Saturday, March 18, 2017

Nr 659: Nema-Ye Nazdik

Originaltitel: کلوزآپ ، نمای نزدیک‎‎, Klūzāp, nemā-ye nazdīk (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Robert på Bio Capitol i Göteborg och Jimmy på internet på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av de filmer i projektet som jag gärna vill tycka bättre om än vad jag faktiskt gör. Det är definitivt ett intressant grepp; de som var med om händelsen är efteråt med och dramatiserar den. Och ibland i rättegångssalen blir det brännande när Sabzian utvecklar syftet med sina avsikter att utge sig för att vara regissören Mohsen Makhmalabaf. Men jag vet inte, det känns mest ganska utdraget tycker jag. Han har ju knappt gjort något. Han fick pengar till en taxi, under falskt namn. Jag förstår ju att själva gärningen kanske inte är det viktiga här, men det blir liksom lite uppblåst kan jag känna. Men fint berättat med cut ups och början till slutet först. Och så det lite underliga med slutet på motorcykeln, att ljudet har redigerats bort för att Sabzian tydligen omöjliggjorde för Makhmalabaf att leverera sina tänkta repliker. Ja, säga vad man vill, men säg inte vad du vill.
Jag leker med intrycket att både Man Bites Dog och David Holzman´s Diary springer i samma manege som Close-Up, men att Close-Up hamnar en bit på efterkälken.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland smäller det bara till när man minst anar det. Alla så kallade docufictions, dokumentärer, dramadokumentärer eller vad det nu kan finnas för något spetsas till på ett aldrig liknande sätt i den här filmen. Berättelsen handlar om hur den fattige mannen Hossein Sabzian plötsligt börjar presentera sig som den stora regissören Mohsen Makhmalbaf, (som bland annat har gjort filmen Gabbeh) och lyckas lura sig in i en familj med löfte om att han ska göra en dokumentär om dem. Han får pengar och vänskap men till slut väcks misstankarna och han polisanmäls. Det blir en rättegång där Sabzian åtalas för bedrägeri. I en lång rättegångsscen får vi höra hans berättelse om hur han genom sitt enorma filmintresse ville vara Makhmalbaf, att han ville bli sedd, uppskattad, betydelsefull och att det till slut inte ens var en roll han spelade utan hur han faktiskt kände sig som den store regissören. En intressant plot som hade varit tillräckligt intressant även om den inte hade hänt på riktigt. Nu är det ju en verklig händelse och ännu mer intressant blir den genom att vi vet att de som spelar i filmen är personerna som själva var med om händelsen. Inte bara Sabzian själv, utan även familjen Ahankah som anmälde honom för bedrägeri. I filmen medverkar även Abbas Kiarostami som har regisserat hela spektaklet och jag frågar mig samma sak som jag gjort många gånger tidigare i det här projektet - vad är på riktigt? Det här blir liksom meta-meta på ett alldeles fantastiskt sätt och jag kommer på mig själv att skratta flera gånger för att det är så bisarrt. Här har "bedragaren", de "bedragna", journalister och regissören Makhmalbaf själv faktiskt ställt upp på att dramatisera, återberätta eller bara presentera den händelse de själva var med om. Nema-Ye Nazdik testar på ett nytt sätt gränserna för vad som är sant, det är en hyllning till filmkonsten och filmens ödmjuka och förlåtande stil är mina ögon helt underbar.

Monday, March 13, 2017

Nr 658: Ordet

Originaltitel: Ordet (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Om x är Ordet är y Gud, således är x=y vilket ger y=x som innebär att Gud är Gud, Ordet är Ordet och i begynnelsen var både Ordet och Gud Ordet och Gud. Gud var hos Gud, Ordet var hos Ordet och de var i begynnelsen.
Det är inte lätt att hålla isär turerna när det gäller vilken slags tro som är den rätta, hur man ber på bästa sätt och om mirakel verkligen kan ske. Ska jag be utan att tro, eller tro utan att be? Vad är det jag tror på och vem är det jag ber till? Om jag tvivlar, vad är det jag tvivlar på?
114 scener med riktigt låg takhöjd. Varje bild som en förebrående tavla som hänger i nån tillknäppt korridor, stirrar ner mot de fållade lammen som rör sig vilset på heltäckningsmattan. Johannes är ju bäst, glider omkring i form av Jesus, säger han själv i alla fall och det finns väl ingen anledning att misstro honom? Han levererar ju.
Två gånger i filmen ser man det kors som är upprättat vid den plats där Kaj Munk hittades mördad av Gestapo 1944. Det var bara en vecka efter den första filmatiseringen av Ordet, då i en svensk version med bland andra Victor Sjöberg. Den verkar omöjlig att få tag på, men jag vill så hemskt gärna se den att jag har önskat den till Cinemateket i Göteborg; jag har så att säga bett om det. Om de visar den där ska jag börja tro på mirakel jag med.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Carl Theodor Dreyer har vi tidigare stiftat bekantskap med i hans sista stumfilm En kvinnas martyrium och hans första ljudfilm Vampyr, två väldigt olika filmer men lika strama och expressionistiska. I Ordet har vi nog däremot hans stora mästerverk, en film helt avsaknad av effektsökeri. Den är lika enkel som stram och stilla. Filmen är baserad på den danska prästen Kaj Munks drama. Handlingen kretsar kring bondfamiljen Borgen som trots sin kärleksfulla omsorg har en del slitningar och meningsskiljaktigheter. Morten är änkeman, far till tre söner och en god kristen av den äldre skolan. Han plågas enormt av en av sönerna Johannes som tror han är Jesus och vandrar runt på ägorna som en vålnad. Den yngsta sonen vill gifta sig med dottern till en fritänkande pastor och den äldsta sonen är ateist och gift med pigan Inger. Det är naturligtvis upplagt för ett intrikat och konfliktsökande kammarspel med religiösa förtecken men det vi får bevittna är ett intimt och övertygande drama om tro, kärlek och mirakel. Det är långa tagningar som liksom drar mig in i berättelsen, in i Borgens familj. Jag förstår Mortens uppgivenhet över Johannes konstiga mässande. Jag känner med familjens vemod. Och jag upplever samma djupa förundran vid Ingers dödsbädd som människorna i filmen. Det fantastiska är att Dreyer vägrar göra spänning av slutet, han vägrar ge oss en förklaring. Ordet är en ödmjuk film och ett fantastiskt stycke filmkonst.

