Friday, May 30, 2008

Nr 34: Fåglarna

Originaltitel: The Birds (1963)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Visby.

Roberts betyg: 4

Roberts kommentar: Efter att ha sett den rakt upp och ner skulle jag gett den en 3:a. Men sen började jag kolla bonusmaterialet med intervjuer och information om hur inspelningarna gått till och då höjer jag betyget ett helt snäpp. Allt blir mycket mer intressant när jag får reda på att fåglarna bands fast i barnen, att vissa scener innehåller riktiga fåglar och andra scener inte har några fåglar alls, utan skådespelarna agerar helt på fri hand, och att "Hitch" vid sådana tillfällen använde sig av en trumslagare utanför bild som spelade olika intensivt för att skådespelarna skulle vara i fas med varandra vad gällde ut- och inlevelse. Jag tycker mycket om vissa knep; exempelvis trestegsingången mot den döde snubben i hörnet, nästan stillbildsreaktionerna från Melanie i fönstret vid bensinmacksexplosionen och den klassiska scenen när fler och fler kråkor landar på klätterställningen utan att den rökande Melanie vet om det. Tydligen ska scenen med Melanie på vinden ha tagit en vecka att spela in, vilket gjorde Tippi Hedren så utmattad att hon åkte in på sjukhus och får bli buren ner för trappan i form av en stand in. Slutscenen är också ett litet mästerverk. Bilen smyger iväg i bakgrunden av alla dessa svarta fåglar. Vad händer härnäst? Och visst är det gamle Affe som promenerar ut från affären med två hundar i början av filmen. Otäckt.

Jimmys betyg: 3

Jimmys kommentar: Jag har inte sett bonusmaterialet så jag ger den en trea. Så där. Rakt upp och ned. Men det är inget dåligt betyg. Det är en helt okej film, om än svårtolkad och svårförstådd. Det ges aldrig någon tydlig förklaring till varför mängder av fågelflockar attackerar den lilla kustbyn. De bara gör det. Som en slags naturens hämnd på människan eller vad vet jag. Men det är effektfullt och lite rysligt emellanåt.
I vissa scener känns filmen överspelad och inte särskilt trovärdig men för det mesta balanserar den på rätt sida gränsen. Bästa scenerna är, i likhet med Robert, dels den när Melanie sitter vid skolgården och bakom henne, helt ovetandes, samlas fåglarna till stormöte och dels slutscenen när bilen rullar iväg mot en dunkel himmel där solen svagt börjar bryta igenom medan fåglarna täcker marken. Den är vacker, nästan som ett vykort.

Thursday, May 22, 2008

Nr 33: Mitt liv som hund

Originaltitel: Mitt liv som hund (1985)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Visby.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Väldigt behagligt komponerad berättelse. Det var ett tag sen jag såg den här 80-talshiten, men jag blev verkligen positivt överraskad, särskilt av den sjuka mammans fantastiska balansgång mellan kärleksfull, trött, arg, sjuk, glad, elak och uppgiven. Glanzelius är oerhört bra som Ingemar, han har verkligen en blick som bränner och en avslappnad naturlighet som jag inte har sett hos många andra barn på film. Fantastiskt att det kan finnas ett så utforskat universum i en så ung människa, och då menar jag inte i manus, utan att han ju faktiskt har verktygen att ta fram trovärdigheten i repliker och rörelser. Cred till Anton alltså, för utan honom hade den här filmen nog inte blivit så pass bra som den blev, inte i mina ögon i alla fall. Apropå ingenting såg jag ett helikopterben i bildens vänsterkant i en scen där tåget flygfilmas genom skogen. Kanske inte helt billigt att filma om en sådan grej i efterhand. Det handlar alltså om att hela tiden ha något att jämföra med. Titta upp och ut i rymden och konstatera att det kunde varit värre. Till slut blir man en skällande hund som huttrar i lusthuset och egentligen bara undrar en sak: varför ville hon inte ha mig?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En trevlig feel-good film. Som Lasse Hallströms filmer brukar vara. Mitt liv som hund handlar om Ingemar Johansson som skickas till sin morbror på landet när modern tas in på sjukhus för sin lungsjukdom. Där möter Ingemar, förträffligt porträtterad av Anton Glanzelius, sin första förälskelse i pojkflickan Saga (Melinda Kinnaman som jag för övrigt förälskade mig i när jag såg henne i ett 6-timmarsdrama av Lars Norén på Dramaten för 10 år sedan) som är både bäst i fotbollslaget och kan boxas. Det är en fin och intressant relation som målas upp mellan dem som dock kraschlandar i det ögonblick Saga enligt Hollywoods alla regler får på sig en klänning och könsrollerna är befästa. Bortsett från detta klavertramp så älskar jag de filosofiska inflikningarna som oftast avslutas med ett "Det kunde varit värre". Filmen badar i dessa drastiska och underfundiga citat som Ingemar finner tröst i. Ett extra plus till Povel Ramels "Kokosnöt" som tjatas på grammofonen genom hela filmen. Det är så störande så jag måste skratta för att stå ut. Otroligt bra.

