Sunday, July 27, 2008

Nr 49: Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben

Originaltitel: Dr. Strangelove or: How I Learned To Stop Worrying And Love The Bomb (1964)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: "Mein fuhrer!" Sellers är ljuvligt rolig som naziinfluerad Dr Strangelove. När han desperat försöker hålla ner sin egen hand håller till och med den ryska björnen bakom honom på att börja skratta. "Dimitri... Dimitri...Dimitri...can you turn down the music please?" Sellers som president som ringer Moskva är lika roligt det. The war room fullspäckat med lyxmat inför akuta förhandlingar. "You can´t fight in here, this is the war room!" Stridsscener utanför amerikanska basen som filmas som om det vore dokumentärfilm. Klaustrofobin inne på basen med Sellers och kroppsvätskeRipper. Guldkornen bara flödar i den här filmen och kryddar den redan väldigt intressanta historien till riktigt sköna höjder.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Äntligen en helt fantastisk film som underhåller på både hög och låg nivå. Ja, alla jävla nivåer som finns egentligen. Det är en politisk fars, en magnifik satir över en krigsapparat i det kalla krigets skugga. Ploten är enkel men väldigt realistisk. Kanske är det därför filmen lyckas så bra; all fakta, alla uppgifter om hur kommandocentralen fungerar och besättningen på bombplanen arbetar är tydligen korrekta. Kubrick har bara skruvat till det lite grann. Och som han skruvar till det. Handlingen i korthet; En galen general med namnet Jack D. Ripper (bara det är ju vansinnigt roligt) som är besatt av kommunist
iska konspirationer bestämmer sig för att skicka iväg en konvoj av B-52:or med ett syfte; att bomba Sovjetunionen sönder och samman med vätebomber. Han tar även den livrädde och blyga engelska flygaren Mandrake (Peter Sellers) som gisslan. Samtidigt i Pentagon försöker presidenten (även han spelad av Sellers) desperat lösa situationen med hjälp av ytterligare en hejdlöst desperat general (George C. "Patton" Scott) och den nazisympatiserande vetenskapsmannen Dr. Strangelove (Sellers igen). På grund av radioproblem är ordern på ett av planen oåterkallelig och besättningen närmar sig sitt mål. Hela filmen utspelar sig på dessa tre platser, flygbasen, bombplanet och i Pentagon, och rymmer mängder av fantastiska dialoger och helt skruvade scener. Bland annat när den amerikanska presidenten ringer upp högsta hönset i Moskva och med en röst som när en förälder talar till ett barn förklarar att amerikansk militär har "gjort en sak som är lite dum" är suverän. En klassisk scen är också när piloten för bombplanet svingande sin cowboyhatt i bästa Texasstil rider en atombomb hela vägen ner som han skulle vara på rodeo. Hysteriskt roligt. Dr. Strangelove är en makalös film med ett bisarrt persongalleri om absurda kommunikationsproblem. Den måste ses!

Saturday, July 26, 2008

Nr 48: Total Recall

Originaltitel: Total Recall (1990)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Arnold med handduksturban och en 80-talslockig Sharon Stone gör en roundkick. Fy fan. En framtidsfilm där Svartnegern åker på upplevelsesemester till Mars som sekret agent. Varelser: half man half alien. Luften är på väg att ta slut; eller som Arnie säger: ”Give them aieerwrr!”. I bakomfilmen hävdas att denna film gjordes med den tidens absolut senaste teknik. Jaha. Fantastiskt tyckte man säkert då. Gäsp tycker jag nu. Arnold ska inte säga meningar med mer än sju, kanske åtta stavelser. Han ska leverera oneliners och vara ond. Precis som idag. Total Recall lämnar inget annat i mig än en känsla av rost.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Spänn-Arnold i ett actionladdat framtidsäventyr med massor av våld och specialeffekter. Bäddat för kalkon? Kanske, men Paul Verhoevens sci-fi-äventyr Total Recall har ändå sin kultförklarade charm. Manuset är helt okej, faktiskt en ganska imponerande story som överraskar emellanåt. Vi befinner oss i en framtid där planeten Mars är koloniserad och befolkningen där slåss för självbestämmande men motarbetas av "byrån", the bad guys. Schwarzenegger spelar Douglas Quaid, en vanlig kille med ovanliga muskler, som genom sin längtan till Mars dras in i en historia där han till slut inte vet vem han är eller vad som är verkligt egentligen. De intressanta temana för filmen, identitet och minnen, får stå tillbaka för övergödningen av våld och action vilket drar ner betyget rejält.

