Wednesday, December 30, 2020

Nr 869: Thirty Two Short Films About Glenn Gould

Originaltitel: Thirty Two Short Films About Glenn Gould (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trettiotalet korta variationer som omsluts i inledning och avslut med blekvit solobild - jag tänker aria - och det verkar vara precis så Goldbergvariationerna av Bach är uppbyggt. Jag hade kanske istället gett filmen namnet Gouldvariationerna, men så bor jag ju i Glennland också. Tillåt mig tycka att det är en behagligt spretig film som i små skärvor presenterar musikgeniet, pillertrillaren, börshajen och radiomannen Glenn Gould. Blandar lite ibland väl pösiga talking headshistorier (den om det sövande telefonsamtalet exempelvis) med McLarenanimation, iscensatta livshändelser och min favorit: kirurgiska närbilder på och åkningar över innanmätet av vad jag misstänker är en Steinwayflygel; strängar, klossar, kuddar, linjer och punkter. Matematiskt färgad musik, virtuost. Förstår de som tycker att det kan kännas själlöst, för mekaniskt och perfekt, men jag tycker mycket om det. Värre i så fall med Yngwie Malmsteens tekniska briljans som aldrig gett mig annat än att vilja titta efter nödutgången. Kommer definitivt lyssna mer på Gould, särskilt i förarhytten vid sena körningar.
Och resonerandet kring perfektionen, där Gould enligt nån i filmen menade att artisten alltid är autokrat i relation till publiken, och där det alltid finns brister i form av vilket akustiskt rum som används, vilken plats åskådaren har, vilken syn och hörsel och så vidare, och att det var därför han slutade uppträda som det heter live. Invändningen i filmen då att "Det är inte alltid idealt. Det är en del av livet". Där poppar diskussionen om VAR upp i mig. Förespråkare kan ju ibland mena att man med tekniken kommer närmare nåt slags renare rättvisa, medan skeptiker kan mena att domarens mänsklighet ingår; ögonblicksavgörandet är en stor del av tjusningen med spelet. Jag tycker båda.
Gillar också försöket till relationsekvation: För varje timme du spenderar med andra, behöver du x antal timmar i ensamhet, där x är oklart. I mitt eget fall upplever jag i alla fall att den kurvan är exponentiell med stigande ålder. Känns som att Gould dirigerade sin tillvaro, sin ensamhet, sitt liv, medan andra kanske mer lyssnar på sitt. Hans toner svävar i alla fall runt i rymden på sonderna Voyager 1 och 2. Vad kommer de tycka, rymdvarelserna, när de spisar den skivan? "Låter inte detta lite som Malmsteen?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den excentriske kompositören Glenn Gould slutade spela för publik vid 32 års ålder. Istället ägnade han sig åt att tolka, skapa, förfina och komponera både musik och sitt liv. 
För att vara klassisk pianist var han tydligen inte så förtjust i pianomusik. Ändå är det där han har gjort sig ett namn, inte minst genom Goldbergvariationerna 1955, en av de mest köpta skivorna med klassisk musik under den tiden. Filmen är 31 korta, dramatiserade och musicerade konststycken, plus eftertexterna, som sammanfattar Goulds karaktär, hans liv, hans gärning, hans hypokondri, hans filosofi, hans experimentella sysselsättningar. Det är upplivande, passionerat och roligt, men också informativt och innovativt. De delar som mest fångar mitt intresse och engagemang är bland annat filmen CD318, en konstfilm om Goulds Steinwayflygel där detaljerna är så fantastiskt fint skildrade, och L.A. Concert, den sista konserten när han värmer sina handleder i varmt handfatsvatten och skriver sin sista autograf till teaterns vaktmästare. Eller varför inte Truck Stop, där Gould på ett tradarfik lyssnar och tar in ljuden, rösterna, orkestrar dessa till ett fint arrangemang inuti hans huvud. Eller Diary of one day får vi Goulds blodtrycks- och medicindagbok med ett rörligt röntgenfoto av pianistens skelett och muskulatur. Gould avled 50 år gammal till följd av en stroke. Förutom ett fantastiskt rikt musikliv så hade han då även gjort radioprogram, investerat i råvarubörsen och ägnat sig åt att ringa bisarra telefonsamtal. Han hade vänt på dygnet, knaprat piller och var besatt av att hålla sig varm. Trots sin kändisstatus var det här min första bekantskap med Gould. Men defintivt inte den sista. Några veckor efter att jag hade sett filmen, under en lång backgammonsittning med en vän, lyssnade vi på Goldbergvariationerna, det perfekta soundtracket till det klassiska spelet.

Monday, December 28, 2020

Nr 868: Shao Lin San Shi Liu Fang - The 36th Chamber Of Shaolin

Originaltitel: 少林三十六房 Shao Lin San Shi Liu Fang (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Amazon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastisk mellandagsrulle. Dubbad så man ramlar baklänges av osynken, och den som fick uppdraget att göra ljudeffekterna till alla miljontals svepningar, vapenklonk och gnygrymtningar måste hamnat i himlen av lycka. Massor av snabba inochutzoomningar och blixthastiga panoreringar. Känns som att kolla en tecknad film, med skillnaden att den inte är tecknad, och då är det ju en... ja, en film. Men framför allt ett underbart intensivt lugn större delen av mellanfilmen, när San Te är i Shaolintemplet för att lära sig kungfugrunderna. En mödosam och krävande väg, och den gestaltas så pedagogiskt och välplanerat att det bara är att luta sig tillbaka och följa den spännande skolningen genom olika kammare. Reflexer, tyngdpunkt, smidighet, koncentration, måttfullhet. Väldigt välkoreograferade och genomtänkta scener, och på slutet återkopplas flera olika övningsmoment i sista striden. Precis som tranan i Karate Kid och så vidare.
Satt och tänkte på nån alternativ beskrivning också. Flyr förföljelse, kommer till ny tillvaro, söker asyl, alla skeptiska till nykomlingen men makthavare ser potentialen i arbetskraftsinvandringen, uppehållstillstånd med tuffa villkor och tester - så här gör vi här, börja med låglönejobb, städochdisk, uppför stegen, nu är du godkänd, mer ansvar, mät dig med de som mätt dig, förslag på egen utvecklande verksamhet men då är det bom stopp, utvisning, tillbaka till förorten och öppna egen skola. Träna på att hämnas på de andra, de olika, de som gör lika som du, hämnas.
Och så mjölet fallande i slow motion på slutet! Mjölet i slow motion!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många namn:  Shao Lin San Shi Liu Fang, The Master Killer, Shaolin Master Killer och The 36th Chamber of Shaolin. Svårt att bestämma sig, olika utgåvor? Ingen aning. Hur som helst är det riktigt fint koreograferad kung fu i bästa Hong Kong-anda. Det är vilsamt och meditativt, intensivt och visuellt, ett galet kameraarbete, tjusiga fightingscener och en spännande intrig. Den är fint uppdelad i tre nästan separata delar med egna inramningar: först konspirationen mot de onda och styrande Manchurerna som dödar vår hjältes, San Tes (Gordon Liu), föräldrar, sedan den hårda och disciplinära träningen i Shao Lin-templets 35 kammare och slutligen hämnden. 35 kammare tänker ni nu, vad hände med den 36:e då? Den 36:e kammaren finns egentligen inte. Det är San Te som, efter år av träning, får möjlighet att leda någon av de 35 kamrarna i templet. Istället föreslår han en till kammare - att göra Shao Lin-kung fun tillgänglig för folket. Hädelse anser munkarna i templet och utvisar honom. Men naturligtvis har han den 36:e kammaren med sig och för att utkräva hämnden på Manchurerna så börjar han själv utbilda andra i kung fu. Det här är en film jag blir glad av. Den har den briljanta enkelheten i dramaturgin, den hårda humorn och den ljuvliga dubbningen och ljudeffekterna som fullständigt charmar sönder mig. Heja Hong Kong.

