurrande. Paradkänsla. Man efterlyser och propagerar för en mer fredlig och eftertänksam socialism. Lugnare musik och mjukare dans. Gubbe skär sig i handleden med skäran. Ok? Typ socialismen håller på att dö? Eller socialismen begår självmord genom att bli soft? Symbolisk film.
16. Begravning av gubben (socialismen? Symbolisk film). Lie, grepar, skäror på väggen bakom vitklädd kvinna som predikar. "Socialism, ditt kungarike ska komma. Här och över hela världen!" "Sänk skatterna!" Wtf? Sossarna vill väl avskaffa monarkin och höja skatterna? "Jordens frukt tillhör alla!" Ringdans igen. Trupper marscherar in. Armėtrummor.
17. Trumvirvlar. Mycket militär. Lekande barn. Dukanintetamigmelodi. Nån typ general styr upp villkoren. Fiol och sång.
18. Skymning. De "fega" verkar lämna byn (på generalens order). Fler trupper in.
19. Bybor vid rälsen. Inträdesprov. Nån vill bli socialist. Erkänner sitt förtryckande brott. "Ångrar du dig?" "Ja". "Ok, du får vara med". Tåg tuffar förbi i bakgrunden med soldatransport. Sång: "Vi har haft otur".
20. Ett närmast gående Körslaget. "Vi är arbetare, vi har ingen frihet!" Soldater ansluter. Mobilisering? Brandtal.
21. Långdistansskott med kamera. Uppradade trupper. I mitten stor folkfest runt gigantisk liknande midsommarstång. Soldaterna blandar sig med folket och dansar. Plötsligt drar sig soldaterna ur, bildar ring runt dansarna. Och börjar skjuta. Kanske ingen jättebra idé att stå i ring om man ska skjuta mot mitten. Men, symbolisk film.
22. Armén firar segern. Skål för fan. Kyrkan kommer gående över ängen. Gemensamma intressen? Klockor och rök. Blod i floden. Soldat knäböjer i blodfloden.
23. Trubadurens sång övergår i marschmusik. Brassband. Klockor och rök, standard. Kyrkan har gjort come back. De röda vimplarna rycks av. Vita band höjs. "Jag ångrar min socialistiska ed." Nya bud från gud. Trubaduren drar kniv och sticker... Ja, vem?
24. Närbild på han som blev stucken. Blod ur mungipan.
25. Soldater backar undan, skjuter trubaduren som faller i armarna på vitklädd kvinna, vidare ner i gräset. Kors med fåglar. Symbolisk film. Rödtygade handflator. Vitklädda gruppen omringas av ryttare.
26. Vapen laddas i skymning. Vitklädda män och kvinnor verkar ta nåt slags farväl. Tystnad. Oj, vad tyst. Trasiga instrument, döda fåglar. Döda, nakna människor. Soldater skålar. Armėbandet drar igång. Rödklädd kvinna drar ner soldat från häst, tar hans vapen och skjuter flera soldater. Börjar sjunga "Vi har haft otur". Höjer vapnet.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Miklós Jancsó återkommer med ännu en röd rulle men denna gång i ett lite mer nyskapande arrangemang. Som en "sensuell, kommunistisk friluftsmusikal" för att använda bokens beskrivning. Här är det färgstark sång och dans för hela den socialistiska slanten och det hela börjar med Marseljäsen i både instrumental och vokal version. Sedan löser folk-, arbetar- och frihetssånger av varandra medan det finns nån slags schism mellan herrefolk, militärer och bönder som är högst oklar. Känslan av planlöshet från förra filmen Röda Och Vita förstärks med alla hästar som springer fram och tillbaka i bild, soldater som tycks gå lite hit och dit och ställa upp sig på måfå. Det måste naturligtvis vara helt uttänkt och koreograferat men i mitt huvud blir det rörigt. Enda tillfällena där jag kan känna mig lugn och avslappnad är i ringdanserna eller de ceremoniella händelserna. Då begriper jag ändå vad som händer. Jag räknade till 24 tagningar/klipp men tydligen är det 26. Oavsett så är det imponerande att få ihop det med alla människor, djur och så plötsligt ett tåg mitt i allt. Väl repeterat, inte minst för kameramannen. Tänker på Den Ryska Arken där hela filmen gjordes i en enda tagning. 

