Monday, March 30, 2009

Nr 104: Elefantmannen

Originaltitel: The Elephant Man (1980)
Filmen sågs av Jimmy på Villa Victoria i Kramfors och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Från en freakshow till en annan; publiken byts från lytestörstande allmänhet till docerande läkare, i synnerhet Hopkins, som ställer sig frågan om han är en god eller ond människa som intresserar sig, känner för Elefantmannen. Både och, allt mittemellan och utanför tänker jag. Sminkningen, eller vad det ska kallas, är minst sagt välgjord, tydligen ett tolvtimmarsjobb varje gång. Svartvita fotot är underbart. Uppbyggnaden tills jag äntligen får se monstret, människan, mannen är fenomenal. Sköterskefrukost - skrik - klipp - elefantmannen, skrik. Baserad på en sann historia är i min bok förmodligen att ta i. Möjligen det fysiska, men att Merrick skulle varit en sådan ängel efter en sådan behandling har jag väldigt svårt att tro. Och det gör faktiskt filmen många snäpp sämre i mina ögon. Tårarna blir genomskinligt framtvingade. Kanske beror det på att jag är en cynisk, kall och förvriden varelse. Jag är en människa! Och ett djur!
Slutet är dock helt i min smak. Det långsamt förberedda självmordet. Äntligen sömn. Befrielse.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Elefantmannen är en sentimental berättelse om John Merrick som fick sitt öknamn på grund av sitt deformerade ansikte. Mel Brooks filmbolag fick efter många år tillstånd att göra filmen om John Merrick och han fick med sig David Lynch som regisserade projektet. Och visst finns där den Lynchska stämningen som vi fick försmak av i Eraserhead men inte alls lika gåtfullt och cyniskt utan mycket mer humanistiskt och dramatiskt. Anthony Hopkins är snygg med skägg men kommer inte i närheten av den prestation han sedermera kommer att förknippas med.
Hans ansiktsuttryck när han första gången får se Elefantmannen är dock i toppklass. John Hurt måste ha haft ett makalöst tålamod med den sminkningen. Och han gör rollen som Merrick med stor värdighet. Det svartvita fotot är snyggt och genomtänkt. Den långsamma uppbyggnaden, nästan skräckfilmsaktigt som utan att det egentligen märks övergår i sentimental känslighet, är skicklig. Slutet är underbart. Underbart. Och jag känner att jag vill veta mer om denne John Merrick.