Sunday, December 27, 2020

Nr 867: The Unbelievable Truth

Originaltitel: The Unbelievable Truth (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Amzon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja. Nä. Inte min favoritfilm. Audry skippar skolan, oroar sig för kärnvapenkrig och global extinction. Kan ju inte undgå att tänka Greta. Dumpar pojkvännen, blir istället förälskad i skicklig kåkfararmekaniker i "coverall" (nytt ord för mig, overall har man hört, blir ju nyfiken på skillnaden) men han dissar, så Audry blir modell, med tiden utan kläder. Lyckligt slut misstänker jag. Och en mordhistoria där som cirklar runt och byter skepnad beroende på vem som berättar om den, och det är ju lite roligt. Men replikerna känns allt som oftast som ett irriterat läxförhör; ut med det och fort. Botten för mig nås i nån scen där det - lite indieskt antar jag - liksom repeteras vad sa du jag sa vad sa du jag sa. Vet inte varför. Vad ska den dialogen tillföra? I alla fall går den högt över huvudet på mig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Independentfilmaren Hal Hartleys debutfilm som kanske lämnar en del att önska. Även om jag gillar den alienerade känslan hos karaktärerna och särskilt tonårsdottern Audreys (Adrienne Shelley) dystopiska upptagenhet av kärnvapenkatastrofen. Den lätt känslokalla och allvarliga atmosfären som vilar över människorna. Även om det skvallras hit och dit och alla tycks vara närmast besatta av nånting. Mest av nykomlingen Josh (Robert Burke). Den svartklädda mystiska bilmekanikern som tydligen har dödat nån way back. I sina bästa stunder är det mörkt och roligt, i de sämsta stunderna oslipat och lite effektsökande. Vad titelns sanning syftar på går mig lite grann förbi, men antagligen har det nåt att göra med den bristande tilliten till varandra, kanske romansen mellan Audrey och Josh, kanske sanningen om vad som verkligen hände way back, förr i tiden, som alla tycks ha en uppfattning om. "You can't have faith in people, only in the deals you make with them" hade jag tydligen skrivit upp. Oklart varför. Antagligen ett citat från Josh.

Friday, December 25, 2020

Nr 866: Nashville

Originaltitel: Nashville (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trodde detta skulle vara en så kallad dokumentär, kanske åt samma håll som Woodstock, och bävade därför ganska ordentligt. Men icke. Mer en föregångare till Short Cuts, om än med mycket mer musik. Ett omfattande persongalleri som väver in och ut i varandra under några dagar inför ett stort galaevent. Countryscenen i Nashville som metafor för amerikanska politiken? Kanske det. Den långsamt svepande, mässande valarbetarbilen som monotont och halvanonymt upprepar alternativa förslag och vallöften från presidentkandidaten Walker, som man aldrig får se i bild, bara höra rösten av på slutet (väl?). Stora trafikkollisionen med påföljande kaos. Intriger, deals, otrohet mellan artisterna. Rygghugg och glorifierande asskissing om vartannat. Vem vill inte synas med vem och vem måste synas med vem för att få mesta möjliga genomslag och cred? Attentatet på slutet vid kopian av grekiska templet Parthenon. Mycket musik och mycket bra musik. Allt tydligen skrivet av skådespelarna/artisterna själva. Och allt inspelat live på de ställen de filmas på. Riktigt cool film, som en grym julklapp man inte hade en aning om att man skulle få. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Robert Altman, som bland annat gett oss filmer som M*A*S*H och Short Cuts, gör här en cynisk allegori av amerikansk politik, dess hycklande normer, dess hope and dreams and values, mot bakgrund av landets 200-årsjubileum och han förlägger detta skickliga utsnitt till hjärtat av 70-talets showbusiness - Nashville. Det är ett stort galleri av färgstarka karaktärer med öden som ibland sammanfaller eller överlappar varandra. Allt till mässandet från presidentkandidaten Walkers kampanjbuss som ödesmättat snurrar runt på Nashvilles gator. Grundstoryn är en vecka i Nashville som kännetecknas av en musikfestival och en valkampanj. Detta lockar ett brett spektra av musiker, skivbolagsdirektörer, musikarrangörer, kampanjmakare, politiker och andra lycksökare och girigbukar till denna populistiska och glittriga smältdegel av amerikansk kultur. Det tycks kaotiskt och förvirrat till en början men allt lägger sig glasklart genom Altmans skarpa regi och förmåga att berätta flera historier utan att framhäva någon framför någon annan. Filmens början är en hysterisk TV-reklam för ett soundtrack till filmen Nashville där alla skådisar presenteras. Lite trevligt meta sådär. Kul att det är skådespelarna själva som framför filmens utsökta countrymusik.

Sunday, December 20, 2020

Nr 865: Den Burmesiska Harpan

Originaltitel: Biruma No Tategoto (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den här skulle jag verkligen velat sett på stor skarp bild istället för på liten grynig. Men man kan inte få allt. Dyker det upp en film får vi se den, annars blir det väl aldrig klart, det här projektet.
Japansk soldat spelar harpa och väljer en fredligare väg än den andravärldskrigiska. Hans val spetsar ögon, öron och tankar hos hans tidigare armékompanjoner. Det blir lite mystiskt och spännande. Var tog han vägen? Vad blev det av honom? Är han den vi såg vandra förbi? Är han munk? Ja, munk blev han, och kommunicerar med papegojor gör de. "Följ med oss hem" lär de den ena. "Nej, jag kan inte återvända" svarar den andra. Så är det. Har man väl hittat vägen går det inte att oupptäcka den.
Det kommuniceras över gränserna med harpmusik också. "Home! Sweet home!" är en återkommande dänga. Den spelades tydligen även i Eldflugornas Grav. Inget jag minns.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "The soil of Burma is red, and so are its rocks". Berättarrösten för in oss i det sjungande japanska kompaniet i andra världskrigets Burma. De sitter i brittiskt fångläger i staden Mudon när dess harpist Mizushima blir ombedd att få en annan pluton att kapitulera. Han gör sitt bästa utan resultat. Plutonen sprängs men Mizushima lyckas överleva. Han vårdas i ett buddhistiskt tempel som får honom att omvärdera sitt kall. På vägen tillbaka till Mudon passar han på att begrava krigets döda, en efter en, som ligger i högar. I fånglägret cirkulerar ryktet om Mizushima, någon tror sig ha sett honom, som munk, avståndstagande, hört hans toner, de karakteristiska harptonerna som endast han kan få fram. De glömmer honom inte och det mesta tycks gå ut på att få honom att komma tillbaka, att följa med hem.
Tyvärr är bilden mörk och otydlig, detaljerna försvinner, men jag får ändå känslan av att det är snyggt under rätt förutsättningar. Kameran är ofta nära, lite snett ovanifrån eller snett underifrån, inte sällan bakifrån, på soldaternas ryggar eller de sjungande sköterskorna. Filmen har liksom en ödmjuk värdighet över sig som jag verkligen gillar. En varm sorgesång.

Saturday, December 19, 2020

Nr 864: Samuraj Killer

Originaltitel: Le Samouraï (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jef Costello is in da house. Han har en stilettvass hatt, en blick från istiden och en trenchcoat som skulle göra Skalman ännu grönare av avund; under den får plats enorma nyckelknippor, bulliga sedelbuntar, heta revolvrar, kvicka kvitton, pudervita handskar, snabba cigaretter och pålitliga tändare - allt utan att det syns någonting utanpå. Han rör sig som en blåkall skugga i ett regnigt och dystert Paris. Magiskt. 10 min in i filmen kommer första repliken: "Jef?". Jepp, yrkesmördaren ska gå på nattklubb och behöver alibi i någon form av flickvännen. Pang pang pang på kontoret. Vem såg nåt? Fem stycken bara, särskilt pianisten, den svarta kvinnan. Århundradets märkligaste konfrontation, 400 skummisar bara i Paris, alla mer eller mindre identiska. Pianisten bluffar, det var inte han, säger hon om Jef. Alla, inklusive Jef blir förbryllade. Det blir invecklad skumraskaffär. Polisen pressar, gangstrarna försöker likvidera Jef, misslyckas. Han Rambodrar sig tillbaka och plåstrar om sina sår. Spanarna riggar avlyssningsutrustning i Jefs lya. Men han är ju en urban samuraj och använder sina nästan fladdermusskills för att helt oprovocerat upptäcka lilla mikrofonen bakom stora gardinen. Melodiöst jagande i tunnelbanan, så klassiskt, ut och in och ner och upp, men det är också faktiskt allt som händer där. Inget våld, inget skjutande, inga konfrontationer, bara lite katt och råtta i katakomberna. Jef får nytt uppdrag, det sista, som det alltid är. Måltavlan visar sig vara svarta pianisten. "Varför?" frågar hon när han står och riktar pistolen mot henne. Hon är ju mitt uppe i ett riktigt nice jam. "För att jag fått betalt" levererar Jef tillbaka. Pang pang, men vem faller, om inte Jef? Polisen har skjutit honom. Han har i förväg tömt sin revolver på kulor, är helt ofarlig. Är det nån form av harakiri i form av suicide by cop?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Ingen är så ensam som en samuraj. Det skulle vara tigern i djungeln i så fall... kanske..." Filmen börjar med ett citat som relaterar till den japanska hederskodexen för samurajer Bushido - krigarens väg. Och ensam är han, vår antihjälte Costello, en hitman i alldeles för stor trenchcoat, metodisk, stiliserad och skoningslös. Filmen är dialogfattig och tyst, något som för mina tankar till finsk Kaurismäki-film. Här finns nån slags europeisk noir med regnvåta gator, jazzklubbar med nästan poserande människor, enkla och raka affärer utan ifrågasättande i skumma garage. Mordet i början sker iskallt och polisen är snabb att plocka in diverse skumma typer. Det som sedan följer saknar motstycke i någon annan film. Det är en vittneskonfrontation som gör att man häpnar - alla i samma rum, helt öppna spekulationer, ett polisiärt arbete som är skrattretande (ska vi sätta upp den jättestora avlyssningsmackapären, hmm, nej, vi tar den lilla istället) men samtidigt så invecklat och övertygande att de tycks ha koll på allt och alla. Underhållande, snygg och stilbildande film. Jajamen.