Wednesday, May 21, 2008

Nr 32: Requiem For A Dream

Originaltitel: Requiem For A Dream (2000)
Filmen sågs av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Kylskåpet morrar och kränger. Rummet snurrar, TV:n skriker BE EXCITED! BE BE EXCITED! När mamman söker hjälp på sjukhuset för att få mer tabletter och börjar berätta om vad som jagar henne är det nog första gången jag känner att det faktiskt funkar med en yrande kvinna på sjukhus som blir sneglad på av jajaläkare. Jag har fått följa med in i hennes dimmiga vardag och vet vad hon pratar om. Varenda alkis, varenda druggie, varenda spelare som står och snackar i ett gathörn har en berättelse som oftast bara känns tröttsam. Mammans är sorglig och skrämmande. Tyvärr tycker jag sonen är för snygg och överagerande för att bli ens i närheten av trovärdig. Polaren däremot är klockren, en slow dancer. Flickvännens horande besök hos en dealer är äcklande. Scenerna när drogandet gestaltas genom snabba klipp mellan pupiller, linor, jointar, tändare för att sedan övergå till vardagssituationen som följer efteråt är fantastiskt bra. Hela filmen sticker genom huden och sprutar knark, smuts, piller och vardagens osynlighet rakt in i blodet.
Alla vill ha en plats i solen. Det här är absolut den bästa filmen hittills, och jag kommer se den många gånger till.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Så långt från Bogart och Hepburn man bara kan komma. Här finns ingenting av söndagens klämkäcka frullerulle. Däremot finns en hel ocean av missbrukets och besatthetens alla baksidor. Filmen handlar om Harry, hans flickvän Marion, mamma Sara och bästa kompisen Ty, alla med sitt eget beroende, sina egna drömmar och slutligen sin egen kollaps. Requiem For A Dream liknar i många avseenden Trainspotting, inte minst visuellt, men där Danny Boyle skildrade drogandet väldigt subjektivt i Trainspotting och lyfte den svarta humorn i de trasiga karaktärerna till en åtminstone någorlunda hoppfull nivå så gör regissören Darren Aronofsky på nästan motsatt sätt i den här filmen. Han begraver drömmen i förfall och misär tills det nästan inte finns ett spår av mänsklig värdighet kvar. Det är obehagligt på ett nästan kusligt sätt. Uttrycket "krypa under skinnet" får verkligen sin förklaring i den här filmen. Den sluter sig tamefan runt hela skelettet så det nästan gör ont. Det finns massor av skäl till att Requiem For A Dream får ett så pass högt betyg; det förstklassiga skådespeleriet, bildkompositionerna, det experimentella ljudarbetet, musiken, den skakande berättelsen. Vad lämnas då att önska? Ja, kanske lite mer av Boyles svarta humor för att väga upp det tunga och otäcka som biter sig fast som en ilsken grävling tills dessndet knakar i benet. Men vad fan... då blir det en helt annan film. Glöm det.

