Sunday, January 29, 2017

Nr 651: Sans Soleil

Originaltitel: Sans Soleil (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Chris Marker har vi träffat förut, då med hans halvtimmeslånga stillbildskomposition Terassen. Sans Soleil både påminner och skiljer sig åt från den filmen. Likheten är berättarrösten, behandlingen av minnet, och en känsla av att Marker ger fullständigt fan i konventionell dramaturgi. Underbart, och där slutar kanske likheterna. Sans Soleil är rörlig, tre gånger så lång som Terassen, den är i färg (16 mm) och känns inte lika dystopisk. Essäfilm står det på några ställen. Ett svårdefinierbart begrepp, som de flesta begrepp, och jag hittar avhandlingar i ämnet, hundra sidor långa. Det är i alla fall fråga om en film som inte är den mest lättsmälta jag ätit. Varje bild och textrad är vid en första anblick ditkastad som på måfå, det känns spretigt och osammanhängande. Första gången jag såg den var jag nere på 3, kanske 3+. Jag fattade liksom ingenting, inte mycket i alla fall. Dock fanns det något nästan hypnotiskt i formuleringarna och bildsekvenserna. Nu har jag sett om den flera gånger och för varje gång växer den, utvidgar sig inåt i mig. Det är nästan så att man behöver stanna upp vid många av formuleringarna för att verkligen ge dem tid att sjunka in, att försöka förstå dem. Som med den här i början (min fria översättning): ”Jag kommer att ha ägnat mitt liv åt att försöka förstå minnandets funktion, som inte är motsatsen till glömmande, utan snarare dess innersta kontur. Vi minns inte. Vi återskapar minnet, mycket som historien återskapas. Hur kan man minnas törst?”. Som jag tolkar det; man kan inte minnas törst utan att bli törstig.
En kvinna läser upp brev från en jordenruntresande. Han besöker Japan, Guinea-Bissau, Kap Verde, Island, San Fransisco och Paris. Efter alla hans resor runt globen är det banala det enda som numera intresserar honom. Till bilder av färjesovande japaner, marknadsbesökande afrikaner, rymdfärja, skjuten giraff,  tv-spelstvättade filmklipp, tåg, katter och ugglor filosoferar brevskrivaren kring riter, minnets konstruktion och om det överhuvudtaget finns, krig, kolonialisering, sociala skillnader och emuer på Mauritius. Ett helt avsnitt ägnas åt filmen Studie I Brott och den svindlande tidsspiralen. Tv-spelstvätten kallas för Zonen efter filmen Stalker, och Marlon Brando citeras ur Apocalypse. Hela Sans Soleil är en mästerlig sammanställning av klipp från flera olika filmare och situationer, även om merparten verkar vara filmad av Marker själv. Det här är definitivt en av de mer intressanta filmer jag har stött på i projektet - den hamnar lätt på tio i topp. Men som med viss poesi behövs läsas flera gånger innan den landar rätt, behöver denna rulle mycket tid och flera omtittningar. Inte mig emot, när jag har sett den fyra gånger till är jag säkert uppe på en rak 5:a.  
Filmtiteln kommer från den ryske kompositören Musorgskijs sångcykel ”Sunless” från 1874. Musorgskij har vi - utan min blankaste aning - stött på flera gånger i projektet då hans musik finns med i så olika filmer som Trollkarlen Från Oz, Fantasia och Natural Born Killers

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Allt hänger ihop. Allt löses upp. I Sans Soleil utforskas människans samlade erfarenheter, de kollektiva men individuella minnena. Återskapade förnimmelser. Det är en resa till det innersta. Och det yttersta. Boken säger att den är som "dikt som man skulle kunna hitta i en tidsmaskin". Underbart beskrivet. Lika intressant som svår. Lika hypnotisk som obegriplig. Varje textrad, varje observation är en egen berättelse. Sans Soleil kräver flera flera omtittningar för att lager för lager komma in kärnan. Vad den nu är? Snarare är det nog det omvända egentligen. Lager på lager läggs på varandra och bildar det vi kallar mänsklighet. Utforskande och filosofisk.

