Nr 9: Den Tunna Röda Linjen

Originaltitel: The Thin Red Line (1998) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inte heller denna film motsvarar mina förväntningar. Vad fan är det som händer? Börjar jag bli gammal? Dement? Jag försöker mysa med i den långsamma, filosofiskwannabeiga inledningen, men kommer på mig själv att tänka "kom igen nu". Och det är ingen bra tanke när det är två och en halv timme film kvar. Jag upplever att filmen består av tre olika bitar; den första är när en kulle ska intas. Den andra är när en by ska intas. Och den tredje är när en flod ska stås i. Den första biten är riktigt bra. Jag har ingen aning om vad det är för kulle; den ska bara intas, för det är Nick Noltes (djävligt bra i den här filmen) högsta önskan efter 15 år i armén. Det är realistiska stridsscener (vad fan vet jag om det, jag har aldrig varit i krig) och det känns som att man är med där i gräset och är på väg att storma det japanska skyttehålet en bit längre upp. Även om skildringen av denna kulltagning är lång så känns den aldrig för lång. Efter kullen är det dags för en liten by att få smaka det amerikanska stålet. Och här kryper tyvärr de alltför klassiska skildringarna av japanska (alt irakiska, afghanska, vietnamesiska, koreanska) soldater fram. De bara skriker och irrar runt som om de har blivit tidswarpade till en för dem helt främmande miljö. Amerikanerna är starka, effektiva och sammansvetsade. Japanerna är sprattlande hokifiskar på väg att bli sushi. Den tredje biten känns i efterhand helt onödig. Det står ett gäng amerikanska soldater i en flod med vatten upp till bröstet och lyssnar efter fienden. Och de står där ganska länge. För de vill inte in i djungeln nämligen. Några får sticka iväg och spana. Någon skjuts, någon rapporterar tillbaka. Sen var det bra med det. Under, över och genom hela filmen vävs en röst in som ställer diverse plattfotade frågor. Det känns lite prettofetto med dessa frågor. Ok om de hade varit låt säga hälften så många och inte så förtvivlat ogripbara. Då tror jag att jag hade orkat fundera lite mer under filmens gång. Det jag tycker bäst om i hela filmen är de undervattensscener med lekande barn som jag upplever ska illustrera "en annan värld". Där är jag helt med. Dit vill jag också. Och jag vet att den finns. Och jag längtar.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det är med mycket god vilja jag ger den här filmen ett så högt betyg för jag vet fortfarande inte om den är värd det. Mina efterforskningar visar att regissören Terrence Malick, som var mycket framgångsrik på 70 talet, gjorde den här comebacken efter att ha varit spårlöst försvunnen under flera år. Ingen vet vad han gjorde. Inte ens han själv skulle jag gissa. Sett ur det perspektivet får filmen kanske lite av sin mening men mest blir det bara förbryllande. Den är filosofisk med religiösa undermeningar så till den milda grad att jag blir helt lost efter ett tag. Den där kvasiteologiska rösten som ska illustrera soldaternas inre kamp - är det en person som snackar, eller flera, och vad snackar de om egentligen? Och så filmens namn, Den tunna röda linjen, vad är det för jävla linje som syftas på egentligen? Men den har sina ljusa stunder. Ta bara den totalt meningslösa striden om en kulle som till varje pris ska intas bara för att en helt galen officer (suveränt gestaltad av Nick Nolte) ser det som sin mest prestigefyllda uppgift under sina 15 år i armén. Den scenen är mycket bra. Annars är filmen mest bara lång och djupare än katakomberna under Peterskyrkan (har aldrig varit där men jag gissar att de är djuuupa). Usch.