Sunday, December 13, 2020

Nr 863: Céline Och Julie Gör En Båttur

Originaltitel: Céline Et Julie Vont En Bateau (1974) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Tycker det börjar bra i lite skön Alice i underlandetstil, men börjar sen spåra så jag inte hänger med knappt alls. Ombytta rollkaraktärer, tidsloopar, huset på 7 bis Rue du Nadir aux pommes, nåt mordmysterium som ska lösas, ny dag taxiresa, ny dag magisk karamell, ny dag spådomar. Känns som en hippiekittelbrygd med ingredienser som Måndag Hela Veckan, Memento, Alice och lite Cluedo. Den surrealistiska blandningen blir inte min typ av te, i alla fall inte denna gång. Så djävla snurrigt liksom. Hittar ingen finess i det, och långt utav bara helvete, tre och en halv timme. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Regissören Jaques Rivette var tydligen filmkritiker innan han började göra film. Han ville väl visa världen hur det egentligen skulle göras tänker jag. Hans filmer blev väl inga storsäljare direkt, svårtillgängliga och i vissa fel helt misslyckade projekt. Med den här filmen ville han göra en lättsam dramakomedi. Ja, jag vet inte. Särskilt lättsam är den då rakt inte även om det finns en sprudlande glädje och nyfikenhet i filmen. Det är en sprakande labyrint mellan dröm och verklighet och tydligen fick skådespelarna mycket fria tyglar utforma sina egna roller. Men det är långt och det är rörigt, irrationellt och ologiskt. Men så kan man också göra film. Tydligen.

Saturday, December 12, 2020

Nr 862: Minnen Av Lycka

Originaltitel: The Dead (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 444 på Scandic Hotel i Karlstad.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmatisering av novellen De döda av James Joyce. Tycker mycket om novellen och tycker mycket om filmen, som i stora delar följer texten. Ett på ytan stillsamt trettondagsfirande i Dublin, där en hel massa människor träffas för mat, dryck, samtal, dans, sång, poesi och musik. Min känslobild är också att det är det äkta paret Gabriel och Gretta som på nåt vis är huvudpersoner. Trevligt, artigt och lagom utmanande. Under ytan strömmar dock nervositet för egna och andras åsikter och för den personliga ofullkomligheten. Tankar om existens, otillräcklig kärlek och det obönhörliga i att allt bara fortsätter. Jag tycker filmen gestaltar novellen bra, med de förutsättningar en film har. Det blir ju mer eller mindre omöjligt att på samma vis som i text förmedla de samtidiga tankar och inre bilder flera människor har, utan att det blir nån mer komisk effekt i användandet av exempelvis voice over. Men jag tänker främst på två saker i filmen som skiljer sig från novellen. Det ena är en helt nyinskriven karaktär, Mr Grace, som läser en dikt på ett fantastiskt vis; först lite stramt och ur pappret, men sen med avslappnade axlar, borttagna glasögon och utan manus. Detta, med flera andra återkommande små bilder av hur Gretta längtansdrömmer sig bort, utgör en utsökt brygga och uppladdning inför trappscenen, som jag upplever kommer mer utan föraning i novellen. Och med trappscenen menar jag då Gretta står och lyssnar på en avlägsen sång från ovanvåningen, mer eller mindre försvinner i detta lyssnande, och hur Gabriel nästan i smyg ser Gretta där, översköljs av starka kärlekskänslor och senare på hotellrummet drabbas av insikten att Gretta i trappan varit tillbaka i sina minnen och vittjat gammal förälskelse, stark sådan från ungdomen, och hur han känner sig otillräcklig både för egen del och för tillvaron i stort. Den där trappscenen är ju helt central i texten, och det märks att regissören John Huston vill - verkligen vill - visa att den är central i filmen, för han låter sin egen dotter skrida fram i ett sakralt skimmer med kyrkglasfönster i olika färger som en gloria kring huvudet när det är dags för henne att drömma sig bort. Jag uppfattar inte scenen så alls i texten, där är den mycket mer återhållsam och plötsligt uppkommen, som om Gabriel bara råkar se sin hustru redan stående i ett vardagligt steg nedför trappan, hejdad av minnet som överrumplade henne. Och det är just det hastigt uppkomna tillfället och de små gesterna i texten som enligt mig gör den scenen så stark i det som senare framkommer när de båda är ensamma på hotellet. Gretta somnar i gråt och Gabriels voiceovermonolog i vinternatten med blick och bilder ut mot ett dött levande snöande landskap är på samma gång fängslande och befriande. Allt bara fortsätter.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett familjeverk kan man nästan säga när regissören John Huston tar sig an James Joyce novell De döda, låter sin son Tony skriva manuset och sin dotter Anjelica spela berättelsens huvudkaraktär Gretta. Allt kretsar kring trettondagsdansen som de ogifta systrarna Kate och Julia bjuder in till. Där samlas en del av Dublins lite bättre belevade människor, släkt och vänner, för att avnjuta musikelevernas framträdande, ta en liten salongssvängom, skvallra, recitera, äta men framför allt minnas. Filmen är väldigt trogen novellen och lyckas väl att förmedla det fina tempot, den irländska tonen och karaktärernas känslor, tankar och dialog. Tyvärr blir den berömda trappscenen lite för sentimental och överdriven men kanske behövs den övertydligheten i Grettas avlägsna blick och sakrala stillhet för att slutet ska bli mer begripligt för de som inte läst novellen. Jag vet inte. John Huston dog samma år som Minnen Av Lycka hade premiär och visst finns det en hel del reflekterande över regissörens egen ålderdom och annalkande död i filmen. En liten pärla i adventstid.

Saturday, December 5, 2020

Nr 861: Mamman Och Horan

Originaltitel: La Maman Et La Putain (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Trekantsdrama i tre och en halv timme. Känns dock aldrig särskilt utdraget eller långsamt. Dialoger och ibland nästan mer monologer om vad kärlek, relationer, förhållanden, sex är och borde vara. Vad då, får inte en kvinna säga knulla? En man, två kvinnor. Den ena kvinnan, som har nåt slags varaktigt förhållande med mannen, antar jag får symbolisera Mamman; trygghet, hemmet, vardagen, lagar mat. Den andra kvinnan, som är mer åt (med David Brents ord) Free love on the free love freeway, the love is free and the freeway's long, får väl symbolisera Horan då; utmanande, äventyrlig, hastigt uppdykande efter telefonsamtalet från krogen, och lika hastigt avlägsnande vid avsvalning. På slutet brister horans fördämningar och ur gråten verkar komma att man ska ha sex för att skaffa barn? Är det så att säga "the message" (som metaironiseras i filmen)? De hypervardagliga miljöerna (tex tampongscenen) och vänskapligt diskuterande mötena tillsammans med den direkta och bekännande dialogen får mig att tänka på både Seinfeld och Vem Är Rädd För Virginia Woolf?. Coolt med användandet av vinylspelaren genom hela filmen. Olika typer av musik, och som jag minns det är det nog den enda musiken som förekommer?
I alla fall stor del. Det riktigt märkliga i filmen är ju annars hur mannen helt ogenerat travar runt i sängen med skorna på, och att det verkar helt normalt. Frankrike alltså.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Franskt könsrollsdrama i fantastiska Parismiljöer. Det är caféer, restauranger, boulevarder och lägenheter som bildar en förförisk fond till de svindlande samtalen, eller snarare monologerna. Alexander (Jean-Pierre Léaud) är en dagdrivande bohem, en narcissistisk pratkvarn, där offerkoftan ständigt åker på. Han bor ihop med Marie (Bernadette Lafont), verkar ha lite svårt att släppa sitt ex Gilberte (Isabelle Weingarten) och dejtar Veronika (Françoise Lebrun). Fullt upp alltså. Det är mycket hit och dit, av och på, knulla eller inte knulla.
Marie: Dina romanser börjar göra mig förbannad.
Alexander: Nej, det är okej.
Titeln Mamman Och Horan syftar naturligtvis på den klassiskt sexistiska dikotomin där mamman i det här fallet är Marie, den kvinnliga tryggheten i hemmet, och horan syftar på Veronika, den åtråvärda sexuella friheten. (Hej Freud, hej då.) Samtidigt tycks dessa roller liksom både förflyttas och bytas ut under filmens gång. Alexander, den normlöse, maniske och desperate karaktären, är både fängslande och irriterande. Tydligen är han en personlig uppgörelse av regissören och mansförfattaren Jean Eustaches och därmed dennes alter ego. Att implicit placera sig själv i filmen var tydligen något som kännetecknade fransk ny våg. Även explicit då regissören i det här fallet själv dyker upp i en liten roll. Filmen känns ibland som en lång personlig och social förödmjukelse och tycks som en spot-on på den franska, men kanske i allmänhet västerländska förvirrade, frigörelsen men samtidigt på de fängslande stereotyperna i ett patriarkalt samhälle. Det är existensiellt och intellektuellt men på ett lättillgängligt och underhållande sätt. Slutscenen där Veronika i en lång tagning, gråtande och uppgivet, plötsligt vänder på steken och menar att meningen med all kärlek är att föröka sig är både störande och gripande. Lite som min känsla genom hela filmen faktiskt.

