Sunday, December 28, 2008

Nr 73: Aviator

Originaltitel: The Aviator (2004)
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Scorsese och DiCaprio gör det igen. Så utdraget. Så segt. Så Oscarsnominerat (11 nomineringar, 5 vinster). Jag tror inte ett ögonblick på DiCaprios gestaltning. Det är svulstigt, äckligt överagerat, alldeles för snyggt och helt makalöst tråkigt. Men den väckte trots allt ett intresse kring Howard Hughes, och därför blir det ett ganska högt betyg.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Martin Scorsese verkar gilla svulstiga berättelser om händelser och personer som på olika sätt format det Amerika vi känner idag - The land of the free, home of the brave. I Aviator lyfter han fram den kontroversielle miljardären, regissören och flygplansälskaren Howard Hughes och tecknar dennes porträtt, kanske lite slarvigt emellanåt, men ändå intressant och kittlande. Leo "Babyface" DiCaprio är inte helt trovärdig som den äldre Hughes, även om han glänser ordentligt i de scener där Hughes paranoida och labila sidor lyfts fram. Jag hade velat se mer av Hughes excentriska sidor, mer av hans psykiska instabilitet, mer av hans förnedrande sätt... Tyvärr verkar Scorsese vara mer koncentrerad på att få med så mycket som möjligt av Hughes liv på knappt tre timmar, att göra ett så heltäckande porträtt som möjligt, vilket sänker betyget.

Thursday, December 25, 2008

Nr 72: Bron Över Floden Kwai

Originaltitel: The Bridge On The River Kwai (1957)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: ”Du är varken en officer eller en gentleman”. ”All you need is love”. For he´s a jolly good fellow. “All work and no play”. God save the king. Marscher och stråkar med Royal Philharmonic Orchestra. Visslingen en flöjtmelodi från 1:a världskriget. Överstelöjtnant Nicholson skickas in i ugnen av japanske översten Saito, och när Nicholson blir fri därifrån sätter han ofta upp benet på en stol när han pratar.
Inspelad på Ceylon - numera Sri Lanka. Där ser man.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Visslandes till Malcolm Arnolds "Colonel Bogey March" trampar de brittiska och amerikanska krigsfångarna in i lägret som basas av den japanske översten Saito. Det är början på ett drama om makt, heder och ett brobyggande. Den pragmatiske överstelöjtnanten Nicholson (Alec Guinnes) kräver att bli behandlad med respekt av den stressade Saito i fånglägret och viftar med Genévekonvensionens stadgar om hur officerare ska bli behandlade i krigsfångenskap. Det är roligt. Han blir naturligtvis slagen och inspärrad. När han ändå till slut lyckas övertala överste Saito om att leda det försenade brobyggandet och därmed rädda överstens heder blir det annat ljud i skällan. Vad ingen av de vet är att den amerikanske majoren Shears (William Holden) som lyckats fly från lägret nu planerar att spränga hela bron i luften. Regissören David Lean lyckas perfekt med de tre huvudrollsinnehavarnas rollkaraktärer och målar upp en intressant kamp mellan deras olika viljor.

Saturday, December 20, 2008

Nr 71: Bonnie Och Clyde

Originaltitel: Bonnie And Clyde (1967)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Näst sista scenen - när Bonnie och Clyde skjuts till döds i och utanför bilen - är den bästa och borde varit den sista. Och det är riktigt nice när Warren Beatty skjuter från höfterna med två pistoler. Pang pang pang.
 

Jimmys betyg: 3+ 

Kommentar: En roadmovie om det mytomspunna bankrånarparet Bonnie och Clyde som tydligen var en av de första amerikanska filmerna som skildrade våld på ett ovanligt rakt sätt. Mycket vatten har runnit under broarna och en och annan skottsalva har avfyrats sedan den här filmen vilket gör att de s.k. våldsscenerna ibland känns ganska komiska, lite grann som att huvudkaraktärerna nyss har fått en pistol i handen och inte riktigt vet hur man ska hålla i den. Den impotente Clyde Parker (Warren Beatty) raggar upp skönheten Bonnie Barrow(Faye Dunaway) och tar med sig henne på en turné som kantas av bankrån, mord och polisjakter. Utefter vägen raggar han även upp den försigkomne bilmekaren C.W. Moss som följer med sällskapet. I ursprungsmanuset fanns en liten homoerotisk menage-a-troit mellan dessa tre som dessvärre tonades ner i filmen. I sina bästa stunder är Bonnie Och Clyde underhållande med ett intressant driv i handlingen, i sina sämsta stunder är den pinsam och överspelad.

Nr 70: Min Vänstra Fot

Originaltitel: My Left Foot (1989)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det bränner till vid bordet när Christy fyllebekänner sin kärlek till sin läkare, och hon returnerar att hon ska gifta sig med mannen bredvid. Sen bränner det till igen på slutet, innan Christy ska in och visa upp sig på välgörenhetsgalan. Frustrationen, det röda förbannandet, balansgången vid kanten till maktlösheten. Det gillar jag.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag hade nog helt andra förväntningar. Jag hade förberett mig på en tung, sentimental, svår och känslosam film som verkligen skulle beröra. Istället får jag se en film som pendlar mellan fars och socialrealistiskt drama. Kanske är komiken ett sätt att nyansera det mänskliga i filmen men det biter liksom inte riktigt. Oscarsbelönade Daniel Day-Lewis är i varje fall riktigt bra som den cp-skadade Christy Brown som kämpade med att göra sig förstådd i en miljö som betraktade honom som idiot. Han blev till slut en erkänd författare och konstnär. Min Vänstra Fot är en bra film och lyfter en aning emellanåt, som när Christy blir fullare och fullare efter en vernissage och bedyrar sin kärlek till den läkare som lyckades göra honom känd. Den scenen är kanske den bästa i filmen som både speglar frustrationen av att vara annorlunda och det mänskliga tillkortakommandet. Den är sorglig, komisk och djupt mänsklig på samma gång. Den scenen och Day-Lewis skådespelarprestation är +:et i kanten.

Sunday, December 7, 2008

Nr 69: Dirty Harry

Originaltitel: Dirty Harry (1971)
Filmen sågs hos Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar:
Clintan joggar omkring i San Francisco med sin Magnum 44, skjuter inledningsvis sönder ett par bankrånare utan att blinka och får sedan en seriemördare, Scorpio, på halsen. Scorpio meddelar att han tänker prickskjuta ihjäl en människa varje dag tills han får pengar och fritt flyg till okänd plats. Clintan får en ny partner, som han givetvis till en början avskyr som pesten, och tillsammans jagar de Scorpio med hjälp av en utomordentligt känslig wire och enorma skjutjärn. Varenda scen i den här filmen har plagierats i varenda efterföljande polisfilm värd namnet. Alla ingredienser finns: skjuta precis bredvid och sen tvingas ducka. Hoppa från bro ner på busstak. Bli nästan dödad av skurken men räddas av sin partner. Räddas av sin partner och sticka en gömd kniv i benet på skurken. Säga hårda saker till sin överordnade. Bli utskälld av sin överordnade. Skugga skurken på strippklubb (på fritiden of course). Rädda många rädda barn. Och så vidare. I sina bästa stunder är den här filmen rolig som Nakna Pistolen. I sina sämsta stunder är den tråkig och seg som Nakna Pistolen. Bästa replik: ”Inga tricks. Vill du bära väskan?”

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Nja. Den här filmen har varit bättre. Kanske har man sett innehållet alldeles för många gånger i andra filmer för att det fortfarande ska vara intressant. 1971 var det säkert skitintressant men idag känns det lite för enkelt. Det går dock inte att komma ifrån att Dirty Harry, både filmen tillika huvudkaraktären, många gånger är ganska underhållande. De överdrivna karaktärerna är inte särskilt trovärdiga, men det är säkert inte meningen heller. Don Siegel, regissören, verkar istället leka mer med San Fransiscos miljöer än med karaktärernas djup, det är stora kameravinklar, det är högt och lågt, nära och långt borta. Jag kan heller inte sluta att undra var kvinnorna finns någonstans. Bortsett från barnen i skolbussen lyckas jag räkna till fyra stycken i den här filmen; den kidnappade busschauffören, den badande kvinnan på taket som blir skjuten i öppningsscenen, den kidnappade och mördade flickan och hennes mamma. Man behöver inte vara feminist för att se den patriarkala machokulturen som präglar Dirty Harry. Ändå är den charmig på något sätt.

