Thursday, December 31, 2015

Nr 610: Titanic

Originaltitel: Titanic (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 31: Saker jag gillar med Titanic: Det känns ibland som att jag är ombord när det sjunker, så bra är effekterna, stämningen, forsande vattnet, fallande människorna, paniken, mörkret, elen som slås ut. Jag gillar undervattensbilderna på vraket, hur extremt genomtänkt det är vid filmandet och jag fantiserar om hur mycket resurser som lagts på bara ett av alla klipp under ytan. Jag fantiserar om hur mycket resurser som lagts överhuvudtaget på bilder och effekter, av folk som jobbar med just sånt, och inte hörs eller syns som DiCaprio eller Winslet. Jag gillar väldigt mycket transformationerna från nutida vrak till dåtida palats och tvärtom.
Saker jag ogillar med Titanic: Den evighetslånga inkörsporten tills katastrofen sätter igång. Kärlekssagan mellan Jack och Rose. Jag vrider mig. Han, med MichaelJFoxspring i benen och lust i hjärtat uppmanar henne jag vet inte hur många gånger: kom här, den här vägen, vi går hit, vi gör det här, vi gör så här. Även när skeppet sjunker ska han liksom manövrera henne; vi testar den här vägen, vi måste ta oss ut, vi springer hit, vi springer dit, vi gör si och så. Hon följer efter, han är ju konstnär med frihet i blick. Och så bilscenen så klart. Den där handen på immiga rutan är så sliskig att jag imploderar.
Ja, den väcker starka känslor den här filmen. Lyssnade på ett radioprogram med vad hette hon, författaren? Hon sa nåt om de där stora känslorna, den där magnifika kärleken, Bortamedvindenkärleken, det grandiosa; hon sa nåt om att man ska tillåta sig att känna så, att det liksom är essensen av i alla fall förälskelse. Jag vet inte, jag kanske håller på att bli gammal. Det är ju nåt med det där bombastiska, att bara hänge sig och släppa tyglarna. Det äter mig på nåt vis. När Jack står där i fören och tjoar I´m the king of the world så sänker jag liksom den inre blicken lite skamset och tänker bara att nä, det är du inte. Jo, kanske just nu, i en sekund, men det går över. Eller under. Kanske är jag avundsjuk. På Jack i Titanic av alla djävlar.
Och så slutscenen, den har jag aldrig fattat. Jack i arbetarpaltor kyssmöter Rose i trappan på Titanic och hela fartyget applåderar. Vad innebär det egentligen? Det måste jag googla.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vi avslutar Decemberöverenskommelsen och året 2015 med en riktig storfilm. Jag har sett Titanic flera gånger och de första gångerna så snyftade jag en hel del till historien om Rose (Kate Winslet) och Jack (Leonardo DiCaprio). Det var mest historien om Rose, den ensamma överklassflickan som är fast i ett förhållande hon inte har valt, som berörde mig mest. Den sentimentala och romantiska berättelsen om hur Rose trotsar sitt öde och faller för tredjeklasspassageraren Jack får stort utrymme i filmen men lika stor plats får historien om världens då största och luxuösa passagerarfartyg som sjönk på sin jungfrufärd 15 april 2012. James Camerons blandar romantiskt kärleksdrama med en fasansfull katastrof och kryddar med fantastiska scener och effekter. Det är smart och säkert en nyckel till hans enorma framgång med den här filmen.

Den här gången väljer jag att se filmen om en båt och som en klassresa. Kärlekshistorien kommer man liksom ändå inte undan. Titanic med sina 2200 passagerare var både ett flytande palats i jugendstil men också ett samhälle i miniatyr. En hierarkisk ordning där de fattiga trängdes på undre däck medan de välbärgade promenerade på soldäck och åt lyxiga middagar. I samtalen mellan de förnämaste av de förnäma vävs fakta in om fartyget, om passagerarna, om detaljer och situationer som sätter Titanic i sitt historiska sammanhang. Tydligen anlitade Cameron även samma företag som levererat möbler och inredning till Titanic för att få alla inventarier så exakta som möjligt. Det var strängt förbjudet för de i tredje klass att vistas bland första klassens resenärer. Jack trotsar detta och lyckas därmed rädda Rose från att hoppa från aktern. Ja, det måste ju till en händelse som fick de två att mötas naturligtvis. Och bli förälskade. Rose fascineras av det äventyrliga liv som Jack lever men också av den uppsluppna stämningen och de roliga festerna på undre däck. Hennes svek mot sin osympatiske fästman och sin martyrmor är ett slags omvänt klassförräderi och framhålls som helt självklart i filmen. Själva katastrofen skildras övertygande under nästa halva filmen, ca en och en halv timme (det tog drygt två timmar för Titanic att sjunka), vilket ger stort utrymme för att hinna skildra hur människorna på skeppet beter sig och utvecklas när faktumet står klart. Hur orkestern fortsätter spela för att undvika panik. Bisarrt men ändå fullständigt självklart. Hur tredjeklassen hindras tillträde till livbåtarna. Hur styrmännen inte vågar fylla livbåtarna. Hur man drar vapen i panik. Hur miljonären Guggenheim klär sig i sina finaste kläder för att "go down as a gentleman". Drygt 1500 personer omkom, de allra flesta från tredje klass. Det var många svenskar ombord på Titanic. Emigranter som sökte ett nytt liv i USA. Även i filmen finns en del svensktalande, dock mer eller mindre övertygande. Personen som Jack möter i sin hytt till exempel är Anders Falk som egentligen gjorde en dokumentär om filminspelningen för The Titanic Historical Society.

Det sämsta i filmen är nog dialogen och främst den krystade och överdramatiserade dialogen mellan Rose och Jack. Ibland på gränsen till pinsam. De romantiska scenerna fyller sitt syfte men jag ger inte särskilt mycket för dessa längre. Däremot är övergångarna mellan nutid och dåtid, skeppets förvandling från vrak till fartyg och omvänt, Roses ögon som ger begreppet tillbakablickar ett helt nytt ansikte, otroligt fina. Sentimentala, javisst men snygga och känslosamma. 11 välförtjänta Oscars fick filmen och kanske att den känns lite överspelad och omsprungen så här snart 20 år senare så är det fortfarande en stor upplevelse. Ett fint avslut på ett fint filmår. Gott nytt år!

Wednesday, December 30, 2015

Nr 609: M*A*S*H

Originaltitel: M*A*S*H (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Mobile Army Surgical Hospital. Det borde vara en quizfråga. De myggliknande helikoptrarna cirkulerande över militärfältsjukhuset. Ett av världens mest kända ledmotiv, både till filmen och tv-serien; Suicide is painless. Texten skriven av den då 14-årige Mike Altman (son till filmens regissör Robert Altman). Uppdraget till den unge Mike var att åstadkomma ”the stupidest song ever written”. Där ser man, återigen står jag med byxorna i det blå skåpet. Man har fan ingen aning om nånting.
Svartrolig film om vardagen för de amerikanska leriga och nedblodade läkarna, sköterskorna, chaufförerna - ja all personal. Tror det avlossas tre skott i hela filmen, och inget av dem har med combat att göra. Som ett kollo, fast med sprit, kirurgi och cigarrer. Ja, som ett kollo helt enkelt. Helt klart bäst är de mer och mer bisarra informationsutropen som görs genom filmen. Tradigast blir nog den väldigt långa sekvensen med fotbollsmatchen. Robert Altman har vi sett tidigare i och med Short Cuts, McCabe & Mrs Miller och Spelaren. En jäkla spännande figur, den där Altman.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Har zappat förbi TV-serien några gånger men aldrig sett ett helt avsnitt. Hade stora förväntningar på filmen. Men nej. Det här funkar inte i min bok. Oscar för bästa manus. Jösses. Den överlappande dialogen är lustig emellanåt och utropen ur sjukvårdslägrets högtalare är bäst. En parodi på Da Vincis Nattvarden är snygg, låten är bra men annars svämmar det över av sexism och trakasserier. Och vad handlar filmen egentligen om? Ett armésjukhus. En lekstuga. Ett konfirmationsläger. Meningslös dårskap på film kan vara bra men här räcker det inte. Kanske ska jag ge serien en chans och jämföra. Eller?

