Monday, October 29, 2012

Nr 382: Aguirre - Guds Vrede

Originaltitel: Aguirre, der Zorn Gottes (1972)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Jag känner mig lite genrös idag och väljer att se det avhuggna huvudet som fortsätter räkna till zehn och Kinskis snedstela gång som stor humor. Inledningsscenen med det branta nedsteget lovade runt, men höll tunt. Oerhört märklig film, full av skvalp och tristess i bilder och klippning. Kinskis galna ögon, visst, men kom igen för fan. Eldorado, apor och en flotte med kanon och häst. Amazonas och odrickbart vatten. Djungel och tysta kvinnor. Pilar och falu rödfärg som blod. Och inte vet jag hur det såg ut på 1500-talet, kanske som i filmen, kanske inte. Det kändes i alla fall mer som en utomhusteaterfestival i Belgrad på 70-talet. Och dubbat var det också, precis som Fitzcarraldo. Nej, den här hamnar långt bak, men vi ställer negern längst fram.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Werner Hertzogs uppenbara fascination för båtar seglar upp i denna film, hans första internationella succé. Ända upp i trädtoppen som i en hallucinatorisk scen på Amazonasfloden där conquistadorerna, febriga och svältande, under ledning av förrädaren och revoltören Don Lope de Aguirre (Klaus Kinski) söker efter El Dorado. Som vi vet släpar ju Kinski med hela skådespelarteamet en hel jävla ångbåt över berget i Fitzcarraldo, tio år senare. Det slits och släpas en hel del i denna film också. Som i den fantastiska inledningsscenen där de spanska soldaterna drar både kanoner och slavar upp och ner för bergen. Där både börjar och slutar det bästa med den här filmen. Visserligen bjuds det på en del intressanta  foton och scenerier men på det stora hela är det en bisarr plåga som i sina absolut sämsta stunder för tankarna till Monty Python och i sina bästa till Apocalypse, även om det är en fruktansvärd hädelse att jämföra dessa filmer med varandra i samma mening. En svag tvåa får det bli och då är jag på riktigt bra humör.

Saturday, October 20, 2012

Nr 381: Blonde Cobra

Originaltitel: Blonde Cobra (1963)
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Paracinema. Tydligen legendariske regissören Ken Jacobs och ännu mer legendariske Jack Smith. Kvalitén på den här filmen på YouTube gör det närmast omöjligt att hänga med eller förstå vad som händer. Kanske hade det inte varit mycket lättare vid bra kvalitet, vem vet. Jag ger den i alla fall en rak tvåa eftersom den väcker ett intresse för filmskaparen och den medverkande Jack Smith. Och när jag sedan efterforskar så visar det sig att de är förgrundsfigurer till vad man kanske kan kalla underground. Förgrund - undergrund - eftergrund. Och då passar den bra in i boken tycker jag. Men vad den egentligen handlar om eller om den handlar om något får jag låta vara osagt tills vidare.

Jimmys betyg: 1

Kommentar: Jag är medveten om att betyget måhända vara satt på orättvisa grunder. Bild- och ljudkvaliteten på den här versionen av Blonde Cobra gör det närmast omöjligt att överhuvudtaget bedöma detta. Men samtidigt är det just den här versionen jag ska tycka något om. Och jag tycker inte om den. Alls. Jack Smiths slutreplik har dock en efterklang som fångar hela min upplevelse av detta märkliga verk - "What the fuck happened?", Ja, säg det den som vet.

Friday, October 19, 2012

Nr 380: Sista Skrattet...

Originaltitel: Der Letzte Mann (1924)
Filmen sågs på Youtube på Regementsgatan 36A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Hotell Atlantic i Berlin. Svängdörren snurrar på bra. Regnet öser ner och en gammal portier (Emil Jennings) orkar inte längre lyfta ner koffertar från anländande taxibilar. Sparken. Förödande för portiern, som klamrar sig fast vid sin uniform, men blir undanskuffad till toalettjänstgöring. Oerhört ledsna ögon, tung gång, släpande, långsam. Depressionen sprider sig mer och mer för varje bildruta. Efter ett ordentligt malande genom det besvikna tungsinne arbetsdegraderingen innebär för portiern hamnar vi längst in på toaletten, otröstligt lutad mot sina sorger. Slutet verkar minst sagt nära förestående, men som i ett trollslag får tittaren reda på att det har vänt. Kom frosseri! Kom gästgiveri! Kom och gå kypare! Mat, dryck och feta cigarrer. Och så skrattet då, mustaschprytt och väldigt. Bullrande i all sin stumhet. Så djävla nöjd är han där han sitter, portiern, och vräker i sig överflödet.

Kameraarbetet och Jennings fantastiska förmåga att uttrycka sinnesstämningar- och lägen driver upp den här tidiga svartvita, replikskyltlösa tyska expressionistexperimentiella gullerullen på nivå fyra. Så patetisk i sitt avslut att det bara går att skratta. Högt, men inte minst.

Jimmys betyg: 3+



Kommentar: Emil Jannings är den stolta hotellportieren som, på grund av ålder, degraderas till toalettvakt vilket fullkomligt knäcker honom. Sorg och bedrövelse tar vid. Han stjäl tillbaka symbolen för sin yrkesstolthet, den pråliga portierrocken, för att hålla skenet uppe för sin familj och sina vänner. Han blir naturligtvis avslöjad och utskrattad och det hela blir ännu mer bedrövligt. Nattvakten på hotellet tröstar honom. Och här kommer filmens enda textruta; "Here the story should really end, for, in real life, the forlorn old man would have little to look forward to but death. The author took pity on him and has provided a quite improbable epilogueGenom ett oväntat arv reser sig den knäckta åldringen och bjuder sin enda vän, nattvakten, på en brakmiddag och cigarrer på det hotell som förödmjukat honom. Skrattar bäst som skrattar sist. Med denna film stänger vi avdelningen F.W. Murnau som förutom denna har tre andra filmer i boken som vi har haft förmånen att få uppleva; Nosferatu, Soluppgång och Tabu, samtliga stabilt levererande.

Thursday, October 18, 2012

Nr 379: The Thing

Originaltitel: The Thing (1982).
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Den här rullen har ju det mesta man kan begära av en skräckis. Extremt enslig miljö med hårda livsvillkor, som The Shining. Riktigt fina specialeffekter med slemmiga lemmar, mamushkamonster, tentakler och diverse närbildade exkrementprocesser. Ett bra och tätt manus med känsla av deckare, dystopi och komedi i ett. Det finns även några strålande dåliga scener, särskilt med dialog inblandat - men det ska det ju finnas i en sån här film. Förutom den närmast självklare Kurt Russel i rollen som helikopterpiloten MacReady (för övrigt ett fantastiskt namn på en ny burgare?) får vi se en liten bubblare i form av Keith David som spelar eldfontänen Childs. David har en gedigen filmografi att luta sig tillbaka på och har varit med i flera filmer tidigare i projektet: Plutonen, Den Där Mary och Requiem For A Dream. Till sist måste jag berömma både hunden och den eller de som har fått hunden att agera som den gör i filmen. Helt klart det mest trovärdiga av allt. Toppennapp!
 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En utomjordisk organism bidar sin tid under Antarktis is i väntan på att parasitera djur och människor för att därigenom kunna ta över jorden. Offren, ett amerikanskt forskningteam med coolingen Kurt Russell iförd cowboysombrero i spetsen, är perfekta värddjur för The Thing. Paranoian sprider sig som ett virus på forskningsstationen. Vem är smittad? Vem kan man lita på? Blod ska testas. Huvud ska rulla. John "Halloween" Carpenter sparar inte på specialeffekterna och det blir precis lagom mycket äckelpäckel för att filmen fortfarande ska behålla någon slags kvalitet. Filmens klaustrofobiska känsla underbyggs skickligt med Ennio Morricones iskallt pulserade undergångsmusik. Slutet är precis så öppet som ett bra slut ska vara.

Saturday, October 13, 2012

Nr 378: Batman

Originaltitel: Batman (1989).
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: 1920 skrev Mary Roberts Reinhard och Avery Hopwood manuset till pjäsen The Bat. 1926 filmatiserades den första gången och regisserades av Roland West. 1930 gjordes en ny version som fick namnet The Bat Whispers - även denna regisserades av West. Det är bland annat till denna film Bob Kane refererar när det gäller skapandet av seriefiguren Batman (som gjorde sitt första framträdande i seriemagasinet Detective Comics i maj 1939). Under 40- och 60-talen gjordes flera TV-serieversioner av Läderlappen. 1959 var det dags för ännu en filmatisering av den gamla pjäsen från 1920. Denna gång blev namnet föga överraskande The Bat och regisserandet sköttes av Crane Wilbur. 1966 kom filmen Batman, (eller Batman: The Movie) som bygger på Kanes seriefigur. Sen verkar det lugna sig i filmväg tills denna film dyker upp genom Warner Bros 1989. Tim Burton regisserar, och det har vi sett honom göra tidigare i Edward Scissorhands. Batman spelas här av mad eyes man Michael Keaton, Jokern spelas av det rostiga gapflabbet Jack Nicholson och Kim Basinger släpper ut håret som fotograf och är en av tre sidor i triangeldramat. Gotham City är korrupt och kriminellt. Röken stiger ur gatubrunnar i de mörka gränderna. Jokerns lösa kläder och rika smink blir en färgstark kontrast till Batmans mörka och rörelsehindrande hårdplasttrikåer. Bilden av en skadeskjuten uggla dyker upp titt som tätt när Keaton försöker sig på sudden moves. Och så Batmobilen med kulsprutor och en stor behändig sax i fören. Det är kemikalier och syror och hämndbegär i dubbla loopar. Masker döljer masker döljer masker och kärlekens frön hittar små springor att sippra in genom och få fäste, slå rot, växa och blomma. Basinger håller helt klart ganska hårt i en skål med pop corn när Keaton blir skjuten. Falskspel och lögner, bluffar och båg - till slut segrar det goda, i alla fall för ögonblicket. Lite för lång rulle, över två timmar. Nicholson skrattar galet, och han gör det bra, men man ledsnar ju på det också till slut. Strålkastaren lyser upp himlen med fladdermussiluetten. Om ni behöver mig så kommer jag.
Efter denna kom så Batman - Återkomsten 1992, även den i regi av Burton. 1995 kom Batman Forever. 1997 kom den fjärde och sista filmen i denna filmserieomgång; Batman Och Robin.
Men vänta - det kommer mer! 2005 drar Warner Bros igång hjulet igen och levererar Batman Begins, som följs av The Dark Knight 2008 och nu senast The Dark Knight Rises 2012. I alla dessa tre senaste spelar Christian Bale rollen som Batman och har regisserats av Christopher Nolan som vi har sett tidigare i och med Memento.
Inget av allt ovanstående visste jag innan jag såg Batman häromdagen. Nu måste jag se alla versioner med start just nu.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Tim Burton får ett rejält bottennapp med den här filmen. Det lossnar lite grann emellanåt men bottenslammet följer liksom med upp till ytan. Ytan ja. Vid den första anblicken så är Batman en kosmetisk storfilm där huvudkaraktären enligt 1001-boken framställs som en "mörk och motsägelsefull person". Det är förvisso sant men den mystiska Batman känns för det mesta ganska fånig i plastpyjamasen. Motsägelsefull är i och för sig ett begrepp som går att använda om filmen som helhet eftersom den pendlar ganska kraftfullt mellan spännande superhjälteaction och malplacerade nakna pistolen-skämt. Hur tänkte Burton? Inte ens Jack Nicholson som Jokern är särskilt intressant. Nej, då skulle jag hellre se om den ironiska 60-talsserien med tecknade ljudillustrationer. *POW*

Friday, October 5, 2012

Nr 377: Spartacus

Originaltitel: Spartacus (1960).
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En ung Stanley Kubrick, 30 år, fick ta över regisserandet efter att filmens på olika vis huvudperson, Kirk Douglas, gett Anthony Mann sparken efter bara en veckas filmande. Dalton Trumbo skrev manus utifrån boken av Howard Fast. Trumbo var svartlistad i Hollywood, tillhörande något som hette The Hollywood Ten - en grupp filmarbetare som vägrade samarbeta med den amerikanska regeringen kring kartläggning av samröre med kommunister. Trumbo namngavs officiellt (efter att länge ha arbetat under pseudonym) som manusförfattare till Spartacus och detta ska ha varit ett steg mot att avskaffa svartlistningen.
Fantastiska panoramabilder blandas med ibland ordentligt haltande studioscener. Fältslagen inspelade i närheten av Madrid med spanska armén som romerska krigare. Ungefär "Föredrar du ostron eller sniglar" i det romerska badet med Laurence Olivier som en tvagande Crassus - en inte helt maskerad bisexuellt erotisk replik. Och alla upprabblade namn som slutar på -us, för ju osökt tankarna till Monty Python. Kirk "Fitthakan" Douglas är manlig och muskulös, svettig och storsint och lämnas slutligen i en inte helt okänd position. Enter kristendom.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En ung och relativt okänd Kubrick får chansen att regissera ett storslaget äventyr och kanske tar han sig vatten över huvudet. Här finns dock de tidiga tecknen på en stor regissör som för tankarna till bland annat Barry Lyndon men här finns också en rätt tafflig filmskapare som inte helt lyckas framhäva sina skådespelare på det mest mest smickrande sätt. Kärleksscenerna mellan Kirk Douglas och Jean Simmons i överkolorerad Jehovas vittnes-studio är så fåniga att det bara blir pinsamt. De homoerotiska inslagen är så tydliga att jag förvånas över att de inte censurerats bort. Vilket de i och för sig gjordes. Men återinsattes vid nysläppet 1991. Filmen börjar riktigt bra men tappar farten. Korsesplanaden på slutet är mäktig signerad Kubrick i sitt esse.

Monday, October 1, 2012

Nr 376: Maria Brauns Äktenskap

Originaltitel: Die Ehe Der Maria Braun (1979)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jag får lite samma känsla som när jag såg Cassavetes Faces. Den fick också ett lågt betyg, och jag upplevde att jag inte fattade någonting. När jag sen såg om den ett par år senare tyckte jag väldigt bra om den. Maria Brauns Äktenskap är förmodligen bättre nästa gång jag ser den, när det nu blir. Det hintas på olika ställen på nätet om att filmen kan ses som en metafor för landet Tysklands historia, och det kan den säkert. Den nygifta Maria blir ensam när maken drar ut i krig. Hon träffar nya män, hon jobbar, hon klättrar vidare. Maken återvänder både en och två gånger. Intrigen känns bra på pappret, men bleknar betydligt i bild, mest på grund av en stelhet i skådespeleriet som mest känns som repetitioner på en teaterscen. Den punktmarkerande och klumpiga musiken för tankarna till skräck och mystik, ett överflöd av information för att skapa en viss stämning. Nej, inte mycket som var bra i den här rullen. Slutet är ändrat från att vara uppenbart självmord till tvetydigt. Gas på, gas av. Regissören Fassbinder verkar ha varit en väldigt produktiv och krävande filmskapare. Han dog ung, men med en för åldern imponerande produktion i bagaget. Han har ytterligare tre filmer med i boken och se på fan om inte Rädsla urholkar själen, som fanns som trailer på denna DVD är en av dem. Jag kan faktiskt och på allvar inte bärga mig tills det är dags för den.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Andra världskrigets efterdyningar i Tyskland. Kriget är över och Maria Braun (Hanna Schygulla) misstänker att hennes man Herman har dött. Hon knullar amerikanen Big Bill och plötsligt står Herman i dörren. Snabbt som ögat slår hon ihjäl Bill och Herman tar på sig skulden och får flera års fängelse. Under tiden gör Maria med det självbelåtna leendet karriär hos textilfabrikören Oswald som hon också ligger med. Allt för att trygga en framtid med sin man. Eller? Det är mycket man inte fattar med Maria. Eller med filmen överhuvudtaget. Tydligen är det nån psykolog som har varit inblandad vilket inte förvånar mig ett dugg. Nej, för fan. Fassbinder fångar mig inte alls med den här filmen. Däremot ger han mig ett gott skratt med extramaterialet på DVD:n, trailern till Rädsla urholkar själen. fantastiskt.