Saturday, April 30, 2011

Nr 298: Mannen På Taket

Originaltitel: Mannen På Taket (1976)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Visst är det filmens regissör Bo Widerbergs son Johan som rultar omkring som liten knatte när Sven Wollter visar kuken i början av filmen - en av Johans bättre prestationer menar vissa. Mannen på taket är en filmatisering av radarparet Sjöwall/Wahlöös deckarroman Den vedervärdige mannen från Säffle som gavs ut 1971. Som jag förstår det är det den andra i ordningen av "Beckfilmer" som producerats i Sverige. I den första, Roseanna, är det Keve Hjelm som spelar Beck, men i Mannen på taket är det Carl-Gustaf Lindstedt som hamnar i händelsernas centrum när en gammal fulpolis blir bajonettmördad i sjukhussängen på Sabbatsberg. Detta är bara den första av flera poliser som kommer bli attackerade av en man som krypskjuter omkring på taken i centrala Stockholm. Efter undersökningar visar det sig ligga en massa kalla JO-anmälningar mot den nu döde polisen och skräpa. Misstankarna riktas till slut mot en gammal oförrättad Åke Eriksson, spelad av Ingvar Hirdwall - som i de senaste Beckfilmerna spelar Becks stänkargranne.
Från en blodfylld början (8 liter grisblod), via en mer och mer lufttät utveckling av både handling och personer till en actionfylld (störtad helikopter, modell Bell 206) och nervdallrande (en skadeskjuten Lindst tedt ska halas in genom ett fönster) upplösning visas prov på grymt skådespel, hjärtgropsbilder (barn på trehjuling) och stegrande klippning. Mycket fint!
Enligt bonusmaterialet på DVD:n står Bo Wiederberg på egen risk med en kamera under helikoptern, nere vid toalettingången, för att få de bästa bilderna. Men man vet ju fan aldrig.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Sjukhusmordet på Sabbatsberg och polisdramat är igång. Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) tar sig an fallet och leder utredningen genom en historia av polisvåld till misstankarna mot en hämndlysten Åke Eriksson som spelas av Ingvar Hirdvall. Åke är snabb att barrikadera sig på taken kring Odenplan i centrala Stockholm där han överlagt och utstuderat skjuter mot poliser. Mannen på taket är en nagelbitande thriller i en slags dokumentär dogmastil. Det är förvånansvärt intressanta rollporträtt och actionscenerna med den störtande helikoptern och jakten på taken är kittlande. Jag är glad att ha sett en sida av Beck som inte är moderna löpande band-produktioner. Det är precis så här det ska se ut.

Monday, April 25, 2011

Nr 297: Amadeus

Originaltitel: Amadeus (1984)
Filmen sågs på TV 4 Film av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Mozart vs Salieri. Tom Hulce vs F. Murray Abraham. Mozart vinner den musikaliska duellen, men i fråga om skådespeleri är Abraham överlägsen. Varenda millimeter och ljudvåg i honom är superbt avvägd, särskilt i den äldresminkade gestalten. Intrigen tappar aldrig fart, inte mycket i alla fall, och det är underbart att följa Mozarts förfall ner i alkoholism och sjukdom, samtidigt som Salieri lurar och konspirerar - den ena planen mer galen och narcissistisk än den andra. Vissa miljöer är autentiska, andra bara känns så. Tre timmar av naturligt ljus, och enligt nätkällor har filmen studerats av musiker som intygat att varenda tangenttryckning låter som den ser ut, och vice versa. En enda detalj gör att jag inte klättrar upp på femnivån; Mozarts hästagarv i sista bilden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Milos Forman tecknar ett modernt och vildsint porträtt av det musikaliska geniet Wolfgang Amadeus Mozart. I Tom Hulces tolkning blir Mozart en fnittrande narr som ställs emot den bittre och strame antagonisten Salier (F. Murray Abraham). Vi får följa Salieri som på ålderns höst berättar om den djupa och bittra avundsjuka som präglade relationen mellan de båda kompositörerna. Amadeus är ett spännande och episkt kostymdrama som ger en av många bilder av en av historiens mest berömda kompositörer och om hur en annan ständigt får leva i skuggan av detta geni. Hur mycket som är sanning eller inte spelar mindre roll. Slutscenerna när Salieri tecknar ner det berömda verket Requiem på Mozarts dödsbädd är starkt och känslosamt.