Tuesday, December 29, 2015

Nr 608: Vad Är Klockan I Paris ?

Originaltitel: Ni na bian ji dian《你那邊幾點》(2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Meta igen. Hsiao-kang (Lee Kang-sheng) kollar De 400 slagen, som också är med i boken. Stundtals tas hela bilden upp av Truffauts sena 50-talsklassiker. Så i en film i boken ser vi en film i boken, inte bara i bakgrunden, utan full screen. Sen sitter Jean-Pierre Léaud på vad jag gissar är kyrkogården Père-Lachaise. Kanske är han ett spöke? En reinkarnation? Ställa om klockan, ett försök att träffa sin döde far, hitta sin far? Eller är han fisken i akvariet, kackerlackan? Farsan får mycket mat i alla fall, så hungrig behöver han inte gå. Klockorna stjäls, eller ges bort. Aja baja. Inte försöka röra tiden. Trepartsintiman är suveränt fint gjord. Ensam ihop, ensam isär. Farsans blick på slutet och vandringen mot det eviga kretsloppet, Pariserhjulet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Statisk kamera. Inga panoreringar, åkningar eller zoomningar. Långa tagningar. Långsamt tempo. Stilla och återhållsamt. Tsai Ming-liangs enda film i boken är ett fint drama med minimal dialog. Hsiao-kang är klockförsäljare i Taipei och säljer sin egen kloka till Shiang-chyi som ska resa till Paris. Han blir besatt av tidsskillnaden mellan de två och påbörjar ett arbete att ställa om alla klockor han ser. Samtidigt plågas hans mor av faderns bortgång. Shiang-chyis tillvaro i Paris kretsar kring cafébesök och störande hotellgrannar. Regissören skickar en tydlig blinkning till fransk film när Hsiao-kang tittar på De 400 Slagen och Shiang-chyi möter filmens huvudrollsinnehavare Jean-Pierre Léaud som sig själv på en bänk i Paris. I tre avklädda och intima parallella scener får vi se Hsiao-kang ha sex med en prostituerad kvinna i sin bil medan modern onanerar med sin bortgångne makes kudde och Shiang-chyi söker bot på sin ensamhet hos en annan kvinna. Jag ser Vad Är Klockan I Paris? som en film om kontaktlöshet och sökande efter mening. Meditativ och krävande på samma gång. Slutet med Truffautblicken in i i kameran ger mig ändå något slags hopp. Det är fint.

Monday, December 28, 2015

Nr 607: Livet I Louisiana

Originaltitel: Louisiana Story (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Robert J Flaherty verkar ha hållit på ett tag; förutom att han gjorde en av de tidigare filmerna i boken - Nanook, Köldens Son från 1922 - så var han även inblandad i filmen Tabu från 1931. I Nanook var det inuiterna, i Tabu var det öborna i Söderhavet, och nu i Livet I Louisiana är det dags för ett nedslag i södra USA. Min enda relation till Cajun har hittills varit kryddan i skåpet och nån avmätt referens till musik, men det är som vanligt charmen med det här projektet; ständigt nya överraskningar och den ständiga insikten att jag inte har en aning om någonting. Och det roliga med den här rullen, läser jag mig till, är att den av någon anledning aldrig slipper epitetet dokumentär i varierande form, trots att det inte finns någonting som tyder på att det skulle finnas ett sådant syfte, i alla fall inte från filmskaparen själv. En historia från Louisiana liksom.
En pojke glider runt i sin lilla fiskebåt tillsammans med en tvättbjörn. Riktigt soft. Det byggs en oljerigg i närheten. Inga problem. Pojken hälsar på och vi får se hur det går till när det borras efter det svarta guldet. Och här kommer scenerna som jag minns bäst från filmen; de när arbetarna slänger den där kedjan runt den snurrande borrpålen. Det är ju exakt så som det går till i någon av de där realityserierna om oljedrillning i USA. Jag fattar inte varför de gör det, men jag antar att det är viktigt eftersom de verkar ha gjort det i typ 70 år. Sen kommer gasfickan med lite dramatik, men annars är det rätt soft på den fronten. Det är mest alligatorn som är hotet. Kanske ska den symbolisera intrånget från oljepengarna i idyllen? Och att pojken med familj inte inser vad som håller på att hända, att exploateringen precis har påbörjats? Alla verkar nöjda i alla fall. Gött. Jag vet inte vad det har med Cajun att göra, men det var kul att se oljeborrningen. Svettigt, smutsigt och anspänt. Precis som på tv.


Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Efter drygt åtta år i det här projektet så har jag blivit helt övertygad om att dokumentärbegreppet är fullständigt urvattnat. Att det används slentrianmässigt. Att precis vad som helst kan kastas in under epitetet. Docufiction. Docudrama. Docusi och docuså. Hej. Nu ska vi skildra hur cajunlivet i Louisiana var under 40-talet. Här bor en pojke med sin mamma och pappa. Pojken har en tvättbjörn som husdjur och tillbringar dagarna vid bayoun där han fiskar, paddlar kanot och jagar. Han aktar sig också för den stora alligatorn som simmar omkring och sätter skräck i omgivningen. Det stora oljebolaget hälsar på och vill borra efter olja. Jajamen säger pappan och skriver på. De snälla oljearbetarna och pojken blir goda vänner och familjen får slutligen sin beskärda del av kakan. Lyckligare än så här kan ju livet inte vara. Annat än på film då. Dokumentär my ass. Robert Flaherty gör än en gång en exotisk och naiv skildring av ett minoritetsfolk i en vildmarksmiljö. Sist vi såg honom göra det var i Nanook, Köldens Son. Det stör mig. Men bortsett från alla tvivelaktiga bevekelsegrunder eller dokumentära ambitioner Flaherty än må ha så blir resultatet ändå rätt okej. Som dramatiserade bilder eller vad man nu vill kalla det. Inte minst så är avsnittet med alligatorn spännande och nervigt. Bra gjort. Och musiken som bygger på ursprungliga cajunteman vann Pulitzerpriset. Men jag har inte blivit ett dugg klokare när det gäller cajunlivet i Louisiana. Jambalaya!

