Friday, March 28, 2008

Nr 24: Analys av ett mord

Originaltitel: Anatomy of a Murder (1959)
Filmen sågs på SVT av Robert på Gotland och Jimmy i Jämtland.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Det jag minns av den här är att jag uppfattade försvarsadvokatens ideligen återkommande protester i rättsalen som ifrågasättningar av samhällets rådande moral. Aha, tänkte jag. Flera gånger. Smart grepp. En klockren söndagsfilm med scones och te. Kanske en aning seg på sina ställen. Som en söndag.

Jimmys betyg: 3 +

Kommentar: Den här var bra. Så här åtskilliga veckor efteråt när jag försöker blogga om den är det ungefär det enda jag kommer ihåg. Filmen handlar om en rättegång och till skillnad från en hel rad amerikanska rättegångsfilmer som gjorts efter den här så sticker den ut genom
sin sofistikerade skarphet, sitt smått bittra tilltal och emellanåt humoristiska slagfärdighet. Analys av ett mord är en juridisk studie på drygt två timmar som egentligen aldrig blir tråkig. Den här var bra. Ja, det var den.

Monday, March 24, 2008

Nr 23: Resan till månen

Originaltitel: Voyage dans la lune (1902)
Filmen sågs på Youtube av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Trevlig liten rackare. Perfekt på förfesten. Rakt på sak. Pang på rödbetan. Nu djävlar ska vi upp i rymden, upp till månen. Och slå ihjäl de som bor där med våra paraplyer. Rökeffekten kan inte användas för många gånger. Poff! Dessutom som upplagt för en uppföljare. En av månvarelserna hänger ju med skytteln ner mot jorden, klamrar sig fast på utsidan. Dags snart för tvåan.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Första filmen i boken. Äldsta filmen i boken. Det märks. Men trots sin ålder är den förvånansvärt fräsch. Resan till månen är antagligen världens första science fiction-film med världens enklaste plot; en vetenskaplig kongress bestämmer sig för att åka till månen, en expedition skjuts iväg med en gigantisk kanon, de möter främmande fientliga varelser på månen som de dödar med sina paraplyer, de tippar rymdskeppet över månens kant och landar med ett plums i havet. Svårare än så behöver det inte vara. Allt på mindre än 14 minuter. Underbart. Förutom att man fascineras och förundras av de för tiden makalösa specialeffekterna så skrattar man även gott åt de lustiga figurerna som hoppar omkring i roliga hattar som om man betraktade de i ett dockskåp. Filmens mest våldsamma scen när expeditionen dödar månvarelserna är lika hemska som de allra första dataspelen - spring rakt fram, slå på varelsen med ett paraply och poff, ett rökmoln och de är borta. Fantastiskt. Smashing Pumpkins rippade i stort sett hela filmen till videon åt sin hit Tonight, Tonight från 1996. Det gör inget. Det är en bra låt. Och en bra video.

Sunday, March 23, 2008

Nr 22: Den där Mary

Originaltitel: There's Something About Mary (1998)
Filmen sågs av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag tänker ungefär: det måste ha gjorts flera miljoner filmer. Av dessa har valts ut 1001 stycken. Dessa 1001 borde ha något som sticker ut från mängden, något som gör dem en smula olik alla andra filmer. Det kan vara lite vad som helst; en finslipad berättarteknik, ett fantastiskt soundtrack, en lek med genrer, lysande skådespelarinsatser, experimentell lust, sällsynt skarp humor, påkostade effekter (eller tvärtom), provocerande tema, erotiskt vågade scener, vackra bildkompositioner eller fula, skrämmande gummor och gubbar. Vad du vill. Den där Mary har inget av detta. Den där Mary är en dussinrulle. Tandställningsgeeken fastnar med paketet i gylfen hemma hos pangbrud på skolbalskvällen. Massor av år flyter förbi. Pangbrud blir vid samma tidpunkt efterspanad av en, två, tre, fyra män. Efter lite klassisk farsfeeling - som mot slutet blir obegripligt massiv - väljer hon givetvis den nu tandställningslöse. Vid några tillfällen flikas det in nån slags sidoberättande Robin Hood-trubadur som verkligen borde gå en kurs i funktionsfyllande. Tack för kaffet. Pluset i tvåan kommer av några garvare; svagbegåvad brorsa vill rida rygg, styvpappa skakar på huvudet i väntan på svar, hund får elchocksbehandling och hund får smaka på wrestling. Där också filmens bästa replik; just innan Ted landar wrestlingkastet; "take a little bit of this". Säger han. Till hunden. Det var väl kul?

