Sunday, March 16, 2008

Nr 21: Deer Hunter

Originaltitel: The Deer Hunter (1978)
Filmen sågs av Robert i Visby och av Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Långsam stålverksinledning och jag tänker "Yes, Twin Peaks goes Nam". En timme senare måste jag ha kaffe för att överleva. Det borde finnas en varningstext på filmen där det står nåt i stil med att "den här filmen innehåller världens längsta bröllopsscen" och "han som skulle klippa den här filmen dog innan han började". För mig hade det gott och väl räckt med låt säga 20 minuter av civilskildrande för att skapa en tillräcklig relation till karaktärerna. Däremot gör den långa inledningen att första krigsscenen ruskar om ordentligt och kryper långt under huden när en halv by sprängs sönder på en gång i sitt gömställe under jord. Här tycker jag filmen tar fart efter en lång slummer och den skitiga, bitvis bländande intima skildringen av de unga männens krigsvistelse är den stora behållningen av Deer Hunter - förutom några guldkorn på hemmaplan. De klassiska roulettescenerna i all ära, men jag tycker den bästa scenen i filmen är när de är på väg ut på jakt i de usaska bergen och kör ifrån what´s his name vid en kisspaus. Sen backar de tillbaka. Och kör ifrån igen. Slutscenen får mig att vilja kräkas på US motherfucking Amentalitet. Så känns det. Bara äckel. Bästa repliken går till De Niro: "Ett skott".

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det går att skriva hyllmeter av analys när det gäller Deer Hunter - allt från historiska faktafel via manlig homosocialitet till pessimistisk framtidstro - vilket det med all sannolikhet också har gjorts. Därför skiter jag i det. Filmen, som av "de-som-vet", betraktas som en av de bästa krigsskildringarna någonsin är ca tre timmar lång varav knappt en tredjedel fokuserar på själva kriget och då framför allt de kultförklarade scenerna där Robert De Niro och Christopher Walken spelar rysk roulette. Resten av filmen är ett långt, och många gånger ganska segt, drama men det är där huvudpersonerna blir flerdimensionella och filmen blir personlig, nästan privat. Särskilt den första timmen av filmen ger jag ett mycket högt betyg. Det är där den sociala kontexten beskrivs på ett trovärdigt och naket sätt, det är där karaktärerna kommer nära. Därefter haltar filmen mellan uppgivenhet, trista dialoger och långa passager av intensiva person- och miljöskildringar. Tydligen lämnade många biobesökare salongen i ren protest när den för 30 år sedan gick upp biograferna. Min gissning är att det lika gärna kan ha varit av ren uttråkning. Skådespelarinsatserna och en del av de starka och personliga scenerna drar upp betyget. Annars är Deer Hunter en rätt medioker film.

1 comment:

Anonymous said...

This is great info to know.