Sunday, December 27, 2015

Nr 606: Jedins Återkomst

Originaltitel: Star Wars Episode VI: Return of the Jedi (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på VHS hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 27: Ny film, ny regissör - Richard Marquand fick förtroendet denna gång efter att både David Lynch och David Cronenberg tackat nej. Dags att bygga en ny Dödsstjärna, större och farligare än den förra. Det slår mig under filmens gång att jag inte riktigt förstår vad det är som står på spel. Rebellerna slåss mot den onde kejsaren, men vad är det han försvarar? Rymdimperiet? Vad gör han med det liksom, eller vad är det han gör som kräver rebeller? Jag måste ha missat nåt väsentligt, kanske är det för att vi tittar på VHS (!) utan text, bara det en fantastisk nostalgitripp. Tack för det Jamie Noakes! Senast jag kollade på video i det här projektet var för fem år sedan då jag såg Förbjuden Värld i Italien.
Detta är den gröna filmen av de tre, mycket skog och luftskotrar som kraschar in i träd. Mycket nallebjörnar och gulliga läten. Mycket äventyrsrepliker, tillfångataganden och en hel del brådska. Kejsaren får en hel del bildtid, och Vader dör i sin sons armar. Sonen som är bror med Leia. Grekiskt igen, härligt.
Så, det är nästan 40 år sedan första filmen kom ut. Jag är snart 40 år, och jag planerar att inom väldigt kort gå på bio och se den nyss utkomna sjunde delen av Stjärnornas Krig; The Force Awakens. Ska bli intressant att se vad plotten är, och hur specialeffekterna har uvecklats. Jag läser att det finns planer på ytterligare två filmer (2017 och 2019) och inte ens Yoda kan nog säga var eller om den här stjärnkrigsresan slutar. Har det funkat i 40 år så lär det funka i 40 till. Kanske sitter vi där, jag och Jimmy, om 40 år och plöjer tolfte utgåvan av 1001 filmer du måste se innan du dör, och har precis tuggat i oss Star Wars: Episode 37 - Third Return Of Princesss Yoda. May the force be with us i så fall.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Upplösningen. Den nedfrysta Han Solo har lämnats till maffiakungen Jabba The Hutt på grund av ouppklarade affärer. Resten av sällskapet sluts upp i Jabbas borg för att rädda sin kompis. Efter diverse missöden lyckas man tina upp Solo, strypa Jabba och spränga en del andra av maffiahovet i bitar. Luke blir en fullfjädrad jediriddare och får dessutom veta att han har en syster. Är det inte prinsessan Leia minsann? Yoda går till sista vilan i den aktningsvärda åldern av 900 år. På månen Endor möter man Ewokerna, som för övrigt fick egna filmer efter Star Wars-succén. En ny Dödsstjärna håller på att byggas men naturligtvis sprängs även den i bitar. Darth Vader tar av sig masken, dör och står, som Anakin Skywalker, sida vid sida med sina forna kompisar Obi-Wan Kenobi och Yoda. Jedins Återkomst är i mitt tycke den svagaste av de tre filmerna. Nog för att det mesta har utvecklats sedan första filmen men tyvärr verkar man vilja tillgodose en alltför stor målgrupp. Gulliga nallebjörnar och trista skämt blandas med familjedrama och monsteraction. Lite för mycket familjematiné för min smak. Men Star Wars är Star Wars och kommer alltid vara Star Wars. Och sagan fortsätter. Nu med Episod VII på biograferna. Det är underbart.

Saturday, December 26, 2015

Nr 605: Rymdimperiet Slår Tillbaka

Originaltitel: Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back (1980) IMDB Wikipedia
Filmen sågs på VHS hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 26: Helt klart den bästa i trilogin; den vita filmen, även om det är den mörkaste. Snö och is, mycket snyggare effekter och bättre skådespelarinsatser (kanske för att George Lucas lämnat över regin till Irvin Kershner?) än i den första delen. Lite samma feeling som med Sagan Om Ringen-filmerna, där Gollum träder in i del två. Här är det Yoda som dyker upp i en vattning grotta; en liten grön varelse som pratar lustigt och får de andras ögonbryn att höjas och sänkas.
Vader och Skywalker i handkapande duell. "Jag är din far”; som ett antikt grekiskt drama, eller en 80-talssåpa på satellit. Harrison Ford blir stöpt i karbonit och jag tror att det var efter det som han reducerade sitt minspelsregister till att innehålla ett (1) ansiktsuttryck. Bästa repliken levereras av Ford som svar på Leias ”I love you”: ”I know”.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Andra filmen i trilogin. Episod V. George Lucas säger i den inledande intervjun att man i första filmen ville etablera karaktärerna, i andra filmen sätta dem i de värsta tänkbara omständigheterna för att slutligen i sista filmen knyta ihop allt. Och kanske är det därför jag tycker den andra filmen är den bästa. För att det är den mörkaste. Den mest allvarliga. Den bruna öknen på planeten Tattoine från första filmen har blivit isig vinter på planeten Hoth. Kampen mellan rebellerna och Imperiet fortsätter och den goda alliansen tvingas bryta upp. Medan Luke får jediträning av Yoda i ett sunkigt träsk går de övriga i fällan i Molnstaden. Han Solo blir nerfryst och överlämnad till prisjägaren Boba Fett. Luke avbryter träningen och beger sig till Molnstaden för att rädda sina vänner. Där möter han Darth Vader som kommer ut som farsa. Duellen avbryts när Luke slänger sig ut bland molnen och räddas av Millenium Falcon. Öppet slut. Snart dags för upplösningen.

Friday, December 25, 2015

Nr 604: Stjärnornas Krig

Originaltitel: Star Wars (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på VHS hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 25: Star Wars har under hela min livstid funnits vid sidan av, något som andra refererar till. Visst, jag såg filmerna när jag var liten och jag hade några av de där plastdockorna, men det var aldrig så att jag blev överdrivet biten. Luke Skywalker är för mig mest synonym med bandet Broder Daniel, Darth Vader förknippar jag med andnödsscenen i Det Våras För Rymden och att Prinsessan Leia struttar runt i minimal bikini i Jedins Återkomst var bara något jag misstänkte i och med Ross fantasier i TV-serien Vänner.
Flera av scenerna i Stjärnornas Krig känner jag igen från när jag såg dem för kanske 30 år sedan; Darth Vaders entré, robotornas ökenvandring och rebellernas kamp i soprummet. Självklart ligger även lasersvärden intakta i minnesbanken, liksom de pysande dörrarna. Den scen som dock ligger allra närmast bakom ögonlocken är den när Obi-Wan Kenobi retirerar i svärdkampen med Darth Vader. Fortfarande samma känsla av en närmast obegriplig heroism. Ett slags avväpnande av egot, ögonen som sluts, sinnet som vänds inåt och ger en öppning för ondskan; ett svepande slag senare ligger bara en tom kåpa kvar på golvet. För andras skull. Det är den absolut starkaste scenen i hela trilogin.
Annars känns det mest nostalgiskt att se den här första filmen. Jag tycker inte att det är dåligt, men jag tycker inte heller att det är särskilt bra. Så det är väl bara att inse, att 30 år efter att jag såg den första gången har jag ungefär samma puls som då. Inte fy skam i och för sig.


Jimmys betyg: 4

Kommentar: Min barndom präglades av diverse Star Wars-merchandise. Förutom mängder av de små plastfigurerna så hade jag bland annat Lukes svävare, X-wing och Millenium Falcon. Och jag lekte i timtal med detta. Idag är allt borta och kvar finns endast minnena av den totalupplevelse som var Stjärnornas krig kvar. Jag vet inte hur många gånger jag har sett trilogin men originalversionen från 1977 har jag inte sett sedan sedan slutet av 80-talet. När jag nu ser om dessa filmer så är jag fullt medveten om att upplevelsen kommer att bli något annat. Och även om vi ska bedöma varje film vid tillfället vi ser den så går det inte att komma ifrån att Star Wars är så mycket mer än ett enda tillfälle. Betyget är därför lika mycket grundat på den nostalgi som finns när det gäller Stjärnornas Krig. Sagan. Rymdeposet. När Episod IV nu åter igen rullar upp ruta för ruta så minns jag allt. Det är faktiskt smått fantastiskt hur något kan ha etsat sig fast så i ens medvetande. För i ärlighetens namn så finns det ju en hel del i filmen som inte är så där jättebra. Lite krystat. Lite taffligt. Lite fånigt. Men med tanke på tiden den är gjord och att George Lucas till största delen använde ganska okända skådespelare så lyckades man skapa en miljö, en story och ett hisnande spektakel av specialeffekter som blivit kanske den allra största filmklassikern. Åtminstone i min bok.

