Nr 884: Piratpatrullen 2/'A' gai waak juk jaap

Originaltitel: A計劃續集; Jackie Chan’s Project A II (1987) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play/Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Karatelördag, film numero uno. Rörigt, tycker jag i vanlig ordning. Men det verkar handla om "oegentligheter inom poliskåren" som ståndmoraliske Dragon Ma (Jackie Chan) ska städa upp. Det finns också nån revolutionsrörelse, en juvelstöld och en råttätande hämndaktion från - antar jag - filmen som föregick denna; Project A. Mycket fighting och stunts så klart. Mycket stön, stånk, pust, puh, gny, oj, ah, flämt, katjing och med jämna mellanrum instucken kolonialkritik. Sista halvtimmen växlas det upp och se där, en fallande vägg över Jackie, precis som över Buster Keaton i Hans Son På Galejan. Och så bloopers på slutet. Mycket underhållande.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Engelsk dub i oprentiös Hong Kong-underhållning. Jackie Chan far fram i scener som blandar både lekstuga och hinderbana. Välgjorda fightingscener blandas med snubbelhumor och amerikansk snutfilm. Det är korrumperade poliser, välbärgade revolutionärer och hämndlystna pirater. Det blir aldrig tråkigt men inte särskilt spännande heller. Inget oväntat, inga intressanta gråzoner mellan ont och gott, ingen vidare intrig. Allt bygger egentligen på Chans uppvisning i vighet, i koreografi och i imponerande stunts där han får allt att se så lätt ut. Vilket det så klart inte är. Tydligen har han skadat sig i praktiskt taget alla filmer han medverkat i. Allt för publikens skull.

Nr 876: Babettes Gästabud

Originaltitel: Babettes Gæstebud (1987) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på DVD av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Ett litet danskt kustläge, perfekt för den milda, fromma sekten. Ölbröd och torkad fisk, allt ska blötläggas. Äldrevård och hushållsnära tjänster, administrerat av pastorns varsamma och fasta händer; de båda döttrarna. Pastorns blick, en särskild slags säregen lyster i den, som hos den som parkerat sin övertygelse på långtid. Systrarna ständigt tillsammans, handling, blickar och ord. Intuitivt koreograferade att följa varandra, stanna hos varandra. Uppvaktare försöker komma nära dem, men förgäves. Fenomenale franske Papin hamnar av tillfällighet där på sandbankshöjden; hittar sig själv försjunken i djup melankoli men finner tillfällig kärleksglöd i duetten med ena systern, och det verkar handla om stycket Là ci darem la mano från operan Don Giovanni av Mozart. Kanske en av de mest fantastiska musikscener jag sett på film. Skör, millimeterexakt, överväldigande och humorspäckad. Skulle kunna se den tusen gånger om. Tyvärr får Papin åka hem till Paris tomhänt. Och slarvern Lorens gör ett försök med andra systern, men det slutar i prestationsångest och uppgivenhet i hallen. "Livet är hårt och obönhörligt. Det finns ting som är omöjliga". Systrarna offrar sina eventuella äventyr för att stanna i fromheten, gudskärleken. Lorens lovar sig själv: istället för kärlek - karriär! Givakt! Klackarna ihop!

Många år förflyter, prosten är död. Tisslet och tasslet och de inre konflikterna i sekten tilltar, om än på en hyfsat oskyldig nivå. Knutby light med lite otrohet och lurendrejeri som kommer upp till ytan. En ovädersnatt kommer Babette till byn. En fransk krigsflykting som arbetskraftsinvandrar och får tjänst hos systrarna som hushållerska. Affärerna går stadigt bättre, för mig oklart hur eller varför, men kanske handlar det om ränteavkastning och snillrika kapitalplaceringar. Och att Babette är skicklig på att både pruta i fiskboden och lura sig ifrån betalning i servicebutiken på hörnet. Ytterligare tid går, och efter 14 år av osjälvisk givmildhet vinner Babette på franska lotteriet. 10000 franska franc. Det blir till att ställa till med fransk gourmetmiddag och injicera lite kontinentalt kolesterol i det torftiga danska blodomloppet. Och det är väl i och med den här middagen som filmen går in i det som den verkar vara mest känd för. En delikatessrulle helt enkelt. Och det är ju en fröjd att följa råvarornas väg från leverans via tillagning till servering. Sju rätter, den ena läckrare än den andra. Sektmedlemmarna är initialt svårt skeptiska till att låta sig njuta av vare sig det ena eller det andra vid denna häxsabbat, men allt eftersom särskilt glasen fylls på börjar det surra och röra lite på sig. Lorens är tillbaka efter alla dessa år (efter en mycket intressant dialog med sitt eget yngre jag) och tar sig märkbart belåten genom menyn. Utöver att identifiera äkta sköldpaddssoppa, specifik blinivariant och vaktel i sarkofag, och utöver att återkommande pinpointa både olika vinsorter och årtal, ja utöver detta så lyfter han en klase vindruvor från fruktfatet och utbrister: "Åh, vilka häääärligaa druvor!". En fullblodsnjutare, den där Jarl Kulle. Han håller ett middagstal också; tema livsval, fruktan, nåd och rättvisa. Mycket uppskattat, och hela församlingen har liksom luckrats upp och börjat lätta lite på spänningarna. Lorens tar återigen farväl i hallen, men nu med orden: "I vår sköna värld är allt möjligt". Sekten dansar Bergmanskt ut i natten och runt livgivande brunnen under den svarta stjärnhimlen. Babette blir kvar, istället för att återvända till Paris. 

Ja, det finns så oerhört mycket att tycka bra om med den här filmen. Det lite milda akvarellfotot i början som övergår till mer intensiva oljemålningar. Stillsamma pianomusiken i fonden. Det precisa, avslappnade agerandet. Den enorma underliggande humorn blandat med existensens tröskande. Lorens resa från uppgiven ungtupp till försonande ålderman. Hur Lorens och Babette aldrig ses, men är så nära varandra vid middagen; han berättar om henne från sin tid i Paris, utan att veta att det är hon som är i köket. Matlagningsscenerna och uppläggen. Jag blir helt upprymd bara av att tänka på filmen. Helt klart topp 5 hittills i projektet. Fiskade upp novellen av Karin Blixen (skriven under pseudonymen Isak Dinesen) från Stadsbibliotekets magasin, och kan konstatera att i princip det enda som skiljer är att handlingen i filmen är förlagd till danska kusten i stället för den nordnorska i boken. 

Litet sidospår för egna minnet: precis när Babette har anlänt till byn och systrarna läser brevet från Papin så flikas det helt plötsligt in en tecknad bild på en avrättningsscen (som illustrerar det som står i brevet). Det är enda gången det sker i filmen. Gör mig inget, men känns lite underligt, eller åtminstone anmärkningsvärt.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Plötsligt händer det! Filmen jag så länge har väntat på. Är det projektets toppfilm hittills? Kanske, kanske inte. Svårt att säga eftersom allt tycks vara så relativt hela tiden. Helt klart är att Babettes Gästabud är en fantastiskt fin film, med så mycket stillsamt djup, sakral och profan på samma gång, blygsam men med en botten som skapar en helt ljuvlig resonans i både handling, karaktärer och foto. Höjdpunkten är ju inte helt oväntat själva gästabudet med en meny bestående av Amontillado, Blinis demidoff, Sköldpaddsoppa, Veuve Cliquot, Cailles en Sarcophage, Clos Vougeot och mycket mer. Allt tillagat och serverat av den franska mästerkocken Babette (utsökt gestaltad av Stéphane Audran), i byn endast känd som hembiträdet som flytt från Frankrike efter Pariskommunens fall. Gästerna är de återhållsamma och gudfruktiga byborna och de stillsamma pastorsdöttrarna som huvudpersoner. Det är varmt, roligt, fyndigt, litterärt, konstnärligt. Det är en betraktelse över tron och kärleken men också en njutningsfull hyllning till livet.