Tuesday, July 22, 2008

Nr 47: Down By Law

Originaltitel: Down By Law (1986)
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert i Utvängstorp.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Jarmush andra film och absolut ett helt snäpp mer intressant än Stranger than paradise; till en början kanske mest för att Tom Waits både spelar en av huvudrollerna – Zack – och står för filmmusiken, vilken i och för sig visar sig vara väldigt sparsam. Zack åker i fängelse för det mest klassiska av brott; ett mord han inte begått. I cellen träffar han Jack, som inte hade för avsikt att ligga med ett barn, men vad säger man när polisen stormar in på ett billigt hotell och flickan ligger där i sängen, naken och klar? Lite senare kommer även italienske Roberto – eller Bob som han kan tänka sig att kallas – till cellen, men han hävdar att han faktiskt är skyldig till att ha mördat en man, med biljardboll nummer åtta. En bra boll. Även denna film är svartvit, men det passar alldeles utmärkt både i stads- och fängelsemiljöerna. Det känns som vanligt som att Tom Waits spelar sig själv, vem det nu är och det känns som vanligt som att Roberto spelar sig själv – en clown, varken mer eller mindre. Av någon anledning har jag svårt för Roberto (kanske är det clownen i mig som monterar upp stora projeceringsduken) och det gör att jag inte kan slappna av i filmen. Men de lyckas rymma och de pratar om det ena och det andra och på slutet skiljs vägarna åt och kvar på marken ligger en liten Jarmushkringla som känns lite tom och nästan håglös. Som sagt, snäppet bättre än debuten, men inte särskilt bra.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jarmusch fortsätter göra Jarmusch men den här gången mycket bättre än Stranger Than Paradise. Down By Law är en historia om tre män som spelas av John Lurie, Roberto Benigni och min all-time-favourite Tom Waits. De hamnar alla i samma fängelsecell där mötet mellan de tre är kärnan i hela filmen. Jarmusch fortsätter med sitt vackra svartvita bildspråk och sina enkla, men många gånger bedrägligt banala, dialoger. Lurie och Waits är de allvarsamma oskyldigt dömda fångarna medan Benigni är den spexande clownen som hela tiden försöker lätta upp stämningen. Filmen är varken särskilt spännande eller ens rolig. Dess styrka ligger i det minimalistiska formatet och att det aldrig går att förutsäga fortsättningen.
Öppningen i filmen är riktigt bra där kameran glider längs gatorna i New Orleans och Louisianas träskmarker och visar bakgårdar, hus och landsbygd, hela tiden ackompanjerad av Tom Waits låt Jockey Full Of Bourbon. Inledningen lägger tonen över den värld som förenar både Waits och Jarmusch. Jag gillar just det filmgreppet som har använts av många, både i film och musikvideor. Tydligen finansierar Jarmusch sina filmer, som alla har en påtaglig undergroundkaraktär, med tyska pengar. Uppenbarligen är de inte ytliga nog för jänkarna i Hollywood.