Thursday, December 24, 2015

Nr 603: Fantasia

Originaltitel: Fantasia (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 24: Vilken underbar julaftonsrulle! Med stut och stout kan man luta sig tillbaka och bara sköljas över av den här överraskningen. Det jag trodde skulle vara ett Kallepotpurri liknande det som sänds kl 15 samma dag, visar sig vara ett sinnesretande mästerverk. Färger och toner ackompanjerar varandra i olika oerhört varierande korta teman; allt från dinosauriernas uppgång och fall till Musse som trollkarl. Klassiska stycken av Bach, Tjajkovksij, Beethoven och Stravinskij. En riktigt festglad Bacchus, dygnets rytm och årstidernas växlingar. Att jag aldrig hört talas om denna tidigare är en gåta, men från och med nu kommer jag kolla på den varje julafton i resten av mitt liv.
Tilläggas måste också att personen Walt Disney börjar tornar upp framför mig som ett filmgeni. Tidigare har Walt Disney till största delen varit en arty signatur i början av tecknade filmer. Jag har aldrig, innan vi började med det här projektet, tänkt på Walt Disney som en person, lite som med McDonald´s. Det är ju också namnet på någon. Som barn gillar. Och som är död.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Disneys tredje långfilm har sitt egentliga ursprung i att man ville ge Musse Pigg lite upprättelse. Disneys galjonsfigur hade liksom blivit lite bortglömd och behövde få möta publik igen. Det resulterade i en så kallad Silly Symphonies-film, Trollkarlens lärling. Istället för att släppa den som en egen kortfilm så beslutades att den skulle inkluderas i en längre film tillsammans med flera andra musikaliska animationer. Resultatet blev Fantasia, en film som bryter med det mesta jag har sett. För mig är det vanligaste i filmskapande att musiken skapas eller läggs till redan färdiga bilder eller färdig film. I Fantasia så skapas filmerna efter ett antal klassiska mästerverk vilket ger både experimentella och underhållande upplevelser av bild och musik. Inte minst den precisa synkronisering som ljud och bild matchar varandra är häpnadsväckande. I åtta olika delar ackompanjerade av Philadelphia Orchestra får vi möta både abstraktioner, sagor, jordens skapelse, myter och baletter. I ett ljuvligt litet mellannummer presenteras till och med ljudspåret som en egen aktör och vi får en visuell demonstration av hur ljud kan se ut. Mina favoriter bland de olika delarna är Trollkarlens lärling av Paul Dukas där Musse i ett försök att leka trollkarl verkligen tar sig vatten över huvudet. Pastoralsymfonin av Beethoven tar oss till antikens gudavärld med fauner, pegasushästar, my little ponys och keruber i ett flygande fläng ska få ihop det med varandra och festa till lite. Timmarnas Dans av Ponchielli är ett underbart stycke där strutsar, flodhästar, elefanter och alligatorer dansar sig genom dygnet. Fantasia liknar inget annat jag har sett och jag är glad att jag har fått uppleva den.

Wednesday, December 23, 2015

Nr 602: Harold Å Maude

Originaltitel: Harold And Maude (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 23: Avancerat fejkade självmord. Torra, stillebensliknande besök hos psykologen. En ständigt naggande morsa som försöker mitchmatcha ihop honom med vad som för honom verkar vara utomjordingar. Harold (Bud Cort) har det inte lätt. För att lätta upp stämningen går han på begravningar, och blir uppraggad av Maude (Ruth Gordon). En mindre åldersskillnad på 60 år dem emellan hindrar ingenting, snarare tvärtom; de liksom förstärker varandras paletter. Harolds osäkerhet och nästan krampaktiga försök att bara finnas till kontrasteras av Maudes biltjuvsrallyn och ljuvligt uppdyrkande oneliners om livets beståndsdelar och beskaffenhet. Båda känns lika vilsna, men hanterar offsiden på olika sätt. Kanske är Maudes förintelsetatuering en nyckel till hennes levalåtadömentalitet? Finns ingen tid att förlora, inte heller någon att vinna - det är bara att köra. Kanske är Harolds generationsskippande Oidipusvolta saxen som vill klippa marionettrådarna som hans mor använder för att dansa in honom i ett liv av normaliserad konformitet? Skit samma, de hittar varandra, in i varandra och sig själva och verkar trivas riktigt bra med det. Rynkiga kinder möter unga läppar. Till slut tar det i alla fall slut, med piller och avsked. Harold kör bilen över klippan och banjosteppar bort över ängarna. Utomordentligt intressant och rolig film det här. En studie i dödsbörjan och livsslut. Den bästa i december så här långt!

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Harold (Bud Cort) är en ung nihilistisk 20-åring, besatt av döden, fejkar självmord och hänger på begravningar. Hans uppgivna mor försöker desperat fixa ihop honom med diverse unga damer medan Harold låtsas spränga sig själv, hugga av sig handen och begå harakiri. Filmen börjar på ett fantastiskt sätt med att Harold hänger sig själv och blir upptäckt av sin mor. Den skruvade inledningen talar för att detta blir en absurd och svart komedi och förväntningarna stiger drastiskt. Harold träffar den anarkistiska 79-årga Maude (Ruth Gordon) som bor i en tågvagn, stjäl bilar och lever livet som om det inte fanns någon morgondag. Och det är också det som är grejen. Maude har nämligen redan bestämt sig för att dö på sin stundande 80-årsdag. Harold och Maude hittar varandra och det som först verkar vara en vänskapsrelation mellan en livsbejakande äldre kvinna och en levnadstrött ung man förstår vi snart faktiskt handlar om en kärleksrelation mellan de två. Intressant. Harolds oseriösa längtan efter att dö som tar sig uttryck i en mängd spekatkulära och kreativa iscensättningar ställs också mot Maudes faktiska vilja att lämna livet. Filmen har ett väldigt intressant manus som överraskar och vänder på perspektiv. Det är också snygga bildkompositioner, inte minst hos psykologen. De höga förväntningarna från inledningsscenen sjunker dock en aning genom filmen men fortfarande är det här en kultfilm som är en av Decemberöverenskommelsens stora överraskningar. Ruth Gordon såg vi för övrigt som djävulsdyrkande granne i Rosemarys Baby.

Tuesday, December 22, 2015

Nr 601: Herrar Föredrar Blondiner

Originaltitel: Gentlemen Prefer Blondes (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 22: Redan öppningsscenen gör mig loj och uppgiven. Medioker sång och dans. Halvtafflig koreografi. Och sen fortsätter det med diamanter, bystskakningar och den ena hänförda mannen efter den andra, så fort hon visar sig, Marilyn. Jag vet inte jag, i mina ögon är hon extremt överskattad. Men olympierna i hudfärgade kalsonger var minst sagt oväntade. Även i denna figurerar dubbdrottningen Marni Nixon bakom de högsta tonerna. Lite Milli Vanilli-feeling på det. Nämnde henne i My Fair Lady, som jag gav ett högt betyg. Underligt, trodde inte jag gillade musikaler? Tre skorstenar på båten över Atlanten. Snart är det dags för fyra.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag räknar till fjärde filmen med Marilyn Monroe i det här projektet. Från ganska anonyma men rätt okej biroller I Asfaltens Djungel och Allt Om Eva till lysande stjärna i I Hetaste Laget. Nånstans däremellan gjordes den här musikalen tillsammans med Jane Russell. Och även om jag kan förstå att filmen rönte stor framgång när det begavs sig, och kanske att den dessutom provocerade en del genom sina vågade och starkt sexuella anspelningar, så är det så mycket i här som jag bara inte klarar av. Jag funderar till exempel på om det det faktiskt är från boken av Anita Loos som ligger till grund för musikalen som ligger till grund för filmen som begreppet dum blondin kommer och jag retar mig på hur filmen utnyttjar detta så fånigt, så tramsigt, så förlöjligande. Däremot finns det några scener som räddar den här filmen från ett rejält bottennapp. Numret när Jane Russell sjunger Anyone Here For Love omringad av halvnakna muskulösa gymnastikolympier som träningsdansar vid fartygspoolen är vansinnigt bisarr och alldeles underbar. I scenen med Diamonds Are A Girls Best Friend hamnar jag plötsligt i Madonnas Material Girl-video. Igenkännande och snyggt rött på rätt sätt.

