Sunday, December 28, 2008

Nr 73: Aviator

Originaltitel: The Aviator (2004)
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Scorsese och DiCaprio gör det igen. Så utdraget. Så segt. Så Oscarsnominerat (11 nomineringar, 5 vinster). Jag tror inte ett ögonblick på DiCaprios gestaltning. Det är svulstigt, äckligt överagerat, alldeles för snyggt och helt makalöst tråkigt. Men den väckte trots allt ett intresse kring Howard Hughes, och därför blir det ett ganska högt betyg.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Martin Scorsese verkar gilla svulstiga berättelser om händelser och personer som på olika sätt format det Amerika vi känner idag - The land of the free, home of the brave. I Aviator lyfter han fram den kontroversielle miljardären, regissören och flygplansälskaren Howard Hughes och tecknar dennes porträtt, kanske lite slarvigt emellanåt, men ändå intressant och kittlande. Leo "Babyface" DiCaprio är inte helt trovärdig som den äldre Hughes, även om han glänser ordentligt i de scener där Hughes paranoida och labila sidor lyfts fram. Jag hade velat se mer av Hughes excentriska sidor, mer av hans psykiska instabilitet, mer av hans förnedrande sätt... Tyvärr verkar Scorsese vara mer koncentrerad på att få med så mycket som möjligt av Hughes liv på knappt tre timmar, att göra ett så heltäckande porträtt som möjligt, vilket sänker betyget.

Thursday, December 25, 2008

Nr 72: Bron Över Floden Kwai

Originaltitel: The Bridge On The River Kwai (1957)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: ”Du är varken en officer eller en gentleman”. ”All you need is love”. For he´s a jolly good fellow. “All work and no play”. God save the king. Marscher och stråkar med Royal Philharmonic Orchestra. Visslingen en flöjtmelodi från 1:a världskriget. Överstelöjtnant Nicholson skickas in i ugnen av japanske översten Saito, och när Nicholson blir fri därifrån sätter han ofta upp benet på en stol när han pratar.
Inspelad på Ceylon - numera Sri Lanka. Där ser man.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Visslandes till Malcolm Arnolds "Colonel Bogey March" trampar de brittiska och amerikanska krigsfångarna in i lägret som basas av den japanske översten Saito. Det är början på ett drama om makt, heder och ett brobyggande. Den pragmatiske överstelöjtnanten Nicholson (Alec Guinnes) kräver att bli behandlad med respekt av den stressade Saito i fånglägret och viftar med Genévekonvensionens stadgar om hur officerare ska bli behandlade i krigsfångenskap. Det är roligt. Han blir naturligtvis slagen och inspärrad. När han ändå till slut lyckas övertala överste Saito om att leda det försenade brobyggandet och därmed rädda överstens heder blir det annat ljud i skällan. Vad ingen av de vet är att den amerikanske majoren Shears (William Holden) som lyckats fly från lägret nu planerar att spränga hela bron i luften. Regissören David Lean lyckas perfekt med de tre huvudrollsinnehavarnas rollkaraktärer och målar upp en intressant kamp mellan deras olika viljor.

Saturday, December 20, 2008

Nr 71: Bonnie Och Clyde

Originaltitel: Bonnie And Clyde (1967)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Näst sista scenen - när Bonnie och Clyde skjuts till döds i och utanför bilen - är den bästa och borde varit den sista. Och det är riktigt nice när Warren Beatty skjuter från höfterna med två pistoler. Pang pang pang.
 

Jimmys betyg: 3+ 

Kommentar: En roadmovie om det mytomspunna bankrånarparet Bonnie och Clyde som tydligen var en av de första amerikanska filmerna som skildrade våld på ett ovanligt rakt sätt. Mycket vatten har runnit under broarna och en och annan skottsalva har avfyrats sedan den här filmen vilket gör att de s.k. våldsscenerna ibland känns ganska komiska, lite grann som att huvudkaraktärerna nyss har fått en pistol i handen och inte riktigt vet hur man ska hålla i den. Den impotente Clyde Parker (Warren Beatty) raggar upp skönheten Bonnie Barrow(Faye Dunaway) och tar med sig henne på en turné som kantas av bankrån, mord och polisjakter. Utefter vägen raggar han även upp den försigkomne bilmekaren C.W. Moss som följer med sällskapet. I ursprungsmanuset fanns en liten homoerotisk menage-a-troit mellan dessa tre som dessvärre tonades ner i filmen. I sina bästa stunder är Bonnie Och Clyde underhållande med ett intressant driv i handlingen, i sina sämsta stunder är den pinsam och överspelad.