Saturday, November 21, 2020

Nr 860: Sombre

Originaltitel: Sombre (1998) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Suddig, skakig, mörktonat dunkel långloppsthriller med jump cuts, flämtande närbilder och frågor utan svar. Jean mår inte bra. Oklart varför. Stor stygg dockteatervarg, skrikande barn. Titta bakom dig! Tankarna går ju till Kapten Klänning. "Vem kan man lita på?" i slutet av föredragen, de enormt uppskattade. Jean rör sig i cykelkretsar och måste hetsdricka kopiösa mängder sprit för att kunna närma sig kvinnor - oftast prostituerade - och när han väl kommer nära tar våldet överhanden och det resulterar i övergrepp och mord. I vissa scener verkar han dock bli lugnare ju närmare fittan han kommer. Önskas återinträde? Visst finns det sådana psykologiska förklaringsmodeller? Han träffar ett par systrar. Den ena lyckas avvärja åtminstone ett överfall, där på stranden, varpå Jean går ut i vattnet och verkar skämmas en enorm skam. Bortvänd, som i en vrå, fast ute i öppenhet. Tänker på slutet i Blair Witch Project. Den systern åker sen till Paris, men den andra systern, Claire, som inte heller verkar må så bra, oklart varför, söker upp Jean igen. Båda ägnar sig liksom åt nåt slags ständigt återvändande till det destruktiva. Vill hon rädda honom, och vill han rädda henne? Han ser till att hon lämnar honom, in i en främmande kvinnas bil och iväg. I bilen fabricerar Claire, förklarar för kvinnan; hon och Jean är gifta, de bråkar, det brukar bli så här, mycket med barnen, press. Konstruerar en bild av hur hon skulle vilja ha det? Hemma vid kvinnans köksbord mittemot i natten berättar kvinnan om hur hon tidigare, när hennes make fortfarande levde, i hemlighet träffade sin första, och kanske enda förälskelse. Återvändandet. Hur de sågs i Paris och hur han dog elva dagar senare, viskar hon, och bilden här, hur hon sakta sjunker ur bild, som om hon drunknar i sin egna förtvivlade berättelse. Och här kommer jag på mig själv med att undra om hon också bara fantiserar, inspirerad av Claires kanske uppenbara lögner. Två ensamma människor vid ett nattligt bord målar upp önskade scenarion. Och just då kommer kvinnans lille son in, och det blir ju liksom som ett bevis på att kvinnan talar sant, upplever jag det som. Mycket intressant och mycket anspänd, spännande scen. Kanske den bästa i filmen, tänker jag nu, men sånt kan ju ändras. Sista minutrarna: fransk sång till slowmobilder - cyklistpov - av publiken som följer vad jag antar är Tour de France. Sitter där i  timmar med medtagen fika, väntar på att få se en kort glimt av rus, av energi, att få betrakta framforsande, tävlande varelser. Nåt slags kick, tillfredsställelse. Cyklisten, å andra sidan, ständigt i det flödet, betraktar betraktarna. Kanske som att vara känd och ständigt påpassad av paparazzis?

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Mörk, introvert, klaustrofobisk, provokativ, oskarp, destruktiv, ryckig, svårtillgänglig. Egenskaper som kanske borde attrahera undertecknads tycke och smak men tyvärr så lyckas jag inte hoppa på det dramaturgiska tåget. Jag lämnas kvar på perrongen och ser endast på håll något oskarpt som försvinner i dimman. Känns tråkigt.

Thursday, November 19, 2020

Nr 859: Gertrud

Originaltitel: Gertrud (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Som att betrakta sorgsna schackpjäser; punktbelysta och bortvända rör de sig över brädet, talar uppgivet förbi sig själva och berättar om varandra. Maken Gustaf som en diagonallöpare mellan politiken och hemmet. Jobbar för mycket och ratas av Gertrud. Exet Lidman som ett poetiskt torn rakt fram och tillbaka mellan Sydeuropa och kalla Norden, mellan medelhavsvärmen och kyliga Gertrud. Hans kärlek dög inte, och han jobbade för mycket. Oförståendet gnager i honom, och några vidare svar får han inte. Det var helt enkelt inte rätt sorts kärlek han hade att erbjuda. Dessutom var han och Gertrud gifta på riktigt utanför filmduken, men det tror jag inte spelar nån roll i sammanhanget. Unge älskaren Erland som en musikalisk springare, hoppar i kluriga kombinationer från den ena famnen till den andra, lovar runt och håller tunt som ju hästar ofta gör. Han ratar Gertrud, se där. Damen Gertrud som skrider obehindrat åt alla håll och kanter. Kompromisslös, som om det skulle vara något positivt. Blaha. Kärleken, den sanna och rena, vad det nu innebär, är ibland det största, det viktigaste. Samtidigt är den det mest förödande och besvärliga. Allt som betyder nåt är kärleken. Tyvärr kan ingen erbjuda rätt slags kärlek och då är det självvalda ensamheten som gäller. Anknytningsteoretikerna håller upp sina kort där det står undvikande.
Kände mig tvingad, av mig själv, att läsa förlagepjäsen av Hjalmar Söderberg. Två saker slår mig. 1. Pjäsen slutar där Gustaf ropar efter Gertrud när hon lämnar hemmet. Den sista delen i filmen - framtidsepilogen där det visar sig att Gertrud valt att leva ensam och isolerad resten av sitt liv - är således filmskaparen Carl Theodor Dreyers helt egna grepp. Intressant påbyggnad, tänker jag. Tolkning, konstnärlig frihet, och så vidare. 2. I pjäsen framgår det tidigt och på flera ställen att Gertrud och Gustaf ganska nyligen har förlorat ett litet barn. Känns ju inte helt orimligt att det har en psykologisk effekt på de inblandade och deras agerande. Det utelämnas dock helt i filmen. 
Tycker mycket om det långsamma spelet, de långa tagningarna (en tiominutare med Lidman och Gertrud i soffan), den klärobskyra ljussättningen och hur Gertrud i en scen kommer emot Lidman i spegeln. Blir liksom omvänt; fastän de inte är vända mot varandra är de ändå på väg till varandra. Eller tvärtom.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Svalt och stramt fyrkantsdrama utan kompromisser. Inga översvallande känslor i de blanka avslagna blickarna men ändå massor av under-, över- och ihoptryckt kärlek. Gertrud kommer från ett passionerat förhållande med poeten Lidman, lever i ett kärlekslöst äktenskap med politikern Gustav men längtar efter den unge pianisten Erland. Gertrud vill ha kärlek men den måste vara på hennes villkor. Hon ger upp äktenskapets tvångströja och letar sig till den unge musikern som, visar det sig, inte alls nöjer sig med endast Gertrud. Lidmans uppvaktningar avböjer hon. Hans kärlek till litteraturen är starkare. Det är återhållsamt och avskalat men ändå finns här massor av fantastisk dramatik. Ljussättningen, fotot, den sparsamma klippningen, det lågmälda tonfallet. Det är stundtals erotiskt som när Gertruds skugga klär av sig till Erlands Nocturne. Hjalmar Söderbergs förlaga är naturligtvis botten i det hela och Dreyer lyfter på ett mycket fint sätt fram dialogen som drivkraft. "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" - Lidmans sammanfattning ramar in berättelsen.