Monday, December 21, 2015

Nr 600: Aileen Wuornos: The Selling Of A Serial Killer

Originaltitel: Aileen Wuornos: The Selling Of A Serial Killer (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 21: Den ena karaktären märkligare än den andra. Hippieadvokaten med en enda bild på väggen hemma, och det är en bild på honom själv. Hästmadamen som inte vill säga för mycket innan pengarna ligger på bordet. Hon försäkrar att det finns hur mycket som helst att berätta, och det verkar inte finnas något som motsäger det löftet när filmen rullar vidare. Rättssalsbilder varvas med filmskaparen Broomfields instant filmingsekvenser. Han försöker få till en intervju med den serimordsdömda Aileen Wuornors, men det visar sig lättare sagt än gjort. I likhet med Den Sommaren sätter den här filmen igång tankar om hur gigantiskt dokumentärfilmsbegreppet verkligen är. Well, alla vill ha en bit av kakan i denna makabra historia. Wuornors känns ju inte helt stabil, och för mig spelar det liksom ingen roll vad hon säger, jag tror inte ett ögonblick på än den ena än den andra versionen, förklaringen eller bekännelsen. Allt och inget är möjligt. I uppföljaren Aileen: Life and death of a serial killer tar hon tillbaka allt hon har sagt om att hon blev utnyttjad av de män som hon mördade. Hon hade bara ihjäl dem, helt kallblodigt. Säger hon. Rest in peace, allihopa.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Vad är det man brukar säga? Med såna vänner behövs inga fiender. Ett talesätt som beskriver den här dokumentären riktigt bra. Den dödsdömde Aileen Wuornos blir adopterad av den überreligiöse Arlene Pralle och tillsammans med rockadvokaten Steve Glazer börjar businessen. Filmen handlar egentligen mindre om Wuornos och mer om de som uttryckligen ville hjälpa henne men egentligen mest var ute efter att tjäna pengar. Nick Broomfield, ständigt med mikrofonväska och stativ, försöker avslöja adoptivmamman och advokaten men också de poliser som försöker sälja filmrättigheter till Wuornos historia. Med sitt reflekterande och rättframma arbetssätt har han bland annat influerat både Michael Moore och Morgan Spurlock. Wuornos dömdes till döden av flera domstolar för mord på sju män i Florida mellan 1989 och 1990. Hon avrättades 2002 och året efter gjorde Broomfield en uppföljare Aileen: Life and Death of a Serial Killer. Samma år gjordes även Monster med den Oscarsbelönade Charlize Theron i rollen som Aileen Wuornos. Som sagt så finns det massor av människor som har tjänat pengar på detta tragiska öde. Monster är tyvärr inte med i boken.

Sunday, December 20, 2015

Nr 599: Deewaar

Originaltitel: Deewaar दीवार (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 20: Bollywood, men ”nästan” utan musikalnummer. ”Nästan” som att det bara är tre stycken på tre timmar, vilket måste ses som minimalt, med tanke på att det står i boken att en Bollywoodfilm behöver ha 6-10 musikalnummer för att slå. Tydligen krävs det även nånstans runt 7500 in -och utzoomningar, och det lyckas den här rullen med, med råge.
Dewaar, som i mur, den mur som genom åren byggts upp mellan de båda bröderna Vijay (Amitabh Bachchan) och Ravi (Shashi Kapoor). Efter att deras far (full av skam efter en signatur på mammons kontrakt) lämnat dem hos deras mamma går Vijay den smala vägen rakt ner i den undre världen, medan Ravi upprätthåller lag och ordning som polis på gatorna i Bombay. Deras vägar möts ofrånkomligen och det hela slutar minst sagt tragiskt i templet, med Vijay som dör i sin mors armar, skjuten av sin polisbrorsa. Ganska mycket i den här filmen är riktigt roligt, förmodligen helt utan tanke på att det ska vara det. Språket (vågar inte skriva Hindi eftersom det vid bara en liten snabb googling verkar vara ett outtömligt och ogenomträngligt träsk att förstå sig på) med de engelska orden och fraserna som till synes helt slumpmässigt droppas då och då. Ljudeffekterna, särskilt vid slag. Det låter liksom precis likadant varje gång; en slags equaliserad pisksnärtsstandard. Och så spaden. Vijay går lös med en spade på ett pack gangsters så till den milda grad att jag undrar om det är en komedisatir jag tittar på? Well well, stora stora känslor i den här filmen, med en moderskärlek i grunden. Tårögt och templigt. Men också skitigt och korrupt. Blodigt och brutalt. En smakrik curry.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är intressant hur de senaste tre filmerna knyts ihop helt omedvetet. Från slummen i Mexiko till brittisk och indisk arbetarklass. Medan de två första filmerna nästan låser fast karaktärerna vid sina samhällsöden så drar Dewaar på och kör en klassresa med fullt ställ. Men två helt olika resor där den ena brorsan väljer kriminaliteten för att bli rik och den andra blir snut. Mitt emellan dessa står deras mamma som slitit hårt på byggen för att kunna föda sina hemlösa barn. Efter snart 600 filmer så händer det fortfarande att jag blir överraskad. Den här mustiga matinén spelar på alla känslor på samma gång. Hårdkokt action, asiatisk kampsportsimitation, Bollywoodmusikal, episkt drama, parodikomedi. Även om jag har svårt att ta den helt på allvar så förstår jag intentionerna och grundstoryn är helt okej. Framförandet däremot är fantastiskt underhållande.

Saturday, December 19, 2015

Nr 598: Lördagskväll Och Söndagsmorgon

Originaltitel: Saturday Night And Sunday Morning (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 19: Albert Finney dominerar den här pubbänksrealistiska rullen totalt. Små gester är stora verktyg när det ska förmedlas stämningar och känslor. Det är som att jag är på plats i Nottingham, på plats inne i skallen på Arthur Seaton som knegar på, vecka ut och in, helgerna ägnas åt öl och älskarinnor. Men det är inte skränigt eller effektsökande, det ligger bara en slags mild uppgivenhet i det där disregniga fotot. Dagarna går, ölen dricks, slagsmålen klaras av, olagliga aborten ska göras. Hon är ju gift. Ciggen på sned och ett garv ständigt lättillgängligt i bröstfickan. Brittiskt 60-tal, då var farsan i 10-årsåldern. Inget har förändrats. Jo, internet har tillkommit.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Brittisk socialrealism och proletär manlighet. Shandy och beer & stout. Jo, man tackar. Finney är lyssnade som den rastlöse, indignerade Arthur Seaton, en ung man som har en affär med sin äldre kollegas fru Brenda samtidigt som han dejtar den yngre Doreen. Efter en veckas slitjobb på fabriken är det dags för helgfyllan. Det är förvånansvärt modernt. Man pratar om helgen, om krogen, om att ses ute, man ses ute, man går på krogen, blir packad, raggar lite, slåss lite, är otrogen. Lite grann som vilken utekväll som helst. Bortsett från att man inte får röka på puben längre. Det finns en dekadens i filmen som jag gillar. En slags ödets uppgivenhet, också kopplat till klass. Samtidigt finns det en laissez faire-attityd i Seatons sätt att hantera tillvaron, som är både livsbejakande och direkt ohälsosam för både honom själv och hans omgivning. Jag har alltid dragits till samhällskritiken och svärtan i brittisk populärkultur, den svärta som till exempel finns i Morrisseys texter. I Lördagskväll Och Söndagsmorgon är den knivskarp och riktigt snygg.