Nr 867: The Unbelievable Truth

Originaltitel: The Unbelievable Truth (1989) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amzon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja. Nä. Inte min favoritfilm. Audry skippar skolan, oroar sig för kärnvapenkrig och global extinction. Kan ju inte undgå att tänka Greta. Dumpar pojkvännen, blir istället förälskad i skicklig kåkfararmekaniker i "coverall" (nytt ord för mig, overall har man hört, blir ju nyfiken på skillnaden) men han dissar, så Audry blir modell, med tiden utan kläder. Lyckligt slut misstänker jag. Och en mordhistoria där som cirklar runt och byter skepnad beroende på vem som berättar om den, och det är ju lite roligt. Men replikerna känns allt som oftast som ett irriterat läxförhör; ut med det och fort. Botten för mig nås i nån scen där det - lite indieskt antar jag - liksom repeteras vad sa du jag sa vad sa du jag sa. Vet inte varför. Vad ska den dialogen tillföra? I alla fall går den högt över huvudet på mig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Independentfilmaren Hal Hartleys debutfilm som kanske lämnar en del att önska. Även om jag gillar den alienerade känslan hos karaktärerna och särskilt tonårsdottern Audreys (Adrienne Shelley) dystopiska upptagenhet av kärnvapenkatastrofen. Den lätt känslokalla och allvarliga atmosfären som vilar över människorna. Även om det skvallras hit och dit och alla tycks vara närmast besatta av nånting. Mest av nykomlingen Josh (Robert Burke). Den svartklädda mystiska bilmekanikern som tydligen har dödat nån way back. I sina bästa stunder är det mörkt och roligt, i de sämsta stunderna oslipat och lite effektsökande. Vad titelns sanning syftar på går mig lite grann förbi, men antagligen har det nåt att göra med den bristande tilliten till varandra, kanske romansen mellan Audrey och Josh, kanske sanningen om vad som verkligen hände way back, förr i tiden, som alla tycks ha en uppfattning om. "You can't have faith in people, only in the deals you make with them" hade jag tydligen skrivit upp. Oklart varför. Antagligen ett citat från Josh.

Nr 862: Minnen Av Lycka

Originaltitel: The Dead (1987) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 444 på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmatisering av novellen De döda av James Joyce. Tycker mycket om novellen och tycker mycket om filmen, som i stora delar följer texten. Ett på ytan stillsamt trettondagsfirande i Dublin, där en hel massa människor träffas för mat, dryck, samtal, dans, sång, poesi och musik. Min känslobild är också att det är det äkta paret Gabriel och Gretta som på nåt vis är huvudpersoner. Trevligt, artigt och lagom utmanande. Under ytan strömmar dock nervositet för egna och andras åsikter och för den personliga ofullkomligheten. Tankar om existens, otillräcklig kärlek och det obönhörliga i att allt bara fortsätter. Jag tycker filmen gestaltar novellen bra, med de förutsättningar en film har. Det blir ju mer eller mindre omöjligt att på samma vis som i text förmedla de samtidiga tankar och inre bilder flera människor har, utan att det blir nån mer komisk effekt i användandet av exempelvis voice over. Men jag tänker främst på två saker i filmen som skiljer sig från novellen. Det ena är en helt nyinskriven karaktär, Mr Grace, som läser en dikt på ett fantastiskt vis; först lite stramt och ur pappret, men sen med avslappnade axlar, borttagna glasögon och utan manus. Detta, med flera andra återkommande små bilder av hur Gretta längtansdrömmer sig bort, utgör en utsökt brygga och uppladdning inför trappscenen, som jag upplever kommer mer utan föraning i novellen. Och med trappscenen menar jag då Gretta står och lyssnar på en avlägsen sång från ovanvåningen, mer eller mindre försvinner i detta lyssnande, och hur Gabriel nästan i smyg ser Gretta där, översköljs av starka kärlekskänslor och senare på hotellrummet drabbas av insikten att Gretta i trappan varit tillbaka i sina minnen och vittjat gammal förälskelse, stark sådan från ungdomen, och hur han känner sig otillräcklig både för egen del och för tillvaron i stort. Den där trappscenen är ju helt central i texten, och det märks att regissören John Huston vill - verkligen vill - visa att den är central i filmen, för han låter sin egen dotter skrida fram i ett sakralt skimmer med kyrkglasfönster i olika färger som en gloria kring huvudet när det är dags för henne att drömma sig bort. Jag uppfattar inte scenen så alls i texten, där är den mycket mer återhållsam och plötsligt uppkommen, som om Gabriel bara råkar se sin hustru redan stående i ett vardagligt steg nedför trappan, hejdad av minnet som överrumplade henne. Och det är just det hastigt uppkomna tillfället och de små gesterna i texten som enligt mig gör den scenen så stark i det som senare framkommer när de båda är ensamma på hotellet. Gretta somnar i gråt och Gabriels voiceovermonolog i vinternatten med blick och bilder ut mot ett dött levande snöande landskap är på samma gång fängslande och befriande. Allt bara fortsätter.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett familjeverk kan man nästan säga när regissören John Huston tar sig an James Joyce novell De döda, låter sin son Tony skriva manuset och sin dotter Anjelica spela berättelsens huvudkaraktär Gretta. Allt kretsar kring trettondagsdansen som de ogifta systrarna Kate och Julia bjuder in till. Där samlas en del av Dublins lite bättre belevade människor, släkt och vänner, för att avnjuta musikelevernas framträdande, ta en liten salongssvängom, skvallra, recitera, äta men framför allt minnas. Filmen är väldigt trogen novellen och lyckas väl att förmedla det fina tempot, den irländska tonen och karaktärernas känslor, tankar och dialog. Tyvärr blir den berömda trappscenen lite för sentimental och överdriven men kanske behövs den övertydligheten i Grettas avlägsna blick och sakrala stillhet för att slutet ska bli mer begripligt för de som inte läst novellen. Jag vet inte. John Huston dog samma år som Minnen Av Lycka hade premiär och visst finns det en hel del reflekterande över regissörens egen ålderdom och annalkande död i filmen. En liten pärla i adventstid.

Nr 858: Sorgens Stad

Originaltitel: 悲情城市 Bēiqíng chéngshì (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören heter Hou Hsiao-hsien. Bara det fick mig att misstänka att det skulle bli lite rörigt - vilket jag i och för sig misstänker inför varenda film numera, är kanske åldern - så jag läste om handlingen innan jag såg den här filmen. Tur var nog det, för annars hade jag förmodligen inte fattat ett jota den här gången heller. Nu var det lättare, om än inte lätt, att hänga med i svängarna. Många snarlika namn, Taiwan och familjerelationer som filmas lite på halvdistans, genom dörrposter, genom rutor. Jag är som tittare inte helt åskådare, inte helt deltagare. Påminner såklart då om Edward Yang och Yi Yi - Ensam Tillsammans som vi såg för inte så länge sedan. Taiwanesiska nya vågen, ytterligare en våg. 
Filmen utspelas mellan 1945-1949 och berör känsliga ämnen som 28 februari-händelsen och den därpå följande Vita Terrorn. Men i centrum familjen Lin, och livet i en mindre stad i närheten av Taipei om jag fattat det rätt. Äldsta brodern driver bar och försöker få ordning på särskilt tredje brodern som återvänt från något av alla krig man kan återvända från och börjat deala knark och syssla med falska japanska yen. Han torteras till mental oigenkännlighet. Fjärde brodern är döv fotograf och det ges en del skönt och tålmodigt utrymme för honom att skriva sina lappar i kommunikationen med andra.

Flera ganska långa scener med sällskap som sitter runt ett bord och gör något; äter, dricker, diskuterar politik, spelar spel, sjunger, spelar, konfliktmedlar och festar. Mellan scenerna stilla, dunkla övergångsbilder; skog, hustak, ledningar.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den vemodiga känslan infinner sig snabbt. Och jag förstår ganska omgående att det inte kommer bli några lättsamma två och en halv timmar. Taiwanesisk ny våg med historiska fakta, kulturella seder, inhemska och uthemska konflikter jag inte alls är hemma med. Men så är det ju allt som oftast i det här projektet. I Sorgens Stad får vi ändå en stor gnutta ödmjukhet mitt i det invecklade. Ofta stilla kamera med fint djup, inga snabba klipp. Som en lång episk dikt där melodin och känslan ibland överskuggar innehållet. Handlingen, som jag förstår det, kretsar kring en familj, närmare bestämt några bröder där en är saknad i nåt krig, en annan just hemkommen från nåt krig, en tredje är dövstum fotograf och en fjärde som är äldst och tydligen har mycket att säga till om därför. Det är en hel del element av dirty money, kollaboratörer, politik men också nära vänskap och stilla, väldigt kommunikativa, scener. Det är fint men komplicerat.