Sunday, May 18, 2008

Nr 31: Afrikas Drottning

Originaltitel: The African Queen (1951)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Visby.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Redan i öppningsscenen inser jag att det här kommer bli en bergochdalbana. En syster Rose (Katharine Hepburn) och en bror, engelska missionärer, orgeltrampar in psalmer i en hel drös stillasittande afrikanska bybor. Det låter lika illa och ser lika taffligt ut som när det omvända sker på vilken folkhögskolekurs som helst - ett gäng västerlänningar ska prova afrikansk dans med tillhörande stridsrop. Det är stor komik. Sen kommer Charlie Allnut (Humphrey Bogart); svettiga, skitiga, orakade brevbärarCharlie i sin budbåt African Queen, och slänger en halvrökt cigarr till infödingarna och bara garvar åt hur de dammolnsryker ihop om vem som ska få den. Efter att tyska trupper bränt ner hela byn och tagit infödingarna till fånga för att göra soldater av dem, och efter att missionärbrorsan avlidit, ger sig Charlie och Rose iväg med båten nerför floden för att försöka sänka en tysk stridsbåt. Bra idé. Under resans gång blir de beskjutna av de tillfångatagna infödingarna som nu får härja hej vilt med gevär i ett tyskt fort längs flodkanten. I de scenerna åker smilbanden hela vägen uppför kinderna. Det ser ut som att det av misstag har lagts in filmmaterial av lekfulla repetitioner inför själva tagningen. Charlie och Rose kommer givetvis undan och får åka flumeride nerför flera och allt större forsar. De passerar nyfikna flodhästar, giraffer, apor, elefanter och även några snygga krokodiler som riktigt smakfullt glider ner i vattnet från flodbanken. När strömmen börjar sina hoppar Charlie ur och drar båten framåt med egna krafter. Väl ombord igen visar det sig att han är full av blodiglar. Tankarna går direkt till Stand by me och jag skulle gärna sitta med mr King över en rökig whisky och höra hur och om han inspirerats av den här filmen. Well, i komikens namn bör även nämnas scenen där Charlie och Rose ska bada samtidigt, men absolut inte får titta på varandra. När de sen kliver upp ur vattnet visar det sig att båda har kläder på sig. Det blir så oerhört larvigt att det blir roligt. Även en scen på slutet får mig att höja på ögonbrynen; det är när tyskarna har tagit Charlie ombord på sin båt och hur de försöker förhöra honom, men han är helt förkrossad i sin tro att Rose är död och skiter i allt de vill veta. Plötsligt börjar några på däck gorma om att de även har hittat en kvinna i vattnet. Charlie reagerar inte det minsta - han verkar inte kunna lägga ihop ett och ett där. Inte förrän de frågar honom om han hade en kvinna med sig går ljuset upp. Fantastiskt dåligt producerat. Men de lyckas faktiskt till slut spränga den tyska båten, men inte riktigt på det sätt de trodde från början.
Bästa kommentaren är utan tvekan den som en tysk militär levererar ombord stridsbåten, adresserad Charlie: Jag ska hänga dig två gånger.
Det här är en perfekt söndagsfrullerulle. Ett stycke klassiker som från början säkert inte var menad som en komedi, men som med mina 2000-glasögon blir charmig och underhållande istället för särskilt spännande. Jag noterar att Humphrey Bogart fick sin enda Oscar för den här rollen och dog 1957. Katharine Hepburn var nominerad men fick ingen Oscar. Däremot fick hon fyra andra under sin extremt långa skådespelarkarriär (hon dog 2003, 96 år gammal).

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Robert tömde ut hela jävla filmen ovan så mycket mer finns inte att säga. Kortfattat: alkoholiserad skeppare (Humphrey Bogart) räddar pryd missionär (Katharine Hepburn) undan tyskarna i Belgiska Kongo under första världskriget och tar henne med på deras livs svettigaste resa i en ångare som står pall för både det ena och det andra. Resan blir en safari genom både hopp och förtvivlan och den händige skepparen Charlie visar att han kan härma såväl apor som flodhästar samt bygga torpeder och göra te medan den puritanska missionären Rose får orgasm av att åka forsränning och bli beskjuten av nyrekryterade infödingar som just har lärt sig att hålla i bössan. Det är en typisk matiné; lite äventyr, lite kärlek, lite komedi. Det är 105 minuters underhållning utan så mycket mening. Det som verkligen lyfter filmen är den uppsjö av oneliners som droppas till höger och vänster; "Ni förklaras härmed man och hustru, fortsätt avrättningen" som den tyske kaptenen säger när han i samma stund både ska viga och avrätta kärleksparet eller Charlies "Jag tycker om att sparka henne emellanåt, hon är allt jag har" när ångmotorn inte riktigt funkar som den ska. En skön film som passade bra till frukosten.