Nr 68: Eraserhead

Originaltitel: Eraserhead (1977)
Filmen sågs hos Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar:
David Lynchs första långfilm – ett gripande familjedrama. Henrys flickvän har inte synts till på länge – så länge att Henry har rivit sönder hennes fotografi. Flickvännen har haft annat för sig, hon har förtidigfött deras gemensamma barn, en liten späd och vanskapt varelse som nu ligger bandagerad och spruttande på skrivbordet. Barnets jämrande nätterna igenom gör att flickvännen ger upp och flyttar hem till sina föräldrar igen. Henry lämnas ensam med barnet och ligger med grannen istället. Det går ett tag. Henry vill inte men måste se sig överges genom nyckelhålet. Grannen har hittat en ny snubbe. Henry får huvudet uttryckt av sitt barn, eller det förtryckta barnet inom sig. Huvudet hamnar på ett ställe där det tillverkas pennsudd. Där borrar man ut en stav ur Henrys huvud, fäster det i små bitar på toppen av pennorna, kvalitetssäkrar suddet och sveper bort resterna in i nästa kapitel där Henry är tillbaka hos sitt barn i lägenheten. Han klipper upp barnets bandage, blottlägger inälvorna och sticker hål på det organ som gör att enorma mängder skum väller ut och i slutscenen omfamnas Henry av den deformerade bulldoggängeln bakom elementet.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: David Lynch första film som är väldigt... hmm... lynchsk. Milt talat. Vad nu det betyder. Det vet jag inte. Men svårt är det. Det tog tydligen fem år för honom att göra den här filmen. Jag undrar hur han mådde under de åren. Jag har svårt att bedöma Eraserhead, vill ge den ett väldigt högt betyg för att det finns nåt mörkt och väldigt osentimentalt i den som jag attraheras av. Å andra sidan vill jag ge den ett väldigt lågt betyg för att den mest bara verkar vara ute efter att provocera. Därför får den en trea. Med ett plus. Förstår inte varför.

Sunday, November 16, 2008

Nr 67: Old Boy - Hämnden

Originaltitel: Oldboy (2003)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Banana Bungalows, Khao Lak, Thailand.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Myran ur armen – Andalusiska hunden. Slingrande bläckfisk äts levande. Vivaldis sprudlande årstid vid tandtortyr. Fight club med kniven i ryggen; slagsmålsscenen i gränden. Spegelscener, fönster, glassplitter. Inklippskryddor – webkameror, fotografier, övervakningsmonitorer. Hypnos. Ansiktssplit - en Personapassning. Klipper av tungan för att slippa berätta – Oidipus. Måste se igen för att förstå nånting överhuvudtaget.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Då ska vi se. Några veckor sedan jag såg den men jag minns ändå att jag gillade den. Det är en modern saga, en psykolgisk katt-och-råtta-lek varvat med snyggt koreograferade slagsmålsscener a´la tv-spel, incestuösa överaskningseffekter och perversa hämndbegär. Filmen bygger på japansk mangaserie och handlar om en man som berövas sin frihet men släpps lös efter 15 år med ledtrådar som ska leda honom till kidnapparen och samtidigt ge honom svaret på varför han suttit inspärrad. Den skruvar sig flera varv runt sin egen axel och jag stirrar oförstående genom hela filmen men tror till slut att jag får ihop det. Old Boy är ett mustigt hopkok av klassiska berättelser kryddad med mängder av våld. Och några bläckfiskar.

Sunday, November 2, 2008

Nr 66: Gangs Of New York

Originaltitel: Gangs Of New York (2002)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Up 2 You Guesthouse, Krabi, Thailand.

Roberts betyg: 2

Kommentar:
New York i mitten på 1800-talet. Dead Rabbits ledare knivdödas av Natives ledare Butcher. Den dödes son, Leo Di Caprio, växer upp på nåt slags uppfostringsanstalt där han tydligen haft riktigt gott om tid att planera sin hämnd, eftersom filmen är nästan tre timmar lång. Jag vet inte hur många fönsterrutor som går sönder, hur många folkmassor som rör ihop sig, hur många halvnakna kvinnor som hänger omkring, hur många skitiga män som vrålar, hur många ompaompaorkestrar som spelar upp, hur många inredningar som rivs i slagsmål eller hur många blodiga ansikten den här filmen innehåller. The point is made, mr Scorsese, efter de första tusen stämningsskapandesökande detaljerna. Jag kan riktigt se hur Martin våndas och pinas av produktionsbolagets besked att nej, filmen kan inte vara åtta timmar lång, den måste klippas ner en aning. Bottennappet är när Di Caprio (äntligen) försöker lönnmörda Butcher genom att kasta en kniv i honom, men eftersom Butcher verkar leva i en annan tidszon hinner han – medan kniven är i luften – både släppa ett glas och ta upp en köttkniv att använda som ett nästan tennisracket och backhanda bort den angripande kniven. Men men, vissa saker är bra. En rolig scen är när Butcher säger till Rickard i Varuhuset (som ju passande nog jobbade i just charken) att gå ut och hämnas kaninen; eller det roliga är att han låtsas vara ledsen för kaninens skull. En annan rolig scen är när prästen (som på fritiden är sångare i poporkestern The Soundtrack of our lives) slår till en negerhatande före detta Dead Rabbitsanhängare. Och vad gör en elefant mitt i filmen, mitt i New York? Det är humor – till och med skådespelarna såg förvånade ut. Och om jag förstått det rätt är filmen från 2002. I sista bildrutan är twin towers med; en medveten sista översentimental hyllning till staden antar jag. Hylla på, jag dissar.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En amerikansk storfilm. Och den är riktigt stor, lång och svulstig. Som en Titanic på land. Martin Scorsese tillbringade tydligen 30 år till att forska kring kring New York under den här specifika epoken vilket resulterade i en fantastiskt överdriven och effektsökande historia om gängkrig, immigrantförföljelse och en storstads födelse. Jag gillar berättelsen och den historiska fonden men gäspar och över allt våld, över DiCaprios hämndbegär som bara drar ut på tiden, över kärlekshistorien mellan honom och Cameron Diaz, över det übersentimentala slutet osv osv. Filmen hade antagligen kunnat bli så mycket mer intressant och trovärdig om Scorsese inte gottat sig i alla Hollywoods manualer och checklistor för en kommersiell storfilm. Men Daniel Day-Lewis som gängledaren och glidaren Bill Cutting är riktigt bra. Han bär filmen framåt. Så den nån gång tar slut. Tack och lov.

Saturday, October 25, 2008

Nr 65: Stand By Me

Originaltitel: Stand By Me (1986)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Varför saktar inte tåget in, eller åtminstone, varför stannar det inte efter bron? Varför berättar inte de två killarna som hittade liket detta för polisen? Hur kan en av dessa killar på slutet så oerhört snabbt klura ut att Vern satt under verandan? Vad tjänar scenen när berättarkillen säger att hans pappa hatar honom för syfte? Om de två killarna berättat för polisen hade det inte blivit någon film, så långt är jag med. Men resten hade gått att lösa. Sådana saker, som jag vid tidigare tillfällen inte reflekterat över när jag sett denna film, ligger som ett litet gruskorn i gommen, men stör inte så mycket att jag inte tycker det är en charmig, gullig, sentimentaldoftande, spännande och lite rolig film. River Phoenix gör den absolut bästa insatsen, Berättarkillen den sämsta. Brevlådebrännbollscenerna väcker goda minnen till liv; sådant sysslade vi med på den gamla unga goda tiden i Göteborg efter den här filmen (videovåldsdebatt, anyone… anyone?). Jag får tecknad filmfeeling; Vern med pistolen bakom trädet, alla fyra tar djupa steget i träsket, brospringningen, brottningsmatcherna, pajätarhistorien. Jag fnissar, gosar och tycker om den här välgjorda, välberättade historien. Jesus, doesn´t everyone?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: I like. Stand By Me måste vara den ultimata frullerullen. En 89 minuter lång godbit som lägger en skön känsla för resten av dagen. Fyra pojkar ger sig ut för att bekräfta ryktet om ett lik vid sidan av järnvägen. Det är sommaren 1959 och äventyret handlar mer om viljan och rädslan att bli vuxen. Jag minns hur det var, att vara 12 år då hela livet var en lek men med vuxenheten och allvaret alltid inom räckhåll. Kampen mellan att fortsätta vara barn och samtidigt sträcka sig mot framtiden med både oro och nyfikenhet. Jag såg filmen först några år senare och var nog inte helt imponerad. På den tiden föredrog jag nog lättsamma high school-filmer framför poetiska skildringar om en tid man själv var mitt uppe i. Jag har sett den vid några fler tillfällen och den växer för varje gång. Kommer närmare och känns angelägen. Kidsen gör bra rollprestationer men River Phoenix glänser.

Sunday, October 19, 2008

Nr 64: De Skoningslösa

Originaltitel: Unforgiven (1992)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En westernhora blir knivskuren i ansiktet. Detta är nog för att få bägaren att rinna över för Clintan, som efter tio år i nykter grisfarmarisolering lämnar sina två små barn i det lilla huset på prärien och beger sig ut på jakt efter förövarna – i sällskap med en halvblind Kid och mr Freeman. Gene Hackman snickrar på sin flodvilla och spöar skiten ur alla som bär vapen i Big Whiskey town. Det är långsamt, det är segt, det är obegripligt och tråkigt. Det är ansiktsclose ups á la Glamour och det är sentimentala naturfilmningar som skulle fått Colin Nutley att kippa efter andan, antingen av avundsjuka eller av svulstmättnad. Helt plötsligt blir Clintan sjuk, och lika plötsligt och bara för en kort stund är det vinter. Och söker man på ”patetisk” i valfri sökmotor får man förmodligen ett gäng träffar på scenen när Clintan tackar nej till ett gratisnummer med den uppskurna horan. På slutet givetvis en massa kulor i en massa olika kroppar. Clintan klarar sig. Vilken tur, vilken skoningslös tur.


Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Mannen med stenansiktet, Clint Eastwood, sammanfattar här en hel genre han själv höll liv i under årtioenden. Men det handlar inte längre om den romantiserade myten av den tappra västernhjälten. Eastwood porträtterar snarare en melankolisk och mörk berättelse om moral och mänsklighet. De gamla parhästarna och banditerna men numera stadgade hemmansägarna Munny (Eastwood) och Ned (Morgan Freeman) beger sig iväg och ska lägga beslag på en belöning. Filmens uppgörelse med den klassiska mytbildningen märks fantastiskt tydligt när de ligger ute under bar himmel och minns hur jobbigt det var för i tiden att just sova ute. Att rida i regn och framför allt hur fruktansvärt det faktiskt var att skjuta någon. Det finns mycket i filmen som känns både patetiskt, svulstigt och ibland lite märkligt men mina barndomsminnen, av hur vi betade av västernfilm efter västernfilm med Clintan, Bronson och andra hårda män och sedan lekte Billy The Kid och Familjen Macahan i finnmarksskogarna i norra Bergslagen, gör att jag köper den. Slutet som är en enda stor krutröksorgie av Clintans alla västernporträtt slår sista spiken i kistan.

Sunday, October 5, 2008

Nr 63: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Originaltitel: Wo Hu Zang Long (2000)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Pingjun, Thong Nai Pan Yai, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 3

Kommentar:
Jaderäven. Herr Te. Li Mu Bai. Jen – denna tonårsspröda kinesiska stridsgeisha, med en röst som känns fingertoppsmålad mot trumhinnan. Hisnande välkoreograferade fäktningsscener som får buffékocken i hörnet på Eastern Palace i Östersund att se ut som om han jobbar i slow motion. Svärdscenerna är behållningen av filmen, av handlingen fattar jag ingenting. Så det blir ganska långtråkigt efter ett tag. Utdraget, särskilt eftersom filmen är nära två timmar lång. Om jag varit producent för av till den här filmen hade jag nog lobbat för att legendplanteringen skulle kommit tidigare, inte efter halva filmen. Jag jämför den med Hero, och jag tycker att Heros symmetriska bildspråk är mer tilltalande, maffigare, pampigare. Dock – i vissa scener tycker jag mig ana Ang Leeska stämningslikheter med Brokeback Mountain, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men bra är det. Måste ruva på det lite. Filmens absolut bästa replik: ”Var är Jaderäven?”.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ang Lee ville göra en så bra kampsportfilm som möjligt och det lyckades han med. Skillnaden mot andra asiatiska kampsportfilmer (jag har inte sett en enda egentligen) tror jag är det visuellt konstnärliga, där Lee bokstavligt talat lyfter sina skådespelare till oanade och närmast övernaturliga möjligheter. Jag älskar dessa ambitiösa stridscenerna. De är, i likhet med tidigare sedda Hero, den överlägset största behållningen av filmen. De kvalificerade ambitionerna att göra ett drama om ära, hämnd, familj, kärlek och legender känns lite väl pretentiöst men jag gillar den ändå. Särskilt de feministiska undertonerna som kommer mest till uttryck genom den sprödda Jens (Zhang Ziyi) mycket aktiva och starka krigarroll.

Sunday, September 28, 2008

Nr 62: Blade Runner

Originaltitel: Blade Runner (1982)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Pingjun, Thong Nai Pan Yai, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 2-

Kommentar:
Jag förstår det redan i början, när Micke Thornving från Miami Vice dyker upp bakom en irriterad och nudelbeställande Harison Ford; en scen helt utan tempo i Chinatown i ett framtida Los Angeles där miljön givetvis är regnig, ångande, smutsig, kaosartad och med ett par miniexplosioner här och där. Jag förstår att detta kan vara en av de sämsta filmerna på länge, och det är det också. Ford har som vanligt två uttryck; ett utan och ett med ett snett leende. Jag förstår överhuvudtaget inte hans storhet; han är som en stenstaty som matats med repliken han ska säga just innan scenen skjuts. Han jagar Nexus-replikanter; de är tydligen jättesmarta. Snubben från Liftaren är en replikant; hans specialitet verkar vara att dra ut på scener så till den milda grad att jag undrar om regissören överhuvudtaget var i samma stad när de spelades in. Han är också en hejare på att le i mjugg och smyga ur sig konstiga metaforosande repliker, men det måste man kanske skylla på manusförfattaren. Hela filmen känns som en enda seg slutscen, som aldrig får nåt slut. Som en vinylskiva som spelas på för låg hastighet. Typ en B-sida på en singel av Trance Dance. Fast det är nice när Harison skjuter sin första replikant, hon som springfaller genom glas i slow motion och landar i splittret med ena foten kvar på tröskeln. Bra filmat. Resten är smörja, dålig smörja till och med.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att jag inte har sett den här filmen tidigare är lite av en gåta. Alien-regissören Ridley Scotts framtidsskildring betraktas ju som en kultfilm och det kan jag förstå. Blade Runner är detaljrik och konstnärlig i sin scenografi och bilden av det mörka, neonupplysta Los Angeles år 2019 där ett surt regn ständigt faller är dystert vacker. Harrison Ford är okej i rollen som Rick Deckard, en blade runner vars uppgift är att leta upp replikanter - ett slags cyborger eller androider som har återvänt till jorden efter att tidigare ha förvisats - och döda dem. Det är svårt att tänka bort honom som Han Solo i Stjärnornas Krig eller som Indiana Jones, filmer han gjorde under samma tidsperiod som Blade Runner, vilket ligger honom lite i fatet. Rutger Hauer är däremot
utmärkt kylig i rollen som replikantledaren Roy Batty. Slutscenen mellan honom och Ford där han håller en poetisk monolog är fruktansvärt bra, kanske den bästa scenen i hela filmen. En tanke som följer mig genom hela filmen är huruvida Deckard själv är replikant och det är tydligen något som har debatterats mycket. Regissören har uppenbarligen själv antytt att Deckard nog skulle kunna vara en android. Det finns andra filmer i samma genre, exempelvis Terminator eller Total Recall, som trots sina särskilda kvaliteter mest tycks handla om att Arnold ska få spänna musklerna och leka skådis. Blade Runner spelar i en helt annan division och oavsett, eller kanske tack vare, de filosofiska aspekterna kring filmen där de religiösa undertonerna är ständigt närvarande, så är den en riktigt bra science fiction som är både elegantare och mer filosfisk än Terminator och vansinnigt mer intressant än Total Recall.

Wednesday, September 17, 2008

Nr 61: Henry - En Massmördare

Originaltitel: Henry: Portrait Of A Serial Killer (1990)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Mae Haad View Resort, Mae Haad, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Smygande, beräknande, spännande Henry som inte klarar att vara sexuellt intim men bryter nacken av kvinnor så fort det blir läge. En oändlig hämnd för det sexuella förtryck hans mamma utsatte honom för när han var liten? Otis, smygbögslusken som trånar efter sin syster Becky och som inspireras av Henrys enkla mördarlogik och som snart inte bara vrider nacken av offren utan också vill ligga med dem efteråt. Han är hunden som bryskt och gång på gång måste tillrättavisas av husse Henry. Scene of the movie: när de själva filmar hur de mördar en familj, och hur Otis i efterhand vill se klippet om och om igen, till slut i slow motion. Otäckt bra. En annan bra scen är när Henry på slutet dödar Otis eftersom han våldtar sin syster. Kampen dem emellan utvecklas till att likna ett knull; äntligen får Henry släppa tyglarna. Sen skär han huvudet av Otis i badkaret. Jag är lite tveksam när det gäller slutet; det skulle nog varit bättre om han bara kom ut ur huset ensam, och att man inte fick se väskan. Precis samma snygga lösning som i No country for old men. Men, en krypande, skitig, vidrigt nära film som stannar kvar i mig. Inget i den känns ofattbart eller konstigt. Det är en rå beskrivning av mord; en förklaring av det ofattbara. Henrys resa fortsätter. Nästa gång är det kanske min tur. Eller din.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Henry är en totalt osentimental rulle och är fullkomligt amoralisk i sitt porträtt av en mördare. Det känns befriande på något sätt. Här finns inte ett uns av Hollywoods kvasianalyserande poliskommisarier, kedjerökande förhörsledare, actionfyllda biljakter, eleganta Hannibal Lecter-figurer eller uppskruvade skräckfilmstekniker. Henry - En Massmördare är monoton och nedskruvad men kärvt realistisk. Vissa scener är så obehagliga att jag skruvar på mig i soffan. Bäst är de scener där kameran rör sig över och runt mördarens offer på ett berättande och nästan förbigående sätt men där ljudeffekterna är påtagligt isande. Michael Rooker gör ett trovärdigt och skickligt porträtt av Henry. Övriga skådespelare, Tom Towles som spelar Henrys roommate Otis och Tracy Arnold som spelar dennes syster Becky, gör också riktigt bra insatser. Ibland känns dialogen och scenerna nästan dokumentära. Handlingen och miljön i filmen präglas av amerikansk underklass och överraskar gång på gång i sin enkla berättarteknik med riktigt starka scener. Den svenska titelöversättningen är dock helt missvisande. Henry är ingen massmördare, han är en seriemördare.

Thursday, September 11, 2008

Nr 60: Jakten På Den Försvunna Skatten

Originaltitel: Raiders Of The Lost Ark (1981)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på PK House, Bo Phut beach, Ko Samui, Thailand.