Monday, July 21, 2008

Nr 46: Stranger Than Paradise

Originaltitel: Stranger Than Paradise (1984)
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert i
Utvängstorp.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Nej, inte min typ av rulle, inte idag i alla fall. Eva kommer från Ungern till New York och ska egentligen vidare till Cleveland för att hälsa på faster Lotte, men Lotte är sjuk och ska vara så i tio dagar. I New York bor Evas kusin och hon stannar hos honom och hänger ut i lägenheten med kusinen och kusinens polare. De hänger och slänger och det är vardagsrealism så det skvätter om det. Patiens, tv-middag och dialoger som förmodligen har för avsikt att ge tittaren en känsla av att det är så här det går till i verkligheten. Svartvitt dessutom. Jag drabbas bara av ett trött frågetecken och irriterar mig på det platta i agerandet. Det känns som att sitta och titta på dåliga improvisationsrepetitioner till vad som ändå skulle bli en dålig film, om de hade fått repetera mer. Detta ska vara regissören Jarmush genombrottsfilm och vad det är han brottar sig igenom vet jag inte. Jag minns en liten bakomfilm till Lukas Moodysons Ett hål i mitt hjärta där man får se hur Moodyson bara drar igång kameran och säger till Thorsten Flink och den andre snubben som sitter i soffan att ungefär ”bara låta det komma”. Detta skapar frustration hos till och med Flink, men efter långa diskussioner får Moodyson de båda skådespelarna att lita på att han har koll på vad han gör. Och där Moodyson faktiskt lyckas vaska fram ett spänningsfält mellan aktörerna tycker jag att Stranger than paradise bara tuggar luft. Eva åker i och för sig iväg till faster Lotte och kusinen och hans polare åker senare dit för att hälsa på och tur är väl det för faster Lotte är suverän; hon är faktiskt den enda som jag upplever realistisk där hon sitter och gnider fåtöljarmstöden och gång på gång undrar om maten smakar gott. Synd att hon får så lite utrymme, men kanske är det därför hon känns så bra. Som en ungersk motsvarighet till farsan i Jalla Jalla. Bästa repliken är tveklöst när hon försöker säga ”son of a bitch” i snökylan. Jag tycker väldigt stundtals om det enkla i filmen; det avskalade ljuset och mörkret, men umgås hela tiden med känslan av att ”nu placerar jag kameran där för jag ska absolut inte ska placera den på det ställe där de flesta andra hade placerat den, för då skulle det kunna uppfattas som att jag gör en vanlig film men det här är film som filmidilmidoppidoo och svartvit film också”. Dessutom blir det nån slags halvfars på slutet med pengar hit och förvillning dit vilket bara får mig att himla invärtes och jag välkomnar eftertexterna med öppna armar. Men samtidigt med en känsla av att jag lika gärna skulle kunna hylla den här filmen om tio år. Vi får se hur det går med hans andra film nu, Down by law. Kanske vänder vinden under kappan.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ända sedan jag såg mästerverket Night On Earth för ganska många år sedan
så har jag haft en slags long-distance-love med regissören Jim Jarmusch - jag har längtat mig fördärvad efter att se fler av hans filmer. Efter att ha sett Coffe & Cigarettes förstärktes mina känslor för honom ytterligare. Därför blir jag något besviken när jag ser Stranger than paradise. Inte för att den är dålig, utan för att jag helt enkelt har byggt ett helt slott av förväntningar. De infrias naturligtvis inte. Men Jarmusch är ursäktad, denna film är trots allt hans debut. Filmen handlar om tre människor vars liv bokstavligt talat är skittrist. Och det blir inte bättre vare sig de åker till Cleveland eller Florida. Willie (John Lurie) och hans kompis Eddie (Richard Edson) lever sina liv i New York som i dvala, utan varken längtan eller klaustrofobisk desperation. När Willies ungerska kusin Eva (Exzter Balint) dyker upp för att hälsa på en faster påbörjas en "möjligheternas road-trip" för de tre som endast slutar i samma uttråkade monotoni. Visst gör de det bästa av sin situation men de gör inget för att förändra den. Filmens svartvita format förstärker tristessen och jag gillar bildspråket. Jag beundrar också Jarmusch dialoger som är både banalt meningslösa och humoristiskt knivskarpa på samma gång. En okej film som dock gör mig ganska oberörd.