Nr 833: Örat

Originaltitel: Ucho (1970) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Paret kommer hem från partipartaj. Dörren låst, men öppen. Var är nycklarna? Varför är det strömavbrott? Flashbacks till partyt. Handhållen skakig kamera som skiftar pov. Ibland mannens synvinkel, ibland "vanlig/objektiv" vinkel. Vem är då betraktaren? Fram och tillbaka sådär mellan hemmet och festen. Misstänksamheten ökar. Nojan gror. Pikarna paret emellan haglar i värsta Vem Är Rädd För Virginia Wolf-stil. Är de ute efter oss? Vilka då? Vad sades egentligen på festen, och hur sades det, och av vem? Detaljerna livsviktiga i läggandet av det paranoida pusslet. Toaletten - "det heliga sätet" - ska skrubbas mitt i allt. Och så från ingenstans, en barnröst från ovanvåningen, ropar på föräldrarna. En son som varit hemma hela tiden. Har de inga barnvakter i Prag? Somna om, somna om, ingen fara. Paret inleder buggbingo och hittar jag vet inte hur många dolda mikrofoner. Extremt övervakade har de varit, är. Som de misstänkte, anade, visste. Gestalter utanför huset, inne i huset till slut. Men det ordnar sig oväntat bra. Mannen blir befordrad; minister och allt. Se där. Och på slutet sitter de på balkongen tror jag det var vid kl 5 på morgonen den 18 juli, och vi ser filmen vid kl 9 på morgonen den 18 juli. Otäckt, om man vill. Tankarna går ju också till filmen De andras liv.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Inspelad 1970 i Tjeckoslovakien under ockupationsmaktens vakande ögon. Det kunde väl vem som helst ha räknat ut att det skulle dröja nästan 20 år innan den fick visas. Den privata sfären blir inte längre så privat när det buggas i varje hörn av huset. Övervakade. Det ställer också mig, åskådaren, i en inte alltför angenäm position där jag inte bara får höra det som händer utan också får se det på nära håll. Jag är också övervakaren, betraktaren, voyeuren men så plötsligt... en flashback från mannens pov. Det är dessa  återkommande skiftningar i synvinklarna och återblickarna som skapar spänning och osäkerhet. Små ledtrådar från partifesten vänds på, skruvas och analyseras av det bittra paret. Deras gliringar och förolämpningar mot varandra förstärker deras "vanlighet", det verkar ju inte finnas någon politisk konspiration här inte. Eller? Männen på gaten tycks vittna om något annat. Efterfesten i parets kök med några eftersläntrare från festen är tydligen bara en förtäckt ursäkt för att avsluta buggningen. Paranoian växer under natten. Som den antagligen gör om man lever under en förtryckarregim. Eller i ett äktenskap där man tror att man känner varandra, eller kanske känner varandra så pass väl att varje steg och handling skapar en källa till konflikt. Samtidigt finns i all bitterhet en kärleksfull ömhet och en omtanke om varandra när saker verkligen ställs på sin spets. Örat är en intressant film om manipulation och kontroll, såväl i det offentliga som det privata.

Nr 830: Marmormannen

Originaltitel: Człowiek Z Marmuru (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Andrzej Wajda gör en film om en ung filmstudent, Agnieszka (Krystyna Janda), som gör en film om legendariske men bortglömde hjältemuraren Birkut. Vad hände med honom? Tystades han? Raderades? Han som var så stor, stark och beundrad. Han som blev skulpterad i marmor. Men som sen verkade tycka fel saker. I sin jakt på material till filmen gräver Agnieszka i de polskstatliga censurerade kommunistarkiven och hittar en film som ger socialistisk realism ett ansikte, och i sin nyfikenhet kring hur denna film egentligen blev till och gjordes får vi följa Agnieszkas sökande efter regissören och efter Birkut himself. I flashbacks, som en film i filmen om filmen, presenteras "historien om Birkut" och den visas ur flera olika personers perspektiv, fastän det är samma film som återkommer; regissören Burski, en av Birkuts vänner, en annan regissör, Birkuts exfru, och till slut går Birkuts son med på att berätta sin version, om jag fattat det rätt. Det enda perspektivet man inte får är således Birkuts eget.
Väldigt intressant struktur. Och intressant hur en historia får form, beroende på vem som berättar, och vad avsikten är. Och vem som sponsrar. Man kan ju inte berätta vad som helst hur som helst, i alla fall inte om man vill ha statligt, regionalt eller kommunalt produktionsstöd. Eller om man vill fortsätta leva.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vad hände med den polske muraren Mateusz Birkut, arbetarhjälten och ikonen som var en av dem som byggde upp arbetarstaden Nowa Huta (Nya Stålverket) i utkanten av Krakow och vars marmorstaty nu ligger och samlar damm på museets vind? Jag tar fram min guidebok om Krakow och läser snabbt att Nowa Huta var "Uncle Joe" Stalins present till den polska arbetarklassen och numera ett perfekt bevarat exempel på en kommunistutopisk stadsdel med retrofuturistisk arkitektur. Nåväl, Marmormannen handlar om den intensiva och ambitiösa filmstudenten Agnieszka som vill göra sin examensfilm om Birkut. Hennes efterforskningar i filmarkivet (bland annat fantastiska dokumentärbilder från byggandet av Nowa Huta) ställer dock fler frågor än ger svar. Hon ger sig inte utan lyckas genom en enträgen envishet till slut att hitta några personer som kan berätta sina historier om vem Birkut var och i tillbakablickar växer porträttet fram av en naiv arbetare som till slut vägrade sin egen mytiska ställning. Marmormannen är en film om film, en undersökning av hur filmkonsten faktiskt fungerar eller kan fungera, en lager på lager-historia och ett modigt verk under en tid då Polen fortfarande lydde under Sovjetiskt inflytande. Denna film inleder tydligen en period i 1001-projektet av endast Östeuropeisk film men det vet vi först när vi ser nästa film, uppföljaren Järnmannen. Andrzej Wajda (1926-2016) var tydligen en av Polens absolut främsta och viktigaste filmskapare och när jag besökte Krakow för drygt ett år sedan var jag på en utställning om honom på Nationalmuseet, en multimedial upplevelse som gjorde starkt intryck.