Nr 857: Sherman's March

Originaltitel: Sherman's March (1986) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ross McElwee relationskrisar och gerillafilmar sig fram i inbördeskrigsgeneralen Shermans fotspår. Det som från början var tänkt som - antar jag - nån slags dokumentär om Sherman, utvecklas snart till en svängig hybrid; en  humoristisk och utlämnande samtidsodyssé på jakt efter förståelsen av kärlekens gåtfulla krokben, kombinerat med kärnfulla betraktelser och jämförelser med Shermans öde århundraden tidigare. Före detta flickvänner söks upp, tillfälliga romanser ingås och lämnas, märkvärdiga människor och livsöden porträtteras, och allt med en befriande öppenhet och utan för mycket tillrättalägganden i historierna. Musiker, preppers, isolerade lingvistiker, kärnvapenmotståndare; alla tillåts utrymme. Den mest hämmade är väl Ross själv som gömmer sig bakom sin kamera och så att säga enögt försöker betrakta och fånga det förflutna och nuet. Men det blir ju en bra kontrast till de mer utlevande karaktärerna. Ross mer introvert, analyserande, grubblande. Burt Reynolds stalkas till bristningsgränsen och bästa repliken i min bok levereras från en av de oroliga männen i bergen: "Citat, slut citat". (Utan att något sagts emellan).

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Två stora sängar är dubbelt deprimerande som en stor säng". Citatet kommer från filmaren Ross McElwee på ett motell i Atlanta när han är ute i general Shermans fotspår för att dokumentera dagens effekterna av sydstaternas nederlag under inbördeskriget men som utvecklas till hans egen relationsresa. Med kameran som filter och bandspelaren runt midjan tar resan honom till före detta kärlekar och nya besynnerliga bekantskaper. Hela filmen tar fem år att göra och under den tiden hinner Ross både inleda och avsluta fler relationer. I bakgrunden, och som utgångspunkt för hela projektet, finns Ann, hans senaste ex som lämnade honom, här finns Pat, en livfull tjej med skådespelarambitioner, Claudia, en roller skate girl med tveksamma sektkopplingar, vildmarkslingvistikern Wendy, lärarinnan Jackie, mormonflickan Charlene som hans mamma försöker gifta bort honom med och sångerskan Joy som får Ross att vilja bli groupie med flera. De är underhållande, ärligt och generöst. Jag upptäcker att Ross resa, hans sökande, gör att jag själv under filmens gång reflekterar över mina kärlekar, de som blev och de som inte blev. Det är intressant hur han lyckas få, både de han möter, men även mig själv, att bli avslappnade och att sänka garden. Det här var en film jag blev både glad och lite sorgsen av. 

Nr 855: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps

Originaltitel: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: En film om tortyr, som i sig är tortyr. Hota mig med att jag måste se den igen och jag kommer berätta vad du vill. 4 och en halv timme automateldspepprande av som det känns som tusentals olika talking heads, korsklippta med varandra i olika tid och rum på olika språk med olika kvalitet. Det handlar om Barbie. Vem? Klaus Barbie. Ok, never heard of, förrän nu. Säger väl i och för sig mer om mig än om filmen. Det finns säkert en struktur, typ från oskyldigt beskedlig barndom via ideologiskt vägval till andravärldskrigsövergrepp och slutligen rättegång och livstidsdom efter 40 år på fri fot under cover som nån Altmann. Stör mig också på att filmskaparen/intervjuaren vid säkert ett tjog tillfällen går in och lägger orden i munnen på dem han intervjuar. Dirigerar liksom. Fint slut dock med överlevande barnet som nu är vuxet och återvänder till det hem hon bortfördes från av SS. Filmen Natt Och Dimma figurerar också. Den tyckte jag bättre om.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: "When he was sober he was a great teacher". Bruna trådar som spinner kors och tvärs över både tid och plats, mellan offer, vittnen, händelser, källor. Tydligen ska vi få en bild av den mytiske never-heard-of-nazisten Klaus Barbie, vem han var och varför. Redan innan första timmen är över är jag tappad. Och då är det nästan fyra timmar kvar. Här finns inte alls samma engagerande eller känslomässiga dramaturgi som i Shoah, inte i närheten av stringensen eller värdigheten. Visst är det ett medvetet val att inte skildra någonting av Förintelsen eller ens miljöerna i bild men det kräver därför, i mitt tycke, ett mycket mer effektivt nyttjande av berättelserna. Här hoppas det hit och dit och det är mängder av personer som ska säga sitt. Det blir otillgänglighet och fruktansvärt tråkigt. Jag ser hellre nio timmar Shoah när helst ni önskar än står ut med denna igen.

Nr 850: En Historia Om Vinden

Originaltitel: Une Histoire de vent (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 9 på överliggningen Lunden i Hagalund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Joris Ivens är 90 bast, astmatiker och ska efter ett helt filmliv ut och göra det bästa som finns i livet; att filma det omöjliga. I detta fallet handlar det om att filma vinden. Och då behöver han fånga den, och tämja den och ljuduppta den. Men först måste han hitta den, och det gör han tydligen bäst i Gobiöknen. Jag får följa Joris liv och sökande i lekfulla iscensättningar från liten parvel till stel stofil. Mycket kinesisk mytologi med bland annat tricksterapan Sun Wukong, en tusenhandad buddha i Datzu, en jättebuddha i Leshan, solskjutaren Hou Yi, mångudinnan Chang'e, kinesiska muren, en tillivblivande Terrakottaarmé, en hyperkommunistisk barnkör och lite övriga drakar och demoner. Ivens infogar även klipp från egna gamla filmer. Dessutom ett hastigt och kärt återseende av filmen Resan Till Månen. Hela tiden en självdistans och ögonglimt som gör att uppdraget - att filma vinden - aldrig känns pretentiöst. En poetiskt nyfiken och leende film. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Han är en gammal man med astma. Han har ett långt filmskaparliv bakom sig och för att knyta ihop filmsäcken vill han som sista film ta sig an det omöjliga att filma den osynliga vinden. Vi följer honom uppför berg, genom klassiska myter och sagor, genom kinesisk historia, kultur och tradition. Det är Gobiöknens stilla sanddyner. Det är eroderade bergsmassiv, som mönstrad choklad. Det är vindens förödande men också skapande krafter. Det är förändring, omformning. Det är att lyssna, observera, röra sig, dansa. Det är att andas. Och en hel del förhandling också, dagar av förhandling, när han vill filma de klassiska terrakottastatyerna. Istället köper han billiga kopior på marknaden och gör sin egen setting. Slutligen hittar han vinden med hjälp av en magisk mask, en hokus pokus-kvinna och ett bar bordsfläktar. Det är fritt, svepande och lekfullt. Ett friskt andetag.

Nr 846: Utu

Originaltitel: Utu (1983) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåget mellan Stockholm och Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Maoriern Te Wheke (Anzac Wallace) slåss av nån anledning med britterna, men när hans hemby massakreras är det tack för kaffet. Det blir lagbyte, moko, haka, gerillakrigföring och en tungspetsteknik som skulle göra Gene Simmons grön av avund. Alla vita ska dö, och det är andarna som har bestämt det. Utu till varje pris. Öga för öga. Ganska rörigt stundtals, svårt att veta vem som är på jakt efter vem, särskilt eftersom det verkar pågå nåt slags krig mellan stammarna också. Man får ju lite Israel-Palestinafeeling. Men jag underhåller mig med omväxlande kameraarbete med blandade grodor, åkningar och olika povs. Mr Williamsons vapenmodifieringar och övningskytte är också en pärla. Kaboom, sänker hönshuset utav bara helvete. Till slut tillfångatas Te Wheke. Ställs inför nån form av friluftsdomstol. Skjuts till döds av sin brorsa om jag fattar det rätt. Utu; hämnd, balans, jämvikt. Nånsin?

