Thursday, September 30, 2010

Nr 232: Gladiator

Originaltitel: Gladiator (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa Val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Ohoj romare! Det är oklanderligt, snyggt, svulstigt, pampigt, välgjort, onelineigt. Och ganska trist. Alla dessa svärdhugg och vinande yxor. Lite som att lyssna på Malmsteen lira gitarr; imponerande ett litet tag, men sen börjar intresset flacka. I likhet med den som gillar snabba fingrar och lyssnar på Malmsteen är det förmodligen en halvvåt dröm för den filmtekniskt intresserade att kolla på Gladiator. Jag går inte igång särdeles på det. Och historien är vad den är. Jag har inga som helst problem med att saker och ting inte stämmer med den "verkliga" historien. För mig är Gladiator vardagsflykt när den är som bäst. Men om jag möter Maximus i livet efter detta ska han få bjuda på en rejäl bägare med vin som tack för att jag såg den här rullen innan jag dog. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Inledningsscenen med det svulstiga slaget mot de germanska barbarerna lägger tonen. En av de första replikerna general Maximus (Russel Crowe) droppar planterar hela filmens genomgående tema: "People should know when they're conquered." "Would you, Quintus? Would I?" Sen brakar det lös. Kejsare Commodus (Joaquin Phoenix) tvingar Maximus i exil och mördar hans familj, Maximus tränas upp i fångenskap till gladiator och svär att hämnas. Commodus syster Lucilla (Connie Nielsen) som han har en incestuös förkärlek till är även Maximus ungdomskärlek. Där har ni historien. Upplagt för diverse komplikationer naturligtvis. Ridley Scott bygger ett storslaget äventyr, både till form och innehåll, en majestätisk hjältesaga med den senaste tekniken. Skådespelarprestationerna är klart godkända, särskilt Phoenix. Tempot är högt och skarpt. Ändå blir det inte särskilt intressant. Nästan lite för felfritt. Ridley vet definitivt inte när det är dags att ge upp.

Tuesday, September 21, 2010

Nr 231: Jag Stal En Miljon

Originaltitel: The Lavender Hill Mob (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera San Cristoforo på Villa Val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Fin liten rackare som för tankarna till Jönssonligan. Hela filmen är en flashback; i början ser vi huvudpersonen sitta på en bar i Rio och strö pengar omkring sig. I slutet är vi tillbaka på samma bar; se upp för lilla knorren! 
Historien: en engelsk bankman planerar och rånar sin egen guldtransport i London, gjuter ner dem till eiffeltorn, skeppar över dem till Frankrike där smärre förväxlingar sker. Fram och tillbaka över kanalen innan det blir flykt över taken och biljakt på slutet. 
Trademark: att stänga och öppna dörrar utan att klippa används som tidsåtgångare, exempelvis stängs en dörr till kontoret efter att en grupp män gått in för ett möte och öppnas nästan direkt igen och deltagarna kommer ut - mötet avklarat. Husmamman öppnar ytterdörren där en polis står och frågar efter Dutch, hon svarar att han inte är hemma och stänger men öppnar direkt igen och då står en bil utanför och Dutch är på väg upp mot huset.
Även filmandet i Eiffeltornet bör noteras. Snurrande kamera; svindelgrepp a la Hitchcocks Studie i brott, men den filmen kom först sju år senare. Inget är vad man tror.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En trevlig film om ett brott kryddat med lite klantighet, lite jakt, lite humor men som saknar det extra som gör att jag sugs in i berättelsen.
Ibland blir det dock lite för larvigt som i den franska tullen där Al och Dutch gång på gång hindras från att komma med färjan över kanalen. Det är ett högt tempo genom filmen men den enda gången jag egentligen fastnar ordentligt är jakten genom Eiffeltornet, ett häpnadsväckande och effektfullt filmande som måste använda den absolut senaste tekniken. Ealing Studios gjorde en annan komedi fem år senare, Ladykillers, som jag ser fram emot att se när den dyker upp på vår lista.