Saturday, March 11, 2017

Nr 657: Dansen Går

Originaltitel: Swing Time (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Klart bättre än den andra Astaire/Gingers vi nyss såg; Top Hat. I Dansen Går finns det i alla fall en lite intressant intrig, om än så klassiskt klassisk. The Way You Look Tonight är ingen dum låt alltså. Dock är den största behållningen med filmen numret ”Bojangles Of Harlem” där Astaire steppdansklappar trippelskuggan av sig själv.
Väldigt svårt att förstå varför Top Hat är med i boken när Dansen Går finns med.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Några dagar senare och ett år efter premiären av Top Hat var det så dags för Dansen Går. Här blir det däremot genast lite mer intressant. Kanske börjar jag uppskatta genren lite mer och nu var jag dessutom inne i ett slags swing mode. Nåväl, Lucky (Astaire) är dansaren och spelaren som missar sitt bröllop och behöver komma fram med lite stålar för att visa svärfar att han är god nog att få gifta sig med den trista Margaret (Betty Furness). Han söker lyckan i New York där han träffar Penny (Rogers), en instruktör på en dansskola. Efter lite misstolkningar, en del vändningar och vadslagningar så får Lucky och Penny dansa på en audition. Och nu uppstår ju naturligtvis den hopplösa känslan av tvivel. "Ack, varför känner jag som jag känner för Penny när jag ska gifta mig med Margaret?" Tack och lov dyker Margaret upp mot slutet och räddar situationen genom att helt enkelt göra slut med Lucky. Puh. Dansen Går är bättre än Top Hat både i handling och dans men jag irriteras enormt av de krystade skämten och de pinsamma skratten på slutet. Och så har vi det omtalade black face-numret, störande och kränkande men otroligt snyggt. Oscar för bästa musik men The Way You Look Tonight hade helt gått mig förbi.

Tuesday, March 7, 2017

Nr 656: Top Hat

Originaltitel: Top Hat (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 2

Kommentar: När Fred Astaire säger ”hello!”, vilket han gör typ tretusen gånger i den här filmen, låter det som att han har glättiga ballonger i munnen, särskilt vid de två l:en. Hello! Runda, liksom från nedre gommen framskjutna l. Och så ser han så där svagt bortkommen ut. Hello! Och sen börjar han steppa. Helt från ingenstans. Bara en liten spontanstepp närhelst det faller honom in. Hello! Stepp stepp.
Nej, det är inget för mig, de här steppmusikalerna.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Top Hat inleder den lilla sviten på de två Rogers/Astaire-filmer vi ska se efter varandra. Fast det visste vi inte när vi såg den här. I Top Hat har vi en glassig förväxlingskomedi där handlingen är är fullkomligt intetsägande. Dansaren Jerry (Fred Astaire) kommer till London för att vara med i en show. Han träffar Dale (Ginger Rogers) och blir upp över steppskorna förälskad så han stalkar henne genom hela stan. Otäckt men i denna tid och i detta sammanhang säkert både normalt och charmigt. Förväxlingen börjar när Dale misstar Jerry för sin väninnas make och sedan börjar karusellen som tar oss hela vägen till kärleksbåtarna i det överdådiga Venedigs kulisser. Lite spännande och lagom vågat är det ändå att se det märkliga men samtidigt helt obefintliga triangeldramat mellan Jerry, Dale och väninnan Madge där även Madges riktiga make Horace gör kvartetten fullkomlig. Lyfter gör det nästan inte alls, förutom i danserna som flyter på riktigt bra. Men så är det ju det här radarparets främsta kvalitet. Bild och ljudkvaliteten är däremot förvånade bra. Cheek To Cheek dansar vi snabbt över till nästa film.