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ibland är det som en b-film med ultravåld, i vissa delar blandas skräckestetik med farsartad västern, rätt som det här hamnar vi i krigsfilmsdramatik, men hela tiden finns en undertryckt desperation som kommer till uttryck i ett maoriuppror mot nybyggarna på Nya Zeeland. Stundtals är det i en del scener nästan briljant men oftast är det styltigt skådespeleri och inte särskilt engagerande. Det som glädjer mig är ändå att se en film som inte är eurocentrisk. Den kretsar kring Te Wheke som i början tillhör den brittiska armén men snabbt utkräver hämnd, utu, när soldaterna mördar och bränner ner hans hemby. Men hämnden riktas inte bara till armén utan hela den brittiska kolonialmakten i form av nybyggare och markägare. Det plundras, härjas och dödas och ursinnet hos Te Wheke finner nästan inga gränser. Det finns tydligen en verklighetsbakgrund till filmen. Genom att upproret skildras genom Te Wheke, som är en historisk symbol för maorierna, så finns även en moralisk tyngd, ett grundläggande rättvisepatos, som också gör berättelsen mer angelägen. Jag önskar dock att jag hade hittat in i filmen på ett bättre sätt.

Nr 841: Ärans Män

Originaltitel: Glory (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den här såg man alltid på hyllan nere på Filmtajm på Mölndalsvägen. Stod där outhyrd. Fick alltid stå kvar. Nu var det dags. Faktiskt nice att se en fjunig Matthew Broderick som överste Shaw kragstövla omkring lite napoleonskt. Känns liksom lite mindre uppblåst och mer trovärdigt, just för att det inte riktigt passar in i min gängse bild av militärkaraktärer. Mycket heder och ett helt obegripligt resonemang i en ordväxling mellan Denzel Washington och nån mer jag inte minns. Handlade typ om varför de skulle fortsätta kriga. Det skulle inte gynna någon, och just därför var det bara att fortsätta. Mhmm. Inte som i att fuck it, allt är kört, nu tar vi med oss hela universum ner för sista steget på Glasltrappan. Mer framställt som nåt eftertänksamt och storslaget i tanken. Som nåt storsint. Ja, och sen går de döden till mötes vid Fort Wagner. Tror det var där på stranden jag tänkte på klassiska springscenen i Triumfens Ögonblick. Det gäller att bestämma sig för något, och hålla fast vid det. Gruppaktivitet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ännu en film som helt och hållet har gått mig förbi. Mycket märkligt kan jag tycka då det är en amerikansk storfilm gjord under en period då jag var väldigt intresserad av den amerikanska västern i allmänhet och inbördeskriget i synnerhet. Visst är det ett testosterondrama utan pardon men den har ändå en viss skörhet i sig som lyfter. Den är fantastiskt välgjord men tyvärr blir det lite för sentimentalt. Mest intressant tycker jag det är att kunna fylla en rätt väsentlig lucka i det amerikanska inbördeskriget. Tydligen bildades det regementen med endast färgade soldater under kriget och här får vi hänga med Bostons 54:e regemente. De har det inte lätt grabbarna, svårigheter med excercisen och disciplinen är bara något. Tydligen finns det heller ingen överdriven vilja från de högre beslutsfattarna att använda dessa soldater i krig samtidigt som konfederationen försöker skrämma unionen med sin proklamering av vad som kommer att hända de svarta soldaterna om de är med i kriget. Dessutom finns det inre slitningar inom regementet och den motvilliga översten Shaw (Matthew Broderick) försöker göra sitt bästa som mellanchefen som försöker hitta sin plats i hierarkin. Tyvärr övertygar inte Broderick på samma sätt som exempelvis trion Cary Elwes, Denzel Washington och Morgan Freeman. Vändpunkten blir när soldaterna möter ett annat regemente som beordras att plundra och bränna en liten stad, bara för att de kan. En stark scen för övrigt. Efter detta beslutar sig det 54:e att gå i fronten vid anfallet mot ett svårintaget fort. Varför kan man undra? För att bevisa något för sig själva, för de andra regementena? Det blir i varje fall en heroisk ödesmarsch som inte knyter ihop säcken ett ögonblick. Historien fortsätter, frågetecknen finns kvar, människors val är fortfarande och kommer väl för alltid att vara svåra att förstå.

Nr 839: Alice

Originaltitel: Něco z Alenky (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmen bättre än boken! Tillåt mig jubla. Jan Švankmajer, den gamle militanta surrealisten, öppnar sin absurda verktygslåda och tolkar klassikern Alice i underlandet på ett stopmotionskruvat, animationsförvridet och pixilationsbegåvat sätt. Som tur är - för mig - läste jag boken dagen innan och kunde därför bara njuta av hur filmen både följer, avviker från och förgyller textversionen. Alice, i en uppenbart oral fas, smakar på allt som kommer i hennes väg, och hon krymper och växer och gråter och gläds i sitt förföljande av den vita kaninsekompisen. Skolbänken är the rabbit hole; för att slå sig fri från det strikt logiska kunskapsförtryck som utövas av det samhällssanktionerade utbildningsväsendet måste det unga barnet vända sig mot och penetrera själva sin utgångspunkt, som genom denna perspektivförflyttning blir individens juxtaposition. Fantasin blir ett hjälpmedel och redskap för barnet att uppnå inte bara en större förståelse för sitt inre mentala landskap, utan också och framför allt en acceptans för det oändligt oförklarliga och ologiska som utgör den omedelbara bild av verkligheten som barnet möts av vid varje givet ögonblick, men som förnekas och bortförklaras av den rationella vuxenvärlden. I drömmen är allt tillåtet, men att ta med drömmen in i det vakna ses som sinnesförvrängt, hallucinatoriskt, om det inte handlar om en putslustig sekvens där man är överens med sig själv och eventuella åhörare bredvid i kanske sängen eller vid frukostbordet att detta, detta är så långt från den verkliga verkligheten att det enda vi kan, ska och måste göra är att skratta åt det, förskjuta det, distansera oss från det, så att det inte kommer oss närmare. Vi vill under inga omständigheter få syn på oss själva. Därigenom blev filmen naturligt också ett inlägg i den då jämförelsevis ganska milda Palmemordsdebatten. Švankmajer har alltid varit tydlig med var han står i frågan. Det krävs ju ingen avancerad hjärngymnastik för att räkna ut att den stressade kaninen egentligen är på väg från Skandiahuset till tunnelbanan, eller att Alice med sin klumpiga bevishantering och irrande, vilsna personlighet är en reinkarnerad spaningsledare med dinglande revolvrar. Eller att hela rättegången på slutet är en fascinerande skicklig framtidsskildring av den ikoniskt förvirrade presskonferens som hölls i juni 2020.
Och visst finns det även i denna film en klassiker: yxan genom dörren. Kaninen ska bara in. Det placerar denna rulle i så fint sällskap som Broken Blossoms, Körkarlen, Mother India och The Shining. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Något från Alice. En dröm, eller en mardröm. En surrealistisk delvis, ja mestadels, animerad tolkning av Lewis Carrolls Alice i Underlandet (som jag läste första gången dagen innan denna film). Kristýna Kohoutová briljerar i rollen som Alice, både filmens berättare och huvudperson, med sin återhållsamma och avslagna mimik. Jan Svankmajers dockor är obehagligt skräckromantiska. Det skruvar till det i mig då min bild av kaninen, hattmakaren, påskharen och de andra djuren får sig en rejäl knock. Det är naturligtvis ett smart grepp av filmskaparen då det förstärker det absurda och fullkomligt ologiska i berättelsen. Filmen tycks ta ännu ett steg i det mörka undermedvetna som boken egentligen bara ger oss en föraning om. I boken uppfattar jag det som att det är Alice själv som driver berättelsen, genom sin naivitet och sin förmåga att ifrågasätta och kommunicera. I filmen känns det snarare som att hon blir jagad, tvingad till handlingar. Om boken är en bisarr men lite spännande tripp på någon hallucinogen drog så är filmen snarare en snedtändning, föreställer jag mig. Jag tror att jag gillar idén och föreställningen om samt alla referenser, inte minst populärkulturella, till Alice mer än själva berättelsen. Eller också har jag helt tappat mitt barnjag och min fantasi. Kanske är jag för vaken och formellt formad för att våga se lite djupare, inte minst i mig själv. "Du måste blunda, annars ser du ingenting", säger Alice inledningsvis i filmen. Hon har säkert rätt.