Roberts betyg: 3

Kommentar:
Jag är trött när jag ser filmen första gången. Jag är trött när jag ser filmen andra gången. Tredje gången jag ska se den har jag tröttnat. Anledningen till att jag vill se den igen är att jag inte fattar handlingen. De klassiska scenerna; Indy byter ut staty mot påse med sand och blir jagad av stort klot, sabelsvingaren, tjejen gömmer sig i korg, Indy firas ner i ormgrop – allt det där är roligt att se. Men jag fattar inte helheten, förutom att han är på jakt efter något. Kors och tvärs; Sydamerika, Nepal, Afrika. En nazist i hasorna. Filmen känns oerhört lång, den kunde tagit slut efter högst standard – en och en halv. Eller komprimerats rättare sagt. Så jag ger upp. För mig får Indiana Jones förbli en pisksnärt – that´s it.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Exakt ett år och två dagar sedan vi påbörjade detta projekt ser vi film nr 60. Den film som fått äran att celebrera denna högtid är den första filmen i Indiana Jones-sviten. Det är en okej film men så här snart 30 år sedan den gjordes har man hunnit se konceptet alltför många gånger för att lyckas bli riktigt hänförd. Harrison Ford är professorn som på sin lediga tid reser jorden runt för att damma av historiska skatter. I den här filmen är han på jakt efter den bibliska förbundsarken, den gyllene kista där Moses, enligt legenden, sägs ha förvarat originaltavlorna av de tio budorden. Något som även nazisterna är på jakt efter. Med piska och sliten filthatt lyckas han med diverse bedrifter som man aldrig någonsin skulle kunna förvänta sig av en universitetsprofessor. Men vem vet egentligen vad människor sysslar med på sin fritid? Indiana Jones är hjälte av klassiskt snitt, men ändå en hjälte med fel och brister som är långt ifrån endimensionell. Likaså är hans motspelerska Karen Allen som spelar den alkoholiserade Marion inte den hjälplösa jungfrun utan van att klara sig själv. Men hur fan lyckas hon bli nykter så fort? Jakten På Den Försvunna Skatten är en äventyrsfilm som är underhållande med både spänning, våld, kärlek och lite ockulta inslag, men den är alltför tillrättalagd för att lyfta ordentligt.

Sunday, September 7, 2008

Nr 59: Psycho

Originaltitel: Psycho (1960)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Scenen som filmas uppifrån utanför morsans rum är klart bäst och otäckast. Timingen mellan ljud och bild är fantastisk; rörelse från två håll mot trapphuvudet - det känns som ett tv-spel där man har missat att stänga in monstret och nu har man gått rakt i fällan. Kniv på bild och kniv på ljud. Precis som duschscenen, men den är för känd för att bli riktigt scary. Norman Bates är suggestivt knäpp redan från början och bidrar med sina miner och vänliga men nervösa stamningsgester i väldigt hög grad till att bygga rysningar. Öppningen känns lång; efter 26 minuter rullar bilen in på motellet, men det är väl för att man vet vad som ska hända - hade det varit första gången hade man ju inte anat att filmen skulle ta en sådan vändning. Från början är det ju en pengastölds -och romansintrig. Slutet med psykiaterns docerande förklaringar till Bates beteende känns också onödig. Allt han säger har man ju redan sett - som en aning bakom gardinen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Psycho brukar kallas för en av världens mest inflytelserika skräckfilm. Med all rätt möjligen. Men egentligen är det mer en psykologisk thriller där handlingen, åtminstone på ytan, kretsar kring att lösa ett mord. Eller snarare ett försvinnande. Den berömda duschscenen där den vackra Marion (Janet Leigh) knivmördas fick biopubliken att skrika. Kanske är den för känd eller för uttjatad, för scenen i trappan är otroligt mycket otäckare. Anthony Perkins gör en grym rollprestation som den maniske, men från början ödmjuke, lite nervöse och kanske till och med även attraktive, unge mannen Norman Bates. Hans stora intresse för uppstoppade fåglar, en hobby som
för övrigt får en helt annan innebörd när morsan kommer in i bilden, är en riktigt delikat plantering av regissören Alfred Hitchcocks. Tre år senare hade nämligen filmen Fåglarna premiär och dra mig baklänges i en liten fågelholk om det skulle vara en slump. Jag vägrar att tro det.

Sunday, August 24, 2008

Nr 58: Fira Med Ferris

Originaltitel: Ferris Bueller's Day Off (1986)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Anyone? Anyone? Torra lärarens frågande upprepning är nog det roligaste i hela filmen, vilket innebär att det inte är så där jätteroligt särskilt ofta. Matthew är gulligullig i sängen, lurar sina föräldrar att han är krasslig och spenderar en hel dag på stan med flickvän, kompis, lyxlunch, museum (?) och twistar och shoutar i nån parad. Skolans rektor ska till varje pris sätta dit Ferris. Kompisens farsas dyrgrip backas ut genom glasgaraget. Det var spännande och klockrent förr, idag känns det lite trögt. En söndagsrulle med pizza som välbehövlig krydda.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Jag gillade den här filmen första gången jag såg den. Nån gång i slutet av 80-talet. Nu känns den mest krystad. Regissören John Hughes gör det han brukar - en tonårsfilm med psyksjuk skolpersonal,
hippa såväl som missförstådda tonåringar, lättlurade föräldrar, heterofuckingnormativt tonårsslisk och soliga dagar i det förlovade möjligheternas land. Ibland gör han det bra. Som i Breakfast Club till exempel. Ibland mindre bra. Som i Fira Med Ferris. Det blir några skratt men aldrig riktigt från djupet.

Friday, August 22, 2008

nr 57: Prizzis Heder

Originaltitel: Prizzi's Honor (1985)
Filmen sågs på Kanal 9 hos Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: En av de absolut sämsta filmerna hittills. Det känns oerhört konstigt att se Nicholson så dålig, det är som att vara i en mild mardröm som vägrar avslutas. Jag sitter och kollar på en film och verkligen längtar efter reklampauserna - trots att dessa gör att plågan blir längre. Det är maffiakretsar, kontraktsmord och en kärlekshistoria men det känns så fattigt, så tunt, så nästan outhärdligt. Dessutom är det tydligen meningen att det ska vara en komedi. En svart komedi. Svart kan jag hålla med om. Det enda som är bra är att slutet är precis så fantastiskt dåligt som det måste vara och att det är förhållandevis kort. Att den här filmen nominerades till åtta Oscar är för mig en större gåta än livet självt. Usch.

Jimmys betyg: 1

Kommentar: Den här filmen är så dålig så det gör ont. I ögonen, i huvudet, i magen, i lederna. Hela kroppen värker. Vore det inte för reklampauserna hade jag nog gett upp. De blir filmens räddning. Jag vet ärligt talat inte varför jag inte ger filmen det absolut lägsta betyg som finns (1-). Kanske för att jag någonstans lång inuti ändå tror att det finns en liten detalj som är värd ett snäpp upp på betygskalan. Kanske är det när Maerose (spelad av Anjelica Huston som helt oförståeligt fick en Oscar för bästa biroll)) ligger påklädd på den orientaliska mattan med dammsugarblick och föreslår Charley Partanna (Jack Nicholson) sexuella aktiviteter varpå han svarar "Mama Mia!" med italiensk maffibrytning. Där har ni nivån på den här filmen. Fy fan.

Wednesday, August 13, 2008

Nr 56: Hero

Originaltitel: Ying Xiong (2002)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Sanne.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det är Mäster Namnlös, Brutna Svärdet, Yrsnö, Sky, Måsen och kungen av Qin. Det är en av många kinesiska legender som utspelar sig i ett kungadöme för drygt 2000 år sedan. Det är svävande svärdfajter, waterwalking och blickspännar-OS. Det är oerhört vackert koreograferade strider som aldrig känns brutala och det är mäktiga arrangemang med tusentals soldater som rör sig perfekt i flock över de enorma tempelplatåerna. Det är stundtals väldigt vackert komponerade bilder, väldigt ofta har de exakt lika mycket tyngd på båda sidor, eller alla sidor. Pilbågeskyttet är häftigt; en mörk svärm arga spetsar regnar genom de tunna väggarna, tunna ryggarna. Vi överger aldrig kaligrafin! Mäster Namnlös kommer och ljuger för kungen både en, två, tre gånger. Vad är det egentligen som har hänt? Kungen är inte lättlurad; han överlistar Mäster Namnlös och sen bygger han kinesiska muren.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi skulle ha sett Crouching Tiger, Hidden Dragon men det blev Hero istället. Sak samma kanske man kan tycka men mitt minne av Crouching Tiger, Hidden Dragon är att den är mycket mer intressant, känslomässig och spännande än Hero. Hur som helst så är den här kinsesiska filmen som i mångt och mycket liknar tidigare nämnda film en bländande vacker upplevelse vars intrig lämnar en hel del att önska. Huvudpersonen Namnlös (Jet Li) träffar härskaren i det kinesiska kungadömet Qin för att berätta om ryktet är sant, att han har dödat tre lönnmördare som hotat att mörda kungen. Filmen bjuder på tillbakablickar och alternativa tolkningar om huruvida Namnlös har dödat dessa eller inte. Det blir inte särskilt intressant utan jag nöjer mig med att hänföras av de storslagana scenerna, färgerna och slagsmålskoreografierna istället. Det blir ett 99 minuter långt konstverk som är en okej men rätt ointressant film.