Friday, December 18, 2015

Nr 597: Gatans Desperados

Originaltitel: Los Olvivados (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 18: Los Olvidados på spanska. De bortglömda.  Bortstötta. Som en främmande del i en ny kropp, stöts bort, obehagligt, passar inte in. Samhällskonstruktionen som en kropp, där den fattige stöts bort, göms, låtsas inte om. De frånvarande föräldrarna. Frånvarande i meningen att det inte ges någon, eller tillräcklig, kärlek. De bortstötta organismerna formerar sig i nya kluster, dras till sammanhållning, uppmärksamhet, värme. Det blir tävling, överlevnadsrace. Spänningen, tristessen, tidsfördriven. Vad väntar vi på? Varandra? Sjukhuset är en självklar byggnad i staden. Men inte rummet för de bortglömda. De ska organiseras bort, innan de blir till. De ska inte få uppstå. Det ska finnas starka individer, personer som klarar sig själva. Barnen drömmer om mjölk, om kött, om tillgivenhet. Den självklara hönan på köksbordet. Äggen. Spelet fortgår, den blinde siaren berättar gång på gång hur det ser ut. Inför den stumdöva, friska massan är han chanslös. Ännu en pojke dumpas på tippen. Spolas upp på en strand.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Luis Buñuel. Denna surrealistiska gåta som återkommer hela nio gånger i boken. Det känns som att det finns massor av symbolik, under- och övermeningar, tolkningar och analyser att leta efter i hans alster. Åsnan har vi sett tidigare. I Land Utan Bröd. Och så alla fåglar. Hönor. Och alltid ska de dödas. Eller plågas. Vad har han emot djur egentligen, Luis? Och blinda människor? Jag tänker på Guds Stad när jag ser den här filmen. Fattigdom. Misär. Gatans lag. Det är våldsamt och vackert på samma gång. Buñuel känner jag mest som surrealist men här ser vi tydliga influenser av italiensk neorealism.; underklassperspektivet filmat på plats med oftast amatörskådespelare. Han menade dock att realismen även måste innefatta det irrationella. Det blir mest tydligt i drömsekvensen eller när Pedro kastar ett ägg rakt på kameralinsen. Lite som när skådespelare i vissa filmer vänder blicken direkt mot åskådaren. Ibland är det ett fantastiskt grepp. Här är det snyggt och överraskande.

Thursday, December 17, 2015

Nr 596: Stad I Panik

Originaltitel: Silver Lode (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 17: Fjärde juli i småstaden Silver Lode. Det vankas bröllop när Dan Ballards (John Payne) förflutna hinner ikapp honom i form av marshallen McCarty (Dan Duryea) som anklagar Ballard för att ha mördat hans bror och stulit 20000 dollar i en pokerduell. Detta ska ha varit två år sedan, och det är precis så länge Ballard har befunnit sig i Silver Lode. Han har på den tiden lyckats bygga upp en bild av sig själv som en rättskaffens och ryktbar herre, men i och med anklagelserna krackelerar den bilden sakta men säkert och till slut litar inte ens Ballards blivande fru på honom. För att försöka få rätsida på krusidullerna föreslås att man ska telegrafera för att få besked om anklagelserna verkligen stämmer, men lägligt nog för McCarty är det driftstopp på linjen, troligen orsakat av sabotage. Goda råd blir dyra när desperationen växer hos Ballard i samma takt som aggresiviteten från invånarna tilltar. Dock finns det en slags under cover-tillit mellan Ballard och den lokala bordellmamman Dolly (Dolores Moran). Hon hjälper till med telgraferandet som till slut rentvår Ballard från anklagelserna (lite underligt eftersom Ballard själv ganska tidigt i filmen erkänner att han har skjutit den där snubben) och som även visar det som många har misstänkt hela tiden; McCarty är ingen riktig marshall. Slutdelen med de närmast farsartade pangpangduellerna, Ballards förmåga att maskera sig med en tunna och long trackingsekvensen när man får följa Ballards flykt genom i princip hela stan är det bästa i filmen. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ännu ett koncentrerat västerndrama i likhet med Möte Vid Oxoket. Här är det den gode Dan Ballard (John Payne) som blir oskyldigt anklagad av en falsk marshall McCarty (Dan Duryea). Jag får inte helt klart för mig varför men det verkar vara nån slags personlig hämnd vilket det ofta är i den här typen av filmer. Historien utspelar sig under de 80 minuter det tar att visa filmen vilket vi känner igen från bland annat Sheriffen. Under den tiden lyckas det utspela sig en del skottlossning, några dödsskjutningar och Ballard hinner både få hela stan emot sig och dessutom lyckas telegrafera till Kalifornien för att bevisa sin oskuld och att McCarthy inte är den han utger sig för att vara. Schyssta kulisser och intressanta fönsterfilmningar. Allt snyggt Technicolorerat. Okej men inte särskilt spännande.

Wednesday, December 16, 2015

Nr 595: De Magnifika Ambersons

Originaltitel: The Magnificent Ambersons (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+ 

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 16: Jag måste haft en dålig dag, men den här filmen föll mig inte alls i smaken. Tråkig, seg, ointressant. Snygga bilder dock, så där grymt genomtänkta, och bra skådisar antar jag, men det som kittlar mest är ju historierna om hur RKO (Radio-Keith-Orpheum) Pictures utan Orson Welles vetskap inte bara slaktade bort stora delar av materialet - de brände upp remsorna och spelade in nytt för att få till ett happy ending. That´s show bisniss for ya!

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Med Citizen Kane drog Orson Welles till med ett näst intill fullbordat mästerverk. En premiärfilm underbart berättad med ett modernt filmspråk och spännande intrig. Här har vi nu den berömda uppföljaren. Och även om De Magnifika Ambersons vann kritikernas gillande så är det alltför mycket begärt att fylla kostymen som Welles snickrade ihop med sin första film. Det är som att jag inte blir inbjuden till det som händer. Jag känner mig lite grann som den unge Eugene (Joseph Cotton) när han blir nekad besök hos sin ungdomskärlek Isabel (Dolores Costello). Istället får man iaktta allting på håll på samma sätt som alla skvallrande stadsbor. Handlingen flyter ganska ointressant på i ett lugnt tempo. Åren går. Isabel gifter sig och föder den osympatiske brat-ungen George (Tim Holt) som växer upp i den mytiska och aristokratiska Ambersonfamiljen. Tim Holt såg vi för övrigt som guldgrävare i Sierra Madres Skatt. Han var inte särskilt bra i den filmen heller. Vad gäller Eugene så går det ändå ganska bra honom som trots allt aldrig kommer över sin kärlek. Han uppfinner nämligen bilen och hans dotter Lucy (Anne Baxter) blir konstigt nog förälskad i George. Överklassintrigen är igång men jag blir fortfarande inte inbjuden. Baxter såg vi senast som Egyptisk drottning och Moses älskarinna i De Tio Budorden. Konstigt men varför inte. allt hänger ju ihop i det här projektet. Till skillnad från Citizen Kane så medverkar Orson Welles själv inte i De Magnifika Ambersons annat än som berättarröst. De upplästa sluttexterna är innovativt och snyggt. När Welles för övrigt roade sig i Brasilien så passade bolaget på att klippa bort 70 minuter ur filmen och dessutom lägga till ett lyckligare slut. Synd om Orson men mig gör det inte så mycket. 

