Nr 8: Smultronstället

Originaltitel: Smultronstället (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det börjar så bra med en kallvit drömsekvens där Isak Borg efter ett alltmer svettigt irrletande hittar sig själv i en likkista. Sen går det utför; från Stockholm mot Lund i en roadmovie från helvetet. Så djävla booooooring. Victor Sjöström är den absolut enda skådespelaren i den här filmen som inte är castad från valfritt 91:anmagasin. Den ena har en mer skitnödig Jarl Kulle i sig än den andra. Stela och manusstinkande dialogprestationer varvas med sega och oändligt utdragna bildscener. Men vid några tillfällen är det bra som fan. Tillexempel i dialogen om Gud. Och det är rena bilder och väldigt genomtänkt. Och så säger hon onanera. Trodde inte ens att det ordet fanns på 50-talet. Men det suger. RIP Ingmar.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Denna roadmovie tillika familjedrama (som inte är i närheten av det storslagna familjeeposet Fanny & Alexander) utspelar sig under en dag professor Isak Borgs liv. Eller är det ett liv som skildras under en dag? Bergman är skicklig i sitt berättarspråk när vi får följa den kalla och inåtvände professorn, spelad av Victor Sjöström som gör sin sista filmroll, på sin resa i både tid och rum. Men jag är splittrad i mitt omdöme. Jag gillar dialogen som går från att vara knivskarp som när lifterskan Sara frågar sina manliga resekamrater, "Nå, fanns Gud?", efter att dessa varit ute och gjort upp med nävarna om huruvida Gud eller vetenskapen ska ha tolkningsföreträde till att bli vansinnigt komisk, som i avslutningsscenen när de liftande ungdomarna ska skiljas från professor Borg och hela avskedet blir en skruvad studie i separation;
- Adjö då, professorn
- Adjö då.
- Nu måste vi gå.
- Adjö.
- Adjö då.
- Vi ska vidare nu.
- Ja.
- Adjö då.
- Adjö då, barn.
- Adjö professorn.
...och det tar liksom aldrig slut.
Jag gillar även bildspråket som liksom dialogen rymmer en mängd sexuella undertoner men det är nåt med filmen som aldrig riktigt lyfter. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Han är hal den där Bergman, svår att få grepp om. Just när man känner att man har fått napp så sliter han sig och simmar in i vassen där man varken vet ut eller in. En svag trea blir mitt betyg, för dialogen, bildspråket och en del av rollkaraktärerna som är det jag får med mig hem. Resten ligger kvar där på botten som en grumlig gyttja.