Nr 831: Järnmannen

Originaltitel: Człowiek z żelaza (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Uppföljare till Marmormannen, och ca 1 h 45 min in i filmen är man i en scen tillbaka i korridoren där den filmen slutade, där Birkuts son Maciej och filmaren Agniezska skrider fram med nån slags vilja i blicken.
Men i Järnmannen är det radiojournalisten Winkel som får nåt uppifrånuppdrag att typ smutskasta numera hamnarbetaren och strejkledaren Maciej. Tror jag. Känner mig enormt oinspirerad när jag ser den här filmen och sitter mest och funderar på kollektivism, individualism, socialism, kommunism och liberalism. Fastnar i ismnätet. Spritförbud, telefonförbud, strejkförbud, blockader. Staten som en tvångströja, både hindrande och skyddande. Hamnarbetarliv matter! Inte samma gripande nerv som i Marmormannens renare perspektivförflyttningar.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Järnmannen har tyvärr inte samma exakthet, inte samma engagerande envishet som Marmormannen men det är inte dåligt för det. I Marmormannen är det den kvinnliga filmstudenten som gräver sig genom historien för att hitta sanningen. I Järnmannen är det en medelålders manlig och alkoholiserad radioreporter som, vad det verkar, motvilligt får uppgiften att hitta tvivelaktig information om strejkledaren Maciek, son till den förra filmens legend Mateusz Birkut (och samma skådespelare Jerzy Radziwiłowicz). Vi är i hamnkvarteren i Gdansk, det är 1980 och det är fackföreningen Solidaritet som leder strejken. Vi får, återigen i tillbakablickar, veta att Birkut dödades vid strejken i Gdansk 1970, tio år tidigare, något som också antyds i förra filmen. Macieks tjej är Agniezska, filmstudenten, som numera sitter fängslad. Att Wajda vill skildra avgörande politiska skeenden i den polska historien är uppenbart, och han lyckas bra med det. Men han drivs inte bara av en ideologisk strävan att skildra utan också att kommunicera dessa skeenden, att göra sig till tolk. Där ligger både hans styrka och kanske också hans svaghet. Oavsett vad så visade ju ändå det kommande årtiondet att fackföreningen Solidaritet faktiskt lyckades att fälla den polska kommunistregimen, naturligtvis med stark påverkan av Östblockets totala upplösning. Solidaritets ledare Lech Walesa medverkar som sig själv i filmen med den största pennan jag någonsin har sett, på film eller i verkligheten. Den pennan skrev historia.

Nr 824: Roger Och Jag

Originaltitel: Roger & Me (1989) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Michael Moores debut. Lite samma grepp och metod som i exempelvis Fahrenheit 9/11. I denna rullen handlar det om General Motors nedläggning av bilfabrik i Moores hemstad Flint, Michigan. Moore är på jakt efter högsta hönset Roger Smith för att, antar jag, få ickesvar på frågor, men eftersom han inte får tag på honom visas olika livsöden och karaktärer i Flint. Ibland lite underhållande, ungefär som i Det Grymma Livet. Citat och korta klipp duggar tätt och korsklipps effektivt med motstridigheter, även om det ibland känns lite goddag yxskaft med vissa snapshots. Kaninslakt, rulltrappeåkning, färganalytiker som upptäcker en ny säsong i sig själv, plumpt judeskämt, Alfapetsällskap på lyxhotell, blomstrande fängelsetider med hög beläggning och stort personalbehov. Bilden jag upplever att jag får presenterad för mig är att de som har sitt på det torra gärna ger de utsatta "goda råd". Ryck upp dig liksom. Och så den där nästan liemannen som går från hem till hem och vräker folk, inte sällan bekanta. "Det är ett jobb".
Det mest otäcka hittar jag nog i mig själv, i och med att jag håller med om vissa av de uttalanden som en representant för General Motors gör. Eller i alla fall tycker att de har en poäng. Känns ju sådär, och lite gubbigt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: "Get your motor running." "Pull your way out of poverty." Michael Moore ägnar hela filmen åt att förgäves få tag på General Motors vd Roger Smith för att få ställa frågor om han är beredd att ta konsekvenserna av nedläggningen av företagets bilfabrik i staden Flint, Michigan. Något som har drabbat stan hårt. Det är personligt för Moore. Flint är nämligen hans hemstad. Smith håller sig undan. Samtidigt går sheriffen Fred runt och vräker folk och Miss Michigan paraderar Flints gator och ber att de ska hålla tummarna för henne. Kvinnan som "do colors" är förtvivlad över att hon har trott sig vara en annan färg än hon är. Det är något djupt bisarrt och problematiskt över Moores dokumentärer. Han tar billiga poänger och klipper ihop ett narrativ som är både populistiskt och förenklande. Samtidigt finns det naturligtvis en förståelse för hans strävan efter att avslöja storföretagens girighet men man måste ändå fråga sig: har ett företag ett socialt ansvar över den stad där de etablerades? Ja, skulle Moore säga men antagligen mest för att att legitimera hans egna tveksamma journalistiska metoder. Han drar sig inte för att förlöjliga både de drabbade och företaget självt. Roger Och Jag, liksom mycket av Moores produktion, är en överlägset egotripp som inte ger några svar. Den ställer heller knappt några seriösa frågor. Men visst är det underhållande.

Nr 808: Svart Ängel

Originaltitel: Une affaire de femmes (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Om olagliga och omoraliska aborter i Frankrike under andra världskriget. Senapsbad och nån form av livmoderlig tvålsköljning. Marie (Isabelle Huppert) är fattig och helt ointresserad av sin hemvändande och krigsskadade make. Effektiv scen när han läser upp ett brev som en annan soldat fått från sin fru. Vad fick han själv? Ingenting. Tystnad. Filmen igenom är han väldigt skicklig på att se besviken ut. Marie börjar sin abortverksamhet i liten skala, men utökar eftersom. Lukrativt. Efter flytt till större lägenhet kan hon dessutom erbjuda rum för prostitution. Gungor och karuseller. Det ena föder det andra. Ibland går det bra, ibland blir det katastrof. Sexbarnsmamman som dör, hennes make tar sitt liv. Marie fixar sig en älskare. Maken/pappan fyller lilla sonen med vin för att få honom att berätta vad det är som försiggår. Maken hittar Marie i sängen, sovande tillsammans med älskaren. Maken anger Marie. Skvallrar till staten. En kort sekund tänkte jag att han aborterar sin oönskade fru, att han vill skära, skölja bort det som dränerar honom, det som inte vill ha honom.

Tvättställsrealism och blekintensiva färger. Ganska i början en planterad gås som får huvudet avhugget av blindbockad ung man. Marie hamnar i kvinnofängelse och placeras till slut under galgen, dömd av statsdomstolen.
Huppert såg vi ganska nyligen i Pianisten. Hon har verkligen en extraordinär utstrålning, en närvaro som liksom tränger undan de övriga.
"Ha medlidande med de dömdas barn."

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Frankrike är ockuperat av Tyskland. Det är 40-tal och soldatfrun och mamman Marie börjar utföra illegala aborter som extraknäck. Något hon tycks vara väldigt bra på. Dessutom hyr hon ut delar av sin lägenhet till prostituerade kvinnor för att ha sex i så hon är minst sagt företagsam av sig. Maken, nyss hemkommen efter att ha varit krigsfånge, är besviken över att inte ha fått kärleksbrev under sin tid i fängelset. Marie är kall och avvisande. Hon har definitivt andra saker att tänka på än att ligga med sin make. Till slut börjar Marie själv prostituera sig, kanske av girighet, kanske för att skapa spänning i det torftiga äktenskapet. Hon bjuder till och med bort sin make till hemhjälpen. Frustrationen hos maken växer och till slut anger han sin fru som omedelbart arresteras och slutligen döms till döden. Slutscenen ger mig starka vibbar till En Kvinnas Martyrium. Närbilden. Ansiktet. Håret. Isabelle Huppert briljerar med sin utstrålning och närvaro. Men jag gillar också stramheten och det osentimentala. "Filmen tillägnas alla dem som spelar med".