Friday, September 10, 2010

Nr 230: Blåsningen

Originaltitel: The Sting (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet i Jaktsalen på Villa val Lemme i Italien.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Snacka om att vrida ur trasan. Twist på twist tills det knappt går att twista mer. Ett förträffligt manus i kombination med lysande insatser av Redford (namnet Hooker är ju tveksamt), Newman (vilka ögon!) och Shaw (som haltar på riktigt). I sju akter får vi följa hur en blåsning grande planeras och genomförs. Till en början är motivet hämnd - på Hookers bluffarkompis Luthers mördare - men på slutet verkar det mer handla om att göra det för att det går att göra. Och det känns ganska skönt. Även om Luthers död i början behövs för att tända eld på hela raketen är det inget storslaget korståg a la Braveheart som tynger ner filmen. Tempot är hela tiden högt och väldigt sällan känns det som att bilden ligger kvar för länge. Miner, blickar och gester får stort utrymme och dialogen är rapp och stöddig. Flera scener är grymt bra och bland alla guldkorn finns även en del gnistrande rubiner; pokerfusket, "the shut down" och givetvis den sista twisten på slutet. Mig hade det inte gjort något om yrkesmördartwisten tagits bort - den tillför egentligen inte historien något utan känns mer som en stilpoängsplockare. Och så musikstycket "The Entertainer". I samspel med de tecknade skyltarna minnessniffar jag på TV-serien Skål. Håll öron och ögon öppna för det lilla stycket i en svensk film som kommer nästa höst.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Det är alltid lika skönt att hitta en film som är mer än bara ett tidsfördriv. Redan vid den klassiska pianovinjetten känner jag att det här blir två riktigt sköna timmar. Mycket riktigt. Blåsningen är en klassisk kuppfilm där man inte kan vara riktigt säker på någonting. Det är charmigt, trivsamt och
lagom catchy. Alla twistar gör att det aldrig blir långtråkigt och tempot är behagligt genom hela filmen. Blåsningen utspelas under 30-talets depression i Chicago men det finns inget i filmen som klingar mot den tragiska resonanslådan. Istället framställs en färgstark komedi med skarpa karaktärer och stöddiga repliker. De tydliga konturerna framkallar nästan en tecknad eller målad känsla, ungefär som de tecknade skyltarna mellan varje akt. Det är svek och lojalitet, gentlemannatjuvar och korrupta poliser, vänskap och hämnd och när upplösningen är avklarad finns bara en behaglig känsla. Filmen ägnar sig inte åt effektsökeri och har heller inte någon tajt nagelbitande spänning utan är helt enkelt som ett underhållande seriemagasin. Anspråken är inte större än så och det känns fantastiskt skönt.