Saturday, November 14, 2020

Nr 858: Sorgens Stad

Originaltitel: 悲情城市 Bēiqíng chéngshì (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören heter Hou Hsiao-hsien. Bara det fick mig att misstänka att det skulle bli lite rörigt - vilket jag i och för sig misstänker inför varenda film numera, är kanske åldern - så jag läste om handlingen innan jag såg den här filmen. Tur var nog det, för annars hade jag förmodligen inte fattat ett jota den här gången heller. Nu var det lättare, om än inte lätt, att hänga med i svängarna. Många snarlika namn, Taiwan och familjerelationer som filmas lite på halvdistans, genom dörrposter, genom rutor. Jag är som tittare inte helt åskådare, inte helt deltagare. Påminner såklart då om Edward Yang och Yi Yi - Ensam Tillsammans som vi såg för inte så länge sedan. Taiwanesiska nya vågen, ytterligare en våg. 
Filmen utspelas mellan 1945-1949 och berör känsliga ämnen som 28 februari-händelsen och den därpå följande Vita Terrorn. Men i centrum familjen Lin, och livet i en mindre stad i närheten av Taipei om jag fattat det rätt. Äldsta brodern driver bar och försöker få ordning på särskilt tredje brodern som återvänt från något av alla krig man kan återvända från och börjat deala knark och syssla med falska japanska yen. Han torteras till mental oigenkännlighet. Fjärde brodern är döv fotograf och det ges en del skönt och tålmodigt utrymme för honom att skriva sina lappar i kommunikationen med andra.
Flera ganska långa scener med sällskap som sitter runt ett bord och gör något; äter, dricker, diskuterar politik, spelar spel, sjunger, spelar, konfliktmedlar och festar. Mellan scenerna stilla, dunkla övergångsbilder; skog, hustak, ledningar.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den vemodiga känslan infinner sig snabbt. Och jag förstår ganska omgående att det inte kommer bli några lättsamma två och en halv timmar. Taiwanesisk ny våg med historiska fakta, kulturella seder, inhemska och uthemska konflikter jag inte alls är hemma med. Men så är det ju allt som oftast i det här projektet. I Sorgens Stad får vi ändå en stor gnutta ödmjukhet mitt i det invecklade. Ofta stilla kamera med fint djup, inga snabba klipp. Som en lång episk dikt där melodin och känslan ibland överskuggar innehållet. Handlingen, som jag förstår det, kretsar kring en familj, närmare bestämt några bröder där en är saknad i nåt krig, en annan just hemkommen från nåt krig, en tredje är dövstum fotograf och en fjärde som är äldst och tydligen har mycket att säga till om därför. Det är en hel del element av dirty money, kollaboratörer, politik men också nära vänskap och stilla, väldigt kommunikativa, scener. Det är fint men komplicerat.

Friday, November 13, 2020

Nr 857: Sherman's March

Originaltitel: Sherman's March (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ross McElwee relationskrisar och gerillafilmar sig fram i inbördeskrigsgeneralen Shermans fotspår. Det som från början var tänkt som - antar jag - nån slags dokumentär om Sherman, utvecklas snart till en svängig hybrid; en  humoristisk och utlämnande samtidsodyssé på jakt efter förståelsen av kärlekens gåtfulla krokben, kombinerat med kärnfulla betraktelser och jämförelser med Shermans öde århundraden tidigare. Före detta flickvänner söks upp, tillfälliga romanser ingås och lämnas, märkvärdiga människor och livsöden porträtteras, och allt med en befriande öppenhet och utan för mycket tillrättalägganden i historierna. Musiker, preppers, isolerade lingvistiker, kärnvapenmotståndare; alla tillåts utrymme. Den mest hämmade är väl Ross själv som gömmer sig bakom sin kamera och så att säga enögt försöker betrakta och fånga det förflutna och nuet. Men det blir ju en bra kontrast till de mer utlevande karaktärerna. Ross mer introvert, analyserande, grubblande. Burt Reynolds stalkas till bristningsgränsen och bästa repliken i min bok levereras från en av de oroliga männen i bergen: "Citat, slut citat". (Utan att något sagts emellan).

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Två stora sängar är dubbelt deprimerande som en stor säng". Citatet kommer från filmaren Ross McElwee på ett motell i Atlanta när han är ute i general Shermans fotspår för att dokumentera dagens effekterna av sydstaternas nederlag under inbördeskriget men som utvecklas till hans egen relationsresa. Med kameran som filter och bandspelaren runt midjan tar resan honom till före detta kärlekar och nya besynnerliga bekantskaper. Hela filmen tar fem år att göra och under den tiden hinner Ross både inleda och avsluta fler relationer. I bakgrunden, och som utgångspunkt för hela projektet, finns Ann, hans senaste ex som lämnade honom, här finns Pat, en livfull tjej med skådespelarambitioner, Claudia, en roller skate girl med tveksamma sektkopplingar, vildmarkslingvistikern Wendy, lärarinnan Jackie, mormonflickan Charlene som hans mamma försöker gifta bort honom med och sångerskan Joy som får Ross att vilja bli groupie med flera. De är underhållande, ärligt och generöst. Jag upptäcker att Ross resa, hans sökande, gör att jag själv under filmens gång reflekterar över mina kärlekar, de som blev och de som inte blev. Det är intressant hur han lyckas få, både de han möter, men även mig själv, att bli avslappnade och att sänka garden. Det här var en film jag blev både glad och lite sorgsen av. 

Thursday, November 12, 2020

Nr 856: Den Blå Draken

Originaltitel: 藍風箏 Lán fēngzheng (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Del 1. "Pappa". Stalin dör på radion 1953 , det är glatt bröllop i Kina och året efter föds berättarjaget "Järnskallen". Han flyger blå drake med sin far, som lovar honom en ny när den fatsnar i trädet. Kollektivisering av jordbruk och annan bissniss verkar vara på gång, som jag fattar det är det vad som kallas Stora Språnget. Samtidigt nåt som går under benämningen De hundra blommorna, där regimen uppmuntrade befolkningen att öppet uttrycka vad de tyckte. För att sen då ha full koll på vem som tycker vad om vad. Känns ju lite som storgrabben som tröttnat på att aldrig hitta de andra vid kurragömma och därför ropar fritt fram. Och sen tar dem när de kikar fram och hävdar klipsk vinst. Eller varför inte i relationer? Vi kan väl vara öppna med vad vi tycker och vill, så att vi kan framstegskommunicera. Fast det där hade du ju inte behövt berätta, det var ju nåt negativt om mig. Nåväl, pappan tycker nåt, och som belöning skickas han på arbetsläger och dör och allt skiftar till blått.
Del 2. "Uncle". Väldigt mycket uncle för pengarna. Helt omöjligt att begripa vem som kan kallas för uncle, och vem som inte kan det. Men det blir i alla fall en uncle som mamman gifter om sig med. Järnskallen håller en fångad fågel i händerna. Den flyger iväg och Järnskallen får frågan: "Varför släppte du iväg den?" Järnskallen svarar: "Det gjorde jag inte, den flög iväg av sig själv." Jag anar symbolik där, syn på frihet. Närmre än så kommer jag inte. Uncle är en av dem som tidigare sett till att pappan skickades på arbetsläger, och nu bär han på en outtömlig källa av skuld. Han försöker hantera den genom att ta så väl hand om mamman och Järnskallen som möjligt, men dels är han generellt krasslig, dels verkar Stora Språnget inte funka som det ska, utan alla går undernärda vilket resulterar i att uncle dör. Han också, tänker man ju här. Tungt.
Del 3. "Styvfar". Tredje gången gillt för mamman som hittat en välbärgad lirare. Stort hus, ljusa färger, ordentligt med mat. Mamman verkar mest vara in it för the trygghet. Järnskallen har vuxit en del och tagit över rollen som den som ska fixa ny drake när den fastnar i trädet. Konfliktar en del med styvfar, skaver där. Kulturrevolutionen, den enorma, händer. Studenter gör uppror, trashar skolan och klipper håret av rektorn, spottar på henne och tycks nöjda med det. Styvfar orolig för sig själv, men mest för mamman och Järnskallen. Känner sig hotad, för mig oklart varför. Vill skiljas. Rödgardister kommer och hämtar styvfar med våld, tar med sig mamman och Järnskallen av bara farten. Misshandlar dem. Järnskallen ligger till slut under trädet med blod i mungipan, tittar upp mot en trasig blå drake som fastnat i grenarna. Styvfar dör, även han.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Brudparet sjunger kommunistisk kampsång i början så huvet på bröllopspresenthästen trillar av. Symboliskt. Vissa huven måste väl helt enkelt rulla. För Sakens skull. Sedan föds berättarjaget Tietou och vi får följa kommunistkampanjerna i Kina under 50 och 60-talet genom hans ögon. Det är det stora språnget, jordbrukskollektiviseringen, hundra blommorna, kulturrevolutionen. Tietous pappa bibliotekarien lämnar personalmötet och går på toaletten. När han kommer tillbaka är han stämplad som reaktionär och han skickas iväg på korrigeringsläger. Där dör han och in kliver pappans skuldtyngde angivare "onkeln" som ställföreträdare make och fader. Han dör av dålig hälsa och mamman tar sig en tredje make, den välbärgade styvfadern. Tietou finner sig i utvecklingen trots att ingen av patriarkerna egentligen lyckas sörja för familjen. Filmen bannlystes i Kina och regissören Tian Zhuangzhuang fick långt yrkesförbud.