Nr 806: Rätta Virket

Originaltitel: The Right Stuff (1983) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: NASA. Ljudvallen, en demon att besegra. Mach 1.0, Mach 2.0. Pang. Machomän och oroade hemmafruar. "Gifter man sig med en jaktpilot, gifter man sig med flygvapnet". Och vidare till rymdkapplöpning. Urvalstester. Försökskaniner. Labbråttor. Till slut är de utvalda och redo, de sju bästa nationen har att uppbringa, och då kan jag ju inte undgå att tänka på exemelvis De Sju Samurajerna. Misslyckade uppskjutningar i form av utgår jag från arkivbilder, men till slut upp i omloppsbana, och här de absolut bästa scenerna, jorden runt, gryning på gryning, däremellan stjärnklar tystnatt och fullmåne. Kubrickfeeling. Underbart. Och nere på jorden sitter aboriginer och eldar och didgeridooar och detta förenas med högteknologin i rymden i form av mystiska, oförklarliga eldflugor. Eller? Och så neråt neråt i en brinnande kapsel, nödsituation, Ikaros för i helvete, men plötsligt som ett hack i skivan Glory Glory Hallelujah och välkomstkortege med fladdrande fanor och är det en drömsekvens innan kraschen? Nej, han verkar ha klarat sig oskadd och är livslevande. Hur? Ingen aning. Som att den delen, de scenerna söps bort på wrap partyt, bara att tuta och köra. På slutet drar alla till Houston och då är det väl dags för månen antar jag.
Lång film, över tre timmar, och med de ibland ganska obegripliga hoppen och övergångarna i historien känns det som en sövande gasbromsgasbromsupplevelse mellan de suveräna flygscenerna.
Mycket Glenn för pengarna.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Väldigt snygg inledning. Ljudvallen sprängs. Dödlig utgång som det verkar. Eller? En föraning eller en illustration av pilotfruarnas ständiga dödsskräck. Individuell konkurrens, internationell kapplöpning. Snabbare, högre, längre. Månen är målet men så långt kommer vi inte i den här filmen. Däremot några snygga varv runt jorden med mäktiga rymdbilder. Filmen har högtflygande ambitioner på många sätt. Både som handling och produktion. Påkostad och ambitiös. Episk och realistisk. Det finns inget förskönande i karaktärerna utan här är det hard core pilots av rätta virket som gäller. Lite macho men det kanske krävs för den typen av resor. Vad vet jag? Tyvärr är det en hel del märkliga klippningar som gör att både spänning och tempo haltar störande mycket. Lite för lång också. Levon Helm (trummisen i The Band är filmens berättare). Cool röst till en hyggligt cool film.

Nr 804: Snacka Går Ju...

Originaltitel: Say Anything... (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Cameron Crowes regidebut. Avgångstalande, framtidsrädda ungdomssnillet Diane (Ione Skye) övertalas av ordinäre, kickboxande utsiktslöse Lloyd (John Cusack) att gå på dejt med honom. Dejten går bra, Diane bedömer Lloyd vara okomplicerad och de båda inleder en relation, till en början en vänskaplig sådan - Diane ska stipendieåka till England om 16 (!) veckor. Lloyd får komma hem på middag hos Diane och hennes ensamstående pappa, där Lloyd bedöms vara mer eller mindre utan räddning, karriärmässigt, eftersom han helt enkelt inte har en aning om vad han vill göra i framtiden. Detta motsatsförhållande mellan Diane och Lloyd verkar magnetiskt, de attraheras av varandra. Ganska omgående blir det sex i bilen till låten In Your Eyes av Peter Gabriel. Ordentliga Titanicvibbar där, med heta droppar och skakande kroppar. I en överraskande sidohistoria misstänks Dianes pappa för ekobrott - något han heligt förnekar all kännedom om, och Diane tror honom, på samma vis som hon alltid har trott och litat på honom. Dagarna går, resan till England kryper närmare, och Diane - pressad av pappan att gå rätt väg och pressad av anklagelserna mot samme pappa - gör det enda rimliga; hon gör slut med Lloyd. Då börjar det även regna. Dagarna går igen. Är sju obesvarade samtal verkligen gränsen, frågar sig Lloyd via sina vänner? Nja. Han växlar upp och ställer sig lite semistalkande utanför Dianes sovrumsfönster och drar igång "deras" låt In Your Eyes på en bergsprängare som han håller på raka armar ovanför huvudet. Pappan lägger sig med kläderna på i ett tomt badkar i en väldigt märklig scen. Känns orealistiskt liksom. Ok om han hade satt sig på toalettstolen med huvudet i händerna, och inte riktigt vetat hur han ska ta sig ur detta. Men i badkaret? Nykter, med kläderna på? Diane hittar en besvärande mängd cash i ett skrin, konfronterar pappan som tvingas erkänna. Där säger hon filmtiteln, att hon alltid känt att hon kunnat say anything till honom, men nu är allt förstört. Pappan åker i finkan, Diane och Lloyd flyger till England, mot en oviss men kärleksfull framtid.
Ojämn rulle, scenmässigt. Ibland känns det oerhört styltigt och ibland överraskande bra. Pluspoäng för historien med pappan där samtalen mellan far och dotter inte alls känns lika klichéartade som de borde göra. Utrymme för självrannsakan och ärlighet bland all välmenad lögn. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det är bara att bestämma sig vilket humör man vill vara på. Jag bestämmer mig för att den här inte alls gör mig på bra humör. Möjligen vissa scener men på det stora hela, nej. Den är hysterisk och tröttsam, orimlig och överdriven. I boken står det att regissören Crowes regi debut "skildrar tonårsromantik precis som den är". Jag måste å det bestämdaste dementera detta. Tonårsromantik är definitivt inte så enkel så att den kan skildras "som den är". Och om det skulle gå, är det då någonting vi skulle vilja se? Är det sedan nyskapande att få se grabben i filmen göra allt för att få tjejen? Kanske, kanske inte. Visst är det lite charmigt när han beklagar sig för sina tjejkompisar eller står med bergsprängaren över huvudet spelandes deras låt men samtidigt kliar det fruktansvärt i mig. Historien med hennes pappa är dock uppfriskande och ger filmen behövliga andningspauser. Alla 80-talsdetaljer gör filmen också lite mer intressant: selfie med självutlösande kamera, kassettspelare i bilen, videokamerorna, bergsprängaren, telefonsvarare, filmen Cocoon på VHS. 