Sunday, May 4, 2008

Nr 30: King Kong

Originaltitel: King Kong (1933)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Visby.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Filmargäng från New York hamnar på Skull Island. Skrikande, skrikande, skrikande kvinna tillfångatas av infödingar och placeras på offerplats. King Kong, en gigantisk gorilla, kommer förbi och tar henne med sig in i djungeln. Filmargäng följer efter för att våghalsigt rädda kvinnan och för att försöka filma den stora besten. King Kong gör slarvsylta av förhistoriska ormar, ödlor och dinobaggar. Kvinnan skriker. Det är faktiskt det enda hon gör under hela tiden i djungeln. Inte ett ord. Bara skrik. Hjältarna från väst lyckas få med sig King Kong hem till stora äpplet där han rymmer från en uppvisning, tar med sig skrikande kvinnan och klättrar upp i Empire State Building (som var nybyggt-stod klart 1931). Där blir han attackerad av flygplan med maskingevär som till slut ger honom respass ner mot Manhattans asfalt. Tankarna går till TV-bilderna på fallande kroppar från WTC 2001. King Kong ska under inspelningen tydligen ha varit en två decimeter hög docka som filmades med stop motionteknik. Filmen gjorde ett så starkt intryck på en ung Peter Jackson att han 2005 gjorde en nyinspelning av filmen. King Kong har filmats flera gånger tidigare, bland annat i två olika versioner med den japanske regissören Ishiro Honda som spindeln i nätet. Så starkt intryck gjorde den inte på mig att jag vill dra igång en nyinspelning, men jag diggar verkligen King Kongs taffliga rörelser och spänningen i djungeln när Kong fightas med de andra bestarna. Jag skulle gärna sätta munkavle på skrikande kvinnan - kanske inte hela tiden, men säg 53 % av filmen. Slutscenerna är för alltid inbrända i mig; jag måste ha sett den här filmen när jag var yngre, utan att komma ihåg det. Bästa repliken givetvis den sista: beauty killed the beast.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Valet av film nr 30 föll på klassikernas klassiker, b-filmernas monstruösa mästerverk, specialeffekternas hjärter ess... ja ja. King Kong, orginalversionen, är bättre än nyinspelningen för några år sedan. Det är faktiskt en bra film överhuvudtaget. Filmskaparna har gjort en film nästan uteslutande byggd på dikotomier - här finns konflikten mellan det moderna och det primitiva, mellan "vi" och "dem", stad och natur, mellan skönheten och odjuret, det kvinnliga och det manliga - spänningar som finns i de flesta konstnärliga verk men i King Kong väldigt uttalat. Jag imponeras av effekterna även om apans och de andra förhistoriska varelsernas rörelser trots allt är lite ryckiga. Tummen upp för Kong.

Thursday, May 1, 2008

Nr 29: Borgarklassens diskreta charm

Originaltitel: Le charme discret de la bourgeoisie (1972)
Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar:
Precis samma känsla som med alla Lollos filmer; jag behöver se den igen för att försöka få grepp. Förmodligen kommer jag dock inte göra det, i alla fall inte på många år. Den känns inte lika angelägen som till exempel den Andalusiska hunden. Men paren som försöker komma till skott med det där djävla ätandet ligger och gnager ännu flera veckor efter filmen. Och det långsamt tvära kastet som avslöjar att restaurangägaren ligger död i ett rum alldeles bredvid. Och när ridån går upp och de helt plötsligt sitter på en teaterscen. Publiken tyst iakttagande. En film som går i ett och samma ackord, men växlar mellan moll och dur. Vad fan nu det ska betyda.

Jimmys betyg: 3 -

Kommentar: Återigen en film signerad Luis Buñuel och återigen fattar jag ingenting. Det enda som egentligen finns kvar så här några dagar efter är hur de tre välbärgade paren hela tiden försöker sätta sig till bords och äta middag men ständigt blir avbrutna. Buñuel leker vidare mellan dröm och verklighet och förvirringen blir total. Ändå gillar jag filmen. Särskilt scenen när ridån går upp - vips - och plötsligt är hela sällskapet aktörer på en scen. Fantastiskt. Jag gillar också scenen när en av de välbärgade männen helt oprovocerat tar ett gevär och genom fönstret skjuter en batteridriven leksakshund på gatan. Förklaringen är att kvinnan från Miranda (hundens ägarinna) förföljer honom. Bästa repliken: "Är min fru i din sängkammare?" "Ja, hon kom för fem minuter sedan." Filmen fick en Oscar. Buñuels enda. Hollowood har inte heller förstått honom. Tack och lov.