Saturday, March 28, 2009

Nr 103: Blecktrumman

Originaltitel: Die Blechtrommel (1979)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: En ytterst sällsam film. Tyskar, polacker och kasjuber. Vad lille Oskar är för sort har jag svårt att avgöra, men han kommer till världen - till den gamla mörkrockaren Danzig - via en förlossningsscen som elva år senare snoddes rätt av till Kurt Olsson - filmen om mitt liv som mig själv. Oskar väljer vid tre års ålder att sluta växa, men fortsätter åldras. Han får en rödvitspetsig blecktrumma som han ständigt bär med sig och spelar på, och om någon försöker ta den ifrån honom gallskriker han sönder allt glas i närheten. Hitler börjar få fäste, och i en finemang scen lyckas Oskar med hjälp av sin trumma och ett centralt gömställe mixa över en tysk krigsceremoniell marsch till en smäktande Wienervals. Vajande heilande händer i tretakt. Oskars mamma dör efter en avancerad sushibulimi. Oskar blir äldre och upptäcker sin barnflicka Marias svaghet för svällande sursockerpulver. Filmen censurerades tidvis i USA på grund av scenerna mellan Oskar och Maria, och det väcktes även ett åtal mot en man som hyrt filmen - han anklagades för nåt slags barnpornografibrott. Friades. Maria föder ett barn - Kurt - som Oskar ser som sitt eget, men som omgivningen ser som Oskars lillebror eftersom Maria även soffknullat med en av de två män som skulle kunna vara Oskars pappa. Oskar mönstrar på en cirkus som underhåller nazister, men återvänder hem när Kurt fyller tre år för att ge honom en blecktrumma. På en av Oskars pappors begravning slänger Kurt en sten i huvudet på Oskar, som då - vid 21 års ålder - bestämmer sig för att börja växa igen. I slutscenen åker Oskar med familj iväg i ett tåg mot ett bättre liv i vad jag uppfattar är en koncentrationslägertransport.
David Bennent som spelar Oskar sopar banan kliniskt ren med allt jag någonsin sett av barnskådespeleri. Jag blir förvånad, häpen, avundsjuk och varm av hans autistiska kyla, exakta timing och lugnt isande blick. Han rör sig och för sig i ohyggligt svåra och gränsbalanserade scener med en sådan lätt naturlighet att jag verkligen undrar om han faktiskt har stannat i växten på riktigt. Filmen i övrigt:
det finns en mörk underliggande humorton i både bild och handling. Vad annat som ligger under vet jag inte, men skulle jag satsa några D-mark på något skulle det vara att the Grassman inte är helt nöjd med nazismen. Tyvärr finns det åtminstone två handfulla scener där jag upplever att klippen är antingen för korta eller för långa; de bryter tempot och slaskar till det en aning. Dock är andra scener glänsande, exempelvis glassplittret som stoppar hästarna och fiskätandet. En enormt trevlig bekantskap med en film som i stycken inte liknar något jag tidigare sett. Lovely.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Oskar (David Bennent) är den typ av barn man verkligen avskyr. Den brådmodiga uppsynen, det allvetande uttrycket, den lillgamla attityden. Saken görs inte bättre av att lille Oskar vid tre års ålder bestämmer sig för att sluta växa. Han trummar sig genom filmen på sin lilla blecktrumma, iakttar vuxenvärlden och den nazistiska framväxten, han ligger med sin styvmor, han skriker så högt att glas splittras och han slår följe med en dvärgcirkus. Filmen som bygger på en roman av Günter Grass sägs vara en sensation som fortsätter att chocka sin publik. Och visst är det en film som både förvirrar och förbryllar. Det finns några riktigt bra scener och visst gör Bennent en riktigt bra skådespelarinsats men jag var nog aldrig riktigt på humör för den typen av provokation som filmen verkar hänga upp sig själv på. Behöver nog se den igen.

Sunday, March 22, 2009

Nr 102: Chinatown

Originaltitel: Chinatown (1974)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Privatdetektiven Nicholson får ihop det med kvinnlig klient vars make vänstrar (eller?) med det barn kvinnan har med sin far. Hualigen. Men spännande blir det aldrig. Mest segt och utochinvecklat. En nynoir som kör på tvåans växel rakt igenom. Ibland trycks jag bak en aning mot sätet när accelerationen sätts in, men när kopplingen trampats ner och jag väntar på treans sköna brummande blir det motorbroms istället. Fortfarande tvåan. Chinatown känns som en blandning av valfri "Det våras för"-film, Ford Fairlane och Ace Ventura. Med en liten kryddblandning bestående av några imponerande långa tagningar och en fin slutscen. Jag gillar de små humorpärlorna; gässen, slagsmålen, mannen som visiterar Nicholson och i flykten torkar sig i pannan med den nyfunna näsduken, dyrkscenen när Nicholson tar fram den klassiska hårnålen, men dörren öppnas av hembiträdet innan han hinner skrida till verket. Polanski själv får äran att snitta näsan på Nicholson, plåstret åker på och stannar där nästan hela filmen. Ett riktigt bottennapp är när Nicholson drar för gardinerna samtidigt som ljuset släcks, som för att markera att nu är det mörkt minsann. Omtagning, skulle jag tänkt och sagt. Vad gjorde den lille Roman då? Var han på dejt med sin trettonåring?

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det bästa med den här filmen är att Jack Nicholson har en plåstrad näsa större delen. Det säger en del. Han ser också till att betyget nätt och jämt klättrar upp på en tvåa. Han har varit bättre.
Faye Dunaway är sval och mystiskt på ett obegripligt sätt. Regissören Roman Polanski är överskattad. Åtminstone här. Manusförfattaren Robert Towne belönades med en Oscar för ett manus så fruktansvärt invecklat och ointressant så man nästan somnar. Det gjorde jag inte. Jag stod ut i 2.05. Det är en bedrift.