Wednesday, November 11, 2020

Nr 855: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps

Originaltitel: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 2-

Kommentar: En film om tortyr, som i sig är tortyr. Hota mig med att jag måste se den igen och jag kommer berätta vad du vill. 4 och en halv timme automateldspepprande av som det känns som tusentals olika talking heads, korsklippta med varandra i olika tid och rum på olika språk med olika kvalitet. Det handlar om Barbie. Vem? Klaus Barbie. Ok, never heard of, förrän nu. Säger väl i och för sig mer om mig än om filmen. Det finns säkert en struktur, typ från oskyldigt beskedlig barndom via ideologiskt vägval till andravärldskrigsövergrepp och slutligen rättegång och livstidsdom efter 40 år på fri fot under cover som nån Altmann. Stör mig också på att filmskaparen/intervjuaren vid säkert ett tjog tillfällen går in och lägger orden i munnen på dem han intervjuar. Dirigerar liksom. Fint slut dock med överlevande barnet som nu är vuxet och återvänder till det hem hon bortfördes från av SS. Filmen Natt Och Dimma figurerar också. Den tyckte jag bättre om.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: "When he was sober he was a great teacher". Bruna trådar som spinner kors och tvärs över både tid och plats, mellan offer, vittnen, händelser, källor. Tydligen ska vi få en bild av den mytiske never-heard-of-nazisten Klaus Barbie, vem han var och varför. Redan innan första timmen är över är jag tappad. Och då är det nästan fyra timmar kvar. Här finns inte alls samma engagerande eller känslomässiga dramaturgi som i Shoah, inte i närheten av stringensen eller värdigheten. Visst är det ett medvetet val att inte skildra någonting av Förintelsen eller ens miljöerna i bild men det kräver därför, i mitt tycke, ett mycket mer effektivt nyttjande av berättelserna. Här hoppas det hit och dit och det är mängder av personer som ska säga sitt. Det blir otillgänglighet och fruktansvärt tråkigt. Jag ser hellre nio timmar Shoah när helst ni önskar än står ut med denna igen.

Saturday, November 7, 2020

Nr 854: Mannen Från Västern

Originaltitel: Man Of The West (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på iTunes/internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag har själv kommit ner från en natt i ett vindskydd på Getryggen längs Bohusleden, och Gary Cooper kommer in från väster med lite för mycket pengar och ett förflutet som gör honom misstänkt och halvt igenkänd. Cooper ska enligt egen uppgift till Fort Worth för att anlita en lärarinna till den skola han ska starta hemma i byn. Han har, visar det sig under filmens gång, en brottslig och våldsam bakgrund, men har ändrat livsinriktning och vill nu leva rättrådigt. Det sympatiserar tittaren med. Är det en så kallad antihjälte? Nja, känns inte riktigt så. Antihjälten ska väl vara, så att säga, bad guy fortfarande? Efter att ha blivit utsatta för ett misslyckat tågrån hamnar Cooper med följe (Miss Ellie och nån snubbe, skön karaktär) i hans gamla hemtrakter där de konfronteras med Coopers släkt tillika forna kumpaner. Riktiga råskinn. Det blir dragkamp om lojaliteterna. Kvinnan tvingas strippa efter påtryckningar och hot från en av busarna. Detta speglas effektfullt senare i filmen när Cooper drar kläderna av denne buse i en fistfight. Mer psykologiskt/mentalt övertag i den första scenen vs mer fysiskt och våldsamt i den andra. Miss Ellie blir kär i Cooper, men Cooper har både samvete, fru och barn där hemma. Dessvärre för Miss Ellie, och kanske även för Cooper, vem vet. Blir ingen vildavästernromans där i alla fall.
Det ska rånas en bank i en gruvhåla som, visar det sig, inte längre har nån bank. Gruvan stängd, allt öde. Fiasko. Till slut show down med onkeln som irrar omkring i bergen och tjoar, och som sen får rulla djävlar i min låda utför sluttningen. Cooper och Miss Ellie rullar bortåt med häst och vagn. Cooper hem till sitt, antar jag, och Miss Ellie hoppade väl av vid Southfork och blev oljefamiljens matriark.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den f.d. busen Link Jones (Gary Cooper) ska med tåget för att hämta en lärarinna till en nystartad skola. Det blir inte mer helylle än så. Redbart och reko helt enkelt. Tågresan tar dock en oväntad eller, i västern-sammanhang, väntad vändning när de blir utsatta för ett klassiskt tågrån. Link hamnar på efterkälken och slår följe med saloonflickan Bille Ellis (Julie London) och dandyn Sam (Arthur O´Connell). Mitt ute i friluftslivet. Just start walking. Det dröjer inte länge innan de hamnar på mammas gata så att säga, den övergivna gården är alltför bekant anar man i Links ansikte. (Okej, han säger det också.) Där huserar diverse onklar, kusiner och andra partner-in-crimes. Det blir början på ett nedtonat, intensivt och obehagligt nästan gisslandrama. Sam stammar skräckslaget, Ellis söker trygghet i Links famn medan han försöker avstyra medverkan i ett planerat rån i gruvstaden Lassoo. Link får snabbt ett ont öga till en av busarna, Coaley, då han under hot tvingar Ellis att klä av sig. På vägen till Lassoo blir det därför lite tafatt förnedrings-wrestling i spenaten mellan Link och Coaley som slutar i gunfight och plötsligt är dandyn Sam död. Lassoo blir inte riktigt som planerat. Övergiven, öde så när som på det gamla bankparet som inte längre har någon bank att driva. Allt slutar med klassisk shotdown, Busarna trillar av pinn en efter en och slutligen står Link och onkeln (Lee J. Cobb) kvar för en sista uppgörelse. Hjälten och damen rullar till slut vidare mot nya äventyr. Han på sitt håll, hon på hennes visar det sig.
Det är effektfull musik längs hela vägen, riktigt bra foto, snygga och effektfulla interiörer i det skumma huset och exteriörer i den övergivna spökstaden, lite mossiga skjutscener kan man tycka men på det hela taget väldigt fina ambitioner. En intressant iakttagelse är att i den gamla västern så verkade tågets tidtabell helt bygga på passagerarnas hjälp att lassa på ved till loket längs vägen. Tillitstabellen kallades den.

Saturday, October 31, 2020

Nr 853: Ond Stad

Originaltitel: The Phenix City Story (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Scandic Hotel i Karlstad.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Inleds med reportern Clete Roberts som ger sig ut i verkligheten och intervjuar människor på gatan som var med om det filmen sen handlar om; det vill sägas politisk korruption och organiserad brottslighet i Phenix City, som kulminerar med mordet på politikern och advokaten Albert Patterson.
"Om man riktar ljuset på en råtta så gömmer den sig, oavsett om den är i the City dump eller i the City Hall" säger en av de intervjuade. Det uttrycks oro för riggade val, kriminalitet, hot, våld och mord. Kamp för frihet. Gå och rösta för ett Good America. Ja, det känns ju igen. Får inte riktigt grepp om den där inlednjngen. Roberts spelar typ sig själv, och han verkar intervjua människor som faktiskt var med om händelserna när det begav sig, men det är iscensatta klipp? Intressant hybrid, och skarp växling mellan "reportage" och "spelfilm/fiction", för sen följer då själva filmen. Berättarrösten är sonen John Patterson som kommer hem från vad jag fattar det som är tjänstgöring i andra världskriget. 14th Street har förvandlats till en gata full av ruffel, bluff och prostitution. Neon, fylla, slagsmål och pengar pengar pengar. "The Machine" med Rhett Tanner i spetsen kontrollerar verksamheten. Sonen John åker på däng, söker upp för att dänga tillbaka, blir less och vill förändra. Pappan inte lika motiverad, tvekar om han ska bli nån typ av statsåklagare? Det blir ändå krig mot brottsligheten. Och då börjar onda krafter smida onda planer i bastun. Krig mot kriget mot brottsligheten. Död svart flicka slängs på Pattersons gräsmatta. Liten vit pojke på cykel körs över. Budskapet är tydligt, this could happen to you. Upprörda känslor. Johns fru vill dra. John vill hjältestanna och kämpa för den goda saken. Pappa Patterson tar ett steg in i leken, som advokat. Korrupt jury resulterar i "obegripligt" domslut. Våldet eskalerar. Män, kvinnor, barn. Media tystas, kyrkan tystas. Bomber och granater. Patterson ångar på. Folket lyssnar,  less på lögner. Vilken alarmist han är, Patterson. Under tiden spelar polisen kort. Pappa Patterson skjuts utanför sitt kontor. Folket vill göra uppror, lyncha,  mörda. Sonen John hindrar dem, gjuter olja på vågorna med brandtal. Ringer upp "State Capitol"(?) och låter denne höra folkets ilska genom luren. Nu blir det åka av. In med Marshal law, nån form av beväpnad armé. Hårt mot hårt, upprensning i träsket. Verkar funka, men "hur länge ska det hålla?" Och så talet på slutet. "Med Guds hjälp ska jag inte misslyckas!"
Skönt att det var då, och så långt borta. Helt andra tider nu, här.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fram tills jag såg filmen så utgick från att den handlade om Phoenix, huvudstaden i Arizona med drygt 1,5 miljoner invånare. Men ack så fel jag hade. Hade jag läst lite mer noggrant så hade jag ju sett att den handlar om Phenix, ett samhälle i Alabama med endast 30 000 invånare som fick epitetet The Wickedest City in the U.S. på grund av korruption, sexhandel, spel och allehanda gangsteraffärer. Ond Stad är en primitiv lågbudgetfilm som inte ber om ursäkt för sig. Den börjar med nåt slags halvdokumentära dramatiserade vittnesmål från några av stadens invånare som var med när det hände så att säga. Sen kommer berättarrösten som introducerar Phenix i nån slags reklamfilmsstil, med skillnaden att det här inte är en stad man gärna åker till. Nog för att Phenix har flest kyrkor i hela Alabama men vad gör det när den samtidigt har varit en av de mest korrumperade städerna under hundra år. "Fancy women, slot machines and booze, The Phenix city blues" sjunger Monroe-fatalen på nattklubben The Poppy Club medan hon sexigt rör sig flirtande bland männen i lokalen. Det är på På 14:e gatan det händer, där spelas det med märkta kort, där misshandlas de som protesterar, där säljs det sex i gathörnen och maffian gör upp planerna i bastun. Mitt i historien står pappa Patterson, advokaten som vägrar låta sig köpas av någon sida och hans militäre son, nyss hemkommen från sin placering i Västtyskland. De är inte överens om vad som behövs göras, pappa vill först inte blanda sig i medan sonen blir allt mer engagerad i att bekämpa brottsligheten. När allt eskalerar ger sig pappa advokaten sig in i leken vilket kommer att stå honom dyrt. Istället för en personlig vendetta så lyckas sonen ändå mobilisera de goda krafterna i staden och genom ett telefonsamtal kallar han in armén som snabbt städar upp i staden. Inte en dag för tidigt kan man tycka.