Tuesday, December 15, 2015

Nr 594: Pensionat Paradiset

Originaltitel: Pensionat Paradiset (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Triart hos Jimmy på regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 15: Thor Modéen började otroligt nog sin karriär som dansare och sångare. Det är svårt att begripa när man ser honom framföra "En äkta mexikanare” på pensionatet Paradiset någonstans i Stockholms skärgård. Hela filmen känns som en tidig blandföregångare till Göta Kanal och Segelsällskapsresan. Det är ordentligt låg nivå på skämten ibland, men det är befriande och skrattretande. Pilsnerfilm ska det vara, även om det mest dricks grogg i den här filmen. Uttryck som ”schajas” (istället för pajas), ”hojtar-olja”, och den fantastiska ”hälften vore nog, sa han som fick trillingar” gör att jag sitter med smilbanden beredda mest hela tiden. Bland de bättre scenerna är den actionspäckade båtracingen och den när det serveras buffé på smörgåsbord. Gästerna tar för sig rejält av laxen med orden ”de ska inte tjäna en krona på oss i alla fall”. Girighetens förnumstiga ansikte har samma drag då som nu.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det frestar att trycka upp betyget till en svag trea men det går bara inte. För det här är faktiskt inte särskilt bra. Ändå sitter jag och fånler och småskrattar genom större delen av filmen. Och varför då kan man ju verkligen fråga sig. Jag kan åtminstone identifiera några element som gör den här filmen sevärd; Språket. Alla bortglömda och käcka ord som var poppis på 30-talet är ju en fröjd bara det. Den totala avsaknaden av nån slags god smak och stil (vad nu det är) vilket frigör helt andra kvaliteter. Racerbåttävlingen. Många komedier från första halvan av förra seklet ska tydligen ha en hel del fart, fläkt och faror för att underhålla. Det känner vi igen från både Keaton, Chaplin, Fields och Bröderna Marx, fast med skiftande kvaliteter naturligtvis. Och så har vi begreppet pilsnerfilm. Det landar ju klart bättre än både fars och folklustspel. Och med ett par pilsner som smörjmedel så är Pensionat Paradiset en bra förfestfilm. Och kanske kan den med lite tur till och med få igång en sömnig efterfest.

Monday, December 14, 2015

Nr 593: Den Sommaren

Originaltitel: Chronique d'un été (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 14: Ojojoj. Den här måste jag se igen, men första intrycket är ju att det här är så långt ifrån en ”dokumentär” som man kan komma, om man med ”dokumentär” menar att visa något som inte är iscensatt. Det handlar om att ”filma sanningen” och jag tänker hela filmen igenom att det är en slags satir över pretentiösa dokumentärskapare. Man gör ju liksom tvärtemot vad man säger. ”Det finns inga skådespelare i filmen”. Jo, det gör det, med repliker, scenerier och gud vet hur många tagningar, klipp och byte av positioner. Men oerhört intressant såklart, att återigen få fundera och utmanas när det gäller vad som är en dokumentär, om det överhuvudtaget finns något som man kan enas om är dokumentärt? Förmodligen inte. Under slutdiskussionen i filmen blev jag än mer övertygad om att det var en parodi. Välregisserat och finklippt får ”ickeskådespelarna” bedöma sina egna och andras insatser. Metadokumentär kanske? Helt klart värd en plats i boken, och ett fantastiskt underlag för en vidare diskussion. Men när ska man ha tid att se om den? Decemberöverenskommelsen bara ångvältar fram helt obönhörligt. Det får bli nästa år.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En antropolog och en sociolog filmar sina bekanta i Paris under sommaren 1960. De sätter sig själva som medskapande objekt och regisserande subjekt i interaktionen med de medverkande och resultatet blir en otroligt intressant diskussion om vad som är sanning och vad som är dokumentärt. När jag ser filmer som utger sig för att vara dokumentärer tänker jag ofta på vad det egentligen innebär. Här skapas en film som själv ifrågasätter detta. Hur beter vi oss när vi vet att vi betraktas genom en kamera? Hur skildras en verklighet när både objekt och subjekt själva kommenterar innehållet och bevekelsegrunderna för det som sker? Eller har skett? Och vad är det egentligen som sker i mötet med kameran? Samtidigt som Den Sommaren  dekonstruerar dokumentärfilmen som format och till och med leker med detta så upplever jag att den också är en slags hyllning till det format vi kallar dokumentärfilm. 

Sunday, December 13, 2015

Nr 592: De Tio Budorden

Originaltitel: The Ten Commandments (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 13: Sicken söndagsrulle alltså! Technicolor, Charlton och Bibeln. Och Peter Svensson på gåtfullt besök i soffan! Äntligen faller liksom bitarna på plats, allt som har snurrat omkring som vilsna planeter i skallen alla dessa år. Historien om Mose, om exodus, om guldkalven och om rödahavsdelningen - och sist men inte minst hur de tio budorden ristas in med eldskrift i berget Sinai. Oerhört välgjord film, oerhört religiöst och bombastiskt. Jag blir nästan frälst när jag ser den. Men det går över ganska fort. Hur väl den stämmer med bibeln vet jag inte. Bryr mig inte. Det är en spännande och färggrann film med ett tydligt kristet utseende. Från att vara slav under faraon, ska man bli slav under gud. Men en slags fri slav. Den tolkningen retar nog många, men eftersom ingen djävel läser det här kan man ju skriva vad som helst. Amen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Stor, amerikansk och religiös! Cecil B. DeMilles sista film håller episka mått i såväl scenerier som berättande och framförande. Filmen har sitt ursprung i Bibelns berättelse om Moses men den berättar även, enligt DeMille själv, de 30 år av Moses liv som inte nämns i Bibeln.  Charlton Heston är Moses. Eller Moses är Charlton. Vilket man vill. Jag erkänner att det inte finns mycket kvar från mina konfirmationslektioner men vassen minns jag, likaså vattendelningen och berget Sinai där han tar emot Guds tio bud. Temat genom filmen är att den riktiga friheten endast kan nås genom Guds lagar och inte genom en godtycklig diktator. Genom Moses byter alltså människorna ett slags förtryck mot ett annat. Men det får man väl inte säga i det förlovade landet. Hur som helst så är det en saga som griper tag i mig och som under fyra bakfulla söndagstimmar ändå lyckas få mig att hålla intresset uppe. Tydligen är vidfilmsformatet beskuret i över och nederkant vilket innebär att skådespelarna i förgrunden ibland förlorar sina fötter. Eftersom DeMille var en ökänd fotfetischist så undrar man ju hur han skulle ha reagerat på detta. Om han hade levt.

Saturday, December 12, 2015

Nr 591: Dåraktiga Kvinnor

Originaltitel: Foolish Wives (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 12: Monte Carlo minsann. I furstendömet Monaco minsann. Casino minsann. Och drinkar och pengar och solochvårare minsann. Känns som ett slags kallt krig mellan Ryssland (eller Sovjet?) och USA, långt innan det ens fanns ett kallt krig. Fattar som vanligt inte handlingen, det är som ett svepande flimmer som bara pågår. Ibland fastnar jag för en intressant scen, eller en tagning, en imponerande bild, typ som den när det brinner och de står på balkongen. Då tänkte jag på WTC, hur de kastade sig ut där. Annars är detta definitivt en av de där rullarna som jag inte kommer minnas, sen när det är dags att betala.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: I festligheternas Monte Carlo finns den påstådde ryske greven Karamzin och hans två kvinnliga kusiner. Eller älskarinnor. Eller både och. Svårt att veta. Gänget sysselsätter sig med att svindla folk på pengar och särskilt aningslösa rika amerikanska fruar. Det är extremt långa scener där det inte händer ett endaste dugg. Snabba klipp för tidsperioden gör dessa scener uthärdliga. Men det är knappt. Filmen som var den tidens dyraste film i Hollywood finns tydligen i olika längder. Den ursprungliga filmen landade på drygt sex timmar men klipptes ner till knappa två timmar vid premiären. Efter att ha varit utsatt för saxen ytterligare så figurerade en version som endast var 85 minuter medan den restaurerade versionen blev nästan två och en halv timme lång. Det är för mig helt oförståeligt hur den överhuvudtaget kan vara längre än den knappa två timmarsversionen vi såg. Hur mycket mer ointressant innehåll och utfyllnadsmaterial kan det egentligen finnas? Vi borde ha sett 85-minutersversionen. Det hade varit mer än nog.