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Nej. Den här funkar inte hela vägen även om jag måste erkänna att jag emellanåt drar på smilbanden. Några hysteriska skratt blir det dock inte. Roligast är Marys styvpappa, då skrattar jag lite grann. Jag skrattar även lite grann när bästa kompisen (som för övrigt visar sig vara en psykopat) går igenom förberedelserna med huvudpersonen Ted (Ben Stiller) inför dennes dejt med ungdomskärleken Mary (Cameron Diaz) där det är av yttersta vikt att så att säga "clean the pipes" innan för att riktigt kunna slappna av. Det är lite roligt. Konsekvensen blir den numera klassiska sperma-i-håret-scenen. Det är dock föga roligt. Det här är en film man både kan ha och mista. Den lämnar egentligen ingenting alls kvar i mig.

Sunday, March 16, 2008

Nr 21: Deer Hunter

Originaltitel: The Deer Hunter (1978)
Filmen sågs av Robert i Visby och av Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Långsam stålverksinledning och jag tänker "Yes, Twin Peaks goes Nam". En timme senare måste jag ha kaffe för att överleva. Det borde finnas en varningstext på filmen där det står nåt i stil med att "den här filmen innehåller världens längsta bröllopsscen" och "han som skulle klippa den här filmen dog innan han började". För mig hade det gott och väl räckt med låt säga 20 minuter av civilskildrande för att skapa en tillräcklig relation till karaktärerna. Däremot gör den långa inledningen att första krigsscenen ruskar om ordentligt och kryper långt under huden när en halv by sprängs sönder på en gång i sitt gömställe under jord. Här tycker jag filmen tar fart efter en lång slummer och den skitiga, bitvis bländande intima skildringen av de unga männens krigsvistelse är den stora behållningen av Deer Hunter - förutom några guldkorn på hemmaplan. De klassiska roulettescenerna i all ära, men jag tycker den bästa scenen i filmen är när de är på väg ut på jakt i de usaska bergen och kör ifrån what´s his name vid en kisspaus. Sen backar de tillbaka. Och kör ifrån igen. Slutscenen får mig att vilja kräkas på US motherfucking Amentalitet. Så känns det. Bara äckel. Bästa repliken går till De Niro: "Ett skott".

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det går att skriva hyllmeter av analys när det gäller Deer Hunter - allt från historiska faktafel via manlig homosocialitet till pessimistisk framtidstro - vilket det med all sannolikhet också har gjorts. Därför skiter jag i det. Filmen, som av "de-som-vet", betraktas som en av de bästa krigsskildringarna någonsin är ca tre timmar lång varav knappt en tredjedel fokuserar på själva kriget och då framför allt de kultförklarade scenerna där Robert De Niro och Christopher Walken spelar rysk roulette. Resten av filmen är ett långt, och många gånger ganska segt, drama men det är där huvudpersonerna blir flerdimensionella och filmen blir personlig, nästan privat. Särskilt den första timmen av filmen ger jag ett mycket högt betyg. Det är där den sociala kontexten beskrivs på ett trovärdigt och naket sätt, det är där karaktärerna kommer nära. Därefter haltar filmen mellan uppgivenhet, trista dialoger och långa passager av intensiva person- och miljöskildringar. Tydligen lämnade många biobesökare salongen i ren protest när den för 30 år sedan gick upp biograferna. Min gissning är att det lika gärna kan ha varit av ren uttråkning. Skådespelarinsatserna och en del av de starka och personliga scenerna drar upp betyget. Annars är Deer Hunter en rätt medioker film.