Nr 823: Sinnenas Rike

Originaltitel: 愛のコリーダ, Ai no korīda (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Konstporr på annandagen. Resurser lagda på ljus, interiörer, kostym och, får jag ändå tycka, agerande - i jämförelse med annan porr jag sett. Handling och manus däremot finns det väl inte så mycket att ta av. En före detta prostituerad, numera servitris, blir av oklar anledning till besatthet attraherad och förälskad i gift man. Pang på rödbetan. De har enorma mängder sex i enormt många olika variationer, och det hela utvecklas och eskalerar från förhållandevis vanilj via smärtökning, äggvärpning och swinging till bdsm, svartsjuka och näradödenextas. Tabun överträds; våldtäktsvibbar och nakna barn. Jag upplever att kvinnan från att ha varit underlägsen och undergiven tar över makten i form av att dominera och vilja kontrollera mannen och sig själv, sin njutning. Hon har, enligt den utmattade, torrkörde mannen, en "intensiv sensibilitet". Flera inslag av samtycke, och en resa från attraktion, passion och åtrå till svartsjuka, ägandevilja, hotfulla löften till ett klimax med dödlig utgång - varefter kvinnan gör det enda rimliga och skär julen av mannen. Går sedan runt med högtiden i sig i fyra dagar. Inga konstigheter. Glad påsk för fasen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Kan det vara den mest erotikexplicita filmen i boken? Mycket möjligt skulle jag svara. Här är det i alla fall extremt mycket tjolahopp för pengarna. Sada (Eiko Matsuda) är en prostituerad kvinna med starka sexuella behov. Hon gifter sig med bordellmammans make (!) Kichi-Zo (Tatsuya Fuji) som hon tycks avguda. De ligger framför andra, med andra och med varandra i alla möjliga miljöer, situationer och variationer. Mer och mer avancerat blir det. Sada blir dock mer och mer svartsjuk på Kichi-Zo och hotar att skära av hela härligheten. Det är intressant och fängslande. Nästan elegant emellanåt, särskilt själva scenerierna. Lite tjatigt blir det kanske emellanåt. Och lite väl mycket effektsökeri. Men samtidigt, all film handlar väl om effektsökeri.

Nr 819: Mordet På En Kinesisk Bookmaker

Originaltitel: The Killing Of A Chinese Bookie (1976) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Han driver en klubb. Strippor och poetisk burlesque. Han har ambitioner, som inte uppfylls. Hur ska han betala sin pokerskuld på 23000 dollar? Han får i uppdrag att mula en kines av rang i undre världen. Tanken är inte att han själv ska överleva eldstriden, men det gör han, och går och åker sen omkring skadeskjuten genom halva filmen. Show must go on.
Sunkig klubb, skönt sunkig känsla i filmen, men jag hittar tyvärr inte riktigt in. Var mer eller mindre förberedd på det i och med att det är Cassavetes. Kommer ibland på mig själv med att känna mig som en i publiken på klubben som tappar tålamodet när det inte blir nån action. Gormar kom igen nu för fan.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Autogenererad text med allt vad det innebär. Alla repliker kan därmed översättas till i princip vad som helst. Som att det inte skulle vara svårt nog att begripa sig på John Cassavetes. Pengar, skulder, strippor, poker, drinkar, kostymer, beställningsmord, skottlossning. Samtliga ingredienser som finns i en hårdkokt thriller. Men ändå... det räcker inte hela vägen. Bästa sekvensen måste ändå vara mordkvällen; telefonsamtal i telefonkiosken, taxi downtown, hamburgare i baren, smyger på bookien i badet, skjuter, flyr, hoppar på bussen, hoppar av, hoppar in i taxin, hoppar av, in i en annan taxi, hem. Där upptäcker vi att han själv är skjuten. Och han upptäcker att han är lurad. En känsla vi alla kan känna igen oss i.