Nr 70: Min Vänstra Fot

Originaltitel: My Left Foot (1989)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det bränner till vid bordet när Christy fyllebekänner sin kärlek till sin läkare, och hon returnerar att hon ska gifta sig med mannen bredvid. Sen bränner det till igen på slutet, innan Christy ska in och visa upp sig på välgörenhetsgalan. Frustrationen, det röda förbannandet, balansgången vid kanten till maktlösheten. Det gillar jag.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag hade nog helt andra förväntningar. Jag hade förberett mig på en tung, sentimental, svår och känslosam film som verkligen skulle beröra. Istället får jag se en film som pendlar mellan fars och socialrealistiskt drama. Kanske är komiken ett sätt att nyansera det mänskliga i filmen men det biter liksom inte riktigt. Oscarsbelönade Daniel Day-Lewis är i varje fall riktigt bra som den cp-skadade Christy Brown som kämpade med att göra sig förstådd i en miljö som betraktade honom som idiot. Han blev till slut en erkänd författare och konstnär. Min Vänstra Fot är en bra film och lyfter en aning emellanåt, som när Christy blir fullare och fullare efter en vernissage och bedyrar sin kärlek till den läkare som lyckades göra honom känd. Den scenen är kanske den bästa i filmen som både speglar frustrationen av att vara annorlunda och det mänskliga tillkortakommandet. Den är sorglig, komisk och djupt mänsklig på samma gång. Den scenen och Day-Lewis skådespelarprestation är +:et i kanten.

Sunday, December 7, 2008

Nr 69: Dirty Harry

Originaltitel: Dirty Harry (1971)
Filmen sågs hos Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar:
Clintan joggar omkring i San Francisco med sin Magnum 44, skjuter inledningsvis sönder ett par bankrånare utan att blinka och får sedan en seriemördare, Scorpio, på halsen. Scorpio meddelar att han tänker prickskjuta ihjäl en människa varje dag tills han får pengar och fritt flyg till okänd plats. Clintan får en ny partner, som han givetvis till en början avskyr som pesten, och tillsammans jagar de Scorpio med hjälp av en utomordentligt känslig wire och enorma skjutjärn. Varenda scen i den här filmen har plagierats i varenda efterföljande polisfilm värd namnet. Alla ingredienser finns: skjuta precis bredvid och sen tvingas ducka. Hoppa från bro ner på busstak. Bli nästan dödad av skurken men räddas av sin partner. Räddas av sin partner och sticka en gömd kniv i benet på skurken. Säga hårda saker till sin överordnade. Bli utskälld av sin överordnade. Skugga skurken på strippklubb (på fritiden of course). Rädda många rädda barn. Och så vidare. I sina bästa stunder är den här filmen rolig som Nakna Pistolen. I sina sämsta stunder är den tråkig och seg som Nakna Pistolen. Bästa replik: ”Inga tricks. Vill du bära väskan?”

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Nja. Den här filmen har varit bättre. Kanske har man sett innehållet alldeles för många gånger i andra filmer för att det fortfarande ska vara intressant. 1971 var det säkert skitintressant men idag känns det lite för enkelt. Det går dock inte att komma ifrån att Dirty Harry, både filmen tillika huvudkaraktären, många gånger är ganska underhållande. De överdrivna karaktärerna är inte särskilt trovärdiga, men det är säkert inte meningen heller. Don Siegel, regissören, verkar istället leka mer med San Fransiscos miljöer än med karaktärernas djup, det är stora kameravinklar, det är högt och lågt, nära och långt borta. Jag kan heller inte sluta att undra var kvinnorna finns någonstans. Bortsett från barnen i skolbussen lyckas jag räkna till fyra stycken i den här filmen; den kidnappade busschauffören, den badande kvinnan på taket som blir skjuten i öppningsscenen, den kidnappade och mördade flickan och hennes mamma. Man behöver inte vara feminist för att se den patriarkala machokulturen som präglar Dirty Harry. Ändå är den charmig på något sätt.

Nr 68: Eraserhead

Originaltitel: Eraserhead (1977)
Filmen sågs hos Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar:
David Lynchs första långfilm – ett gripande familjedrama. Henrys flickvän har inte synts till på länge – så länge att Henry har rivit sönder hennes fotografi. Flickvännen har haft annat för sig, hon har förtidigfött deras gemensamma barn, en liten späd och vanskapt varelse som nu ligger bandagerad och spruttande på skrivbordet. Barnets jämrande nätterna igenom gör att flickvännen ger upp och flyttar hem till sina föräldrar igen. Henry lämnas ensam med barnet och ligger med grannen istället. Det går ett tag. Henry vill inte men måste se sig överges genom nyckelhålet. Grannen har hittat en ny snubbe. Henry får huvudet uttryckt av sitt barn, eller det förtryckta barnet inom sig. Huvudet hamnar på ett ställe där det tillverkas pennsudd. Där borrar man ut en stav ur Henrys huvud, fäster det i små bitar på toppen av pennorna, kvalitetssäkrar suddet och sveper bort resterna in i nästa kapitel där Henry är tillbaka hos sitt barn i lägenheten. Han klipper upp barnets bandage, blottlägger inälvorna och sticker hål på det organ som gör att enorma mängder skum väller ut och i slutscenen omfamnas Henry av den deformerade bulldoggängeln bakom elementet.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: David Lynch första film som är väldigt... hmm... lynchsk. Milt talat. Vad nu det betyder. Det vet jag inte. Men svårt är det. Det tog tydligen fem år för honom att göra den här filmen. Jag undrar hur han mådde under de åren. Jag har svårt att bedöma Eraserhead, vill ge den ett väldigt högt betyg för att det finns nåt mörkt och väldigt osentimentalt i den som jag attraheras av. Å andra sidan vill jag ge den ett väldigt lågt betyg för att den mest bara verkar vara ute efter att provocera. Därför får den en trea. Med ett plus. Förstår inte varför.