Saturday, July 19, 2008

Nr 45: Papillon

Originaltitel: Papillon (1973)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Västerås.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Samma regissör som till Patton (Franklin J Schaffner) men en betydligt bättre film. Steve McQueen och Dustin Hoffman hamnar i ett fångläger på Djävulsön (är det tre olika öar?). McQueen gör en grym roll som Papillon, särskilt i isoleringscellen där han till slut krälar in under britsen när ljuset släpps in efter flera månaders mörker. Han har blivit som de insekter han själv jagar över golvet för att få mat. Utmärglad och sjuk, men aldrig i närheten av att sluta planera flykter. Så de flyr och nånstans i mitten av filmen blir det lite Indiana Jones och Blå Lagunen över det hela och efter en för mig obegriplig och väldigt hastig visit i ett kloster är vi tillbaka i isoleringscellen men i fem år för att riktigt marinera rymlingen. Sen blir det en underbar aptitretare till Rainman när Hoffman är lite snurrig och odlar grönsaker i nån slags öppenvårdsavdelning på klipporna dit McQueen alltså kommer efter sina senaste år i mörkret. Efter att ha räknat in den sjunde vågen hoppar McQueen i vattnet med en säck kokosnötter och lämnar kvar en ängslig Hoffman på avsatsen. Tyvärr kommer det en djävligt onödig prolog när McQueen flyter iväg på nötterna som berättar hur han klarar sig och lever i frihet resten av sitt liv. Ärligt talat, kan man inte få ha ett uns ovisshet i kroppen när eftertexterna börjar rulla? I extramaterialet berättas det att mannen vars erfarenheter boken och senare filmen bygger på försökte rymma åtta gånger från ett ställe som det inte skulle gå att rymma ifrån.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: En både vacker och obehaglig skildring av två män som skickas till ett fängelse i Franska Guyana. Steve McQueens tålmodige hjälte Papillon drivs av att kunna fly medan Dustin Hoffmans rollfigur Dega är av det mer försiktiga och eftertänksamma slaget och litar på att systemet ska ge honom rättvisa eller att hans fru ska hjälpa honom från fängelset. Han tyr sig ändå till Papillon och dennes envisa frihetslängtan
och tillsammans försöker de ta sig ifrån fängelseön. En av de starkaste scenerna är när Papillon efter ett flyktförsök hamnar i isoleringscell där hans lojalitet genomgår en ofattbar prövning. Just där visar McQueen prov på stort skådespeleri och en stark närvaro. Tyvärr sjunker filmen som ett ankare när när han efter ett flyktförsök hamnar i en märklig, outtalad kärleksrelation bland indianerna och sedan hos nunnorna för att slutligen anges och återföras till fängelset. Förstår inte alls den delen av filmen. Papillon rekommenderas starkt som trots sin fåordighet och sitt lugna tempo rymmer mängder av händelser och känslor.

Tuesday, July 15, 2008

Nr 44: Patton

Originaltitel: Patton (1970)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Det går åt en hel del stridsvagnar i den här närmare tretimmarsrullen. George C Scott gör ett enormt bra jobb i rollen som general Patton och fick en Oscar för det. Inte för att jag vet vem Patton var, men det känns som att Scott har hittat varenda nyckel till sin roll, jag får ibland för mig att det faktiskt är Patton som är med i filmen. Hade det inte varit för Scott hade jag slängt den här på tippen, inte alls för att den skulle vara dåligt gjord utan bara för att den inte intresserar mig överhuvudtaget. Det är massa snicksnack om att och hur man ska slåss och överleva för sitt land och krig och strategi och en stor slev av klassiskt amerikanskt översitteri. Patton var förmodligen helt sjuk i huvudet på sitt sätt och borde fått kramas lite extra i barndomen, ungefär som Hitler kan jag tänka.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det jag omedelbart kom att tänka på när det var dags att se den här filmen var 80-talets nöjesprogram Kryzz där Arne Hegerfors och Björn Skifs genom diverse teveklipp utmanade tittarna i kryss. När Dolly Parton figurerade i ett av dessa inslag spexade de käcka programledarna till det genom att kalla henne för pansargeneralens fru, där Parton då skulle läsas Patton. Föga roligt.
Patton
är en biografisk film där Geroge C. Scott gör en fantastisk rollprestation som pansargeneralen George S. Pattons öde i Nordafrika och Europa under andra världskriget. Öppningsscenen där han mot en gigantisk fond av amerikanska flaggan håller tal till soldaterna av tredje armén är en klassiker. Tyvärr lägger den inte ribban för resten av filmen. Intressant är dock att se en krigsfilm där strategier och byråkrati ges en framträdande roll istället för att endast visa masslakt på slagfältet. Pattons komplexa karaktär som såväl mordisk krigsmaskin och poet lyfts också fram på ett beundransvärt sätt.