Saturday, January 21, 2017

Nr 650: Världsrymden Anfaller

Originaltitel: Invasion Of The Body Snatchers (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Riktigt obehagligt när staden Santa Mira infiltreras av utomjordingar i frökapslar. Det liksom lugna, knappt märkbara övertagandet av människorna och deras vardagssysslor; gräsklippandet, transporterna och socialiserandet - men helt utan känslor eller humöryttringar. Mentalt skumgummi. Och så den pyttelilla motståndsrörelsen bestående först av doktor Bennell och hans flickvän Becky, till sist bara av Bennell när Becky trots alla förmaningar somnat i grottan och vaknar upp som "en av dem”. Flykten på slutet är finemang; en galning på motorvägen skrikande och hojtande om rymdvarelser som tar över. Självfallet blir det psykakuten för honom, och ett lite mjäkigare slut än i remaken från 1973 som jag var tvungen att se. Den är faktiskt snäppet bättre än originalet vill jag tycka, och slutet, slutet. Donald Sutherland i en oförglömlig sista scen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den här måste ju ändå hamna på tio-i-topp av de mest märkliga titelöversättningarna. Titeln Världsrymden anfaller lovar ju onekligen en hel del. Trots (tack vare) avsaknad av attackerande aliens från yttre rymden så levererar filmen en spännande B-filmsaktig katastroffilm som fokuserar mer på det socialt skrämmande än det visuellt otäcka. Allt börjar med att doktor Bennell (Kevin McCarthy) svettig, trött och plågad försöker övertyga polisen om vad som håller på att hända i hans hemstad Santa Mira. Därefter berättas historien i ett retrospektiv - När Bennell kommer hem efter en läkarkongress så möts han av människor bekymrade över att deras närstående tycks vara förändrade. Känslokalla och likriktade. Efterhand förstår han (mycket hastigt och lustigt) att rymdvarelser har kommit till jorden för att i en ganska märklig biologisk process ta över människorna genom att odla klonade varelser som ser ut precis som de människor som tas över. Det kan endast göras när man sover. Tillsammans med flickvännen Becky (Dana Wynter) försöker han fly med halva staden hack i häl. Upplägget är oerhört tacksamt och i dåtidens kommunisträdsla så är jag helt med på filmens skrämmande budskap. Utan närmare efterforskning så är jag övertygad om att det måste ha gjorts remakes av den här filmen.  Och även om just den här dramatiseringen är lite platt så gillar jag formen.

Tuesday, January 17, 2017

Nr 649: Det Röda Fältet

Originaltitel: 红高粱 (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Lite stillsam och naturromantisk öppning där bland durran, som sen glider över i livet på destilleriet med lite humor bland tunnorna för att till sist bara tvärköra rätt in i en hyperbrutal krigsskildring. Kina vs Japan var ingen lättviktare verkar det som. Fruktansvärda tortyrscener och trampminor som bara spränger bort hela känslan av att det här kommer nog gå bra till slut. Gong Li får mig helt ryggmärgsmässigt att tänka på Ulf Lundells låt Ut Ur Mörkret.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Nobelpristagaren Mo Yans bok Det Röda Fältet filmatiserades av Zhang Yimou samma år som den kom ut. I filmen spelar Gong Li i sin debutroll kvinnan som blir chef för en brännvinsfabrik på den kinesiska landsbygden under 30-talet. Spriten görs av den röda durran (sorghum) som hämtas från fälten. I bakgrunden finns kriget mellan Kina och Japan och mot slutet av filmen får det röda fältet ännu en innebörd. Obehaglig och blodig. Filmen börjar poetisk, nästan mytisk, övergår i bisarr buskis för att sedan sluta i dramatisk spänning. Det känns lite upphackat och filmen flyter inte helt lätt. Det är däremot en visuell och färgstark upplevelse men riktigt intressant blir det först mot slutet. Det räcker tyvärr inte för ett högre betyg.