Friday, April 22, 2011

Nr 296: Ett Herrans Liv

Originaltitel: Monty Python's Life Of Brian (1979)
Filmen sågs på TV 4 Film av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En sketchfilm, där några delar är klart starkare än helheten och där några delar sjunker långt under ytan. Jehovascenen med Cleese är fin, likaså moståndsrörelsebråken. På minuskontot hamnar rymdresan och gladiatorkampen.
Religionsatir på hög nivå, jag missar säkert halva poängerna. Det är smart, roligt och uppenbarligen väldigt genomtänkt. Men det blir aldrig så roligt att jag släpper fram garvet. Det är mycket fniss, återhållsamma mungipor och en del genomnäsanpustande. Och så känns det väldigt ofta med Monty Python.
Roligt att leta efter Pythonkaraktärerna i varje scen - Cleese är ju alltid lätt att hitta på grund av längden, men de andra kan vara klurigt maskerade och röstförvrängda. Filmen rörde tydligen upp en del damm när det begav sig, men som allt damm lägger det sig och väntar på nästa vindpust. Vad fan menar jag med det?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är med mycket små marginaler som Monty Pythons klassiker lyckas klättra över 4-strecket. Som alltid när det gäller det brittiska satirgänget så är deras filmer ihopsatta av sketcher mer än en sammanhållna spelfilmer, så även denna även om just Ett Herrans Liv ändå känns mer sammansatt än många andra. Cleese är som vanligt briljant i sina roller, övriga känns väldigt ojämna och asgarven uteblir helt efter att ha sett den här filmen ett antal gånger. Trots detta så är Monty Python smått genialiska och helt osannolika och ojämförbara när det gäller brittisk humor. Den är inte alltid den bästa, många gånger så långt under bältet att den gräver ner sig själv. Men de gör det med skärpa och självsäkerhet och det gillar jag.

Thursday, April 21, 2011

Nr 295: Terminator

Originaltitel: The Terminator (1984)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Den får en trea eftersom jag tycker uppföljaren är bättre, och den fick 3+. Arnold Schwarzenegger onelinear sig igenom detta framtids-baktids-actionäventyr. De logiska vurporna med tidsresor och särskilt anledningarna till dessa är ju bara att lägga i bakluckan och bränna vidare mot förintelsen. Visst är det spännande ibland och särskilt slutet med hydralpressen är ju en riktig klassiker. Men det känns lite som att Terminator för mig har gått från att vara en bit filmhistoria till att vara bara historia.
Hasta la vista baby.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Samma betyg som uppföljaren även om jag kanske tycker att den är kvalitativt bättre. Men Terminator var ändå först och angav liksom den dystopiska tonen som uppföljaren förvaltar på ett bra sätt. Handlingen slår knut på sig själv men den är egentligen inte särskilt viktig. Den stilfulla apokalyptiska estetiken som präglade flera filmer vid den här tiden, till exempel tidigare sedda Blade Runner, är den självklara behållningen. Arnolds nollställda tröghet och låtsastuffa attityd blir mest en ironisk kalkon - men en kalkon som kacklar sig igenom hela filmhistorien genom de få citat som de flesta kan rabbla utantill. James Camerons tech noir innehåller klassiska sci-fi och slasher-element som passats ihop på ett mycket underhållande sätt.