Tuesday, August 12, 2008

Nr 55: Farligt Begär

Orginaltitel: Dangerous Liaisons (1988)
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert i Sanne.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En bedårande John Malkovich dominerar den här franska 1700-talshistorien totalt. Jag kan inte se någon annan än honom i huvudrollen. Han verkar ha ett oändligt antal lägen, miner, ögonblick, reaktioner i sig och han levererar med vad jag uppfattar som lekfull lätthet och precision. Den sinnessjukt vackra Michelle Pfeiffer glimmar stundtals till, men jag upplever inte att det slår gnistor mellan henne och Malkovich – vilket det borde göra, det är liksom poängen om jag har fattat det rätt. Jag tror inte på dem ihop, men litar fullständigt på dem isär. Lika välplacerad och direkt som Malkovich är, lika malplacerad och offside är Keanu Reeves som en tafflig ung älskare. Jag får vakna mardrömmar om På drift mot Idaho där han var minst lika uppstoppad av sina repliker. Har han ingen agent?
Om jag bortser från Malkovichs insats är filmen rätt dålig. Malkovich utmanas att förföra den gifta och kyska Pfeiffer och efter att knappt ha försökt är hon plötsligt dödligt förälskad i honom. Det fanns ju faktiskt nästan två timmar att bygga lite katt och råtta-lek på. Det känns lite obalanserat helt enkelt. Huvudintrigen blir nån slags sidospår där luften tar slut efter halva filmen. På slutet blir det nästan pinsamt med fäktning och brev och ”tell her I love her”. Dock finns det några guldkorn; när Uma Thurman svimmar efter att hennes mamma tar fram Umas brevgömma. När Malkovich trippar baklänges för att försvinna efter att ha lekt gömma nyckeln. Den mycket behagliga slutscenen; äntligen får hon ta av masken.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En medioker film med en imponerande skådespelarlineup; Glen Close spelar den hämndlystna markisinnan Merteuil och får godkänt för den prestationen, John Malkovich insats som vicomte de Valmont får ett plus i kanten, Michelle Pfeiffer är självskriven som den vackra och kyska madonnan madame de Tourvel, en mycket ung Uma Thurman är så långt ifrån sin stjärnroll i Kill Bill som möjligt när hon spelar den naiva Cécile och Keanu Reeves gör överraskande en halvtaskig roll som Céciles stora kärlek. Scenen för historien är franskt 1700-tal och en dekadent överklass som inte har annat att göra än att intrigera och glida runt i överspända poser. Handlingen är kortfattat beskriven en erotisk och hämndlysten såpa där Close och Malkovich smider planer och bedriver vadslagning om hur de ska hämnas och förföra filmens alla andra karaktärer. Det är en småtråkig intrig som hettar till först på slutet när hela historien får sin dramatiska upplösning.
Farligt begär är ett halvsegt kostymdrama som kippar efter luft. Spänn upp korsetten börja andas.

Wednesday, August 6, 2008

Nr 54: Måndag Hela Veckan

Originaltitel: Groundhog Day (1993)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Ännu en film som kändes på gränsen till underbar i minnet, men efter att ha sett den nu igen faller den ner på jorden. Bill Murray är perfekt i rollen som nyvaken, desperat och kärlekstörstande - dag efter dag efter dag. Fantastiskt när han beställer mat av poliserna efter en biljakt och när han börjar recitera fransk poesi på restaurangen. Han har underbar timing och ett enormt ansiktsspråk; stora uttryck med små medel. En smart filmidé som ändå känns något seg emellanåt – den ska upp till 1 och trettio om vi så ska lägga in både en och två extra scener fastän galoppen är fattad. I boken står det att bland det bästa med filmen är att man aldrig får reda på anledningen till att dagarna börjar upprepas, men nog kan jag skymta en klassiker; Phil har blivit alldeles för hård och känslokall, han fängslas i sin mardröm tills han tinar upp och kan älska med värme – så som man ska älska på film. Först då släpps han fri och kan börja leva som han borde. Men visst, det är skönt att det inte är nån häxa eller molnburen druid eller liknande som levererar sanningar och bakar moralkakor i bakgrunden. En behaglig film att svepa om sig när hösten kommer, oavsett årstid.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vem har inte funderat över vad man skulle göra om man fick leva om sitt liv eller vad man skulle ha gjort annorlunda om man åtminstone fick leva om en dag av sitt liv. Phil Connors (Bill Murray) ges den möjligheten i den här smarta och varma komedin. Frågan är i och för sig om det är en möjlighet eller en förbannelse. Det är i alla fall galet roligt när han dag efter dag vaknar upp till "I got you babe" med Sonny & Cher från klockradion. Connors är en bitter tevemeterolog som ska göra ett inslag från den lilla staden Punxsutawney i Pennsylvania där man uppmärksammar Groundhog Day - en årlig begivenhet som firas 2 februari för att se hur lång vintern kommer att bli. Det går till så att ett murmeldjur drivs ur sitt bo och om djuret inte kan se sin egen skugga kommer vintern att vara ytterligare sex veckor. I
Punxsutawney firas detta genom att man, till folkets fantastiska uppslutning och jubel frågar murmeldjuret Punxsutawney Phil om han kan se sin egen skugga. Bara det är ju så vansinnigt så det är kul. Att Groundhog Day sedan firas på detta sätt i verkligheten gör saken bara ännu roligare. Connors gör alltså motvilligt detta reportage och vill så fort som möjligt ifrån denna galna håla, tillbaka till storstaden. Ett snöoväder gör dock att teveteamet tvingas vara kvar i Punxsutawney och när klockradion går igång morgonen efter så är hela historien i rullning... Murray gör en klockren rollprestation på sitt eget kyliga, sarkastiska och ironiska vis som präglar de flesta av hans roller. Roligast är när han av galenskap drivs till att försöka ta livet av sig vilket han slutar med när han ändå vaknar på samma sätt dagen efter, till samma dag och samma händelser. Varför detta sker får man ingen förklaring till vilket både är skönt och frustrerande. Naturligtvis finns en slags kärlekshistoria med kollegan Rita (Andie MacDowell) med också. Som så ofta i kommersiella filmer blir denna relation ganska förutsägbar och trist. Men det gör inget när resten av historien är så fantastisk. Det var första gången jag såg den här filmen men definitivt inte sista.

Nr 53: The House Is Black

Originaltitel: Khaneh Siah Ast (1963)
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En kvinnlig iransk regissör och året är 1963. För mig är det tre helt nya erfarenheter. Jag trodde nog inte ens att det fanns film i Iran på 60-talet. Kvinnor måste det ju ha funnits, men att de skulle få regissera film kändes otänkbart. Så lite vet jag om världen, den som finns utanför mig. En spetälskekoloni skildras under tjugo minuter i svartvitt och med två olika berättarröster. Den ena, den manlige, som är regissörens man, är saklig och förklarar bland annat hur man behandlar spetälska och beskriver förhållandena inne på kolonin. Den andra rösten är den kvinnliga regissörens som läser ur Gamla Testamentet och andra gudnära texter. Bara det gör mig förvirrad; borde hon inte läsa ur Koranen? Består Koranen av Gamla Testamentet? Bilderna är starka. Deformerade ansikten, kroppar. Det är dammigt, smutsigt, trångt, men det ligger ändå en glädje innanför murarna. Det finns vård, skola – verkar det som. En scen har fastnat i mig; en fullt frisk (till utseendet) lärare ber en elevpojke säga några fina ord. Han säger solsken, blommor etc. När nästa pojke ska säga några fula ord säger han hand, ben, ansikte. Så ser de ut och så ser de på sig själva. Med sin nakna långsamhet och dova berättarröst framstår den här filmen inte som en bön, mer som ett mantra; sten för sten i den torra handen, ett evigt mumlande. Finns inget hopp om bättring, bara att det ska fortsätta som det är, inte bli värre.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Khaneh Siah Ast är en 20 min svartvit dokumentär om livet på spetälskekoloni i norra Iran. Jag hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig och filmen drabbade mig skoningslöst helt utan förvarning, smög upp från sidan och naglade sig fast. Bilderna på de sjuka människorna är både riktigt obehagliga och samtidigt vackert humanistiska. Det starkt realistiska fotot som speglar det dagliga livet i kolonin ackompanjeras av ett ljudspår där
regissören själv, Forugh Farrokhzad, läser en poetisk och drömsk text som tydligen delvis är hämtad från Gamla Testamentet. Farrokhzad var en betydelsefull persisk poet och dog 4 år efter den här filmen, endast 32 år gammal. Den här filmen är så vitt jag förstår den första av alla filmer vi har sett som är gjord av en kvinna. Det säger en del om den patriarkala struktur som präglar filmbranschen, eller snarare boken 1001 filmer du måste se innan du dör

Monday, August 4, 2008

Nr 52: Ring

Originaltitel: Ringu (1998)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Den verkar väldigt lovande i början med de två små japanskorna ensamma hemma, men vid en sammanräkning på slutet visar det sig att den bara är otäck i totalt 2 minuter, och det är i videofilmsscenerna när man ser brunnen på håll och hur det kommer upp nånting, någon, ur den. Det vill säga; filmen i filmen är otäck, men filmen i sig tycker jag är ganska kass. Visst sitter jag och väntar med fötterna i soffan, men jag väntar förgäves. Även om väntan kan vara målet så vill jag ändå ha lite rajtantajtan emellanåt och sen börja vänta igen. Det kändes lite som att sitta och vänta på nyårspartytåget till Aberdeen med fulla väskan av fyrverkerier och hot shots och så visar det sig efter nån timme att tåget redan har gått. Blir liksom ingen fest.
Jag minns att jag tyckte den amerikanska versionens version av filmen i filmen var otäckare, längre och på så vis bättre. Men det var länge sen jag såg den. Tills vidare: Japan – USA: 0-1.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ofta är skräckfilmer inte så otäcka som man förväntar sig att de ska vara. Det otäcka ligger inte så mycket i själva filmen utan snarare i den förväntade skräcken, även om den aldrig kommer. Jag upptäcker att jag genom största delen av Ring sitter på helspänn, med knäna uppdragna mot hakan och väntar på det där otäcka som ska komma. Det är en plåga, men skänker ändå en viss njutning. Den förväntade skräcken infinner sig naturligtvis inte. Ändå gillar jag den här filmen. Jag gillar det enkla, regissören Hideo Nakata flirtar möjligen med västerländsk filmtradition i både berättarteknik och bildkomposition men utan överdrivna och påkostade effekter. Det är avskalat och allvarligt. Naturligtvis gjordes en amerikansk nyinspelning av Ring men den gav också upphov till en ny japansk skräckfilmstradition som fortsatte med exempelvis Grudge.