Sunday, July 6, 2008

Nr 43: År 2001 - ett rymdäventyr

Originaltitel: 2001: A Space Odyssey (1968)
Filmen sågs av Robert i Göteborg och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Det går inte undan, men det är svindlande långsamt. Med ett tålamod som är just modigt och med avgrundsdjupa perspektiv rullar Stanley upp den här rymdgardinen och släpper in ljus och musik från alla håll och kanter. Själva grundstoryn, med en resa från the dawn of man till en obestämd framtid inklusive monolit, är kanske inte så spännande. Men sättet han berättar på är magnifikt. Jag älskar Stanley i vissa scener. Särskilt när han vrider och vänder sig med kameran i exempelvis motionsscenen ombord på rymdskeppet. Men bäst är utomhusscenerna. Med nästan sadistisk långsamhet färdas jag genom rymden tillsammans med tystnad eller bara andetag. Skepp går ner för landning, sol tittar fram bakom andra kroppar, förlorade astronauter flyter iväg genom det där svarta, ljudlöst enorma. Jag har egentligen ingen aning om hur det känns att vara ute i rymden, men i vissa scener befinner jag mig på plats – tyngdlös, viktlös och i det närmaste betydelselös. Det mullrar upp i mig; hela mänskligheten är bara en oändligt liten reflektion i universums pupill, det universum vi känner. Det känns oerhört befriande att slutet slungas iväg genom ataridesignade ljuskorridorer och hamnar i samma studio som rödarummetscenerna i Twin Peaks spelades in. Jag förstår det inte och jag tycker det är så skönt just därför.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag vet inte vad jag ska tycka om Stanley Kubricks pretentiösa och spekulativa rymdepos men den lämnar mig inte oberörd. Det höga betyget får filmen på grund av dess visuella svulstighet där både bild och musik sammanflätas på ett mer konstnärligt än dramaturgiskt sätt. Det kunde räcka för mig. Själva handlingen är förvirrande och många gånger helt obegriplig. Kubrick och manusförfattaren Arthur C. Clarke försöker sig på att skissa ett slags mänsklighetens historia, dess ursprung och öde, där en mystisk monolit spelar en avgörande roll. Ett annat välkänt tema är kampen mellan människa och maskin som återspeglas när datorn HAL som har ett mänskligt medvetande flippar ur och ställer till jävelskap med en rymdexpedition. Jag gillar abstraktionerna i 2001 och för mig hade den funkat som en häften så lång konstfilm, en långsam musikvideo om man så vill. Nu seglar den ut i ett kvasiintellektuellt psykadeliskt drama som jag inte begriper ett dugg av.

Tuesday, July 1, 2008

Nr 42: Främlingen

Originaltitel: The Stranger (1946)
Filmen sågs på SVT av Robert i Göteborg och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Slutet är bra, när han svärdas av den mekaniska klockfiguren. Det gillar jag. Annars minns jag den mest som lite bambaramba; vattnig och halvseg. Obegriplig ibland, men nån slags deckarvib med små stegplanteringar och skumma skogar.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Orson Welles goes film noir! Främlingen utspelar sig i en liten amerikansk småstad just efter andra världskriget där en mystisk utredare spårar upp en högt uppsatt nazist som antagit en ny identitet och är besatt av klockor. Mitt i allt detta står nazistens nya hustru som vägrar acceptera att hennes man är orsaken till förintelsen. Det blir ett delikat litet triangeldrama med både kärlek och politik som grundingredienser och hela rätten serveras med mycket skuggor, mystiska män i hattar och ett melodramatiskt slut i ett kyrktorn. Filmen Oscarsnominerades för bästa manus och är en helt okej thriller men utan det lilla extra Den lämnar egentligen ingen särskild eftersmak.