Sunday, October 25, 2020

Nr 852: Yi Yi - Ensam Tillsammans

Originaltitel: Yī Yī (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Födsel, barnets första sting av attraktion, ungdomens första dejt och förälskelse, giftermål, separation, minnet av den första förälskelsen 30 år tidigare, karriärbyggnad, familjebildande, svartsjuka, existensiella tvivel, flykt och undandragande för att "hitta sig själv" och nån slags mening, försöket att återuppleva det förflutna, hemkomst, åldrande, insjuknande, död, begravning och farväl.
Tre generationer med en mängd olika personer som lite huller om buller illustrerar och väver samman ovanstående ingredienser i livscykeln. Och så ett knivmord som krydda.
Nästan obehagligt naturliga karaktärer, särskilt pappan. Och särskilt samtalen mellan pappan och japanen. Det är nåt med hur japanen talar engelska och uttrycker sig. Aldrig hört det tidigare, har väl alltid hört nån stereotyp, nu känns det som att avlyssna ett autentiskt samtal. Så känns det överlag genom hela filmen,; som att man befinner sig bara en liten bit ifrån. Inte helt utifrån betraktande, inte helt inne i samma rum. Alltid lite distans, nånting mellan tittaren och scenen; en dörrkarm, ett balkongräcke, nån möbel, eller som oftast en glasruta av nåt slag. Långsamt berättande, tid för detaljer och för ögonen och sinnet att vila i det som ses. Måste nån gång se om Edward Yangs A Brighter Summer Day som jag tyvärr inte alls hängde med i på samma sätt som den här. 
Närsomhelst kan en fönsterruta förvandlas till en spegel. Som när man åker tåg och tittar ut på landskapet; med bara en liten fokusförflyttning ser man plötsligt sig själv i rutan. Vem är det där? Och vart är det på väg? Minns du?
Läste tydligen också essä av Kent Jones. Försök till tankar kring den: Klichén om modern life. Ingen känsla av kontinuitet. Överallt ser likadant ut överallt, (jag tänker: som den satiriska storstadskartan med flod, broar, hippa kvarter, gamla kvarter, viktig byggnad, köpcenter, marknad osv.) Vi har tappat kontakten med den naturliga rytmen etc. Men: är dessa förändringar permanenta? Eller tillfälliga? Till vilken grad måste vi anpassa oss till dem? Vad, exakt, har förändrats och vad har inte gjort det? Detta försöker karaktärerna ta reda på genom att söka sig till före detta kärlekar, astrologer, mästare osv. Men frågorna kan bara besvaras av oss själva, av den som ställer dem. "Tid att tänka". Yang ger varje karaktär - och tittaren - tid att tänka. "Opersonligheten" i urban existens är a state of mind; vilken som helst korsning, vilket som helst café eller hotellrum är personligierat (mitt ord) av mänsklig närvaro. (Här tänker jag på tågåkandet igen, som jag nämnde ovan. Minns hur jag som liten, på tåget mellan Göteborg och Kalmar eller vice versa, för första gången insåg för mig själv, eller i alla fall undrade, om det kunde vara så att alla hus som tåget passerade, som svischade förbi, hade samma grundmurade betydelse för någon annan som ett visst hus i Borgholm hade för mig? Helt galet. Att alla hus betydde något stort för någon).

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ännu en film signerad Edward Yang, kanske lite mer lättillgänglig dock än A Brighter Summer Day. Det finns en finkänslighet, en ärlighet, en autenticitet som inte känns helt vanlig. Kanske har det att göra med att Yang använder amatörer i rollerna. Kanske inte. Hur som helst så är det fint skådespeleri rakt igenom. Jag gillar hur man använder reflektioner, detaljer och den fina väven mellan generationer. Det hela börjar med bröllop och slutar med begravning och däremellan målas ett helt liv upp med kärlek och svek, barnets nyfikenhet, den ungdomliga kärleken och svartsjukan, längtan, minnena, sveken. Här finns karriären, uppgången och fallet, mänskliga tillkortakommanden, sjukdom och död. Allt på tre timmar. Här finns också kärnan i den svenska titeln - vi föds ensamma och vi dör ensamma och däremellan lever vi våra liv ensamma men ensamma tillsammans. Det är nåt sorgligt men vackert i det.

Nr 851: Zero Kelvin - Kärlekens Fryspunkt

Originaltitel: Kjærlighetens Kjøtere (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Unge poeten och fiolinisten Henrik Larsen har i ett grönskande Oslo precis debuterat med en samling kärleksdikter med namnet "Fåglar utan vingar". Men en poet behöver ett förflutet, så han lämnar sin nästan fästmö och drar till karga, kalla Grönland för jakt och tärande istidsliv. Hastig temperaturskillnad så att säga. Kanske följer han sin djupfrysta längtan efter att få syn på sig själv. Nåt ska han ju göra för att sätta hjälteresan i rörelse och ta sig över tröskeln. På Grönland klampar Stellan Skarsgård omkring som en sadistisk sjöbjörn med könstourettes och rapar ur sig saker som "Horan vägde 250 kg. Hälften fitta.". Här finns också Holm, nån slags vetenskapsman om jag fattar det rätt. Maktkampen kan börja. Oskyldige, valpige Larsen ska tuktas och läras upp av särskilt Stellan. Nu handlar det om överlevnad. Mat, värme och vänskap. Piska eller morot åt hundarna? Stellan planterar obehagliga, nästan förbjudna tankar i Larsens skalle. Vad gör hans fästmö? Vad njuter hon av i Larsens frånvaro? Psykologiskt ställningskrig med hårda dueller i ett fantastiskt stålblått ljus med hårda vassa iseggar som fond. Klaustrofobiskt, snuskigt och skitigt. Typ halvvägs in i filmen börjar jag fantisera om att det ska sluta med att man får reda på att Larsen egentligen har varit ensam på Grönland hela tiden, och att Stellan och Holm är olika delar av hans tankevärld. Så visar det sig inte vara, men jag kan ju givetvis fortsätta tolka det så. Holm ledsnar och drar med ett hundspann och slutar sin levnads dagar i en glaciärspricka. Äventyret kulminerar i nedbränd stationsbyggnad och gevärjakt och efter att Larsen begått fadersmord på Stellan återvänder han hem till sin käresta. Förändrad, tycker hon. Till det bättre tycker hon. Larsen själv gråter under våtvarma omslag.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den konstnärligt lagde dandyn Henrik lämnar sin käresta Gertrude och kliver på båten Regina från Oslo för Grönlandskompaniets räkning. På Grönland finns redan två hårdföre män stationerade på forsknings- och jaktstationen; den tystlåtne och vetenskaplige Holm och den primitive och rasande Randbaeck. Där börjar en tät och nästan klaustrofobisk berättelse i en kall och karg atmosfär. Ett mättat och dovt maktspel. En kamp om positioner där var och ens egen moral utmanas. Trots avsaknad av civilisation skapas ett samhälle mellan de tre där värderingar, erfarenheter och ambitioner, eller bristen på dem, stöts som isande vindar mot kojans väggar. Lössen kryper på frusna kroppar som vrider sig i svettiga drömmar. I Oslo väntar Gertrude på sin fästman. Eller gör hon det? Tvivlet gnager i kärlekens kött. Svartsjuka tankar bränner i luften. I det torra virket som snabbt fattar eld. Det majestätiska landskapet tar emot sällskapet i en katt och råtta-lek med given utgång. Hur långt är en människa beredd att gå för sina ideal? Hur förändrad är man beredd att bli? 