Nr 51: Den Stora Tågplundringen

Originaltitel: The Great Train Robbery (1903)
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Den andra filmen i boken, 10 minuter lång och tillverkad i början av nittonhundratalet. Det enda jag har att jämföra med i tid är Resan till månen som kom ut året innan och som är betydligt mer spännande och fantasifull än den här. Känns som den första Westernfilmen även om det tydligen inte alls är det, enligt de som vet sånt. En stumfilm med lite otaktisk musik tycker jag. Den övergripande handlingen är lätt att hänga med i, men när jag senare läste om detaljerna började jag undra hur det gick till förr. Fick filmbesökarna läsa om handlingen innan? Annars har jag svårt att förstå hur man till exempel kan klura ut att bovarna telegraferar till tåget i början, men å andra sidan kanske det var det enda man gjorde då. Innan Internet. Men visst är det lite underhållande att titta på revolverduellerna och tågslagsmålen. Just ja, dansen på saloonen är ju obetalbar. Do the doasadoas.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Här har vi en liten goding från början av seklet. Förra seklet alltså. Film nummer två i boken. 12 minuters stumfilmsäventyr som har allt en riktig västernfilm ska ha; maskerade skurkar, tågrån, lustig dans, hästar och en saloon. Det är bara kärlekshistorien som saknas men tack som fan för att de inte pressade in den också. Det är inte utan att man drar på smilbanden när man läser att denna film blev den mest framgångrika filmen i USA i drygt 10 år. Svårare än så här behöver det inte vara.

Nr 50: Lantana

Originaltitel: Lantana (2001)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En död kvinnas kropp i buskarna. Sen rullar filmen igång. Och det är klart man undrar vem den där kvinnan är och hur hon hamnade där. Historier flätas samman; en otrohetsaffär, terapisamtal, den döda kvinnans liv innan döden. Det är short cuts men utan den riktiga gnistan, det känns nästan för uttänkt. För mycket tanke, för lite känsla. Det är välgjort men lyfter aldrig riktigt. Det planteras hemliga bögerier och askungeskokast och polisen är en tryckkokare som ventilerar genom att slå brottslingar och hittar tillbaka till frun på slutet. Vuxna män får gråta. Lite känslan av en tv-serie. Ett ok avsnitt av en allroundsocietyPDserie.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Jaha. Ungefär så kändes det efter den här filmen. Den ska tydligen vara Australiens bidrag till den genre som toppas av filmer som Short Cuts och Magnolia, alltså ett flertal historier och livsöden som flätas samman med varandra. För mig skulle Lantana kunna vara ett avsnitt av någon massproducerad teve-deckare. Filmens titel är en slags klätterväxt med vackra taggiga blommor och ska symbolisrea filmens trassliga kärleksrelationer. Bara där känns det ganska patetiskt. Början är dock riktigt bra. En kvinna vars ansikte man aldrig får se ligger död i ett snår. Det fångar intresset och jag kan under första halvan av filmen aldrig sluta tänka på vem det är som ligger där. I mina ögon är filmen en rätt medioker deckare men det känns som att skaparna vill visa något mer, människors hemligheter och kärleksrelationers baksidor kanske. Som deckare är den lagom spännande ungefär halva filmen, som ett sammanflätande relationsdrama finns det många filmer som lyckas avsevärt mycket bättre. Därmed lägger vi denna film i högen "Filmer-man-kan-se-en-gång-men-inte-mer"

Sunday, July 27, 2008

Nr 49: Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben

Originaltitel: Dr. Strangelove or: How I Learned To Stop Worrying And Love The Bomb (1964)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: "Mein fuhrer!" Sellers är ljuvligt rolig som naziinfluerad Dr Strangelove. När han desperat försöker hålla ner sin egen hand håller till och med den ryska björnen bakom honom på att börja skratta. "Dimitri... Dimitri...Dimitri...can you turn down the music please?" Sellers som president som ringer Moskva är lika roligt det. The war room fullspäckat med lyxmat inför akuta förhandlingar. "You can´t fight in here, this is the war room!" Stridsscener utanför amerikanska basen som filmas som om det vore dokumentärfilm. Klaustrofobin inne på basen med Sellers och kroppsvätskeRipper. Guldkornen bara flödar i den här filmen och kryddar den redan väldigt intressanta historien till riktigt sköna höjder.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Äntligen en helt fantastisk film som underhåller på både hög och låg nivå. Ja, alla jävla nivåer som finns egentligen. Det är en politisk fars, en magnifik satir över en krigsapparat i det kalla krigets skugga. Ploten är enkel men väldigt realistisk. Kanske är det därför filmen lyckas så bra; all fakta, alla uppgifter om hur kommandocentralen fungerar och besättningen på bombplanen arbetar är tydligen korrekta. Kubrick har bara skruvat till det lite grann. Och som han skruvar till det. Handlingen i korthet; En galen general med namnet Jack D. Ripper (bara det är ju vansinnigt roligt) som är besatt av kommunist
iska konspirationer bestämmer sig för att skicka iväg en konvoj av B-52:or med ett syfte; att bomba Sovjetunionen sönder och samman med vätebomber. Han tar även den livrädde och blyga engelska flygaren Mandrake (Peter Sellers) som gisslan. Samtidigt i Pentagon försöker presidenten (även han spelad av Sellers) desperat lösa situationen med hjälp av ytterligare en hejdlöst desperat general (George C. "Patton" Scott) och den nazisympatiserande vetenskapsmannen Dr. Strangelove (Sellers igen). På grund av radioproblem är ordern på ett av planen oåterkallelig och besättningen närmar sig sitt mål. Hela filmen utspelar sig på dessa tre platser, flygbasen, bombplanet och i Pentagon, och rymmer mängder av fantastiska dialoger och helt skruvade scener. Bland annat när den amerikanska presidenten ringer upp högsta hönset i Moskva och med en röst som när en förälder talar till ett barn förklarar att amerikansk militär har "gjort en sak som är lite dum" är suverän. En klassisk scen är också när piloten för bombplanet svingande sin cowboyhatt i bästa Texasstil rider en atombomb hela vägen ner som han skulle vara på rodeo. Hysteriskt roligt. Dr. Strangelove är en makalös film med ett bisarrt persongalleri om absurda kommunikationsproblem. Den måste ses!

Saturday, July 26, 2008

Nr 48: Total Recall

Originaltitel: Total Recall (1990)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Arnold med handduksturban och en 80-talslockig Sharon Stone gör en roundkick. Fy fan. En framtidsfilm där Svartnegern åker på upplevelsesemester till Mars som sekret agent. Varelser: half man half alien. Luften är på väg att ta slut; eller som Arnie säger: ”Give them aieerwrr!”. I bakomfilmen hävdas att denna film gjordes med den tidens absolut senaste teknik. Jaha. Fantastiskt tyckte man säkert då. Gäsp tycker jag nu. Arnold ska inte säga meningar med mer än sju, kanske åtta stavelser. Han ska leverera oneliners och vara ond. Precis som idag. Total Recall lämnar inget annat i mig än en känsla av rost.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Spänn-Arnold i ett actionladdat framtidsäventyr med massor av våld och specialeffekter. Bäddat för kalkon? Kanske, men Paul Verhoevens sci-fi-äventyr Total Recall har ändå sin kultförklarade charm. Manuset är helt okej, faktiskt en ganska imponerande story som överraskar emellanåt. Vi befinner oss i en framtid där planeten Mars är koloniserad och befolkningen där slåss för självbestämmande men motarbetas av "byrån", the bad guys. Schwarzenegger spelar Douglas Quaid, en vanlig kille med ovanliga muskler, som genom sin längtan till Mars dras in i en historia där han till slut inte vet vem han är eller vad som är verkligt egentligen. De intressanta temana för filmen, identitet och minnen, får stå tillbaka för övergödningen av våld och action vilket drar ner betyget rejält.