Friday, March 20, 2009

Nr 101: Casablanca

Originaltitel: Casablanca (1942)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Nja. Jag blir efter ett tag lite mätt på porträttbilderna av vackra ansikten i motljus - Ingrids hair like a fine spider web - och Humphreys bitterhet. Det är skådespel, och det var säkert meningen också, men inget som faller mig särskilt i smaken. Den sista kvarten gillar jag, när upplösningen rullar igång på allvar och det in i det sista är Vem tar vem i den högre skolan. Om jag har förstått det rätt har många miljoner människor gråtit till slutscenenerna av den här filmen. Varför då? Eller tänker jag på Borta med vinden? Av någon anledning får jag en känsla av lego när jag ser Casablanca.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Michael Curtiz drama utspelas i det oockuperade Franska Marocko i Nordafrika mitt under det brinnande kriget. I Casablanca samlas allsköns människor; flyktingar som försöker ta sig från Europa, strama nazister som vill utvidga Tredje Riket, motståndsrörelsens idealister, romantiker, cyniker och opportunister. Och alla bara väntar. I Casablanca väntar man. Det är bakgrunden till en av de mest älskade filmer som gjorts. Och jag medger att filmen har en stor betydelse. Framför allt kryllar det av minnesvärda citat som tycks leva ett helt eget liv. Skådespelarna gör ett bra jobb, särskilt den opportunistiske och fjäskande polischefen Renault (Claude Reins) som slutligen väljer sida när han tågar iväg med filmens galjonsfigur Rick (Humphrey Bogart) till slutcitatet "Louie, this could be start of a beautiful friendship". Handlingen då: Rick (Humphi Bogey) var en gång en idealistisk frihetskämpe innan han lämnades i Paris av den vansinnigt vackra och romantiska Ilsa (Ingrid Bergman) och blev
en bitter cyniker som bidar sin tid i Casablanca. Ilsa är gift med den idealistiske motståndsledaren Laszlo (Paul Henreid) som under hennes romans med Rick satt i koncentrationsläger (!). You go girl! När de möts igen i Casablanca är Rick den enda som kan hjälpa Laszlo till Amerika. Som ni hör är det upplagt för ett triangeldrama och en såpopera av sällan skådat slag. Det kunde ha blivit tråkigt men blir inte riktigt det. Filmen känns sammanhållen och koncentrerad. Känslan av att inte riktigt veta vem hon kommer att välja av de två antagonisterna följer en fram till slutscenen. Tydligen skrevs manuset om hela tiden så ingen egentligen visste hur filmen skulle sluta. Sen är det naturligtvis en hel del sakliga misstag i filmen, bland annat dimman i slutet som användes för att dölja låtsasplanet. Det förekommer ingen dimma i Nordafrika.

Sunday, March 15, 2009

Nr 100: Full Metal Jacket

Originaltitel: Full Metal Jacket (1987)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Första delen av filmen är uppe på en slät femma. Drillinstruktören Hartman (som i verkligheten var pensionerad drillinstruktör vid tiden för inspelningen) gastar och gormar sina mariner ner i och genom kängsulorna. Kubricks kirurgprecisa bildkompositioner tillsammans med den mörkhumoristiska nedbrytningen av unga människor smakar halsgropsskratt och vansinne i samma tugga. Allt är en tratt, en flaskhals mot den drömska blånatten på toaletten där Pyle panntittar genom kameran, lömskler och släpper lös avtryckarfingret.
Andra delen i Vietnam är också bra, men kommer inte upp på högsta nivån. Här kan jag faktiskt tycka att Plutonens djungelscener - som filmscener betraktade - får mig närmare kriget än Jackets stadsbildsstrider. Scenen med lilla krypskyttan får inte samma fäste i mig som Plutonens bymassaker. Dock - jag har egentligen ingen aning om hur det var eller såg ut - allt jag vet om Vietnamkriget har jag lärt mig av USA.
Hela filmen är inspelad i England, i östra London, med plastpalmer och murbräckor till hjälp för att skapa trovärdiga miljöer. Mig övertygade de i alla fall. Starkt foto och en för mig klockren kritik av krig och förberedelse till krig placerar Full Metal Jacket högt upp på fyran.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Mästerregissören Stanley Kubrick som vi har haft den stora glädjen att följa i några storartade filmer under det här projektet; Barry Lyndon, Shining och Dr Strangelove för att nämna några, gör här en film som bjuder på samma fototeknik och absurda galenskap som i flera av hans andra filmer. Det känns inte som en slump att denne Kubrick har hela nio filmer med i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det ligger någonting i det. Full Metal Jacket är egentligen två filmer i en varav hela den första delen utspelas på militärbasen Parris Island och den andra delen i Vietnam under kriget. Dessa delar är väldigt olika i uppbyggnad och handling. Filmen börjar på ett mycket högt betyg som tyvärr sjunker. Kubricks känsla för bildkomposition, hans skiftande mellan det kollektiva vansinnet i militärdrillningen och det subjektiva perspektivet i soldatkaraktärerna, det närmast löjliga men samtidigt skrämmande i dessa karaktärer och den absurda svarthumorn som gång på gång fastnar i halsen gör ändå att filmen hamnar på en fyra. Det är inte Kubricks bästa film men den ger ett helt annat perspektiv än andra Vietnamskildringar vi har sett, som Plutonen och Deer Hunter, och förtjänar definitivt att finnas med i boken.

