Sunday, July 30, 2017

Nr 672: Den Stora Paraden

Originaltitel: The Big Parade (1925) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Cinemamega av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Höga förväntningar på den här efter att vi nyligen sett King Vidors andra film i boken, En Av De Många. Tyvärr blir jag inte riktigt lika betagen av denna, även om det finns flera riktigt fina delar. Det bästa är väl själva krigsskildringarna. Helt otroligt bra gjort med tanke på att första världskriget nyss var uppfunnet. Kanoner, bomber, granater, maskingevär och bajonetter. Det kändes liksom realistiskt, aldrig over the top. Ett par flygplansbilder också, där nedskjutningen av ”Flying Fritzie” är makalöst snyggt gjord. Och så skyttegravarna som givetvis leder tankarna rakt in i På Västfronten Intet Nytt.
Men just kriget blir inte påtagligt förrän efter mer än halva filmen, och då har det gått nästan en och en halv timme, som ägnats åt en för all del småcharmig och smygsarkastisk beskrivning av livet som ung och aningslös i de förenade staterna våren 1917, men det blir alldeles för släpigt och komigennurå. Jim ska eventuellt ta värvning och runt sig har han den oroliga modern som är tveksam, den krävande och beslutsamme fadern, och fästmön som är både glad och stolt att hennes tilltänkte har en uppgift larger than life. Det blir till slut trupptransport över havet till Frankrike och Champillon. Där får man som tittare nästan direkt bevittna ett gruppofredande i grönskan. Tre nyanlända män på foreign soil tar sig friheter med lokalbefolkningen minsann. Språkförbistringar till trots uppstår ljuvt klingande kärlek mellan Jim och Melisande. En kärlek som överlever förflyttning, återvändo till Amerika och retur till Frankrike med ett ben kort. Härligt med lyckligt slut, tänk om man hade fått kolla i två och en halv timme och så får de inte varandra på slutet? Nej, krigsfilmer ska sluta lyckligt, det är sen gammalt.
Kanske tog någon King Vidor åt sidan efter den här rullen och sa något i stil med att han kanske kunde korta ner några scener i sina nästkommande filmer, att han inte behöver krama ur varenda liten sekund, blinkning och gest. Det blir liksom för övertydligt och utdraget, Tempotappning. Och Kingen verkar ha lyssnat på denne någon, för i En Av De Många, som kom 3 år senare, är det ett mycket bättre driv och lite rappare klipp. Bra Kingen! Det gäller att kunna ta åt sig av välment och sakriktad kritik.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Andra filmen i boken av King Vidor. Dessvärre även den sista. Efter att ha gjort några dussin filmer under 10- och 20-talet så drämmer Vidor till med ett episkt drama om första världskriget. Någon överväldigande wow-känsla får jag inte men det hindrar mig inte från att under 141 minuter sitta klistrad av intresse och fascination. Det händer inte alltid när jag kollar på stumfilm kan jag lova. Filmen är uppdelad i tre, eller egentligen fyra delar. I den första episoden uppmuntras rikemansgrabben James (John Gilbert) att ta värvning av sin fästmö, något han först inte alls hade någon avsikt att göra. Det blir lite familjegräl och lite snyftande. I andra episoden får vi följa James och hans soldatkompisar när de är inkvarteras på en gård i Frankrike i väntan på order om att bege sig till fronten. Här blir det buskis, tjo och tjim och trots att de amerikanska soldaterna tar sig både en och annan frihet så lyckas den förlovade James få ihop det med fransyskan Melisande (René Andrée). Ack, den kärleken. Sen blir det krig och kaos och herrejävlar vilken krigsskildring. Här lyfter det rejält. Flygplansbilder, skyttegravsskildringar, bomber och granater. Det är skitigt och illaluktande och väldigt bra skildrat. I sista delen återvänder den stympade James hem och hittar sin fästmö i armarna på brorsan. Han är olycklig och bitter. Självklart återvänder han till Frankrike där han förenas med bondgårdskärleken Melisande. Det kunde liksom inte ha slutat på något annat sätt. Då. 1925.