Nr 803: Reds

Originaltitel: Reds (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Louise (Diane Keaton) tröttnar på sin tandläkartråkige man och fastnar för oorganiserade organisatören Jack (Warren Beatty). Förändra världen står på menyn, med hjälp av ett socialistiskt löspapperssystem. Bort från lilla Portland, mot New York, mot Greenwich Village. Dikter, artiklar, manifest, pjäser. Jack Nicholson glider omkring som sedemera nobelpristagaren Eugene O'Neill och marinerar sig i whiskey och pessimistisk cynism. Efter praktgräl och försoning mellan Louise och Jack drar de sig tilbaka till stillheten i Provincetown där de går strandpromenader under fåglarna och Storaro färgar fotot så att jag tycker mig titta på oljemålningar från Skagen. Nicholson är fortfarande med på ett hörn, vill gärna vara mer än stand in när Jack är borta. "Snacka inte salongssocialism med mig" uppmanar han Louise, och sen är det istället de som vandrar bland sanddynerna, badar i havet, skrynklar lakan i sängen. Jack kommer hem och ser vad som pågår. Inget de pratar om. Vill hon kanske gifta sig? Ny flytt. Nytt bråk. Nytt uppbrott. Louise till Paris, Jack opereras och vill till Ryssland, Petrograd, St Petersburg, Leningrad, staden som skiftar namn. Louise är med, de båda fortsätter som kolleger. Jack organiserar upp hela Ryssland, en turn on för Louise, de blir ihop igen, vandrar under fanor och Internationalen på ryska. Intermission och sen tillbaka till New York där Jack skriver boken som ligger till grund för filmen Dagar Som Skakat Världen av Eisenstein. Amerikanska kommunistarbetarförbundet har lite svårt att hålla sig förbundna. Fraktioner, splittringar. Jack drar tillbaka till Ryssland trots protester från Louise. "Vi ses när vi ses". Nicholson gör ytterligare instick, kritiserar både Jack och Louise för att ha medelklassdrömmar. Om jag identifierar mig med någon i filmen är det med Nicholson. Men jag identifierar mig i och för sig alltid med Nicholson. Här kom han tydligen mer eller mindre direkt från inspelningen av The Shining, via nån viktminskningsprocess. Han är så millimeterrättvis i sina gester och miner, blicken alltid så full av... betraktande. Jack flyr från Ryssland, tillfångatas i Finland, men utväxlas, back in the USSR. Louise till undsättning på skidor, de söker varandra, innan internet, ingen kontakt. Inte förrän på perrongen, man tänker nästan på Crocodile Dundee, men bara nästan. Återföreningen, den ljuva. Men Jack är sjuk, dör där i sängen och muras tydligen senare in i Kreml, ovanligt.
Behållningen är definitivt Storaros bilder, som alltid. Och Nicholson, som alltid, nästan. Helt klart en välgjord film, och luftande avbrott med de anekdotiska insticken från "gamla vittnen", men jag blir inte överväldigad av denna överväldigande historia.
Bästa repliken kommer nån gång i början när en gammal kvinna avböjer.
"Det är sent, jag följer dig hem."
"Varför då? Jag ska inte skada någon."

Jimmys betyg: 3

Kommentar: "Jag skriver. "Taxin väntar." "Var är whiskyn?" Några repliker som stannat kvar. Kanske för att de också återkom med jämna mellanrum. Annat som återkom var de dokumentära talking heads-inslagen med vittnen från tiden det begav sig, det politiska uppvaknandet, de tio dagarna som skakade världen. Journalisten Jack Reed (den överskattade Warren Beatty, producent, regissör, manusförfattare, skådespelare) är en idealist som vill rädda världen. Verktyget är pennan. Modellen är socialsim och den framväxande ryska revolutionen. Tillsammans med sin flickvän och partner Louise Bryant (den magnetiska Diane Keaton) så hänger de bland intellektuella i Greenwich Village där det snackas salongssocialism, där det festas och diskuteras, planeras och skrivs. Rebellisk intellektualism. Skylten på Jacks dörr sammanfattar vad allt handlar om: "Ägande är stöld. Kliv på". I kulisserna väntar Eugene O´Neill (den knivskarpa Jack Nicholsson) som kliver fram och inleder en romans med Louise när Jack är på demokraternas valturné. Den fria kärleken. Eller? Filmens första del, fram till revolutionen, känns bra och intressant men efter pausen så händer något som får mig att tappa intresset. Jag vet inte vad för det är ju där det bränner till liksom. Nåväl, Reds känns som en modig film för den amerikanska marknaden vid tiden för premiär. Ronald Reagan hade varit president ett år, kalla kriget var ständigt närvarande, kommunisträdslan efter Nixon hade knappast lagt sig. Men med lite hjälp av Hollywoods underhållningsmaskin så lyckades den ändå kamma hem några Oscars och bidrog till ytterligare en pusselbit till den amerikanska historien.

Nr 796: Kocken, Tjuven, Hans Fru Och Hennes Älskare

Originaltitel: The Cook, The Thief, His Wife & Her Lover (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Pestana Village Garden Resort, Estrada Monumental 194, Funchal, Madeira och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jag ser den och jag tycker inte alls om den, men misstänker att det som så ofta handlar om dagsform, så jag ser vad jag har sett, det vill säga jag ser om den, kanske dagen efter, och då tycker jag väldigt mycket bättre om den. Kanske behöver jag se filmer flera gånger för att överhuvudtaget på något litet vis landa i dem?
Vivaldidoftande introt av Michael Nyman som sedan återkommer genom hela filmen, bara det är värt en titt, med slutna ögon om det skulle behövas. De olika rummens färger; exteriören är blå, köket grönt, matsalen röd och toaletten vit. Personernas kläder som ändrar färg när de rör sig genom de olika rummen. Just det här med färgerna och kläderna har jag svårt att imponeras särskilt av. Jag registrerar det, men tänker mest jahopp, det är en effekt, det är kanske "skickligt", men jag kommer inte riktigt underfund med varför de finns med. Är det för att tittaren lättare ska kunna hänga med i vilket rum man befinner sig? Svårt att tro det. Kanske är det ett sådant artistiskt grepp som jag helt enkelt inte förstår eller kan ta till mig, som jag bara tycker känns lite överflödigt och smått obegripligt, sagt med milda och små bokstäver, obegripligt för att jag inte begriper det, inte obegripligt som i att jag förkastar det. Långa kameråkningarna i sidled, överbryggande rum och scener, som en matens väg genom kroppen, från exteriör in i mun, ner i mage, tarmar, ut i toaletten. Måltidsmålningar, smaklaborerande, matkonst, smått frosseri som får mig att tänka på Fellini Satyricon. Den ständigt malande, högljutt påpekande, domderande Spica. Hans fru Georgina, terroriserad av hans tyranni. Den tyste, i skymundan bokläsande älskaren. Kocken Richard som lyder varje vink. Sällskapet runt bordet som skrattar åt allt, löper med.
Dagarna går, presenteras på menyskyltar, är det totalt en vecka? Det blir som en nedräkning, utan att man egentligen vet hur lång den är. Men ett slut och upplösning måste ju finnas bakom en av dagarna. Frun och älskaren blir påkomna. Flyr till hans hem, ett mer eller mindre bibliotek. Men de hittas, älskaren matas till döds med boksidor. Och här en fantastiskt fin, lugn och mild scen när frun ligger bredvid sin döde älskare och bekänner, eller berättar om alla övergrepp, sexuella, psykiska, fysiska. Hur hon har försökt lämna sin make, inte kunnat. Den scenen som en varm och varsam ström genom den annars ganska skrikiga vardagen på restaurangen.
"Kan du tillaga honom?" undrar frun och menar döde älskaren och det kan kocken. Och Albert ska få äta, äta allt han gjort och sagt. Och när numera kannibalen Albert darrande tar en tugga av älskaren sitter jag själv och äter lunch och tar i samma ögonblick en tugga av ett ägg och det smakar älskare. Skottet som ett bokslut.
Många olika tolkningar om man börjar botanisera på nätet lite grann. Är allt en beskrivning av Thatcher vid makten, där Albert är Maggan som förtrycker arbetarna i form av kocken Richard och förstör hela Britannien i form av frun Georgina och dödar intellektuella oppositionen i form av älskaren? Är det en mörkhumoristisk politisk satir ifrågasättande materialismen? Är det en exploaterande pornografi med over the top-brutalitet? Är det en jacobeansk tragedi med rå sluthämnd? Ett feministiskt statement, och i så fall ett "viktigt" sådant? En allmänt beskriven social hierarki där mycket vill ha mer, gestaltande de rikas förtryck av de fattiga? Är det en remake av Dantes Den gudomliga komedien?
Regissören Peter Greenaway kan nog inte vara till så mycket hjälp här, han verkar ointresserad av att förklara sina filmer. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ingen aptitretare direkt och den är rejält hårdsmält. Men jag gillar den direkt. Estetiken, vidrigheten, de panorerande kameraåkningarna, färgerna, det depraverande beteendet, den bedrägliga enkelheten, de koncentrerade miljöerna, det överdramatiserade skådespeleriet samt överklasskritiken och alla andra undertexter och tolkningar (om man vill). Det brittiska bandet Chumbawamba gjorde en låt som heter Georgina på skivan Anarchy som jag alltid har gillat. Nu fattar jag vad den handlar om. Bara det är ju ett uppvaknande. Och med tanke på deras anarkistiska och Thatcherfientliga hållning så får ju låten och textens relationen till filmen ännu en politisk dimension. Jag tror att jag har sagt det förut men jag gillar när kulturella referenser tvinnas ihop. I det här projektet så finns det massor av det, både när det gäller filmernas relation till varandra och de eventuella böcker de bygger på men också lite mer delikat som i det här fallet.