Saturday, October 17, 2020

Nr 850: En Historia Om Vinden

Originaltitel: Une Histoire de vent (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 9 på överliggningen Lunden i Hagalund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Joris Ivens är 90 bast, astmatiker och ska efter ett helt filmliv ut och göra det bästa som finns i livet; att filma det omöjliga. I detta fallet handlar det om att filma vinden. Och då behöver han fånga den, och tämja den och ljuduppta den. Men först måste han hitta den, och det gör han tydligen bäst i Gobiöknen. Jag får följa Joris liv och sökande i lekfulla iscensättningar från liten parvel till stel stofil. Mycket kinesisk mytologi med bland annat tricksterapan Sun Wukong, en tusenhandad buddha i Datzu, en jättebuddha i Leshan, solskjutaren Hou Yi, mångudinnan Chang'e, kinesiska muren, en tillivblivande Terrakottaarmé, en hyperkommunistisk barnkör och lite övriga drakar och demoner. Ivens infogar även klipp från egna gamla filmer. Dessutom ett hastigt och kärt återseende av filmen Resan Till Månen. Hela tiden en självdistans och ögonglimt som gör att uppdraget - att filma vinden - aldrig känns pretentiöst. En poetiskt nyfiken och leende film. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Han är en gammal man med astma. Han har ett långt filmskaparliv bakom sig och för att knyta ihop filmsäcken vill han som sista film ta sig an det omöjliga att filma den osynliga vinden. Vi följer honom uppför berg, genom klassiska myter och sagor, genom kinesisk historia, kultur och tradition. Det är Gobiöknens stilla sanddyner. Det är eroderade bergsmassiv, som mönstrad choklad. Det är vindens förödande men också skapande krafter. Det är förändring, omformning. Det är att lyssna, observera, röra sig, dansa. Det är att andas. Och en hel del förhandling också, dagar av förhandling, när han vill filma de klassiska terrakottastatyerna. Istället köper han billiga kopior på marknaden och gör sin egen setting. Slutligen hittar han vinden med hjälp av en magisk mask, en hokus pokus-kvinna och ett bar bordsfläktar. Det är fritt, svepande och lekfullt. Ett friskt andetag.

Saturday, October 10, 2020

Nr 849: Höjd 24 Svarar Inte

Originaltitel: Giv'a 24 Eina Ona (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Israel-Palestina. Detta virrvarr av förlovat och utlovat land, banker, remsor, murar och höjder. Gud och FN och resten av världen. Inte blir jag klokare i sakfrågan - vad den nu är - av denna film, men den är intressant gjord med fyra olika personers perspektiv och anledningar till att ge sig av mot en av alla höjder och hålla den innan nån form av vapenvila kickar in. Alla kommer dö, det får man reda på från start. Sedan då återblickar. 
1. Irländske britten James som är förälskad i judinnan Miriam ("israelisk judinna född i Palestina").
"Var är Irland? I England?"
"Hell no!"
"Var är Israel? I Egypten?"
2. Newyorkamerikanen Allan, turisten som joinade kampen. "Kampen mellan ont och gott är oändlig", som Allan får förklarat för sig i sjukhussängen, av en rabbin. "Om du verkligen tror på Gud, så har du valt att kämpa för det goda." Mhmm.
3. Sjuksyrran Esther som "föddes här i närheten". Ja, det var väl typ allt om henne.
4. Multispråkaren David (polska, ryska, hebreiska, ryska, jiddisch, engelska), född i Israel. Handgranatsbrottning och en grottscen med egyptisk nazist?
Nåt lite berömt citat också mitt i filmen? Om att antingen driva in i öknen eller knuffas ut i havet?
På slutet vajar i alla fall israeliska flaggan på höjd 24.


Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Provocerande pro-israelisk skildring av fyra stupade soldater under det så kallade Frihetskriget 1948-1949, eller arabisk-israelska kriget. Redan inledningsvis får vi veta att huvudpersonerna kommer att dö vilket är ett intressant grepp för att sätta stämningen och skapa engagemang för berättelsen. Genom tillbakablickar får vi veta deras bevekelsegrunder för att ta sig an det militära uppdraget att försvara en strategisk plats i konflikten. Det är intressant att se hur konflikten mellan Palestina och Israel började även om det naturligtvis är en väldigt ensidig och partisk bild. Det känns väldigt mycket som att titta på en israelisk propagandafilm förklädd till krigsdrama. Effektivt. Särskilt i scenen när judarna drivs ut ur Jerusalem av anonyma araber till dramatisk musik som ska påminna om historiens avskyvärda pogromer. Och så slutet... inte The End utan snarare The Beginning när flygfoton vittnar om den israeliska statens framväxt och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark. 

Sunday, September 20, 2020

Nr 848: Yukinojo Henge - En Skådespelares Hämnd

Originaltitel: Yukinojō Henge (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Hämnden, den ljuva, ska utkrävas av sonen efter 20 år av kringflackande som kvinnoimitatör i kabukisällskap. Tre män med girigheten som starkaste band hålls ansvariga för föräldrarnas väg in i galenskap och självmord. Verkar handla om ris, ytterst.
Hämnarsonen spelas av Kazuo Hasegawa, en maratonskådis som i och med den här filmen tangerar medverkan i 300 rullar. Han spelar dessutom ytterligare en roll i filmen, en slags tafrånderikagetilldefattigagestalt. De båda karaktärerna spelar mot varandra i samma bild vid ett flertal tillfällen, och det vanligaste verkar vara att det löses genom klippning och stand ins. Men vid åtminstone två tillfällen ser man båda ansiktena i samma bild, och jag utgår från att det är två olika klipp lagda över varandra, eftersom de aldrig korsar varandras väg och eftersom i alla fall jag upplever att de liksom agerar lite grann otajmat i just de scenerna, som om den andre inte riktigt är där. Fick en tanke på att det hade varit helt fantastiskt om det är så att jag har missuppfattat hela grejen, och att det inte ens är så att det är samma skådespelare i båda rollerna, och att jag bara hemskt gärna vill att det ska förhålla sig så.
Upplever att det ofta är ganska teaterfilmblandat uppbyggt med hur historien förmedlas. Typ tre olika sätt. 1. Vanliga repliker i vanlig dialog. Inte sällan berättar någon för någon annan något som denne annan redan vet, men tittaren måste ju också få reda på det. Exempelvis varför hämnden ska utkrävas, vad det var som hände i barndomen. 2. Voice over som berättar vad personen tänker, antingen när den personen är ensam, eller när personen är i en vanlig dialog med annan. 3. Ensam person berättar typ för sig själv - och därigenom för tittaren - vad den tänker eller planerar att göra. Den sista känns ju mest teaterlik. Och som ett deckargrepp, när historien då och då summeras i den trötta detektivens huvud, när denne sitter med en starkdryck vid sidan av en grammofon spelande klassisk musik med det oupphörliga regnet strilande i mörkret utanför.
Några riktigt fina scener, exempelvis svärdduellen med de gnistrande, klingande bladen i svarta tomheten.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Japansk noir i kulissmiljöer. En remake av skådespelaren Kazuo Hasegawas succéfilm Yukinojo Henge från 1935 där han återigen skulle få göra sin dubbelroll som den kvinnoklädda kabukiskådisen Yukonojo som hämnas sina döda föräldrar och som tjuven Yamitaro som hjälper honom/henne. Scenerna berättas ofta genom tjuvens sardoniska iakttagelser från hustaken eller genom Yukinojos vemodiga falsettröst. Visst är det överdramatiserat men det ger samtidigt filmens särskilda karaktär. Vissa scener har även en intressant serietidningsestetik, till exempel under de svarta fightingscenerna, de konstgjorda miljöerna eller klippningen när tjuven smidigt försvinner över staketen eller upp på taken. Det är snyggt panorerat i CinemaScope hela vägen, stilistiskt och absurt humoristiskt men samtidigt en lek med deckargenrens skugglika uttryck.