Thursday, September 9, 2010

Nr 229: Fönstret Åt Gården

Originaltitel: Rear Window (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet i Jaktsalen på Villa val Lemme i Italien.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Nu hädar jag väl, men jag tycker inte den är så djävla bra som det står på många ställen. Jag förstår ju det anmärkningsvärda i att begränsa miljön - precis som i Repet - och visst är det en kolossalt genomtänkt film, men jag tycker resultatet känns lite för pussligt. Dels tycker jag att det är alltför mycket utläggningar och diskussioner mellan Lisa och Jeff; filmen tappar fart ibland. Dels blev jag uppriktigt besviken på slutet. Jag hade väntat mig en knorr al dente magnifico, men ut i sanden rann en upplösning som kändes väldigt paff. Jag tycker mycket om greppet; att utgå från en rörelsehindrad man och snabbt göra åskådaren till tjuvtittare. Nyfikenheten; vad sysslar de andra med? Alla små lådor på andra sidan gården med relationer i olika stadier - allt från nyförälskade till dödsuttråkade via ensamhet och storbjudningar. Vilken av alla lådor vill Jeff befinna sig i? Uppenbarligen inte den han sitter i, eftersom han är minst sagt tvär och tjurig mot den överälskande Lisa som kommer på självinbjudna besök och vill sova över. Och varför viskar Jeff i hela sista telefonsamtalet till sin polare krimaren? Och hur kan Thorwalds fru vara invalid när hon är uppe och går i en scen? Och hur kan Thorwald finnas i telefonkatalogen om han bara har hyrt lägenheten i ett halvår? Och hur kan det komma sig att Jeff har olika paket med blixtar i knät i olika klipp? Och varför går Thorwald på blixttricket fyra gånger? Äsch, krimskrams jag vet. En imponerande grej är annars att det bara är "pålagd" musik till för- och eftertexterna. Allt annat kommer från "gården", radio, piano, sång. Dessutom tror jag Affe är den man som står inne hos pianokillen vid ett tillfälle.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Att döma av Roberts frågor så kan man lätt få uppfattningen om att Fönstret åt gården är full av blunders, uppenbara missar som antingen betyder att scriptan var full, om ens närvarande, eller att filmen är ett slarvigt hastverk. Det är den naturligtvis inte. Jag vågar nog säga att de missar som nämns endast upptäcks om filmen i övrigt saknar driv eller har en ointressant story. Jag håller med om att filmen på sina ställen haltar en aning men det vägs upp av de oerhört spännande panoreringarna och en filmidé som på ett delikat sätt gör åskådaren till medskapare. Den voyeuristiska känslan som Affe vaggar in åskådaren i är både obekväm och kittlande på samma gång. Den här filmen, i likhet med andra vi har sett, Linje Lusta, Vem är rädd för Virginia Wolff? eller Repet för att nämna några, kokar ner verkligheten och skalar av miljön till ett slags dockskåpsteater. När det funkar är det fantastiskt. Fönstret åt gården funkar dessvärre bara ibland. Lägger man till det tafatta jaha-slutet så måste betyget
pressas ner under 4-strecket. Tyvärr, för den har större potential än så.

Nr 228: Utpressning

Originaltitel: The Big Sleep (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet i Jaktsalen på Villa val Lemme i Italien.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Bogart kliar sig på örat genom hela den här film noiren som jag inte fattar mycket av. Intrigen känns så intrasslad och onystad att jag skulle behövt en sekreterare för att hålla reda på vad som sägs och händer. När jag i efterhand läser om filmen på nätet för att försöka klarlägga bilden blir det bara värre. Jag ger upp och låter den här rullen förpassas till de sälla jaktmarkerna.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Fattar ingenting. Och jag är tydligen inte ensam. När filmens regissör, Howard Hawks, bad författaren till boken Den stora sömnen (som filmen bygger på) om en förklaring till alla vändningar och bedrägerier som förkommer i boken svarade han: "Jag har ingen aning." Hawks verkar ha tagit författaren på orden och gjorde en film som man verkligen inte har en aning om vad den egentligen handlar om. Humphrey Bogart är en slags detektiv och antihjälte som hånglar upp Lauren Bacall vilket sex månader efter inspelningen ledde till bröllop. Det är nog det mest intressanta med den här filmen.