Thursday, March 12, 2009

Nr 99: Sunset Boulevard

Originaltitel: Sunset Boulevard (1950)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Underligt intressant film noir i flashbackformat. Underbar poolscen i öppningen. Mörkt, skuggigt och oerhört välplanerat foto. Hårdkokt intrig; fattige manusförfattaren Joe Gillis möter snuskrika före detta stumfilmsstjärnan Norma Desmond som ska begrava sin schimpans. Obesvarad kärlek i palatset utan dörrlås där betjänten verkligen har handskar och verkar vaken dygnet runt. Dessutom visar han sig vara Desmonds före detta make. Filmstjärnan vill tillbaka till vita duken - till varje pris.
Smått och gott: dialogen kryllar av filmpassningar;
Borta med vinden, De nakna och de döda, Lysande utsikter, Kalle Anka, Joan of Arc och King Kong. Charlie Chaplin får vara med på ett hörn och åtminstone ett tiotal andra stumfilmsprofiler nämns, däribland Douglas Fairbanks, John Gilbert, Mabel Normand och Greta Garbo. Vid bridgebordet får vi träffa vaxkabinettet innehållande Buster Keaton, H.B Warner och Anna Q Nilsson. Stjärnregissören Cecil B. DeMille spelar sig själv i Paramounts inspelningslokaler. I en scen sitter Joe Gillis och läser The young lions, en bok från 1949 som filmatiserades 1958. Till sist ett helt självpåkommet nystan: en assistent vid Paramount Pictures heter Gordon Cole, namne med agent Coopers fantastiskt lomhörde chef i Twin Peaks som spelas av David Lynch som senare gjorde Mulholland Drive som av många - inklusive Lynch själv - har tydliga kopplingar till Sunset Boulevard. Pusslet fortsätter, allt hänger ihop.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Billy Wilders cyniska drama i film noir-stil är vansinnigt intressant, en välförtjänt milstolpe i filmhistoriens ständiga odyssé. Inte mycket mer finns att säga som inte är sagt ovan. Det kryllar av vackra, välkomponerade eller minnesvärda scener och citat; poolscenen i början - och i slutet, Norma Desmonds (Gloria Swanson) promenad nerför trappan i kråkslottet vid Sunset Boulevard där hon förkunnar för kameramannen och regissören Cecil B. DeMille (som spelar sig själv) att "I'm ready for my closeup", bridgepartiet med forna tiders stumfilmselit, begravningen av schimpansen o.s.v. Filmens knappa två timmar stannar aldrig av utan lyckas hålla intresset och intrigen i ständig beredskap mot det oundvikliga och förutsägbara slutet. Sunset Boulevard är lika mycket en uppgörelse med filmens utveckling (ett tema vi tidigare sett i exempelvis Singing In The Rain) och filmbranschens cyniska utnyttjande av människor som ett skarpt kriminaldrama där Joe Gillis (
William Holden) sakligt berättar om sitt eget mord. Ett av filmens stora frågetecken är varför man kallar badrummet för "The rainbow room" på nyårsfesten... Det skulle jag vilja veta.