Wednesday, April 20, 2011

Nr 294: Alla Helgons Blodiga Natt

Originaltitel: Halloween (1978)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Sexårige Michael Myers knivmördar sin syster på Halloween, spärras in på psykklinik varifrån han rymmer 15 år senare för att återvända till den lilla staden Haddonfield och fortsätta sitt sliceande. Offren är barnvaktande, gräshöga, ölfulla och sexpigga tonåringar med Jamie Lee Curtis i spetsen. Med omväxlande povs; mördare, offer, objektiv bild kryper den här rullen fram i ganska långsam och nervig mak. Inga överdrivna effekter i form av blodfontäner eller evighetslånga jakter upp och ner i trappor. För det mesta är det snabbt och effektivt avklarat - Myers är ingen show offare. Med små medel, både ekonomiskt, bildligt och musikaliskt skapar regissören och musikmakaren John Carpenter en stämning som får fötterna att resa sig från golvet upp i soffan. Det sparsamma pianoklinket i kombination med avståndsscener i både mörker och ljus blir en fin skräckdukning. Ibland upplever jag scenerna som alltför långa, särskilt de som ska transportera tittaren vidare. Den absolut bästa scenen är när Myers har dödat en nyknullad pojkvän och spetsat upp honom på en dörr i köket. Myers drar sedan ett lakan över sig och går upp till sovrummet där flickvännen fnittrar åt vad hon tror är en skojfrisk pojkvän. Myers bara står helt tyst inför hennes allt större frustration. Bara står där som en shejk. Sen stryper han henne med telefonsladden när hon försöker ringa efter hjälp. Genialiskt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det enklaste av det enkla: En maskerad mördare terroriserar en amerikansk småstad där sex- och ölsyndiga ungdomar drabbas skoningslöst. John Carpenter gör en voyeuristisk skräckhistoria med lååånga och utdragna scener, precis på gränsen mellan att vara nagelbitande och långtråkiga. Det intressanta är ändå den subjektiva pendlingen mellan mördare och offer. Vi får genom kameran följa mördarens blick och iakttagande och i nästa scen är det bytets perspektiv som gäller. Det skapar en intressant list och estetik som ligger väldigt nära en annan thrillermästare, nämligen Affie Hitchcock. Referenserna till Hitchcock är också tydligare än så: huvudrollsinnehavaren Jamie Lee Curtis är till exempel dotter till Janet Leigh, offret i duschscenen i Psycho och karaktärsnamnen Sam Loomis och Tom Doyle har hämtats direkt från Hitchcockfilmer. Självklart högg den mystiske mördaren Michael Myers in sig i hjärtat hos publiken och ett antal uppföljare och nyinspelningar gjorts.

Tuesday, April 19, 2011

Nr 293: Terror på Elm Street

Originaltitel: A Nightmare On Elm Street (1984)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Somna inte. I drömmarna jagar Freddy Krueger dig, och han vill döda. Freddy gillar att rispa, skära cutta och strimla. Personligen tycker jag det är genialiskt att vända på steken och förlägga handlingen till en drömvärld, men det var tydligen just det som fick de uppvaktade filmbolagen att tacka nej till manuset som författaren och regissören Wes Craven skickade runt. Till slut blev det dock napp hos det lilla L.A-baserade bolaget New Line Cinema. Filmen tog ca 30 dagar att spela in, beroende på källa, och kostnaden var 1,8 miljoner dollar. En lågbudgetfilm helt enkelt, men en produktion som använde sina slantar väl.
Uppslaget till filmen fick Craven när han läste några tidningsnotiser om kambodjanska flyktingar i USA som led så svårt av mardrömmar att de bestämde sig för att sluta sova. Med hjälp av utspottade sömntabletter och kaffekokare i garderoben lyckades de hålla sig vakna så till den grad att de till slut somnade av total utmattning för att sedan dö antingen i sömnen eller i anslutning till uppvaknande till följd av mardrömmar.
Balansgången mellan eller kanske rättare sammansmältningen av dröm och verklighet gestaltas skickligt utan att det behövs några fluffiga bildförvrängningar i gränsövergångarna. Ett mycket fint grepp är också att hela mardrömmen när Nancy ligger på sömninstitutet skildras från de vaknas sida.
Miljön är hyperamerikansk med nattliga fönsteringångar, tv och sexuell återhållsamhet som om den släpps fri bestraffas med ett monster med stora klor. Det vilar nämligen en liten förbannelse över grannskapet efter att en tjugobarnamördare för länge sedan blivit frisläppt på grund av en teknisk detalj, varpå föräldrar i området bildade mobb och gjorde processen kort med förövaren medelst kremering. Men dog han verkligen? Det luktar Poltergeist och The Shining lång väg i scenerna där Nancy kryper på väggar och i tak - scener som var möjliga tack vare ett roterande rum. Alla möbler och prylar sattes fast och kameran var fixerad så att den följde med rummets rotationer. Det enda som rörde sig i bilden var skådespelerskan - därav illusionen att hon kryper på väggarna.
Johnny Depp gör sin första större roll och blir ihågkommen främst för den fantastiska tröjan som slutar några mil ovanför naveln. Övriga roller spelas ungefär så taffligt som man nästan hoppas på, med undantag för Nancys morsa som är obegripligt dålig. Ibland känns det som att hon är inklippt från ett helt annat sammanhang, typ en dagsänd såpopera eller liknande, och att hon är mer spacklad än Robert Englund som spelar Freddy.
Terror på Elm Street fick sex uppföljare och det gjordes 2010 en remake på denna första film. Anmärkningsvärt är att i remaken spelar Jackie Earle Haley Freddy Kreuger. Haley var på audition på första filmen 1984 och som stödsällskap hade han med sig polaren Johnny Depp. Depp halkade in och fick en roll, Haley blev utan. Så kan det gå.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mina tidiga tonår präglades av Terror på Elm Street-filmerna. Jag vet inte hur många det fanns och hur många jag såg innan jag ledsnade. Den snälla ödlan från tv-serien V, Robert Englund, spelade barnamördaren Freddy Krueger som hemsöker tonåringarna i deras drömmar. Freddy brändes till döds av tonåringarnas föräldrar när de själva var unga och nu har han återkommit för att hämnas. Med sitt brända ansikte, den slitna rödsvarta tröjan och knivhandsken är han en mordisk gycklare som använder sina offers undermedvetna när han slår till. Det är klassisk skräckromantik mixad med B-filmsplatter och skådisar som verkar vara plockade från nån nybörjarcirkel i drama. Trots den låga budgeten och det taffliga skådespeleriet är det ändå en film jag minns med förtjusning. Den väver skickligt ihop dröm och verklighet och även om det finns en hel del svajiga scener så är den övertygande genom drömsekvenserna. Allt kan liksom hända där. Och gör det... One, two, Freddy comes for you....