Nr 816: Hjärtekrossaren

Originaltitel: The Heartbreak Kid (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Inleds med trångt judiskt bröllop. Mazel tov och krossat glas. Mot smekmånad i Miami Beach och redan på vägen, i motellsängen, visar sig de lite olika anknytningsmönstren. Han otrygg/undvikande och hon otrygg/ambivalent. Han distanserad och hon klängig. Sängkammarbekymmer och en påtaglig känsla av att hur fan ska det här kunna funka? Som en aperitif tillblandad av Woody Allen, med en gnutta Sällskapsresan på toppen. Mörk igenkänningshumor, i alla fall är det därför jag skrattar. Väl i Miami bränner sig bruden i solen och tvingas ligga kvar på rummet. Mannen ner på stranden och plötsligt skymmer hon solen, eller går ut och in i skenet, bländar honom, han kan bara med svårighet se henne, och jag tänker direkt på något jag ganska nyligen läste i en av Knausgårds årstidsböcker, nånting om hur det i religionen ofta har funnits ett slags påbud att inte titta på Gud, och att detta har kommit sig av att man har sett solen som det allseende ögat som strålar ner mot människan, och det gör ju väldigt ont att titta in i solen, och jag tänker på det när hon, den nya blonda leende fullkomliga kvinnan stiger in i hans värld, men sen tänker jag inte mer på det förrän jag senare läser lite om filmen och det verkar på sina ställen som att det läggs stor vikt just vid det judiska i filmen, och att det finns ett begrepp, Shiksa, typ ickejudisk kvinna, och att det är jakten på en sådan gudinneaktig varelse han ägnar sig åt, mannen. Och det blir ju hans drivkraft, han vill skilja sig direkt, varit gift i några dagar, men med den här nya känns det helt rätt, allt det som med den gamla känts helt fel. Och han får träffa hennes föräldrar, särskilt pappan då, den bastante och stabile, som direkt känner doften av bad news och vill helt enkelt inte att hans dotter ska ha något med den nye, ytlige charmören att göra. Och jag antar att det då blir hennes, dotterns, drivkraft. Att revoltera mot sin far. Och efter att ha rumlat runt i lögnlabyrinten som en blandning av John Cleese i Pang i bygget och en nedtonad Jim Carrey ska nu mannen istället berätta för sin solbrända fru att han vill skiljas. Det är en utdragen plåsterryckning där på restaurangen, och när han äntligen talar ur skägget bryter frun ihop och åker hem. Mannen efter i Greyhoundbuss, men bara för att skriva under skilsmässohandlingar och sedan iväg mot snökalla Minnesota och nya kärleken. Som tillbaka i skolan på hemmaplan visar sig vara måttligt intresserad till en början, för att inte tala om pappan som ber honom fara och flyga. Mamman hela tiden som en mild medlare i bakgrunden. Trägen vinner, och efter att skrämt iväg en pojkvän ("captain of everything") genom att utge sig för att vara knarkspanare hamnar mannen och gudinnan i stuga med eld, fäll och tillitsskapande återhållsamhet. Dags för motstridig middag hemma hos föräldrarna och det är en njutning att höra mannens galna utläggningar om ärligheten i blomkålen i dessa trakter. Patologiskt positiv och insmickrande. Farsan tar honom avsides och krossar honom. "Jag äter beslutsamhet till frukost". Erbjuder honom mer och mer pengar för att dra åt helvete, men mannen tvärvägrar, och dottern gör sitt val och det slutar som det började, med bröllop, men inte ett judiskt sådant. Och mannen fortsätter sitt innehållslösa tugg i ett innehållslöst mingel och hamnar till slut ensam i en soffa med tom blick. Ingen orkar lyssna på honom. Jakten är över men har inget slut. Och där slutar filmen. Inte ens ett antiklimax, mer en avsaknad av klimax. Tomt.
Hög och pinsam igenkänningsfaktor och suverän regi av Elaine May, och det första jag tänkte när jag efter titten såg att det var en kvinnlig regissör var: aha, är det därför?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mörk, tragisk och desperat. Precis som en komedi ska vara. Det börjar med bröllop mellan Lenny (Charles Grodin) och Lila (Jeannie Berlin) och det är fantastiskt hur man redan tidigt i filmen börjar se paniken i Lennys ansikte. Bröllopsresan till Miami Beach bir en briljant lära-känna-varandra-övning. Det dröjer inte länge förrän Lenny blir fullkomligt knockad av den ljuvliga Kelly (Cybil Shepherd) på stranden. Pinsamheterna men också grymheterna radas på varandra när han gör allt för att uppvakta Kelly och samtidigt hålla den solbrända frun på hotellrummet utanför genom desperata lögner. Det börjar mer och mer likna en fars men filmen lyckas hela tiden hålla sig precis lagom nykter med en märklig igenkänningsfaktor. Dessvärre tappar den lite mot slutet för att upplösas i ett "jaha". Samtidigt finns det så mycket intressant och skoningslös relationsdramatik i filmen som gör att den totala upplevelsen överröstar de små felstegen. Mycket intressant att det är regissören Elaine Mays dotter som spelar den godhjärtade men samtidigt rätt jobbiga Lila. Skickligt.