Monday, March 2, 2009

Nr 98: Plutonen

Originaltitel: Platoon (1986)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: 1968. De där fantastiska stråkarna och Chris som möter döden i dubbel bemärkelse redan vid ankomst till Nam. Han skriver hem till farmor, han skriver "de är det bästa jag har sett" om sina krigskamrater. I shit u not. Fire in the hole. De sörjer sina egna - gulingarna är "de djävlarna". Den grymma hämndaktionen i byn - granat i skyddsgropen och den enbente leende mannen. Dansa! Ihjälslagen med kolven. Inbördeskrig mellan Barnes och Elias. Chris hjälmskrift: "when I die/bury me/upside down/so the world/can KISS MY ASS". Chris stoppar en våldtäkt med motiveringen: "hon är en människa". Slutsatser börjar dras. "Vi kommer förlora kriget". Fight i djungeln, USA bombar sina egna. "...before I article 15 both your asses". Barnes skjuter Elias med vilje, lämnar honom i djungeln. Elias flyr fienden, skjuts i ryggen - armarna i luften i slow motion; framsidebilden. Chris blir TV-spelsgalen, skjuter på allt. "Dö era djävlar!". Gömställe under en död fiende. Napalm Death - från grått till grönt. Chris vaknar i en tyst djungel, skjuter ihjäl Barnes och blir bårburen ombord på helikoptern som lyfter ur helvetet. "Vi slogs med oss själva, fienden är inom oss."
Jag försöker och vill vill vill tycka att det här är en Vietnamkritik. Men jag gör inte det. Om det vore så att det bara skulle vara en utifrångestaltning hade jag kommit närmare, men vi får hela tiden följa Chris tankar och inte en enda gång är han över på andra sidan för att utforska spegellidandet. Det enda jag noterar är våldtäktspareringen. Det är jag jag jag genom hela filmen. Givetvis finns fienden inom oss, men att säga att de slogs med sig själva är för mig bara ytterligare en stor hög med skit som läggs på en självsyn som trollar fram ära och tapperhet ur ständigt återkommande övertramp och nederlag. Jag kan se den här filmen som Olivers avbön, men bara från ena delen av sig själv. Ville han förlåtelse skulle han gått över på andra sidan. Således är det till största delen bildestetiken och musiken som hjälper filmen upp över medel. Vissa scener är oförglömliga. Som kriget antar jag, för dem som var med.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Drygt tio år efter Vietnamkrigets slut, och därmed slutet på en av de mörkaste fläckarna i USAs skitiga historia, gör vietnamveteranen Oliver Stone en film som bygger på hans egna erfarenheter och upplevelser. När jag såg filmen första gången hade jag gett den ett mycket högt betyg på grund av den nakna, fullständigt amoraliska, brutala och kaotiska skildringen. Idag biter inte det lika hårt på mig. Istället fascineras jag över att jag fortfarande minns vissa bilder. Fantastiska kompositioner och ögonblick som liksom har etsat sig fast. Där lyckas Stone väldigt väl.
Första gången jag såg filmen såg jag också bara kriget. Plutonen handlade i mina ögon om vietnamkriget. Det var allt. Den här gången ser jag att kriget endast är en fond mot vilken ett antal män kämpar för att behålla sin värdighet som gång på gång går förlorad. Och det är en kamp som heter duga. Skådespeleriet är okej. Huvudkaraktären Taylor som spelas av Charlie Sheen gör ett bra porträtt som den idealistiske frivilligmilitären som mer och mer börjar ifrågasätta, både sig själv, sin pluton och hela kriget. Men de två egentliga huvudkaraktärerna är i själva verket sergeanterna Elias (Willem Dafoe) och Barnes (Tom Berenger) som är nerkokade koncentrat av mänskliga tillkortakommanden. Deras prestationer är emellanåt lysande men ofta väldigt överspelade. Johnny Depp har en liten roll i filmen. Hans huvudinsats är att agera tolk åt Barnes och prata vietnamesiska i en by som både slaktas och bränns i en fruktansvärt stark scen. Men se, det lyckades bli nånting av honom till slut också. Jag vill så gärna lyfta Plutonen till en fyra men det tar emot av någon anledning som jag inte är helt säker på. Musiken och flera av de minnesvärda bilderna får mycket höga betyg men dessvärre känns historien och handlingen aningen övergestaltad vid det här laget. Tyvärr.