Wednesday, April 13, 2011

Nr 292: Midnight Cowboy

Originaltitel: Midnight Cowboy (1969)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jon Voight, som vi senast såg i Den sista färden (1972), är landsortsbon Joe Buck som iförd cowboyhatt och tatuerade stövlar steppar ner för gatan till tonerna av Everybody´s Talking, tar långfärdsbussen till New York för att bli lyxgigolo men hamnar i ett råtthål till lya tillsammans med småskurken och krymplingen Enrico "Ratso" "Rico" Rizzo (Dustin Hoffman). Hoffman påminner på nåt vis om Rain Man i den här filmen - fast mer desperat och destruktiv.
Det jag gillar med Midnight Cowboy är att den från början känns som en feel goodhistoria med lycksökardrömmar, för att sedan växla ordentligt till nån slags droghallis med svettiga lakan och pannor, virrvarrande bildspråk och slumhostande halsar. Mot slutet glider den tillbaka till bussturen med ett drama ending med en imponerande scen där kameran först ligger på Joe som pratar med Ratso som sitter i sätet bredvid. Kameran går över till Ratso som är död med öppna ögon och huvudet mot rutan. Joe skakar honom och efter en stund går kameran tillbaka till Joe och följer hans reaktion. Detta i en tagning. Åtminstone två riktigt svåra moment. Det första att hålla ögonen öppna så länge och under åverkan. Det andra att reagera stiligt och stillsamt som Joe gör. Dessa två ihop ger en tagning som sitter fast länge.
Jag tycker också mycket om de scener där det klipps in minnen och önsketänkande från särskilt Joe. Midnight Cowboy är en liten rackare som legat och väntat på att bli upptäckt. Härligt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den naiva Texasdiskaren Joe Back (Jon Voight) drar till tonerna av Everybody's Talking med Harry Nilsson mot New York där han hoppas på en karriär som en midnight cowboy, en manlig prostituerad. Det går väl sådär om man ska vara ärlig. Det hela slutar med att han själv får betala för sina kvinnliga bekanta. Härligt. Han träffar bedragaren Enrico Rizzo (Dustin Hoffman) som får alla möjliga smeknamn under filmens gång och drömmer om ett liv i Florida där kvinnorna är snygga, rika och avklädda. Dock är Rizzo tbc-sjuk och hans tillstånd försämras kontinuerligt. Midnight Cowboy är en fin film om mänskliga relationer och tillkortakommanden. Referenserna till 60-talets mode och New York-kultur genom bland annat en fest med Andy Warhol känns lite grann som drogscenen i Easy Rider - märkligt placerad men ändå intressant och fascinerande. Slutscenen på bussen mot Florida knyter ihop säcken på ett fantastiskt sätt. Midnight Cowboy är en film som växer i minnet.