Sunday, March 9, 2008

Nr 20: Pianot

Originaltitel: The Piano (1993)
Filmen sågs i Visby och i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ada slutade prata när hon var sex år gammal, och meddelar sig genom teckenspråk, små lappar och sitt piano. I vuxen ålder blir hon bortgift av sin far. Maken är en Alistair som bor på Nya Zeeland. Ada och dottern från en tidigare relation flyttar dit och får med sig pianot ända fram till strandkanten. Där tar det tillfälligt stopp; Adas piano står kvar i sanden medan sällskapet fortsätter upp i djungeln. Den kärlekslösa relationen till Alistair går minst sagt på tomgång i den klafsiga, tungblöta leran. En granne, Baines byter till sig pianot mot en bit mark. I bytet ingår pianolektioner av Ada. Dramat är ett faktum.
Baines vill inte ha några pianolektioner, han vill ha Ada. I början får han betala med svarta tangenter för att få lite hud, mera hud, massa hud. Sen inser han tack och lov att hon blir en hora med det tillvägagångsättet. Och han blir olycklig. Så han kör det äldsta tricket i boken; han kör ut henne. Blaim the victim. Då börjar hennes spärrar släppa. Hon släpper ut håret och låter Baines komma under kjolen. De älskar. Det är nice. Dottern smygkikar och blir sur, byter sida och börjar kalla Alistair för pappa, vilket hon tidigare försäkrat aldrig skulle hända. Alistair smygkikar också och vet inte riktigt hur han ska hantera situationen. Så han hugger av Ada ett finger och skickar det med bud till Baines. Efter lite eftertanke inser Alistair att det nog aldrig kommer klicka mellan honom och Ada. Då lämnar Baines, Ada och dottern ön tillsammans. The end.
Hela filmen genomsyras av ett oerhört vackert foto; överlag grådisigt med korta inslag av bländande färgpatroner. Det ligger liksom ett fuktig, lerigt filter över historien. Bildkompositionerna verkar så oerhört genomtänkta, nästan perfektionistiskt tillrättalagda. Men ändå med utrymme. Jag tänker Roy Andersson men med åkningar och zoom. Jag tycker om den behagliga följetongen med yxan som följer genom historien i olika scener; teater, vedklyvning och till sist fingerkapning.
Pianot är vacker frustration och stillsam berättarkonst på hög nivå. Det jag tycker minst om är dotterns skitnödiga barnskådespel efter formulär 1A. Jag har aldrig mött ett barn som uttrycker sig på det viset och fick jag bestämma skulle hon ha börjat hålla käft vid sex års ålder precis som sin mamma.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Pianot är en fin film. Nej förresten, den är vacker, långsam och vemodig. Första gången jag såg den grät jag. Nu gäspar jag. Historien är ganska tunn, särskilt kärlekshistorien (som är en stor del av filmen, den största). Framför allt brister den i trovärdighet. Varför går Ada tillbaka till Baines , mannen som köper henne bit för bit? Myten om den lyckliga horan fungerar inte som argument i det här läget. Visst ger han ett mycket mer sympatiskt intryck än den äkta maken men det räcker inte heller. Det relativt höga betyget får Pianot för sina snygga planteringar (se ovan nämnda yxa) samt det detaljrika innehållet i bildkompositionerna. Till skillnad från Robert så är dottern den ingrediens som filmen behöver för att bli riktigt intressant. Hon står för mycket av dynamiken i den annars ganska slätstrukna berättelsen. Och till skillnad från min kamrat ovan så har jag hört barn som uttrycker sig på det sättet; brådmoget och lillgammalt men samtidigt både hysteriskt och fantasirikt på samma gång.

Thursday, March 6, 2008

Nr 19: Kill Bill - Vol. 1

Originaltitel: Kill Bill: Vol. 1 (2003)
Filmen sågs av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Gäsp och usch. Efter den första logiska luckan - att Bill avbryter ännu ett mordförsök på The Bride i sjukhussängen på grund av nån slags ärotjoflöjt - låter jag den här filmen med alla sina karatesparkar, ljudeffekter (som förmodligen anses lustiga av de som delar Tarantinos intresse för gamla kung fu-filmer) och bitches långsamt singla ner i soptunnan med en uppriktig undran hur den här filmen kan platsa bland de 1001 jag måste se innan jag dör. Om jag ser nåt liknande igen dör jag. Av leda.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Quentin Tarantino. I love him. I Kill Bill: Vol. 1 fortsätter han sin våldsromantiska estetik som han lagt grunden för i sina tidigare filmer men här skruvar han åt tumskruvarna ytterligare några varv. Möjligen är det det som sänker filmens betyg till en minus fyra istället för en fyra rakt av. Allt slaktande, blodsprut och lemlästande blir aningen tråkigt till slut. Visst är det mycket en film för nördar med sina referenser till andra filmer och sin uppenbara inspiration från 60-talets spagettivästerns och 70-talets kampsportfilmer men den håller ändå måttet rågat för den generelle filmälskaren genom sina fantastiska bildkompositioner, Tarantinos egensinniga berättarteknik och det specialkomponerade soundtracket. Uma Thurman gör rollen som The Bride riktigt bra.