Thursday, July 27, 2017

Nr 671: Dog Star Man

Originaltitel: Dog Star Man: Part 1 (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Dog Star Man består av fem delar; Prelude: Dog Star Man och Dog Star Man: Part 1-4. Av någon outgrundlig anledning verkar det vara på det viset att bara part 1, alltså andra delen i serien, är med i boken. Det är faktiskt märkligare än själva filmen i sig, och då är filmen väldigt märklig. Stan Brakhage vevar friskt med hyperkorta och snabba klipp, negativ, extrema närbilder, långskott, svartbildade partier, scratchningar, multiexponeringar, bildförvrängningar och faktiskt en och annan sekvens där man ser honom komma snötrampande uppför en backe med en yxa på axeln och en hund i släptåg. Lite skogshuggarsisyfos. Inte sällan upplever jag närbilder på olika sorters slemhinnor, nånstans en bebis. Jag kollade de andra delarna i serien, som tillsammans är något längre än Part 1, och det är ungefär samma tema. I Prelude mer fokus på kvinnokropp, i de efterföljande mer fokus på bebis och snöbacken. Känns egentligen helt omöjligt att tycka något om det här, kanske mer bara känna. Det känns snurrigt, spretigt, osammanhängande, helt oförståeligt, men ändå på något vis tilldragande. Lite som den presskonferens jag satt och väntade på, där Löfvén ombildade regeringen. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Som en surrealistisk musikvideo av en experimentell och psykedelisk poporkester. Utan musik. Hunden. Stjärnan. Mannen. Sträv och strävsam. Allt brantare. Allt svårare att förstå. Fast med en obeskrivbar dragningskraft. 

Sunday, July 2, 2017

Nr 670: Mysteriet von Bülow

Originaltitel: Reversal Of Fortune (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Flashbackrulle med insulinspruta i centrum. Jeremy Irons är stolpig och mystisk make till medvetslös och ytterst olycklig Glenn Close. Ja, vad var det egentligen som hände vid de där tillfällena när frugan till sist gick full koma? Det försöker den hyperaktive advokaten Dershowitz (Ron Silver) ta reda på, fastän han hela tiden bedyrar att han inte vill veta makens historia. Förvirrande. Och alla medhjälpare advokaten omger sig med, som han gärna låtsas lyssna på för att sedan tillrättavisa och mästra. Elever, varav en verkar vara hans exflickvän. Hans son är med på ett hörn. Det spelas basket och äts bufféer i tid och otid. Dershowitz ständigt tuggande på något, rörande sina kinapinnar i något, lyssnande på något, tänkande på något, resonerande kring något. Och det bara fortskrider i nästan två timmar. Blir aldrig spännande, blir aldrig upplöst, blir aldrig ledtråd på ledtråd blir gåtans lösning. Det händer nåt på slutet, när Dershowitz får en snilleblixt och avbryter alla aktiviteter i ett hallelujaeureka. Hemhjälpen! Och den svarta lilla medicinförvararen! Nä, det här var inte min rulle. Seg, genomskinlig, trubbig. Jag tänker hela tiden på tv-serien The Staircase med liknande historia, det vill säga märklig man anklagas för att ha dödat hustru, och den tyckte jag var sjukt spännande och intressant. Objection your honor! Irrelevant!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Sunny (Glenn Close) är medvetslös men vi hör henne berätta historien om hur hennes make, Claus von Bülow (Jeremy Irons) mördade henne. Eller? Tydligen är det en av 80-talets mest uppmärksammade rättegångar vi får följa i den här filmen, byggd på en bok av von Bülows advokat, Alan Dershowitz. Dershowitz är en ytterst märklig karaktär, här spelad av Ron Silver, med ett eget slags harem av juridikstuderande runt sig. Märkligt. Claus status bygger helt och hållet på Sunnys förmögenhet vilket naturligtvis gör det lätt att tro att han dödade henne för pengarna. De verkade dessutom inte trivas särskilt bra med varandra. Sunny å andra sidan var deprimerad och självmordsbenägen så hon kunde kanske lika gärna ha tagit livet av sig. Det är riktigt smart och intelligent upplagt där vi får följa hela händelseförloppet genom tillbakablickar och hustruns berättande. Och det är upplagt för att bli hur bra som helst. Och jag vill så gärna tycka det. Men jag gör det inte. Möjligen är den okej. Kanske till och med sevärd. Men knappast mer. Irons fick en Oscar och visst är han rätt duktig som den slajmige, arrogante, blaséartade aristokraten. Och Close är väl också helt okej. Men det är nåt som ändå inte riktigt lyfter. Kanske är det vanan att ständigt få en lösning på mysteriet. En Morden i Midsomer-twist där den skyldige pekas ut och vi  andra tänker - ja, just ja, naturligtvis! Här lämnas jag mest med ett - jaha, och? Men å andra sidan, det kanske inte är filmens fel.