Nr 814: Klute - En Smart Snut

Originaltitel: Klute (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Märklig särskilt svensk titel. Varför bindestreck följt av två om inte lögner så tveksamheter. Han är ingen snut, väl? Han är privatdetektiv. Snut för mig är polis, rätt av. Smart får mina tankar att vindla antingen åt att hans enormt skarpa analysförmåga kommer vara i centrum, alternativt att det är ett lite ironiskt doftande epitet och att det skulle hamna mer åt Den galopperande detektiven-hållet. Inget av dessa två inträffar.
Istället tycker jag att den kunde - om det bara ska vara ett namn - hetat Bree. Det är hon, Bree (Jane Fonda) som transporterar den här filmen framåt. Det är hon som prostituerar sig, får obscena samtal, går i terapi, får ihop det med Klute (Donald Sutherland), nästan blir mördad och till slut väljer att försöka starta nytt slags liv, ett där hon är älskad trots fel och brister, sedd och accepterad av Klute. Det är kring henne historien kretsar, och Klute finns med lite i kulissen och drar slutsatser.
Det letas efter en mördare, och det är faktiskt chefen. Det får man reda på ganska tidigt, väl? Han sitter på sitt kontor och lyssnar på smyginspelade hämningssläppande samtal med tidigare anlitade prostituerade. Och sen kommer Klute, den smarte snuten, också fram till det via tryckfelsnisse. I alla fall uppfattar jag det så, och därför uteblir lite av ahamomentet på slutet, eftersom... ja, det är ju mycket riktigt han chefen som kommer instövlande där och sen självhoppar genom rutan. Nedstörtad ängel.
Punktbelyst spänning och ett slags mörkt, småglansigt foto. Lite som Gudfadern tänkte jag, och se på tusan om fotografen inte är den tydligen enormt legendariske Gordon Willis. Pinsamt att inte ha vetat vem han är. Hela Gudfaderntrilogin, en handfullWoody Allen, och Alla Presidentens Män (samma regissör som denna rullen - Alan J. Pakula).
Jane Fonda naturligt briljant, särskilt tycker jag i terapirumsscenerna som liksom bryter av thrillerhistorien och fogar samman hennes karaktär.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Stor middag och sedan tillbakablick som det verkar till förhöret med kvinnan om hennes försvunne make. Därefter vinjetten som ackompanjeras av en avlyssnad sexlinje. Det här bådar gott tänker jag. Nåväl, det är Klute (Donald Sutherland) som ska försöka ta reda på vad som har hänt maken som tydligen har levt ett dubbelliv. Det mysteriet vilket är ett mord löses ganska tidigt i filmen, åtminstone för tittaren. Utredningen för dock Klute till callgirlen Bree (en briljant Jane Fonda) som verkar ha något med den döde maken att göra. Bree vill bli skådis. Går på auditions och intervjuer förgäves. Samtalar med terapeuten om vilken bra skådis hon egentligen är. Hon är ju prostituerad. Bree är karaktären som för filmen framåt. Hon är så mycket mer än bara den godtrogna lycksökerskan med ett hjärta av guld eller bitchen som använder Klute för sin egen njutning. "Don't be upset, I never come with a John" säger hon till honom efter att förfört honom. Det är den motstridiga Bree som den här filmen handlar om, inte den ganska ensidige Klute. På så vis är det mycket mer en karaktärsdriven film än en hårdkokt thriller. Det är snyggt filmat och komponerat och det är en fin dynamik mellan Sutherland och Fonda. Dock står den lite och trampar vatten efter ett tag upplever jag.

Nr 813: Sweet Sweetback's Baadasssss Song

Originaltitel: Sweet Sweetback's Baadasssss Song (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En av de första blaxploitationfilmerna, enligt många. Melvin Van Peebles ligger bakom i princip allt utom foto - manus, regi, redigering, musik - och dessutom spelar han huvudrollen. Jag anar en handling i filmen; en svart man flyr - oftast joggande - från den vita orättvisan/rättvisan, gestaltad av korrupta poliser. Enormt krävande bildspråk. Ett febrigt kalejdoskop. Känns som att jag i stora delar är helt chanslös i att kunna vila i vad nuvarande scen har för relation till föregående och nästkommande. Till detta den dunkande funken, tjutljuden och den gåtfulla dialogen. Flippat, trippat och ganska flummigt. En hel del bilåkande, som sig bör, och lite stillbildsmedleyn. Dessutom en misstänker jag föregångare till förbokade misshandelsscenen i Superfly. I denna rullen är det en polischef som framhärdar över telefon till bilpatrullens komradio (hur det nu går till) att vittnet fått stryk, innan han fått det.
Denna filmen känns klart råare och mer svårtillgänglig än både Superfly och Mitt Namn Är Shaft, men vissa ingredienser delar de. Funken, slangen, uppkäftigheten. En "överdos av svart lidande".
"That's not him." (Efter att polisen slagit sig in och misshandlat en man. Lyfter upp hans ansikte och inser att det är fel snubbe).
"So what?" (Kollegans svar).

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: "This film is dedicated to all the brothers and sisters who had enough of the man". van Peebles lånade ihop lite pengar från Bill Cosby och, under förevändning att han spelade in en porrfilm, lyckades hålla nere kostnaderna till denna rulle genom att anlita "svart" arbetskraft. Den gjorde dock succé i alternativa filmkretsar, drog in hela 15 miljoner dollar och blev startskottet för den så kallade blaxploitationrörelsen. Det börjar med att Sweetback (spelad av van Peebles själv) växer upp fort. Från ung tonåring på bordell till vuxen man bara under förtexterna. Han är grymt fåordig. Frågan är om han överhuvudtaget säger något annat än "fuck" i hela filmen. Å andra sidan är det en kille i badmössa i början av filmen som under en scen på, låt oss ett par minuter, max fem, säger mer än resten av filmens snack sammantaget. Sweetback är en ousider som blir förbannad och ger igen när två vita poliser misshandlar en svart man. Därefter följer en flykt undan lagen och han joggar sig genom stan, öknen och hela jävla filmen innan han hamnar på andra sidan mexikanska gränsen. Filmen är en yrslig mix av olika genrer, tekniker, exponeringar och ljud som gör att det inte går att vila ett ögonblick. Här är det bara att åka med. Svårtillgänglig som fan men mycket intressant. Dessvärre är det rätt låg kvalitet på ljudspåret och den är utan undertext så det gäller att vara uppmärksam.