Wednesday, September 8, 2010

Nr 227: Förbjuden Värld

Originaltitel: Forbidden Planet (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet i Jaktsalen på Villa Val Lemme i Italien.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Förbjuden värld ska vara inspirerad av Shakespeares pjäs Stormen, och Robby the Robot - som introducerades i filmen - dyker upp i olika sammanhang så sent som långt in på 2000-talet. Den lite obehagliga blandningen av bedrövlig dialog, sjukt stelt skådespeleri och vissa riktigt imponerande specialeffekter gör att den här rullen faktiskt sätter sig. Fotspåren i sanden, trappstegen som trycks ner, väggen som raseras - det är skickligt gjort, även om jag inte vet hur. Att både videobandet och videobandspelaren är så till åren komna att skådespelarnas ansiktsfärg konstant växlar mellan hud och grönt ger en lite extra B-filmstouch. Riktigt illa är det när besättningen ska skjuta det osynliga monster som är en klockren förlaga till Rovdjuret. Laserpickadoller i all ära, men lite extra regi åt skådespelarna där hade inte skadat. Jag gillar också temat med det undermedvetna och hur monstret finns inuti och utanför. Riktigt underlig film faktiskt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag blir inte klok på den här filmen. För det första spelar Leslie Nielsen en av huvudrollerna 30 år innan Den Nakna Pistolen men med exakt samma kroppsspråk och med repliker som Frank Drebin mycket väl skulle kunna ha uttalat. Det är svårt att ta det riktigt på allvar. För det andra stör jag mig på de kvasiintellektuella teknikaliteterna som präglar filmen berättelse. Det är oerhört tröttsamt att försöka hänga med och bringa ordning i doktor Morbius tekniska utläggningar. För det tredje så är
Morbius dotter en märklig person i kortkort som förför rymdexpeditionens kärlekstörstande män. Det hela blir oerhört löjligt. För det fjärde så är roboten Robby, en mångsidig men fånig plåtniklas, rätt enerverande. Han måste för övrigt ha inspirerat en annan enerverande guldrobot i ett annat rymdepos 20 år efter den här filmen. Den B-filmskaraktär som präglar Förbjuden Värld gör den till ett överambitiöst amatörskådespel som lägger ribban alldeles för högt. Ändå kan jag inte låta bli att känna något slags oförklarligt intresse för den här filmen. Eller kanske är det just på grund av ovanstående...

Sunday, September 5, 2010

Nr 226: Spirited Away

Originaltitel: Spirited Away (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto, Italien.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: En bulimifabel, al dente! Jag hittar dofter av Ronja (vildvittra i håret, Haku är Birk), Trollkarlen från Oz (drömvärld med nya varelser, återkomsten till "verkligheten" på slutet), Djurfarmen (människor blir grisar), Bröderna Lejonhjärta (Kamaji räddar Chihiro genom att utge sig för att vara hennes morfar) och Narnia (genom en port ut i en annan tillvaro där en ond häxa styr). Det luktar gott. Jag tycker mycket om hur det känns som att komma vidare i ett tv-spel genom att titta på den här filmen. Välkommen till nästa nivå. Jag gillar den mångarmade Kamaji som slavar under gudabadets pannor. De rullande huvudena som muttrar sig fram. Sumobebisen som hotar med skrik. Det ständigt återkommande tåget som på slutet tar Chihiro till den gamla härliga norrlandsmetropolen Träskbottnen. Jag tycker om detaljerna, de noggranna skuggorna och hur Chihiro och Haku ändrar springstil när de tar sig ner för en trappa. Den hoppande lampan. Hur Chihiro måste tvångsmata Haku för att han ska kunna spy. Fallskärmshoppet på slutet med den fantastiska repliken "du föll ner i mig som barn".

Det som bromsar euforin en smula är väl upplösningen. Jag sitter och väntar på kanske inte ett fyrverkeri, men väl något klurigt och ögonbrynshöjande som grande finale. Istället blir det en liten kuggfråga och sen är det över. Skönt litet hjärnskav att Chihiro byter hårband innan hon kommer tillbaka till sina föräldrar.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Äntligen kom turen till Miyazaki, den japanska animétraditionens galjonsfigur. Spirited Away liknar ingen annan animerad film jag har sett. Som en slags Alice I Underlandet där till synes enkla miljöer och karaktärer visar sig vara oerhört komplexa är Miyazaki så långt från mainstream man kan komma utan att på något sätt fördumma eller sätta sig över åskådaren. Istället har han en förmåga att dra med tittaren på fantastiska äventyr där figurer och miljöer ändrar form och skepnad, där ondska och godhet ställs på kant och där det ologiska blir logiskt. Det räcker så. En given plats i boken.