Saturday, March 1, 2008

Nr 18: Den andalusiska hunden

Originaltitel: Un chien andalou (1928)
Filmen sågs av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Öppningsscenen - när molnet skär månen och bladet ögat - är för den oförberedde en riktig ansiktsskrynklare. Sedan följer en rad obegripliga scener som ändå känns ihophållna. Kanske av det muntert psykotiska soundtracket, kanske av obegripligheten. Jag tvekar mellan att sätta ett lågt eller högt betyg. Jag väljer det höga beroende på dagsformen. Den här filmen gör mig oerhört nyfiken på att forska mer i vad de olika scenerna kan betyda. Vad säger de till mig och vad har de sagt till andra? Jag får en känsla av att det gömmer sig ett symbolspråk bakom de rörliga bilderna; som ett osynligt bläck. Filmen berör mig, men jag vet inte riktigt hur. Den liknar ingen annan film jag sett, och då har jag ändå sett den förut.

Jimmys betyg: 2 -

Kommentar: Jaha. 16 minuter fransk surrealistisk stumfilm av Luis B
uñuel och Salvador Dali. Helt utan handling och logik. För mig är den som en obehaglig dröm; myror som kryper ur ett hål i handen, en rakkniv som skär upp ett öga, en man som släpar ett piano, samma man som antastar en kvinna vars nakna bröst plötsligt blir en rumpa... De bisarra scenerna avlöser varandra ackompanjerat av ett läckert tangosoundtrack. Att filmen hyllas av David Lynch och att den provocerade sin samtid till förbannelse räcker dessvärre inte för att få mitt okritiska gillande. Jag tycker den är svår och konstig. Lite rolig emellanåt men mest obehaglig. Svenska Wikipedia sammanfattar filmen på ett fantastiskt sätt: "Den var gjord för att få folk att må dåligt; om någon tyckte om filmen skulle Buñuel bli besviken". Jag tyckte inte om den. Så Buñuel kan nog ligga lugnt i sin grav.

Nr 17: Trainspotting

Originaltitel: Trainspotting (1996)
Filmen sågs hos Jimmy i Östersund och hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Underbart fläktfylld och hänsynslös öppning. Inte en sekund i en enda scen känns onödig. Toalettscenen är en klassiker och blev det väl redan när den sköts. Hela nästa timme är en flod av skitigt vackra skildringar av drogberoende; det känns som att det är så det känns att knarka. Den scen som gör mig mest illa till mods är när bebisen ligger död i sängen och dessutom i senare i filmen - i en av Marks avtändningshallisar - kommer krypande i taket för att i en liten blinkning till Excorsisten vrida huvudet ett halvt varv och falla ner mot kameran. När filmen flyttar till London halkar foten av gaspedalen. Jag tycker inte att den riktningen behövs; de hade kunnat hamna i London ändå, på vilket annat sätt som helst. Filmens absolut bästa replik levereras av madmannen Begbie när han är efterlyst för rån mot en juvelerarbutik; "Hur fan kan det vara väpnat rån med en djävla leksakspistol?"

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Trainspotting har länge varit en av mina favoritfilmer. Dock sjunker betyget något efter att ha sett den ett antal gånger. Filmens största kvalitet är att filmskaparna inte tar någon som helst moralisk ställning i sin skildring av ungdomligt förfall i Edinburgh i mitten av 90-talet. Här skjuts det mängder av heroin, det knarkas, sups, stjäls och hallucineras i en aldrig sinande ström. Tempot är högt, åtminstone i första halvan av filmen. I den andra halvan när huvudpersonen Renton (för övrigt en av Ewan McGregors bästa rollprestationer) sadlar om till bostadsmäklare tappar filmen fart, men aldrig så mycket att den går på tomgång. Trainspotting är fantastiskt oglamorös, en befriande injektion av svart humor och intelligent berättarteknik, 90-talets generationsfilm som ger 80-talets collegeskildringar en rejäl pungspark. Robert Carlyle som spelar psykopaten Begbie är otäckt bra och det tidlösa soundtracket snurrar fortfarande i CD-spelaren.