Nr 790: Den Sista Striden

Originaltitel: Le Dernier Combat (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Fan, här sitter man. Ensam, ute i öknen, stum som en staty och med en punkterad knulldocka på madrassen. Behöver bara ett ynka batteri till så är flygplanet klart. Då är jag historia, i alla fall här. Fattar inte varför jag inte kan snacka. Vaknade upp så för länge sen. Kanske ska kika vad lodislägret sysslar med, de sitter väl och hänger som vanligt. Aha, de håller på att skicka in vattenslaven. Jag drar dit och norpar några volt. Hugger en snubbe när jag ändå är igång, verkar ha varit ledaren. Tillbaks till rummet. Nu ska det monteras djävlar i min låda. Ok, de är på ingång genom dörren med bräcka. Dags att lägga på en rem och veva igång den här vingmackapären. So long suckers. Riktigt nice det här ju. Högt över dynerna. Motorn hackar lite misstänkt bara. Gah, det blir nödlandning, får ta mig vidare till fots. Övergiven bar minsann, där ska jag rulla hatt. Länge sen jag var packad. Snurrar på ordentligt här. Slocknar. Vaknar. Hur hamnade jag här? Just ja, får ta mig vidare, nånstans ska man ju vara på väg. Wtf, regnar det fisk? Ok, läge att hamstra. Och vem är den här liraren som ska slåss? Här ska du ha, och här ska du ha, och här får jag. Han cuttade mig. Dags att sjappa. Här verkar det bo en doktor, det måste funka. Såren omlagda, lite käk, oftast fisk. Vedeldad fisk, gaslågestekt fisk, rå fisk, överallt fisk. Jag får ögonbindel och så går vi och matar en donna. Fina händer har hon, det är allt jag får se. Vem är snubben som prompt ska in? Det är ju snubben från förr. Glöm det, du är för taggad, gå ett varv. Vi släcker den djäveln med skumsprutaren. Får lite partygas av doktorn. "God dag". Haha! "God dag". Lite heliumballongfeeling. Ja, det var den festen det. Jaha, vi ska mata donnan igen. Jag kammar mig och tar med en present. Man vet ju aldrig. Får en glimt av henne, ser ju riktigt fin ut. Vi ler mot varandra. Kanske kan bli nåt. Ok, tillbaka till basen. Börjar regna typ stenhagel. Hey, doktorn, kom hit, du måste in i skydd. Fan, han klarade sig inte. Och där är snubben från förr igen, hur kom han in? Ok, vi gör upp en gång för alla. Där fick du minsann. Hur ska jag hitta donnan nu då? Jag får blindbocka mig själv. Här måste det vara. Shit, för sent, hon är riktigt död, inget tvivel. Jag får dra tillbaka till öknen, till lodisgänget. Raket i magen på nye ledaren, gott nytt år mothafucka. Vattenslaven visar mig var nya donnan finns. Gött, hon lever och ler. Då ler jag också. Kanske kan bli nåt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Luc Bessons debut gjord i princip med nollbudget. Surrealistisk postapokalyps i ökenlandskap. Ruinerade stadsmiljöer och stumma överlevare. Kvinnor är sällsynta så de hålls fängslade. Intressant och oväntat men tyvärr inte bättre för det. Roberts kommentar får i alla fall 4+. 

Nr 788: Häftigt Drag I Plugget

Originaltitel: Fast Times At Ridgemont High (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ett skolår på high school. Sexuella debuter, extrajobb, poolbad, dejter, musik, dans, bilar, surf, lektioner och raster. Cameron Crowe ska enligt uppgift ha "gått under cover" (hur det nu går till) på Clairemont High School för att sedan använda sig av gjorda erfarenheter för att skriva en bok som ligger till grund för denna film, i regi av Amy Heckerling. Ett antal karaktärer för att måla bild. Den hårdjobbande och relationstvekande burgarvändaren Brad (Judge Reinhold) som på slutet avväpnar en rånare och lite förvånat finner sig själv vara något av en hårding med vapen i hand - hände inte ungefär samma sak två år senare i slutet av Snuten I Hollywood? Brad är äldre bror till oskyldiga Stacy (Jennifer Jason Leigh) som av väninna och med morot får lära sig avsugningarnas ädla konst. Hon hamnar i poolhus med supercoole konsertbiljettmagnaten och dejtingexperten Mike (Robert Romanus) som kommer snabbare än Magnus Uggla, vilket resulterar i ensambesök på abortkliniken för Stacy som mallenligt övergivits av betäckaren. Istället tar hon sitt förnuft till fånga och börjar en andra gång kila stadigt med Mark (Brian Backer), helyllekillen som lyssnar på alla goda råd, aldrig skulle låta en dam betala på restaurang och sätter på fel Led Zeppelinskiva i bilen (antingen på grund av rättighetsfrågor, eller som en medveten manusdetalj - meningarna verkar gå isär). Och så slackersurfaren och Beavis eller Buttheadpåminnande Spicoli (Sean Penn) som alohar handfaste magistern Mr Hand och beställer in pizza under pågående föreläsning. Deltar i en av de bästa scenerna i filmen, även om han inte direkt bidrar; den där han drömmer om framgångar på vågorna, och blir intervjuad av Stu Nahan som sig själv, och denne Stu är ju så fenomenalt skicklig i replikskiftet med den tydligen improviserande Penn. "That´s fantastic, let me ask you a question".
Ja, och så massa musik så klart. Tidsmarkörer. Säkert fantastiskt underhållande och igenkännande särskilt för de som var samtida när filmen utspelar sig, men för min del är det lite för avlägset. Tycker även att tajmingen i vissa scener är lite märklig och forcerad. Konstigt nog i highschoolfilmsammanhanget tycker jag mycket bättre om Grease, och i det hittar jag ingen direkt logik, ingen substans. Men nästan allt jag kan få ur mig är bättre än "analysen" av en annan film som Amy Heckerling regisserade, nämligen Clueless, som vi såg för elva och ett halvt år sedan. Min kommentar till den filmen är så oerhört fattig och fylld av kompenserande för okunnighet att jag var tvungen att se om filmen. Den var inte alls så dålig nu som jag gav uttryck för när det begav sig. Tycker definitivt att den är bättre än Häftigt Drag I Plugget. Men det var då och nu är nu och eftersom det är valfritt och utan vinstintresse att skriva och läsa de här texterna är det trots allt lite roligt att kunna gå tillbaka till sådana bottenprestationer och försöka undvika att hamna i den dyn igen. Ungefär som att titta på gamla bilder från skoltiden.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: 80-talets high school-filmer präglades till stor del av Brat Back filmer, och en del andra klassiker som åtminstone till formatet skulle kvala in bland dessa men som saknar den nödvändiga ingrediensen - någon av de åtta unga skådespelarna som på den tiden utgjorde originalmedlemmarna i Brat Pack. Häftigt Drag I Plugget är inte en av dessa även om den innehåller många unga talanger som senare fick sina stora genombrott, Sean Penn, Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold till exempel. Mitt tonårsjag älskade den här filmen och märkligt nog minns jag allt när jag ser om den. Amerikanska förortsungdomar på väg att bli vuxna med allt vad det innebär. En fot i skolan, en annan på extrajobbet. Revolt mot lärarna. Tankarna hela tiden kretsande kring tjejer, helger, fester. Kaféhäng. Filmen lyckas dessutom att kombinera detta med ett stråk av melankoli (som jag inte alls reagerade på när jag var femton eller vad jag var när jag såg den). Den bärande historien är nämligen en oplanerad graviditet som i sig inte känns så dramatisk men i sammanhanget blir rätt känslosam. Tyvärr slarvas den bort något. Dessutom är det en karaktärsfilm med separata historier vilket inte känns så vanligt i den här typen av filmer. Och så bra musik så klart. Jodå, det kändes bra att se den igen.