Friday, December 11, 2015

Nr 590: La Souriante Madame Beudet

Originaltitel: La Souriante Madame Beudet (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 11: Magnifico! Ett kort och skalpellskarpt nedslag 29-30 april i början på 1920-talet i ett hem någonstans i Frankrike. Den vardagliga tristessen mellan två makar gestaltas suveränt med blickar och grin, gester och deras respektive vilja att ha möblerna på ett visst sätt. Han är någon slags textilansvarig, med en budget som inte går ihop. Han gillar Faust och att låtsas skjuta sig själv av uppgivenhet, i åsyn av sin fru. Hon är hemmafru, sitter och syr och spelar piano. Drömmer sig bort i dubbelexponeringar och trång ljussättning. Hon laddar hans pistol, ångrar sig, men hinner inte ta ur patronen innan han vänder den mot henne. Hans reaktion är minst sagt talande; han tror att hon ville begå självmord. Tankarna går av någon anledning till Henrik och Märta Tikkanen. Han sa väl nåt, Henrik, i stil med att ”se vad jag har fått dig att skriva” när han hade stängt in henne i en garderob och hon kom ut med nåt slags mästerverk. Jag har ingen täckning för det här, men det är nåt som känns bekant. Och så den lilla delikatessen på slutet, när mannen Beudet säger att han inte kan leva utan henne, madammen Beudet; när det går ner nån slags teaterduk bakom dem med. Ett skådespel. Och sen går de vidare längs gatorna, hälsar på en präst tror jag. Det var den dagen, i det livet, i den staden, i det landet. 38 minuter hårdkokt relationsångest. Merci!

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ett kärlekslöst äktenskap. Småborgerlig tristess. Uttråkad hustru i kvävande patriarkat. Dubbelexponerade drömlösningar. Den frustrerade maken. Lek med pistol. Underförstådda hot om självmord. Fantasier om flykt. Fantasier om mord. Den första feministiska filmen? Vad vet jag? Intressant med kvinnligt subjekt. Lite småtråkig trots bra tematik och experimentlusta. En slags tidig Desperate Housewives.

Thursday, December 10, 2015

Nr 589: Bankdeckaren

Originaltitel: The Bank Dick (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 10: Jag var nere på 1+, men det finns ju faktiskt några roliga scener. Han är en drumlig buffel, den där dicken. Super och stryper barn. Pratar otydligt och hamnar i nån slags hjältefälla som han inte alls är förtjänt av. Och så biljakten på slutet; helt vansinnigt svängigt och snabbspolat. Finns liksom ingen ambition att det ska verka på riktigt. Hoppas jag.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Nej. Såna här filmer gillar jag inte. Det är fånigt, intetsägande och olustigt. Clowneri i sin sämsta form. Det enda bra i filmen är egentligen biljakten på slutet. Den är å andra sidan både rolig och välregisserad. Egberts Sousés (W.C. Fields) mumlande och grymtande påminner om Leif GW emellanåt och det är faktiskt lite småkul att den svenska undertexten översätter en del av detta till frågetecken. Manusförfattaren och skådespelaren Fields är tydligen en känd komiker och vaudevilleestradör och det jag ändå gillar med honom, när jag läser på lite, är att han på inget sätt är politiskt korrekt, varken i sina roller eller som privatperson. Ett egoistiskt fyllo som avskyr barn och små hundar tydligen. En misantrop och cyniker, lite grann som Bukowski. Det finns nåt uppfriskande i det. Tyvärr lyckas det inte bli särskilt bra film.

Wednesday, December 9, 2015

Nr 588: Spelaren

Originaltitel: The Player (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 9: Helt oväntat visar Tim Robbins kuken när han kliver upp från gyttjebadet, och därmed är det den fjärde kukfilmen och femte kuken vi ser i december. Vad är oddsen liksom?
Efter en metalång inledningstagning metar sig den här filmen fram genom metaträsket, och det är väldigt underhållande att hålla koll på vilka referenser som droppas; en hel del filmer har vi sett i det här projektet. Pitchar pitchas, författare noirdödas, Whoppi Goldberg är helt klart bäst i filmen med sina brutala snutoneliners. Spelaren är metabra, men det är trots allt bara en film om film. Som att skriva en dikt om hur det är att skriva en dikt. Sånt kan bli outhärdligt, även om Spelaren inte är så långt nere. Det är smart, det är roligt, det är genomskådande och meta. Det är fan metameta.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En cynisk och ironisk metafilm om film. Det kryllar av internskämt och filmreferenser där jag säkert inte fattar hälften. Jag är ändå glad att vi ser den så pass långt fram i projektet då vi faktiskt har sett en hel del av de filmer det refereras till på olika sätt. 
Filmen börjar med några röster: "Tystnad". "Scen 1, tagning 10". "Action". Och så rullar första scenen igång, en drygt 7 minuter lång tagning. Jag läser efteråt att scenen faktiskt genomfördes tio gånger och att det var den tionde tagningen som användes. I Spelaren presenteras Hollywood som en värld full av maktspel och där filmidéer inte får ta mer än 25 ord att presentera. I Hollywood letar man ständigt efter den ultimata pitchen, den stora kassasuccén med kända personer, hjältehistorier och må bra-filmer med lyckliga slut. Griffin (Tim Robbins) är en studio executive vars jobb i praktiken handlar om att refusera manus. Av misstag, eller i affekt, råkar han döda en missnöjd manusförfattare som han misstänker har skickat en rad dödshot till honom varpå han förälskar sig i den dödes flickvän. Whoppi Goldberg är den underbara snuten som försöker sätta dit Griffin för mordet. Robert Altman har gjort en lager-på-lager historia där thrillerintrigen får utgöra den dramaturgiska spänningen men där den stora behållningen är citaten, igenkänningen och kändis-spottingen. Den når inte hela vägen upp till varken McCabe & Mrs Miller eller Short Cuts men jag måste ändå ge den en svag fyra för den smarta underhållningen. Om Altman håller den här nivån på sina filmer så ser jag väldigt mycket fram emot hans nästa film vi ska se, M.A.S.H., näst sista filmen i Decemberöverenskommelsen.

Tuesday, December 8, 2015

Nr 587: Tongues Untied

Originaltitel: Tongues Untied (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 8: Black gay society; ett begrepp som väcker funderingar. Vad är det egentligen? Vilka ingår i det? Vilka vill ingå i det? Semidokumentär; ett uttryck som väcker funderingar. Semi som i halv? Semi som i nästan? Semi som i blandad? Blandad med vad? Tyvärr går det mesta av det vokala innehållet mig förlorat på grund av dålig kvalitet och avsaknad av undertexter. Men det visuella är ändå det som biter tag. Närbilder av män som verkar vilja säga något. En slags mild och välanrättad desperation. Rappoesi. Snap your fingers.Tredje filmen i Decemberöverenskommelsen där en snubbe visar kuken.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: ”What are you first, black or gay?” Marlon Riggs gränsöverskridande semidokumentär Tongues Untied tar bladet från munnen och synliggör ett dubbelt utanförskap när den träffsäkert och innovativt ger röst åt svarta homosexuella män. Filmen innehåller även en hel del humor och populärkulturella referenser. Snap-skola. Voguing, Dans. Spoken word. Men alltid omhuldat av ett allvar. ”Don’t mess with the snap diva.” I ett avsnitt ger filmen även en känga åt homofobin i svarta filmer och jag måste erkänna för mig själv att även jag har skrattat hysteriskt åt Eddie Murphys Raw. Skrattar jag åt den förlöjligande bilden av svarta bögar eller intalar jag mig själv att jag skrattar med dessa? Borde jag skämmas? Vad finns det mellan raderna? Det är skickligt hur filmen synar samhällets sömmar och gör identitetspolitik av samhällskritiken. Tyvärr är versionen vi ser textad på nåt slags akrylliskt språk och dessutom av en rätt dålig kvalitet så mycket av poesin går helt förlorad. Jag förstår att det är en viktig del av filmen. Jag har ändå inga problem att placera den här filmen över fyra-strecket. Det är en viktig film som underhåller och engagerar och dikten mot slutet av filmen representerar på ett bra sätt vad det handlar om; ”Now we think as we fuck”.