Nr 872: Två Lyckliga Hjärtan

Originaltitel: À Nous La Liberté (1931) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Öppningen med löpande bandet och hästmakandet för oundvikligt tankarna till en riktig klassiker där Charlie Chaplin medverkar; jag tänker givetvis på I Jultomtens Verkstad, som kom bara ett knappt år efter denna rullen, och som har blivit en självklarhet att skära till på julafton. Ytterligare drygt tre år senare kom Chaplins Moderna Tider, och trots (eller tack vare?) stämningsprocess hävdade Chaplin att han aldrig sett sin polares (René Clair) film och därför inte kunnat inspireras av den. Känns märkligt oavsett hur det ligger till; antingen ljuger Chaplin, eller så har han aldrig sett polarens film. Vad är det för polare?

Två Lyckliga Hjärtan leker med ljud; med tal och musik. Ibland får man höra hela repliken, ibland dränks den av musik och bara läpprörelsen återstår. Från fängelset (hur hamnade de där från första början?) klättras det upp på framgångsstegen inom den lukrativa fonografindustrin. Frågan jag ställde mig när jag såg filmen för ganska längesedan nu var vad det är för skillnad på en fonograf och en grammofon. Vill minnas att jag googlade det, men minns inte resultatet. Verkar finnas en slags samhällskritik i filmen, men jag fattar inte riktigt vad den innebär. Löpande bandet är som fängelset och vice versa. Pengar gör dig inte lycklig i grunden, karriären är en kuliss, ut på luffarvägen, sitt och fiska, sjung och var glad. Frihet för oss.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Alternativ svensk titel till denna film är Leve Friheten. Passar lite bättre om du frågar mig. Fångarna Louis 119 och Emile 755 har något i görningen. De smyger med sina verktyg från fängelsets trähästfabrik och middagssittningar. Vid själva rymningen lyckas Louis komma undan medan den Emlie fångas in. Spring, fly, var fri, ropar han till sin kompis. (Eller, jag vet inte exakt men nåt sånt tänker jag mig.) Där börjar två helt olika karriärer för de båda vännerna. Med erfarenheterna från fängelsets löpande band-princip så lyckas Louis bygga upp ett företagsimperium som tillverkar grammofoner. Eller fonogrammer. Emile släpps så småningom från fängelset och får jobb på fabriken och där möts de två vännerna igen. Ett lite skakigt återseende. Situationskomiken avlöser sig ständigt och självklart finns hela tiden spänningen om Louis' avslöjande som förrymd fånge. Två Lyckliga Hjärtan är en hyllning till lojaliteten, en salut till friheten men också med en optimistisk tro på det moderna industrisamhället. I en tid som präglas av övergången från stumfilm till talfilm så är denna film en fin blandning av fysisk komik, tal och musikal.

Nr 871: Tokyo-Olympiaden

Originaltitel: Tōkyō Orinpikku (1965) IMDb Wikipedia 

Filmen sågs på Olympic Channel av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Rambo hoppar höjdhopp och Yoda springer 80 m häck. Kon Ichikawa - som nyss gav oss Den Burmesiska Harpan - gör en Riefenstahl och tolkar olympiska spel, i detta fallet de i Tokyo 1964. Liknande upplägg med eldens väg, invigning, mänsklighetens sammankomst, glömmandet av gränser och skillnader, fokus på fredliga lekfulla tävlingar och en stillsam solnedgångsavslutning. En hel del flagghissande och nationalhymner för pengarna. Ryska kulstöterskor i generösa vinklar. Men den stora behållningen är hur Ichikawa regelbundet stannar upp och nästan vilar i en personlig betraktelse, eller ett betraktande av en viss person eller skeende. Det sker både tekniskt, genom att gå över till slowmotion eller stillbild, men också rent tidsmässigt, i längden på klipp, eller ovanliga perspektiv. Jag tänker på skyttet som har sniperthrillervibbar med bulldoggkinden över kolven. Jag tänker på maratonloppet med en lång sekvens på vad han nu hette, där man får tid att tänka sig in i hans situation där ute på asfalten, man får så mycket tid att man kan börja tänka på lunch. Jag tänker på den minst sagt väldokumenterade  vätskekontrollen i samma lopp, och hur en löpare sitter som en tiggare i rännstenen och ber om vatten. Jag tänker på inzoomningen av skinkorna i gångtävlingen. Kan liksom se Ichikawa bakom ryggen på assistenten i klipprummet, fokuserad och lite uppjagad; "Ligg kvar på skinkorna! Ligg kvar på skinkorna!" Fast på japanska då. Och så bakgrundsinformationen kring vissa tävlanden som titt som tätt levereras. Väldigt underhållande. Lite journalfilm, i färg. "Kvinnan i bild är bilmekaniker från Gdansk, två barn med tre olika fäder, nuvarande maken driver kontorsfirma på Rutgenstrasse, här kommer kastet."

Men framförallt tycker jag nog rullen är lite väl lång, och att det liksom ska pressas in något litet om varje gren. Hellre hade jag sett en kortare version med fokus på vissa grenar och personer, det vill säga det material som redan finns i filmen. Finns förmodligen en sån version, kanske flera.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Först och sist Japansolen. Sedan berättarrösten som deklarerar alla olympiska spel sedan whenever för att slutligen landa i Tokyo 1964. Den artonde i ordningen. Och så OS-facklans symboliska färd över orienten, Forrest Gump-följs av supportrar och motorcykelburna livvakter. Etthundra eller så amerikanska atleter anländer med Pan Am. Hiroshima och Nagasaki tycks som bortblåsta. Flera nationer följer. Aldrig har så många nationer samlats i Tokyo på samma gång. Och där, den svenska flaggan. Den tionde oktober 1964 marscherar de in på OS-arenan. Taktfast och formellt uppstyrt hos de flesta nationer. Kuba bryter av med lekfullt viftande med japanska flaggor, tror knappt de går i takt heller. Även ryssarna spexar till det med sina röda sjalar viftande. Kamerun och Kongo kommer in med endast två tävlande. Sen saluteras och trummas det innan facklan äntligen gör entré och de oändliga trappstegen till eldstaden. Ballonger släpps lös, duvor släpps lös och flygplan gör OS-ringar i skyn. Det är peace, love och understanding för hela slanten. Sedan drar spelen igång.