Tuesday, July 22, 2008

Nr 47: Down By Law

Originaltitel: Down By Law (1986)
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert i Utvängstorp.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Jarmush andra film och absolut ett helt snäpp mer intressant än Stranger than paradise; till en början kanske mest för att Tom Waits både spelar en av huvudrollerna – Zack – och står för filmmusiken, vilken i och för sig visar sig vara väldigt sparsam. Zack åker i fängelse för det mest klassiska av brott; ett mord han inte begått. I cellen träffar han Jack, som inte hade för avsikt att ligga med ett barn, men vad säger man när polisen stormar in på ett billigt hotell och flickan ligger där i sängen, naken och klar? Lite senare kommer även italienske Roberto – eller Bob som han kan tänka sig att kallas – till cellen, men han hävdar att han faktiskt är skyldig till att ha mördat en man, med biljardboll nummer åtta. En bra boll. Även denna film är svartvit, men det passar alldeles utmärkt både i stads- och fängelsemiljöerna. Det känns som vanligt som att Tom Waits spelar sig själv, vem det nu är och det känns som vanligt som att Roberto spelar sig själv – en clown, varken mer eller mindre. Av någon anledning har jag svårt för Roberto (kanske är det clownen i mig som monterar upp stora projeceringsduken) och det gör att jag inte kan slappna av i filmen. Men de lyckas rymma och de pratar om det ena och det andra och på slutet skiljs vägarna åt och kvar på marken ligger en liten Jarmushkringla som känns lite tom och nästan håglös. Som sagt, snäppet bättre än debuten, men inte särskilt bra.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jarmusch fortsätter göra Jarmusch men den här gången mycket bättre än Stranger Than Paradise. Down By Law är en historia om tre män som spelas av John Lurie, Roberto Benigni och min all-time-favourite Tom Waits. De hamnar alla i samma fängelsecell där mötet mellan de tre är kärnan i hela filmen. Jarmusch fortsätter med sitt vackra svartvita bildspråk och sina enkla, men många gånger bedrägligt banala, dialoger. Lurie och Waits är de allvarsamma oskyldigt dömda fångarna medan Benigni är den spexande clownen som hela tiden försöker lätta upp stämningen. Filmen är varken särskilt spännande eller ens rolig. Dess styrka ligger i det minimalistiska formatet och att det aldrig går att förutsäga fortsättningen.
Öppningen i filmen är riktigt bra där kameran glider längs gatorna i New Orleans och Louisianas träskmarker och visar bakgårdar, hus och landsbygd, hela tiden ackompanjerad av Tom Waits låt Jockey Full Of Bourbon. Inledningen lägger tonen över den värld som förenar både Waits och Jarmusch. Jag gillar just det filmgreppet som har använts av många, både i film och musikvideor. Tydligen finansierar Jarmusch sina filmer, som alla har en påtaglig undergroundkaraktär, med tyska pengar. Uppenbarligen är de inte ytliga nog för jänkarna i Hollywood.

Monday, July 21, 2008

Nr 46: Stranger Than Paradise

Originaltitel: Stranger Than Paradise (1984)
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert i
Utvängstorp.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Nej, inte min typ av rulle, inte idag i alla fall. Eva kommer från Ungern till New York och ska egentligen vidare till Cleveland för att hälsa på faster Lotte, men Lotte är sjuk och ska vara så i tio dagar. I New York bor Evas kusin och hon stannar hos honom och hänger ut i lägenheten med kusinen och kusinens polare. De hänger och slänger och det är vardagsrealism så det skvätter om det. Patiens, tv-middag och dialoger som förmodligen har för avsikt att ge tittaren en känsla av att det är så här det går till i verkligheten. Svartvitt dessutom. Jag drabbas bara av ett trött frågetecken och irriterar mig på det platta i agerandet. Det känns som att sitta och titta på dåliga improvisationsrepetitioner till vad som ändå skulle bli en dålig film, om de hade fått repetera mer. Detta ska vara regissören Jarmush genombrottsfilm och vad det är han brottar sig igenom vet jag inte. Jag minns en liten bakomfilm till Lukas Moodysons Ett hål i mitt hjärta där man får se hur Moodyson bara drar igång kameran och säger till Thorsten Flink och den andre snubben som sitter i soffan att ungefär ”bara låta det komma”. Detta skapar frustration hos till och med Flink, men efter långa diskussioner får Moodyson de båda skådespelarna att lita på att han har koll på vad han gör. Och där Moodyson faktiskt lyckas vaska fram ett spänningsfält mellan aktörerna tycker jag att Stranger than paradise bara tuggar luft. Eva åker i och för sig iväg till faster Lotte och kusinen och hans polare åker senare dit för att hälsa på och tur är väl det för faster Lotte är suverän; hon är faktiskt den enda som jag upplever realistisk där hon sitter och gnider fåtöljarmstöden och gång på gång undrar om maten smakar gott. Synd att hon får så lite utrymme, men kanske är det därför hon känns så bra. Som en ungersk motsvarighet till farsan i Jalla Jalla. Bästa repliken är tveklöst när hon försöker säga ”son of a bitch” i snökylan. Jag tycker väldigt stundtals om det enkla i filmen; det avskalade ljuset och mörkret, men umgås hela tiden med känslan av att ”nu placerar jag kameran där för jag ska absolut inte ska placera den på det ställe där de flesta andra hade placerat den, för då skulle det kunna uppfattas som att jag gör en vanlig film men det här är film som filmidilmidoppidoo och svartvit film också”. Dessutom blir det nån slags halvfars på slutet med pengar hit och förvillning dit vilket bara får mig att himla invärtes och jag välkomnar eftertexterna med öppna armar. Men samtidigt med en känsla av att jag lika gärna skulle kunna hylla den här filmen om tio år. Vi får se hur det går med hans andra film nu, Down by law. Kanske vänder vinden under kappan.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ända sedan jag såg mästerverket Night On Earth för ganska många år sedan
så har jag haft en slags long-distance-love med regissören Jim Jarmusch - jag har längtat mig fördärvad efter att se fler av hans filmer. Efter att ha sett Coffe & Cigarettes förstärktes mina känslor för honom ytterligare. Därför blir jag något besviken när jag ser Stranger than paradise. Inte för att den är dålig, utan för att jag helt enkelt har byggt ett helt slott av förväntningar. De infrias naturligtvis inte. Men Jarmusch är ursäktad, denna film är trots allt hans debut. Filmen handlar om tre människor vars liv bokstavligt talat är skittrist. Och det blir inte bättre vare sig de åker till Cleveland eller Florida. Willie (John Lurie) och hans kompis Eddie (Richard Edson) lever sina liv i New York som i dvala, utan varken längtan eller klaustrofobisk desperation. När Willies ungerska kusin Eva (Exzter Balint) dyker upp för att hälsa på en faster påbörjas en "möjligheternas road-trip" för de tre som endast slutar i samma uttråkade monotoni. Visst gör de det bästa av sin situation men de gör inget för att förändra den. Filmens svartvita format förstärker tristessen och jag gillar bildspråket. Jag beundrar också Jarmusch dialoger som är både banalt meningslösa och humoristiskt knivskarpa på samma gång. En okej film som dock gör mig ganska oberörd.

Saturday, July 19, 2008

Nr 45: Papillon

Originaltitel: Papillon (1973)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Västerås.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Samma regissör som till Patton (Franklin J Schaffner) men en betydligt bättre film. Steve McQueen och Dustin Hoffman hamnar i ett fångläger på Djävulsön (är det tre olika öar?). McQueen gör en grym roll som Papillon, särskilt i isoleringscellen där han till slut krälar in under britsen när ljuset släpps in efter flera månaders mörker. Han har blivit som de insekter han själv jagar över golvet för att få mat. Utmärglad och sjuk, men aldrig i närheten av att sluta planera flykter. Så de flyr och nånstans i mitten av filmen blir det lite Indiana Jones och Blå Lagunen över det hela och efter en för mig obegriplig och väldigt hastig visit i ett kloster är vi tillbaka i isoleringscellen men i fem år för att riktigt marinera rymlingen. Sen blir det en underbar aptitretare till Rainman när Hoffman är lite snurrig och odlar grönsaker i nån slags öppenvårdsavdelning på klipporna dit McQueen alltså kommer efter sina senaste år i mörkret. Efter att ha räknat in den sjunde vågen hoppar McQueen i vattnet med en säck kokosnötter och lämnar kvar en ängslig Hoffman på avsatsen. Tyvärr kommer det en djävligt onödig prolog när McQueen flyter iväg på nötterna som berättar hur han klarar sig och lever i frihet resten av sitt liv. Ärligt talat, kan man inte få ha ett uns ovisshet i kroppen när eftertexterna börjar rulla? I extramaterialet berättas det att mannen vars erfarenheter boken och senare filmen bygger på försökte rymma åtta gånger från ett ställe som det inte skulle gå att rymma ifrån.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: En både vacker och obehaglig skildring av två män som skickas till ett fängelse i Franska Guyana. Steve McQueens tålmodige hjälte Papillon drivs av att kunna fly medan Dustin Hoffmans rollfigur Dega är av det mer försiktiga och eftertänksamma slaget och litar på att systemet ska ge honom rättvisa eller att hans fru ska hjälpa honom från fängelset. Han tyr sig ändå till Papillon och dennes envisa frihetslängtan
och tillsammans försöker de ta sig ifrån fängelseön. En av de starkaste scenerna är när Papillon efter ett flyktförsök hamnar i isoleringscell där hans lojalitet genomgår en ofattbar prövning. Just där visar McQueen prov på stort skådespeleri och en stark närvaro. Tyvärr sjunker filmen som ett ankare när när han efter ett flyktförsök hamnar i en märklig, outtalad kärleksrelation bland indianerna och sedan hos nunnorna för att slutligen anges och återföras till fängelset. Förstår inte alls den delen av filmen. Papillon rekommenderas starkt som trots sin fåordighet och sitt lugna tempo rymmer mängder av händelser och känslor.