Tuesday, April 12, 2011

Nr 291: Närkontakt Av Tredje Graden

Originaltitel: Close Encounters Of The Third Kind (1977)
Filmen sågs på TV4 Film av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: I början blir jag alldeles förvirrad av att jag tror att Richard Dreyfuss spelar den skäggige kartläsaren. När det sen växlar över till en orakad Dreyfuss i en bil på landet fattar jag inte mycket. Sen händer det mystiska saker; elavbrott, lekande ufon, tonspelande ufon, runda ufon och ufon med antenner. Dreyfuss blir besatt av att hitta en förnimmelse som visar sig vara berget Devils Tower. Allt pekar åt det hållet och efter en grundfärgsblinkande keyboardkonsert kommer de försvunna piloterna ut ur rymdskeppet. Och Dreyfuss får gå ombord. Rörande, men jag fattar inte riktigt. Jag ser den här filmen som en förgräddning till E.T och Poltergeist som kom några år senare och som jag tycker håller minst snäppet högre klass.
Det mest anmärkningsvärda i den här rullen tycker jag nog är att den gamle FranskaNyaVågenlegenden Francois Truffaut har en stor roll. Man slutar aldrig att förvånas.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Spielberg lägger med denna historia, om en vanlig människas jakt efter sanning och övertygelse, ribban och anger tonen för sina kommande filmer. Aningen för lång, kanske lite snårig och lite för svulstig men ändå en typisk Spielberg-film, både till form och innehåll. Fascinationen för rymden och vårt sökande efter mening och värde blandas effektivt samman och den visuella upplösningen på slutet känns förutsägbar men väcker ändå förundran och starka känslor, mycket tack vare John Williams musik. Francois Truffaut är den stora överraskningen i filmen.

Sunday, April 10, 2011

Nr 290: Vampyr

Originaltitel: Vampyr - Der Traum Des Allan Grey (1932)
Filmen sågs på Veoh av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Malmö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skönt stram surrealistskräckis. Nicolas de Gunzburg, som stod för stålarna mot att han fick spela huvudrollen gör en bra insats som den ockultintresserade studenten Allan Gray. Gray kommer till byn Courtempierre, tar in på ett värdshus, somnar och sen är kvarnen i rullning. Huvudingredienser i denna förbannelsehistoria är en bok om vampyrer, en läkare utan gränser, en dubbelskuggad och enträbent soldat, två döttrar och ett slott på landet. Det finns ju också en slags head of vampires, men jag har inte fattat om det är madame Chopin eller om det är en man - i vilket fall är det den varelsen som blir metallpålad genom hjärtat på slutet.
Förutom det blurriga fotot och den lite klaustrofobiska känslan som kommer genom labyrintfilmandet inomhus är den största godbiten de scener som visar Gray när han finner sig själv i en kista på väg att bli levande begravd sammanväxlat med Grays point of view inifrån kistan. Nästan lite åksjuka ibland när kistan bärs iväg och kyrktorn och träd vinglar förbi.
I övrigt som vanligt stundtals hopplöst att hänga med i handlingen, men de få replikskyltarna (mestadels boksidor som visas) gör färden åtminstone behagligt obehaglig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det som framför allt har stannat kvar efter den här filmen är kameravinkeln från det som tycks vara likets synvinkel ur en kista. Fantastiskt snyggt och fascinerande. Annars är det en ganska rörig film som rinner som sand mellan fingrarna. Den dåliga bild- och ljudkvaliteten sänker omdömet mer än vad den kanske är värd för någonstans i det mystiska och okonventionella så finns det ändå ett spännande berättarspråk, inte minst bildmässigt. Vampyr är mer en konstfilm än traditionell skräckfilm och det är där den har sin största behållning.

Tuesday, April 5, 2011

Nr 289: Nine Queens

Originaltitel: Nueve Reinas (2000)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på dagiset i Gettjärn.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag kan inte låta bli att tänka på den klassiska conartistfilmen Blåsningen när jag ser Nine Queens. Där Blåsningen känns fräsch, oväntad och steget före känns Nine Queens styltig, sömnig och några steg efter själva tittaren. Det blir så uppenbart att det ska komma en twist på slutet så det känns mer eller mindre onödigt att titta. Slalomportarna tas med vid marginal och vid målrakan med den smått pinsamma bankkraschen har publiken ledsnat och gått in i värmestugan. Visst gör både Ricardo Darin och Gastón Pauls godkända insatser som de båda bedragarna, men det gnistrar inte direkt runt stålkanterna.
Nine Queens är den argentinske regissören Fabián Bielinskys (död 2006) debut.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Etablerad bedragare lär upp nykomling i Argentiskt blåsningsdrama. Det dröjer länge innan filmmusiken vevar igång men när det händer blir det en skön dimension att vila i. För det behövs. Det mesta i den här filmen är nämligen så förutsägbart och trist att allt utöver själva handlingen blir intressant.