Nr 812: Super Fly

Originaltitel: Super Fly (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Andra blaxploitationrullen i projektet, den första var Mitt Namn Är Shaft. Kokainlangaren Youngblood Priest (Ron O'Neal) glider runt i Harlem och siktar på en sista stöt som ska ta honom till det goda, avslappnade livet bortom droger och brottslighet. Mycket gatuslang, många besvärande tystnader mellan de överspelade replikerna. Mycket soulfunk av Curtis Mayfield. Många scener på bilåkning. Lite fantastiskt dåligt teaterblod. Bästa scenen, smartaste scenen, tycker jag är när man får se hur polisen ringer in en skadad person och begär ambulans, innan de har slagit honom. Knogjärnet i handen som en förvarning. Mitt i filmen en flera minuter lång stillbildsväxlande sekvens till musik. Där ser man.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har skrivit två saker om den här filmen. "Priests rakning alltså!" (Jag måste ju ha fascinerats över den på nåt sätt) och "Fliphoppet över stängslet i den inledande jakten" (Antagligen nåt jag skrattade åt). Men det var ju synd att jag inte skrev ner mer för jag minns inte mycket alls av den här filmen. Jag går till boken för vägledning. Aha, en av de mest älskade i blaxploitation-genren. Där ser man. Svängig funk med Curtis Mayfield. Jo, men det minns jag ju nu. Till och med ett slags liveframträdande också va? "Pusherman". Knarkaffärer och machoideal. Ungefär så. Och så nånting om att nästan hela filmteamet bestod av svarta och att filmen var den första som enbart finansierades med "svarta" pengar. Fyndigt. Måste nog se om den och förhoppningsvis pressa upp betyget något. Black lives matter.

Nr 800: Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles

Originaltitel: Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Närmare tre och en halv timme med statisk kamera - genomgående i ungefär samma höjd - och långa tagningar utan musik. Två och ett halvt dygn. Vardagsrituella rutiner. Hon lagar mat, städar, prostituerar sig, bäddar, diskar, sitter barnvakt, badar, dukar, och äter middag under tystnad med sin son, om de inte pytsar ut fraser mot varandra. Maken/pappan död sedan sex år. Hon verkar leva på nån slags änkepension. Vid läggdags om kvällarna undrar och frågar sonen om mamman och pappan, låg de med varandra? Han funderar kring relationer, sexualitet - föräldrarnas. Jag tänker Oidipus. Och jag går och kokar en kopp kaffe och tar en bit rulltårta och fortsätter titta på filmen, en film där hon kokar kaffe i all enkelhet. Men vartefter dagarna passerar börjar strukturen krackelera, knappt märkbart. Subtila förändringar, misstag i dukningen, glömt terrinlock, eller favoriten överkokt potatis som måste slängas. "Jag kunde gjort potatismos, men det ska vi ha imorgon". Stenhård matsedel. Bara att börja koka nytt. Hon börjar tappa sitt skelett. Ny torsk på ingång. Saxen planteras, jag ser den, tänker till och med att i en annan film skulle den ha kunnat användas som mordvapen, men inte i denna. Och kort efter det används den som mordvapen. Hon fick nog av flämtande kötthögen ovanpå sig. Bland det första jag tänker är: mulade hon maken för sex år sedan också?
Ett litet mästerverk i verket är köttfärsscenen; tre och en halv minut av omsorgsfullt knådande och formande. Hypnotiserande. Och slutscenen är nästan sex minuter lång, hon i dunklet vid bordet. Hyperintensivt stillasittande.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Fast kamera i låg höjd. En betraktelse av rutinartade handlingar i realtid. Tre dagar hos änkan och hemmafrun Jeanne (Delphine Seyrig) som bor med sin studerande son Sylvain (Jan Decorte). Tre dagar av diskande, skoputsande, prostituerande, matlagande. Det är tålamodskrävande, strängt och minimalistiskt men magnetiskt och mästerligt i sina vardagliga detaljer. Tisdag - gryta, onsdag - schnitzel, torsdag - köttfärslimpa. Det är tristess, enformigt och kvävande men regissören Chantal Akerman lyckas få Delphine att med små subtila medel skildra detta och hur det långsamt driver hennes karaktär till desperation och frustration. Den sista halvan av filmen sitter jag bara och väntar på att hon ska tappa greppet. Vissa filmer kommer man bara inte att glömma. Det här är en sådan film.

Nr 780: Woodstock

Originaltitel: Woodstock (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Fullspäckad med mytologiska framträdanden och groovig musik, men som film vet jag inte. Det bästa är de personliga meddelanden som ropas ut från scenen mellan akterna; allt från familjära hjärtattacksbesked till gratulationer gällande barnafödsel, via drogråd och mötesplatsförslag. Och mannen som jobbar med att tömma toaletter. Oerhört stolt över sitt jobb, vilket han ska vara. En ung och nästan tjackpundarlik Joe Cocker vibrerar ut med lite hjälp från sina vänner. Det var bland de bästa numren. Annars känns det som att festivalen aldrig riktigt kom igång. Och så det ständiga malandet om att det är så fantastiskt med att så många människor samlas på en och samma plats, utan bråk (källa på det?). Jag kan inte riktigt känna fascinationen i det. Mycket folk här. Jaha. Ring Guinness rekordbok.
Flera fina sekvenser med split screen duo och triple. Lite Dallaskänsla goes rock n´roll. Och vad hände med Jimis brinnande gitarr?
Skulle hemskt gärna se en uppdaterad version med ”50årsenare”-intervjuer med de som lever och går att få tag på. Och då menar jag besökarna och möjligtvis arrangörerna. Hur såg de på det och hur ser de på det?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar:  Woodstock Music And Art Fair 15-17 augusti. Den mytologiska bilden av festivalernas festival, urtypen för stora utomhuskonserter och symbolen för det frigjorda 60-talet både bekräftas men samtidigt bleknar en aning efter den här filmen. Det är ett okritiskt tidsdokument som använder massor av ny teknik för att få till en filmisk upplevelse utöver det vanliga, (det fattar jag mest när jag ser allt extramaterial som finns i boxen), men samtidigt brottas arrangörerna med oändliga problem till följd av en underskattning av publiken. 200 000 sålda biljetter blev snabbt till en halv miljon besökare. Artister fick flygas in med helikoptrar. Flygvapnet lejdes in för att släppa ner mat och torra kläder. Bajamajorna räckte inte till. Trafikstockning. Dålig LSD som cirkulerade på platsen. Ett oväder som förvandlade festivalen till ett lerbad. Trots detta hanterade arrangörerna det hela med peace, love and understanding i sina utrop mellan akterna. Hälsningar från föräldrar, efterlysning av läkare som kan hjälpa till med förlossning, uppmaningar att dela på maten och så vidare. Och bland ortsbefolkningen hörs både positiva och negativa röster om den unga generationens leverne men när polischefen ger sitt gillande så måste jag dra på smilbanden. Bland artisterna syns storheter som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Crosby, Stills, Nash and Young, The Who, Jefferson Airplane, Joan Baez, Santana och Joe Cocker. Rock, folk, psykedelia, flum. Jag var helt enkelt tvungen att göra en spellista med samtliga artister som spelade.