Det är fantastiskt hur filmen, inte bara redovisar OS-grenarna och idrottsprestationerna, utan hur den också fångar människorna och detaljerna; de tävlandenas tvångstankar, de snabbfotade funktionärerna, publikens hängivenhet, de äldre männens ansikten fårade av erfarenhet, dubbelhakorna, fötterna, knäna, skinkorna, halsarna, de rökande reportrarna, smattret från skrivmaskinerna, hejaklackarna. Sen är det inte bara små och subtila gliringar utan till och med helt vansinniga presentationer av de tävlande, särskilt de kvinnliga. Det är inte bara deras yrken som redovisas utan även ålder och vikt, familjeförhållanden, barn och utseende. Känns lite ofräscht va? Vissa scener och tävlingar får lite onödigt mycket utrymme och det kan bli lite långdraget emellanåt men plötsligt glänser det till. Som när den graciösa gymnastiken nästan blir som ett eget dansnummer med smäktande musik. Eller i reportaget från OS-byn där vi får stifta bekantskap med Ahmed Issa från unga nationen Thcad, ovan vid strålkastarljuset och lite ensam bland de andra världsvana idrottarna. Kon Ichikawa levererar en episk film som inte bara dokumenterar OS i Tokyo utan också lägger den konstnärliga ribban väldigt högt. Fascinerande och fint. Sayonara!

Nr 870: Maskulinum - Femininum

Originaltitel: Masculin Féminin: 15 faits précis (1966) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Den där djävla Jean-Luc Godard igen. Vi har sett ett gäng filmer av honom nu; Till Sista Andetaget, Leva Sitt Liv, Alphaville - Ett Fall För Lemmy Caution och Utflykt I Det Röda. Kanske nån mer? Åtminstone en kvar också. Denna rullen är i mitt tycke den svagaste hittills. Inleds i och för sig med det mest oväntade mordet jag någonsin upplevt på film, när kvinnan skjuter mannen utanför cafét, men sen tycker jag mest det är en kantig och lite trist uppitankarnafilm. Paul, en ung och sökande cigarettflippande man - spelas av Jean-Pierre Léaud som baske mig inte bara spelade huvudrollen i nyligen sedda Mamman Och Horan utan också är legendariske Antoine i De 400 Slagen. Han glider runt i en massa olika parisiska miljöer; barer, caféer, restauranger, tåg, fotobås, skivstudio, diskotek, bio, tidningsredaktion, toaletter, sängar och kök. Och i dessa miljöer frågar han folk om olika saker; politik, sex, kärlek. Det snurras och vänds och sprejas och påstås. En man knivhugger sig själv helt random. Vietnam och Büb Dýlain. Men så fragmentariskt tycker jag. Dock kanske är precis det han vill förmedla och gestalta, Janne. Den fragmentariska franska ungdomen. Stundtals glimmar det till, som i intervjun med Elsa som varken riktigt kan eller vill svara på Pauls vidöppna frågor som "vad är socialism" eller "vad är preventivmedel för dig". Känns som en autentisk och ärlig intervju som kanske är just det? Och så ibland, helt från ingenstans, insprängda plakat varav just ett på slutet ska vara mer känt än nåt annat: "This film could be called The children of Marx and Coca-Cola". Jaha? Wow, vilket citat. Måste virka och hänga ovanför sängen. Förstår väl inte heller helt var maskulinum-femininum kommer in, alltså att det ska vara titeln på filmen. Kanske nåt metagrepp. Visst, mycket spel mellan män och kvinnor, men är det så att säga huvudtemat? Och så mina bidrag till ordleken: i maskulinum hittar jag orden maskulin, mas, mask, as, ask, kul, lin, in och nu. I femininum hittar jag orden feminin, fe, fem, min, mini, ni, in och nu.

Paul dör på slutet, berättas det. Han backade för långt när han skulle ta bilder. Så kan det gå när man vill åt för stora perspektiv.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Okonventionellt, dialogbaserat, frankofilt och lite pretentiöst, men också osentimentalt och osminkat om den franska 60-talsungdomen. Den får här porträtteras av posören Paul (Jean-Pierre Léaud), en misantropisk journalist och sångerskan Madeleine (Chantal Goya), en sval lycksökerska. Det är långa tagningar, dialogscener som episoder, repliker utanför bild, intressant för det mesta men också väldigt introvert och filosofiskt på ett nästan avståndstagande sätt. Männen i filmen är kvasiintellektuella låtsasrevolutionärer medan kvinnorna framställs som glamourösa bifigurer. Problematiseringen av genusrollerna, som åtminstone filmens titel ger mig nån slags löfte om, tycks eka ganska tomt och hanteras på ett nästan aggressivt sätt. Jag gissar att filmen är en slags kommentar till det politiska och feministiska uppvaknandet bland 60-talets parisungdom men tyvärr blir det alldeles för fragmentariskt och flyktigt. Samarbetet med svenska Sandrews ledde till att två svenska skådisar medverkar i en film i filmen, Eva-Britt Strandberg och Birger Malmsten. Jag älskar Parismiljöerna, jag älskar yé-yé musiken och Goya som jag lyssnade mycket på efteråt.