Tuesday, July 15, 2008

Nr 44: Patton

Originaltitel: Patton (1970)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Det går åt en hel del stridsvagnar i den här närmare tretimmarsrullen. George C Scott gör ett enormt bra jobb i rollen som general Patton och fick en Oscar för det. Inte för att jag vet vem Patton var, men det känns som att Scott har hittat varenda nyckel till sin roll, jag får ibland för mig att det faktiskt är Patton som är med i filmen. Hade det inte varit för Scott hade jag slängt den här på tippen, inte alls för att den skulle vara dåligt gjord utan bara för att den inte intresserar mig överhuvudtaget. Det är massa snicksnack om att och hur man ska slåss och överleva för sitt land och krig och strategi och en stor slev av klassiskt amerikanskt översitteri. Patton var förmodligen helt sjuk i huvudet på sitt sätt och borde fått kramas lite extra i barndomen, ungefär som Hitler kan jag tänka.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det jag omedelbart kom att tänka på när det var dags att se den här filmen var 80-talets nöjesprogram Kryzz där Arne Hegerfors och Björn Skifs genom diverse teveklipp utmanade tittarna i kryss. När Dolly Parton figurerade i ett av dessa inslag spexade de käcka programledarna till det genom att kalla henne för pansargeneralens fru, där Parton då skulle läsas Patton. Föga roligt.
Patton
är en biografisk film där Geroge C. Scott gör en fantastisk rollprestation som pansargeneralen George S. Pattons öde i Nordafrika och Europa under andra världskriget. Öppningsscenen där han mot en gigantisk fond av amerikanska flaggan håller tal till soldaterna av tredje armén är en klassiker. Tyvärr lägger den inte ribban för resten av filmen. Intressant är dock att se en krigsfilm där strategier och byråkrati ges en framträdande roll istället för att endast visa masslakt på slagfältet. Pattons komplexa karaktär som såväl mordisk krigsmaskin och poet lyfts också fram på ett beundransvärt sätt.

Sunday, July 6, 2008

Nr 43: År 2001 - ett rymdäventyr

Originaltitel: 2001: A Space Odyssey (1968)
Filmen sågs av Robert i Göteborg och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Det går inte undan, men det är svindlande långsamt. Med ett tålamod som är just modigt och med avgrundsdjupa perspektiv rullar Stanley upp den här rymdgardinen och släpper in ljus och musik från alla håll och kanter. Själva grundstoryn, med en resa från the dawn of man till en obestämd framtid inklusive monolit, är kanske inte så spännande. Men sättet han berättar på är magnifikt. Jag älskar Stanley i vissa scener. Särskilt när han vrider och vänder sig med kameran i exempelvis motionsscenen ombord på rymdskeppet. Men bäst är utomhusscenerna. Med nästan sadistisk långsamhet färdas jag genom rymden tillsammans med tystnad eller bara andetag. Skepp går ner för landning, sol tittar fram bakom andra kroppar, förlorade astronauter flyter iväg genom det där svarta, ljudlöst enorma. Jag har egentligen ingen aning om hur det känns att vara ute i rymden, men i vissa scener befinner jag mig på plats – tyngdlös, viktlös och i det närmaste betydelselös. Det mullrar upp i mig; hela mänskligheten är bara en oändligt liten reflektion i universums pupill, det universum vi känner. Det känns oerhört befriande att slutet slungas iväg genom ataridesignade ljuskorridorer och hamnar i samma studio som rödarummetscenerna i Twin Peaks spelades in. Jag förstår det inte och jag tycker det är så skönt just därför.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag vet inte vad jag ska tycka om Stanley Kubricks pretentiösa och spekulativa rymdepos men den lämnar mig inte oberörd. Det höga betyget får filmen på grund av dess visuella svulstighet där både bild och musik sammanflätas på ett mer konstnärligt än dramaturgiskt sätt. Det kunde räcka för mig. Själva handlingen är förvirrande och många gånger helt obegriplig. Kubrick och manusförfattaren Arthur C. Clarke försöker sig på att skissa ett slags mänsklighetens historia, dess ursprung och öde, där en mystisk monolit spelar en avgörande roll. Ett annat välkänt tema är kampen mellan människa och maskin som återspeglas när datorn HAL som har ett mänskligt medvetande flippar ur och ställer till jävelskap med en rymdexpedition. Jag gillar abstraktionerna i 2001 och för mig hade den funkat som en häften så lång konstfilm, en långsam musikvideo om man så vill. Nu seglar den ut i ett kvasiintellektuellt psykadeliskt drama som jag inte begriper ett dugg av.

Tuesday, July 1, 2008

Nr 42: Främlingen

Originaltitel: The Stranger (1946)
Filmen sågs på SVT av Robert i Göteborg och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Slutet är bra, när han svärdas av den mekaniska klockfiguren. Det gillar jag. Annars minns jag den mest som lite bambaramba; vattnig och halvseg. Obegriplig ibland, men nån slags deckarvib med små stegplanteringar och skumma skogar.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Orson Welles goes film noir! Främlingen utspelar sig i en liten amerikansk småstad just efter andra världskriget där en mystisk utredare spårar upp en högt uppsatt nazist som antagit en ny identitet och är besatt av klockor. Mitt i allt detta står nazistens nya hustru som vägrar acceptera att hennes man är orsaken till förintelsen. Det blir ett delikat litet triangeldrama med både kärlek och politik som grundingredienser och hela rätten serveras med mycket skuggor, mystiska män i hattar och ett melodramatiskt slut i ett kyrktorn. Filmen Oscarsnominerades för bästa manus och är en helt okej thriller men utan det lilla extra Den lämnar egentligen ingen särskild eftersmak.

Friday, June 20, 2008

Nr 41: Little Big Man

Originaltitel: Little Big Man (1970)
Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Äntligen en film där vi tycker lite olika! Det här en satirrulle helt i min smak, även om det kunde kännas en aning segt på grund av den sena timmen. Dustin Hoffman gör en helt lysande countrytrotter och slängs mellan indianer och revolvermän på ett underbart elegant sätt. Inga onödiga förklaringar eller passager - helt plötsligt är det tillbaka till Gamla tältduken eller ett nytt försök i nån ny business i nån ny håla. Även om regissören Arthur Penn ska ha jämfört slaget vid Little Big Horn med Förintelsen sänder den här filmen en vib till mig att ingen historisk händelse egentligen är viktigare än nån annan och att det i alla motstridiga uppgifter är omöjligt att sortera ut vad som verkligen hände. Det kanske handlar mer om personligt tycke och smak hur man väljer att se på hur tidigare händelser påverkat och påverkar nu- och framtid. Well, en av de stora behållningarna med filmen tycker jag är att Penn väljer att mitt i famlande komik skildra sammandrabbningarna mellan främst indianer och Den vite mannen på ett besvärande realistiskt sätt, vad nu realistiskt är. Men det är inga POW-pratbubblor á la Batman eller snubbeltrådsfäktning med Jim Carrey. Det är barnamord och blodvite. Och det fastnar ett litet skratt i halsen vid flera tillfällen. En mycket bra blandning mellan skratt och gråt. Tack för kaffet.
Jag tycker om stämningen i filmen ända från första sekund när en 121-årig Crabb (som också spelas av Hoffman) ska börja berätta historien: "Det här hände för 111 år sedan när jag var 10 år". Och genom hela filmen dryper det av små finslipade ironiska, satiriska och komiska kommentarer. En annan favorit är att Crabb först knytnävsslår en indian och sedan ber om ursäkt för det, vilket innebär att han har förolämpat den han slagit och skaffat sig en ovän. Lite senare räddar han livet på samme indian vilket bara är en än större förolämpning. Fast i hjulet liksom. Och indianfarfar som ska gå upp på berget och dö på slutet men tvingas avbryta på grund av regn. Ja, som sagt, en rulle helt i min smak och nåt jag skulle kunna se igen och igen med jämna mellanrum.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Dustin Hoffman spelar antihjälten Jack Crabb a.k.a. Little Big Man som i detta epos punkterar några av vilda västerns alla myter. Tänk er Supernollan (Steve Martin) möter Forrest Gump (Tom Hanks) så får ni en slags uppfattning om vilken karaktär Jack är och även vilken atmosfär som speglar filmen. Precis som Forrest Gump på ett osannolikt men ett fantastiskt charmigt sätt blir inblandad i några av historiens viktigaste händelser prövar Jack på westernepokens alla äventyr; han växer upp bland indianer, adopteras av en frikyrkopastor (vars syndiga fru spelad av Faye Dunaway återkommer som prostituerad senare i filmen), han blir revolverman och träffar Vilde Bill Hickock, prövar på livet som företagare och gifter sig med Olga, en svensk kvinna som bryter på tyska (!), träffar general Custer och medverkar i slaget vid Little Big Horn och en massa annat. Little Big Man är lika mycket bättre än Supernollan som den är sämre än Forrest Gump vilket resulterar i ett ganska mediokert medelbetyg. Den är dock underhållande och 147 minuter går ganska snabbt.