Sunday, January 15, 2017

Nr 648: Paris, Texas

Originaltitel: Paris, Texas (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Radarparet Wim Wenders och Robby Müller slår till igen. Efter lite Rainman-vibbar (fåordig, nyss funnen åker bil med brorsan för att förstnämnde vägrar flyga) återförenas Travis (Harry Dean Stanton) med sin son Hunter (Hunter Carson) efter fyra år isär. Ingen vet varför Travis har varit borta, och under tiden har hans bror och dennes fru tagit hand om Hunter. Mamman till Hunter är även hon spårlöst borta. Långsamt och med baby steps börjar Travis och Hunter närma sig varandra, bland annat med hjälp av gamla Super8-filmer, där även Hunters mamma Jane (Nastassja Kinski) figurerar. Det hela går bra, tills Travis bestämmer sig för att leta upp Jane. Travis tar med sig Hunter till Houston. Vid en bank-drive in hittar de Jane och följer efter henne till hennes arbetsplats på en peep showklubb. Hunter får vänta i bilen och inne i vad som blir ett slags biktbås med en ruta emellan dem berättar Travis och Jane, som det verkar för första gången, för varandra hur deras förhållande från början var fantastiskt för att med tiden barka åt skogen och sluta i total katastrof, vilket gjorde att de båda drog åt varsitt håll. Oerhört bra scener där med spegelglas och lågmälda röster genom telefonlurar och mikrofoner. Ytterst intimt avstånd. När luften är rensad lämnar Travis av Hunter hos Jane och drar vidare i livet. Jag blir oerhört provocerad av det slutet. Vad fan, liksom. Men det kanske är bra, att bli provocerad. Jag kan liksom inte identifiera mig med Travis beslut överhuvudtaget, annat än som en flyktig tanke när det är som djävligast, eller i alla fall bara som en tanke. Men att göra verkstad av det, att lämna sitt barn som man nyss connectat med efter att ha lämnat det en gång tidigare, utan någon av för mig synlig anledning annan än ren egoism känns halvfett. Tur att det bara är film. Sånt där händer inte i verkligheten. I verkligheten mår alla bra efter ett tag och blir vänner och ihop igen. Och Hunter blir en fin människa, demokratisk, tolerant, solidarisk och vidsynt. När han blir vuxen hjälper han andra i samma situation. Han blir socialarbetare, låter bygga en liten ranch där på tomten i Paris, Texas där Travis och Jane kan badda sina sår och hitta tillbaka till varandra.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Två och en halv månad senare. Kanske trodde jag att den skulle landa i mig, formulera sig själv på något klokt sätt. Men det är fortfarande lika svårt, kanske ännu svårare, att kommentera Paris, Texas. En roadmovie om längtan. En oförutsägbar historia om familj som enas, eller splittras. Om ett samhälle som förenar, eller alienerar. Om en vandring från ett hem, eller mot ett hem. Wim Wenders förenar sin europeiska estetik med amerikansk filmkonvention och till Ry Cooders ödesmättade gitarrtoner och Robby Müllers underbara landskapsfoto placeras vi direkt i filmens handling. En man, Travis, kommer gående genom Texas utan att vi vet varifrån han kommer och utan en vilja att sluta gå. Där har vi filmens driv. Dess lugna tempo. Jag lutade mig tryggt tillbaka i soffan med vissheten att det här kommer bli bra. Mot slutet av filmen med spegelglas i ett peepshow-bås som skiljer Travis från Jane får vi hans historia. Och hennes. Och berättelsen som letat sig fram genom ökenlandskap, små och stora städer, genom sydstater till västkust och tillbaka igen, genom den amerikanska drömmen och mardrömmen fastnar i mig i det där båset. Till sorgen, uppgivenheten och försoningen. Det är rörande men samtidigt alldeles perfekt balanserat. För mig hade filmen kunnat få sluta där. Med ett tomt bås. Någon som väntar. Ett barn någonstans. På ett hotellrum.