Nr 777: Den Sista Vågen

Originaltitel: The Last Wave (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En dream noir down under. Fader Ralph från Törnfåglarna är advokaten som hör och häpna aldrig har sett en gul paprika. Skickligt. Han hamnar i ett snårigt fall med aboriginer anklagade för ett mystiskt mord. Sakta men säkert börjar han ana oråd och misstänker att jorden och kanske universum vad vet jag är på väg mot systemkollaps, samtidigt som de mer rutinerade säger read my lips: det pågår ingen organiserad stamverksamhet i stadsmiljö. Det känns nästan lite twinpeakskt emellanåt med drömmar, ugglor och strecksymboler. Drömtid, vintertid, normaltid - alla lika kluriga att hålla reda på. Ner i underjorden, i kloakerna, i de undermedvetna kulvertarna, gör upp med motståndet, renas och spolas ut på stranden. Skåda vågen, den enorma. Är den verklig, är den på väg? Ännu en gång? Apokalypsen sker alltid inombords.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar:  Märkvärdig thriller mellan dröm och verklighet. Ett mystiskt dödsfall bland aboriginerna som ingen vill prata om. En advokat med mardrömmar. Märkliga väderfenomen. Syner om den förestående apokalypsen. Och så Mulkurul. “Who are you? Are you a Fish? Are you a Snake? Are you a Man? Who are you? Are you Mulkurul?” “Yes.”. En obehaglig dialog mellan aborigin Charlie och advokaten David. Och så ner i underjorden, in i det innersta, i uppgörelsen med sig själv. På slutet. Tsunami. The end. Det är inte varje dag man får höra didgeridoosoundtrack.
-->

Nr 774: Välkommen Mr. Chance!

Originaltitel: Being There (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Kickar igång med en synthfunkelektraversion av öppningsfanfaren Sunrise i tondikten Also sprach Zarathustra av Richard Strauss. Samma verk som i början av År 2001 - Ett Rymdäventyr. Peter Sellers är trädgårdsmästaren Chance, en man utan bakgrund, som efter att ha blivit tvungen att lämna huset där han levt hela sitt liv hamnar i amerikanska politiska toppeliten. Men vem är han?  Secret Service kan inte gräva fram något, CIA kan inte hitta något, inte ens Chance själv vet något annat än att han alltid skött om trädgården och fått mat. Lyssnat på radio, tittat på tv. Ute i ”verkligheten” menar han att ”det är precis som på tv, men man kan se mycket längre”. Med sin lågmälda, lite frånvända framtoning framstår Chance som en djupt tänkande sanningssägare. Obegripligheter blir profetior, Chance är ett orakel. Hans rättframma frågor blir livskonfronterande och tankeomvälvande för i princip alla som kommer i hans väg, från mannen på gatan till presidenten. Men inget av det Chance säger får vara enkelt. Det måste tolkas, bearbetas, analyseras och betyda något mer, något större, något djupare. Allt blir metaforer och liknelser. Vad menas med det som sägs? Det beror på vem som lyssnar. Vilka livsval är du på väg att göra? Världen, marknaden, politiken är en trädgård. Sköt om den. Ekonomisk tillväxt är lika med årstidsväxlingar. Njut och stå ut. Chance är en vit duk på vilken andra projicerar sina formler och livsneuroser.
Samtidigt sitter den mörkhyade före detta hushållerskan Louise, som verkar ha uppfostrat Chance under hela hans liv, nu sitter hon på motsvarande fattighuset, bitter, ser Chance framgång på tv och tycker att han pratar ”fikonspråk” och har ”luft mellan öronen”, och att Amerika tillhör de vita - bara man är vit kan man ta sig nånstans, och då duger vad som helst som man säger.
På slutet går Chance bokstavligen på vattnet, och det är ett slut som jag verkligen inte gillar, oklart varför. Bara känns som att hela filmen punkteras där. Jesus. Och sen följer helt obegripligt några bloopers från inspelningen. Oerhört märkligt.
Jag tycker att karaktären Chance är alldeles för ojämn för att jag ska riktigt dras med i "nykommen främling levererar utifrånperspektiv”. Ibland är han Rainman 3.0, men i nästa stund är han helt hyperfungerande gällande finmotoriska sociala koder. Känns ofta lite för långsökt. Att det att han ”gillar att titta” resulterar i en onaniscen innehållande en björnfäll får representera hur missförstånden känns halmstråkonstruerade mer än dråpligt träffsäkra.
Sellers i rullstol igen! Som i Dr Strangelove.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det gör lite ont i mig att ge den här filmen ett så pass lågt betyg då jag ändå känner att det finns något fint och värdigt över den. Det är en av de sista filmerna Peter Sellers gjorde innan han gick bort och det finns så tydliga igenkänningar från hans andra excentriska karaktärer, även om skådespeleriet i denna film är mer passivt och lågmält. Peter Sellers spelar den förståndshandikappade Chance som i hela sitt liv har skött trädgården åt den numera avlidne Gardiner. Det blir början på en ny fas där Chance misstas för att vara Gardiner när han egentligen bara presenterar sig som gardener. Ja, ni hör. Där har vi ribban för hela filmens struktur av missförstånd och oklarheter. Han rapar ur sig självklarheter som av hela den politiska eliten tolkas som fantastiska metaforer och profetior och han föreslås till slut dessutom som en ny kandidat till presidentposten när han istället vandrar iväg, ut över vattnet. Även om det finns små glänsande stunder så sitter jag mest med höjda ögonbryn. Jag får självklara tankar till både Rain Man och Forrest Gump som säkert har inspireats av Mr Chance men som i mitt tycke är mycket mer omsorgsfulla och genomarbetade. Jag tycker dessutom synd om Shirley MacLaine som i några pinsamma scener får visa sig långt under sina skådespelarkvaliteter.

