Nr 861: Mamman Och Horan

Originaltitel: La Maman Et La Putain (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Trekantsdrama i tre och en halv timme. Känns dock aldrig särskilt utdraget eller långsamt. Dialoger och ibland nästan mer monologer om vad kärlek, relationer, förhållanden, sex är och borde vara. Vad då, får inte en kvinna säga knulla? En man, två kvinnor. Den ena kvinnan, som har nåt slags varaktigt förhållande med mannen, antar jag får symbolisera Mamman; trygghet, hemmet, vardagen, lagar mat. Den andra kvinnan, som är mer åt (med David Brents ord) Free love on the free love freeway, the love is free and the freeway's long, får väl symbolisera Horan då; utmanande, äventyrlig, hastigt uppdykande efter telefonsamtalet från krogen, och lika hastigt avlägsnande vid avsvalning. På slutet brister horans fördämningar och ur gråten verkar komma att man ska ha sex för att skaffa barn? Är det så att säga "the message" (som metaironiseras i filmen)? De hypervardagliga miljöerna (tex tampongscenen) och vänskapligt diskuterande mötena tillsammans med den direkta och bekännande dialogen får mig att tänka på både Seinfeld och Vem Är Rädd För Virginia Woolf?. Coolt med användandet av vinylspelaren genom hela filmen. Olika typer av musik, och som jag minns det är det nog den enda musiken som förekommer? I alla fall stor del. Det riktigt märkliga i filmen är ju annars hur mannen helt ogenerat travar runt i sängen med skorna på, och att det verkar helt normalt. Frankrike alltså.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Franskt könsrollsdrama i fantastiska Parismiljöer. Det är caféer, restauranger, boulevarder och lägenheter som bildar en förförisk fond till de svindlande samtalen, eller snarare monologerna. Alexander (Jean-Pierre Léaud) är en dagdrivande bohem, en narcissistisk pratkvarn, där offerkoftan ständigt åker på. Han bor ihop med Marie (Bernadette Lafont), verkar ha lite svårt att släppa sitt ex Gilberte (Isabelle Weingarten) och dejtar Veronika (Françoise Lebrun). Fullt upp alltså. Det är mycket hit och dit, av och på, knulla eller inte knulla.
Marie: Dina romanser börjar göra mig förbannad.
Alexander: Nej, det är okej.
Titeln Mamman Och Horan syftar naturligtvis på den klassiskt sexistiska dikotomin där mamman i det här fallet är Marie, den kvinnliga tryggheten i hemmet, och horan syftar på Veronika, den åtråvärda sexuella friheten. (Hej Freud, hej då.) Samtidigt tycks dessa roller liksom både förflyttas och bytas ut under filmens gång. Alexander, den normlöse, maniske och desperate karaktären, är både fängslande och irriterande. Tydligen är han en personlig uppgörelse av regissören och mansförfattaren Jean Eustaches och därmed dennes alter ego. Att implicit placera sig själv i filmen var tydligen något som kännetecknade fransk ny våg. Även explicit då regissören i det här fallet själv dyker upp i en liten roll. Filmen känns ibland som en lång personlig och social förödmjukelse och tycks som en spot-on på den franska, men kanske i allmänhet västerländska förvirrade, frigörelsen men samtidigt på de fängslande stereotyperna i ett patriarkalt samhälle. Det är existensiellt och intellektuellt men på ett lättillgängligt och underhållande sätt. Slutscenen där Veronika i en lång tagning, gråtande och uppgivet, plötsligt vänder på steken och menar att meningen med all kärlek är att föröka sig är både störande och gripande. Lite som min känsla genom hela filmen faktiskt.