Saturday, January 14, 2017

Nr 647: Petra Von Kants Bittra Tårar

Originaltitel: Die bitteren Tränen der Petra von Kant (1972) Imdb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/Tivo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Den växte på sig ordentligt under natten. Igår tänkte jag ge den 3+, men idag är jag uppe på en rak 4:a. Teaterpjäs förflyttad till filmremsa, men med smått utnyttjande av kameraförflyttningar och snabba klipp, ger det mig känslan av att jag tittar på en hybrid; teaterfilm. Sparsamt användande av musik, och när vinylspelaren väl rullar igång är det som ett avbrott i historien, andrum mellan drabbningarna, återhämtning inför nästa mangling. Samtidigt en kärlekshistorias uppgång och fall och en sprängskiss av sadomasochistiska ingredienser i mänskliga relationer. Slavinnan Marlene skrivmaskinskompar Petras och Karins resa från möte, attraktion, vänlighet, uppriktighet, försäkran om tolerans och tålamod till (efter en långsamt svarttonad övergång, kanske var det paus här på teatern, publiken gick och drack ett glas vin i foajén och diskuterade vad de sett och inte sett, känt igen sig i och absolut inte förstod över huvud taget) att efter ett halvår ha kommit till vägs ände med anklagelser, misstankar, beskyllningar och konfrontativa sanningar som omisskänneligt leder till  rättegångsstämning mellan parterna, alltmedan drinkarna börjar innehålla mer och mer gin och mindre tonic. Karin lämnar för något bättre från förr, Petra ligger kvar i skärvorna och hatar, tills hatet övergår i saknad och förgörande längtan. På självaste födelsedagen får övriga familjen i form av dotter, mamma och kusin även de sig en ganska stor släng av sleven. De är inte vatten värda i jämförelse med Karin. Piedestalen är hög och porslinet skört. När dammet lagt sig någorlunda infinner sig förlåtelsebehovet. Petra inser att hon har behandlat Marlene illa och hädanefter ska allting bli annorlunda. Då går Marlene, inte hennes cup of tea liksom. Ridå.
”Marlene, 10 flaskor Gin!”. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett klaustrofobiskt men ljuvligt kammarspel signerat Werner Fassbinder. Allt kretsar kring den fåfänga modeskaparen Petra von Kant (Margit Carstensen) och hennes sovrum och ateljé. Petra är osympatisk, manipulerande men lockande och längtande. Jag kan inte låta bli att tänka på Söderbergs bevingade ord när jag ser Petras plågade kamp med sig själv: "Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.In på scenen träder den unga, vackra modellen Karin (Hanna Schygulla). Karin är sval, impulsiv och oskuldsfull. Men den mest intressanta är den ständigt skrivande och skissande assistenten Marlene (Irm Hermann), ordlös men som med sublima uttryck och blickar kommenterar dramat. Efter en lite sömning inledning så kommer pjäsen igång och det med besked. Den är tät, ibland nästan klibbig, men samtidigt spröd och skör om det maktspel som kallas kärlek och svartsjuka. Delikat.

Saturday, January 7, 2017

Nr 646: Morgondagen Är Vår

Originaltitel: All That Heaven Allows (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 2

Kommentar: Årets första film och det blev en ordentlig mjukstart. Kanske var detta uppseendeväckande på sin tid, men när jag ser den nu känns det bara bomull i Technicolor. Och det där djävla rådjuret som dyker upp då och då, som symbol för vad? Det oskyldiga? Det gulligt djuriska? Står där med sina blanka ögon utanför det frostiga fönstret och betraktar två förälskade människor framför sprakande brasan som inte får den förståelse från familj och omgivning som de vill ha. Den unge trädgårdsmästaren kvistar till det med den äldre husägarinnan (spelad av ingen mindre än Jane Wyman - Angela Channing i TV-serien Falcon Crest!). De försöker sig på en relation, men eftersom ingen annan tycker det är en bra idé avstår de ett tag, tills livets skörhet gör sig påmind i form av en olycka, vilket gör att dragningskraften dem emellan blir för stor och de återförenas i sjukhusbädden. Mycket bättre och färgstarkare var i så fall Rädsla Urholkar Själen, som vi såg för nästan exakt ett år sedan. Runt snurrar jorden.


Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Emotionellt överdådigt melodram. Klassiskt överspelad som sig bör. Provocerande kärlek som sätts ordentlig på prov. Änkan (Jane Wyman) förälskar sig i den yngre trädgårdsmästaren (Rock Hudson). Sympatisk men trist överklassdam möter macho men empatisk friluftssnubbe. Karriärbarnen rasar. Det skvallras och separeras. Ge mamma en TV så lugnar hon sig. Försoning och återförening. Det är sliskigt och glättigt men ändå tidlöst på nåt sätt. Intressant manus som kunde ha tagit ut svängarna lite mer. Eller kanske inte. Det kanske var tillräckligt vågat för den amerikanska biopubliken. Och det fälldes säkert både en och annan tår när det begav sig.