Saturday, January 14, 2017

Nr 647: Petra Von Kants Bittra Tårar

Originaltitel: Die bitteren Tränen der Petra von Kant (1972) Imdb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/Tivo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Den växte på sig ordentligt under natten. Igår tänkte jag ge den 3+, men idag är jag uppe på en rak 4:a. Teaterpjäs förflyttad till filmremsa, men med smått utnyttjande av kameraförflyttningar och snabba klipp, ger det mig känslan av att jag tittar på en hybrid; teaterfilm. Sparsamt användande av musik, och när vinylspelaren väl rullar igång är det som ett avbrott i historien, andrum mellan drabbningarna, återhämtning inför nästa mangling. Samtidigt en kärlekshistorias uppgång och fall och en sprängskiss av sadomasochistiska ingredienser i mänskliga relationer. Slavinnan Marlene skrivmaskinskompar Petras och Karins resa från möte, attraktion, vänlighet, uppriktighet, försäkran om tolerans och tålamod till (efter en långsamt svarttonad övergång, kanske var det paus här på teatern, publiken gick och drack ett glas vin i foajén och diskuterade vad de sett och inte sett, känt igen sig i och absolut inte förstod över huvud taget) att efter ett halvår ha kommit till vägs ände med anklagelser, misstankar, beskyllningar och konfrontativa sanningar som omisskänneligt leder till  rättegångsstämning mellan parterna, alltmedan drinkarna börjar innehålla mer och mer gin och mindre tonic. Karin lämnar för något bättre från förr, Petra ligger kvar i skärvorna och hatar, tills hatet övergår i saknad och förgörande längtan. På självaste födelsedagen får övriga familjen i form av dotter, mamma och kusin även de sig en ganska stor släng av sleven. De är inte vatten värda i jämförelse med Karin. Piedestalen är hög och porslinet skört. När dammet lagt sig någorlunda infinner sig förlåtelsebehovet. Petra inser att hon har behandlat Marlene illa och hädanefter ska allting bli annorlunda. Då går Marlene, inte hennes cup of tea liksom. Ridå.
”Marlene, 10 flaskor Gin!”. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett klaustrofobiskt men ljuvligt kammarspel signerat Werner Fassbinder. Allt kretsar kring den fåfänga modeskaparen Petra von Kant (Margit Carstensen) och hennes sovrum och ateljé. Petra är osympatisk, manipulerande men lockande och längtande. Jag kan inte låta bli att tänka på Söderbergs bevingade ord när jag ser Petras plågade kamp med sig själv: "Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.In på scenen träder den unga, vackra modellen Karin (Hanna Schygulla). Karin är sval, impulsiv och oskuldsfull. Men den mest intressanta är den ständigt skrivande och skissande assistenten Marlene (Irm Hermann), ordlös men som med sublima uttryck och blickar kommenterar dramat. Efter en lite sömning inledning så kommer pjäsen igång och det med besked. Den är tät, ibland nästan klibbig, men samtidigt spröd och skör om det maktspel som kallas kärlek och svartsjuka. Delikat.

No comments: