Sunday, November 11, 2007

Nr 10: Frukost på Tiffanys

Originaltitel: Breakfast at Tiffany's (1961)
Filmen sågs hos Jimmy.
Roberts betyg: 2

Kommentar: Ännu ett bottennapp i höga förväntanshavet. Behållningen av den här filmen är japanen på övervåningen. Inte för att han var rolig eller ens i närheten av mitt i prick. Men han var oväntad. Som en zebra på Laptentjakke. Allt annat var äckligt förutsägbart och sliskigt. Tråkigt. Heteronormsexuellt. Man och kvinna. Smycken och kiss ass. Catty kvinna goes her own way. Lion man ger aldrig upp. Visst, det är länge sen. Visst, det här är väl en föregångare. Till vad? Äckliga, sliskiga, heteronormsexuella feelgoodfilmer där de får varandra på slutet. Just så slutar den här; i en regnig gränd med en djävla katt i famnen. Mjau på er - men vad jag inte fattar är att det är Truman Capote som skrivit nån slags novell som den här filmen bygger på. Jag vill läsa novellen. Den kan inte vara sämre.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jaha. Den blev inte bättre bara för att jag väntade två veckor med kommentaren. Inte ett jävla dugg. Jag letar och letar för att hitta nåt att ha med sig. Det finns inte mycket. Det är en romantisk komedi som kom innan genren ens var uppfunnen och det har gjorts miljarders miljarder liknande filmer efteråt. Den största behållningen av Frukost på Tiffany's tror jag ändå måste vara ursprungsmanuset. Det är inte ofta en kärleksaffär mellan två prostituerade - en manlig och en kvinnlig - skildras på film. Dock är regissören Blake Edwards förbannat feg när han lägger ett förlöjligande skimmer över karaktärerna och inte vågar gå på djupet. Det klassiska soundtracket Moon River snurrar fortfarande i skallen. Den är bra. Alltid nåt.

Sunday, November 4, 2007

Nr 9: Den Tunna Röda Linjen

Originaltitel: The Thin Red Line (1998)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inte heller denna film motsvarar mina förväntningar. Vad fan är det som händer? Börjar jag bli gammal? Dement? Jag försöker mysa med i den långsamma, filosofiskwannabeiga inledningen, men kommer på mig själv att tänka "kom igen nu". Och det är ingen bra tanke när det är två och en halv timme film kvar. Jag upplever att filmen består av tre olika bitar; den första är när en kulle ska intas. Den andra är när en by ska intas. Och den tredje är när en flod ska stås i. Den första biten är riktigt bra. Jag har ingen aning om vad det är för kulle; den ska bara intas, för det är Nick Noltes (djävligt bra i den här filmen) högsta önskan efter 15 år i armén. Det är realistiska stridsscener (vad fan vet jag om det, jag har aldrig varit i krig) och det känns som att man är med där i gräset och är på väg att storma det japanska skyttehålet en bit längre upp. Även om skildringen av denna kulltagning är lång så känns den aldrig för lång. Efter kullen är det dags för en liten by att få smaka det amerikanska stålet. Och här kryper tyvärr de alltför klassiska skildringarna av japanska (alt irakiska, afghanska, vietnamesiska, koreanska) soldater fram. De bara skriker och irrar runt som om de har blivit tidswarpade till en för dem helt främmande miljö. Amerikanerna är starka, effektiva och sammansvetsade. Japanerna är sprattlande hokifiskar på väg att bli sushi. Den tredje biten känns i efterhand helt onödig. Det står ett gäng amerikanska soldater i en flod med vatten upp till bröstet och lyssnar efter fienden. Och de står där ganska länge. För de vill inte in i djungeln nämligen. Några får sticka iväg och spana. Någon skjuts, någon rapporterar tillbaka. Sen var det bra med det. Under, över och genom hela filmen vävs en röst in som ställer diverse plattfotade frågor. Det känns lite prettofetto med dessa frågor. Ok om de hade varit låt säga hälften så många och inte så förtvivlat ogripbara. Då tror jag att jag hade orkat fundera lite mer under filmens gång. Det jag tycker bäst om i hela filmen är de undervattensscener med lekande barn som jag upplever ska illustrera "en annan värld". Där är jag helt med. Dit vill jag också. Och jag vet att den finns. Och jag längtar.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det är med mycket god vilja jag ger den här filmen ett så högt betyg för jag vet fortfarande inte om den är värd det. Mina efterforskningar visar att regissören Terrence Malick, som var mycket framgångsrik på 70 talet, gjorde den här comebacken efter att ha varit spårlöst försvunnen under flera år. Ingen vet vad han gjorde. Inte ens han själv skulle jag gissa. Sett ur det perspektivet får filmen kanske lite av sin mening men mest blir det bara förbryllande.
Den är filosofisk med religiösa undermeningar så till den milda grad att jag blir helt lost efter ett tag. Den där kvasiteologiska rösten som ska illustrera soldaternas inre kamp - är det en person som snackar, eller flera, och vad snackar de om egentligen? Och så filmens namn, Den tunna röda linjen, vad är det för jävla linje som syftas på egentligen? Men den har sina ljusa stunder. Ta bara den totalt meningslösa striden om en kulle som till varje pris ska intas bara för att en helt galen officer (suveränt gestaltad av Nick Nolte) ser det som sin mest prestigefyllda uppgift under sina 15 år i armén. Den scenen är mycket bra. Annars är filmen mest bara lång och djupare än katakomberna under Peterskyrkan (har aldrig varit där men jag gissar att de är djuuupa). Usch.

Thursday, November 1, 2007

Nr 8: Smultronstället

Originaltitel: Smultronstället (1957)
Filmen sågs på Bio Regina.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det börjar så bra med en kallvit drömsekvens där Isak Borg efter ett alltmer svettigt irrletande hittar sig själv i en likkista. Sen går det utför; från Stockholm mot Lund i en roadmovie från helvetet. Så djävla booooooring. Victor Sjöström är den absolut enda skådespelaren i den här filmen som inte är castad från valfritt 91:anmagasin. Den ena har en mer skitnödig Jarl Kulle i sig än den andra. Stela och manusstinkande dialogprestationer varvas med sega och oändligt utdragna bildscener. Men vid några tillfällen är det bra som fan. Tillexempel i dialogen om Gud. Och det är rena bilder och väldigt genomtänkt. Och så säger hon onanera. Trodde inte ens att det ordet fanns på 50-talet. Men det suger. RIP Ingmar.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Denna roadmovie tillika familjedrama (som inte är i närheten av det storslagna familjeeposet Fanny & Alexander) utspelar sig under en dag professor Isak Borgs liv. Eller är det ett liv som skildras under en dag? Bergman är skicklig i sitt berättarspråk när vi får följa den kalla och inåtvände professorn, spelad av Victor Sjöström som gör sin sista filmroll, på sin resa i både tid och rum. Men jag är splittrad i mitt omdöme. Jag gillar dialogen som går från att vara knivskarp som när lifterskan Sara frågar sina manliga resekamrater, "Nå, fanns Gud?", efter att dessa varit ute och gjort upp med nävarna om huruvida Gud eller vetenskapen ska ha tolkningsföreträde till att bli vansinnigt komisk, som i avslutningsscenen när de liftande ungdomarna ska skiljas från professor Borg och hela avskedet blir en skruvad studie i separation;
- Adjö då, professorn
- Adjö då.
- Nu måste vi gå.
- Adjö.
- Adjö då.
- Vi ska vidare nu.
- Ja.
- Adjö då.
- Adjö då, barn.
- Adjö professorn.
...och det tar liksom aldrig slut.
Jag gillar även bildspråket som liksom dialogen rymmer en mängd sexuella undertoner men det är nåt med filmen som aldrig riktigt lyfter. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Han är hal den där Bergman, svår att få grepp om. Just när man känner att man har fått napp så sliter han sig och simmar in i vassen där man varken vet ut eller in. En svag trea blir mitt betyg, för dialogen, bildspråket och en del av rollkaraktärerna som är det jag får med mig hem. Resten ligger kvar där på botten som en grumlig gyttja.