Sunday, March 1, 2009

Nr 97: Fruktans Lön

Originaltitel: Le Salaire De La Peur (1953)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fruktans lön är ett fint litet stycke homoerotisk komedi. Svartvitt och helt utan soundtrack eller stämningstoner - förutom radiomusik, gitarrspel, munspel, sång och visslingar som bakas in i själva handlingen. Redan i inledningen planteras hjulen genom vattenpölarna - en minst sagt återkommande scen. Bimba, Luigi, Jo och Mario (som hämtat ur Super Mario Bros) ska köra två tunga lastbilar fullastade med nitroglycerin. Lastbilarna är sponsrade av socialtjänsten och sträckan är bara 50 km, men den ska visa sig upplevas längre än ett ösregn. Jo får till en början Malaria. Efter plattan i mattan slänger Luigi matrester på själva döden. Av nån anledning ska båda ekipagen backa ut på en träbrygga; jag antar att det är för att kunna klara den snäva serpentinsvängen. Här levererar Luigi en av de två bästa replikerna i filmen - det är när första lastbilen kört igenom med ett hjul och Luigi går ut för att inspektera bryggan; "det är ingen fara, bara träet som är ruttet". Bryggan rasar, men alla klarar sig som tur är. Nästa hinder är ett nedrasat stenblock som spärrar vägen. Här kommer Luigis andra replik när det föreslås att de ska spränga bort blocket; "Spränger? Med vad då?". Bimba suger ut lite nitroglycerin som vore det akvarievatten, MacGyversnickrar ihop en stubinanordning och snart är stenen ett minne blott. Lite längre fram på vägen flyger Bimba och Luigi i luften efter oansvarig körning.
Luigis sista replik i livet faller sig naturligt: "Men... varför rakar du dig?". Bimbas sista ord blir "om jag ska bli ett lik, så är det ju bäst att vara ett... presentabelt lik". Efter explosionen får Jo kalla fötter och flyr lastbilen, men Mario följer efter, läxar upp honom med stenar, sparkar och slag och tvingar med honom tillbaka. De kommer fram till platsen för explosionen och ställs inför en pipeline som pulsblöder ut olja över vägen. Jo visar vägen genom gyttjepölen, fastnar med benet och blir överkörd av Mario som direkt drar upp Jo ur oljebadet och skäller ut honom igen. Sen vinschar han på ett obegripligt sätt upp lastbilen ur oljan. Mario och den döende Jo bondar ordentligt i förarhytten innan Jo kilar runt knuten med orden: "Det finns inget". Kort därefter kommer de fram till slutdestinationen. Mario hälsas som en hjälte, får en välkomstcig och slumrar sen in vid elden. Nästa morgon kör han hemåt med vägen kantad av folkets jubel. Men - när man slappnar av händer det. Tänk på Mount Everest; de överlägset flesta som dör på berget dör på vägen ner, när de har klarat toppen. Tänk på hockey; hur många gånger har inte ett lag tappert kämpat sig igenom ett numerärt underläge för att just när lagen blir fulltaliga släppa in en kasse? Så också här; den oundvikliga kraschen kommer i en kurva, Mario forcerar skyddsvallen och störtar ner i ravinen mot en säker död. Det enda positiva är ju att nitroglycerinen kom fram, men vad den skulle användas till fattade jag aldrig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Om förra filmen var relativt fåordig så väger denna film upp det med att vara precis det motsatta. Det fullkomligt svämmar över av dialog och helt onödiga repliker. Man kommenterar tamefan precis allting. Det verkar som att varken regissör eller skådespelare har fattat att kroppspråk, blickar och bildkompositioner klarar av att kommunicera precis lika bra, till och med bättre, än ord. Efter att ha sett Fruktans Lön känns det som att jag bara vill se stumfilm i fortsättningen. Men den har sina kvaliteter ändå. Även om de inte är särskilt många. Första halvan, innan de har kommit iväg i lastbilarna på vad-det-nu-är-för-uppdrag, förstår jag inte ett ögonblick av. Jag bara väntar på det som jag har fått höra är filmens egentliga handling; fyra män som ska köra nitroglycerin på en stenig bergsväg. Det är när dessa fyra män, drabbade av både moraliskt och känslomässigt förfall, tar plats i lastbilarna som filmen tar fart. Fruktans Lön är dock inte så rafflande som den framställs men vissa scener är riktigt bra och faktiskt ganska spännande också. Några dör, några kommer fram och hemresan bjuder på en riktig överraskning, inte helt oförutsägbar men den kommer lika plötsligt som det plötsliga slutet. Jag hade nöjt mig med att se själva resan över bergen och gärna sluppit den oändligt långa prolog där man tydligen ska få lära känna karaktärerna. Det hade gjort filmen hälften så lång och dubbelt så spännande.