Nr 771: Långt Farväl

Originaltitel: The Long Goodbye (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Där vaknar han, Elliot Gould, i en säng i öppningsscenen, pappa Geller från Vänner, ung och lite sunkig, kedjerökande och med en kräsen katt som sambo. Han är privatdeckaren Philip ”It´s ok with me” Marlowe, och han får snart besök av sin polare som vill ha skjuts till Mexiko med en pengaväska. No questions asked, inga djuplodande i alla fall, och rätt vad det är sitter Marlowe i finkan, insyltad upp över oförstående öron i ett mordmysterium. Polarens fru är död, sägs det. Sen är polaren död, sägs det. Marlowe släpps fri och tänder sina stickor på allt som kommer i hans väg för att hålla sin konstanta mungipecig vid liv. Vad är det som har hänt? Efterforskningar leder till ett strandhus med en alkoholiserad författare och hans fru. Och en skum läkare, som verkar veta mer än han borde. Och så ägaren till pengarna som skulle levererats till Mexiko, vill såklart ha tillbaka dem, men var är de? För att försöka skrämma information ur Marlowe angående detta så slår denne ägare en colaflaska i ansiktet på sin nån form av flickvän, varpå han vänder sig till Marlowe och säger: ”That´s someone I love, you I don´t even like.” Filmens hårdaste scen, replik. I ytterligare ett försök till att hota fram information klär - bland flera andra - en väldigt ung, tyst och mustaschprydd Arnold Schwarzenegger av sig till kalsongerna. Filmens kanske underligaste scen, men väldigt underhållande. Relationerna nystas upp, det är alla mot alla i princip, och på slutet en väldig frontalkrock, karaktärmässigt sett, i Mexiko när Marlowe helt sonika skjuter ihjäl sin gamle visar det sig inte alls döde polare från början av filmen. Den kom väldigt oväntat måste jag säga. En försoningsdrink hade inte överraskat. 
Grymt krypskyttefoto av Vilmos Zsigmond, många fina scener genom eller reflekterat i glasrutor. Härligt slafsig film, dekadent noir. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den dekadente privatdetektiven Philip Marlowe lever ett, vad det verkar, stilla men ändå rätt självdestruktivt liv tillsammans med sin katt och granne med ett kvinnokollektiv som roar sig med att ta droger och dansa topless på balkongen. Dialogen med katten i början sätter direkt tonen. Courys Cat Food ska det vara, inget jävla billigt skit. Citatmaskinen Marlowe röker ständigt och unnar sig en stadig Canadian Club Whisky med ginger ale emellanåt. Just denna natt när katten vägra äta nåt annat än svindyrt käk så dras Marlowe in i en härva som innefattar hans bästa vän, en alkoholiserad författare och dennes fru samt en riktig gangster som inte drar sig för att krossa flaskor i ansiktet på folk han älskar. Dessutom kryddas detta med mord, pengar och en gnutta otrohet. Den mest överraskande scenen måste ändå vara när Schwarznegger dyker upp med mustasch och byxorna neddragna till knäna. Den kvalar direkt in på listan Scener man aldrig trodde man skulle få se. John Williams filmmusik är smakfullt arrangerad med oändliga varianter av titelmelodin beroende på situation. Regissören Robert Altman har vi tidigare stiftat bekantskap med genom bland annat McCabe Och Mrs Miller, M*A*S*H och den fantastiska Short Cuts som i likhet med Långt Farväl är förlagd till Los Angeles.