Saturday, March 26, 2011

Nr 288: Utpressning

Originaltitel: Blackmail (1929)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En stumfilm som efter inledningen går över till att bli en talkie och verkar betraktas som den första brittiska talfilmen.
Alice (Anny Ondra) knivdödar en närgången pianist men glömmer handskarna på mordplatsen. Pojkvännen och Scotland Yarddetektiven Frank (John Longden) hittar handskarna och gömmer dem för att skydda Alice. Entré småskurken Tracey som övar utpressning mot paret men själv blir huvudmisstänkt. Efter ett King Kongfall från British Museum tar Frank Alices förnuft till fånga och hindrar henne att erkänna mordet.
Det mest minnesvärda i den här filmen är nog ändå Hitchcocks 19 sekunder långa cameo på tunnelbanan, där han blir terroriserad av en liten pojke.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Utpressningen kommer först efter en timme och då känns det mest som ett "jaha". Alice (Anny Ondra) grälar med sin polispojkvän Frank (John Longden) och följer med konstnären mr Crewe (Cyril Ritchard) till hans lägenhet. Han försöker våldta henne och hon knivhugger honom. Han dör. Småtjuven Tracey (Donald Calthrop) bevittnar Alices vistelse i Crewes lägenhet och försöker utöva utpressning mot Alice och Frank men historien tar en oväntad vändning när Tracey själv blir huvudmisstänkt och dör efter en polisjakt över taket på British Museum. En typisk Hitchcock-historia kan man tycka med den psykologiska undertonen som tydligt tema. Tyvärr blir det inte särskilt intressant. Hitchcock bestämde sig mitt i produktionen för att överge stumfilmen och efter den långa stunmfilmsinledningen börjar man plötsligt snacka. Men inte alla... Den tjeckiska Anny Ondra som spelade Alice gjorde endast läpprörelser för att hennes engelska var så dålig. Istället stod Joan Berry i kulisserna och läste hennes repliker. Så kan man också göra film.

Friday, March 25, 2011

Nr 287: En Fisk Som Heter Wanda

Originaltitel: A Fish Called Wanda (1988)
Filmen sågs på TV4 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Otto, denne fantastiske Otto. Alla fyra huvudkaraktärerna lyckas ordentligt bra med sina prestationer, men Otto glänser som spiran på katedralen i Rom. En fisk som heter Wanda är fullproppad med redan klassiska komedifilmscener. Ottos från höftenskjutande vredesutbrott, föraktande minspel och oförmåga att be om förlåtelse, hans svettindragningar och stövelinhalerande och operasex. K-k-kens hundmörderier, pommes frites i näsan och vurmande för djur. Archies faktiskt Pangibyggetsprintande, strippsekvens och utgenomfönstrethängande. Wandas språkfetisch, sluglistighet och kattdjursmanér. Den femte, George, sitter mest i fängelse och syns inte så mycket, men hans unbefuckinlievable i besöksrummet är en riktigt skön bubblare.
En fisk som heter Wanda är regisserad av långlevaren Charles Crichton som även regisserade Jag stal en miljon (1951) som också är med i boken. Och ta mig tusan om jag inte tänkte på just En fisk som heter Wanda när jag såg Jag stal en miljon. Det var scenen i det gamla garaget där Alec Guinnes tomtar omkring med en säck över huvudet. Den miljön påminner på något sätt om garaget där George gömmer bytet i ett kassaskåp. Det behöver ju inte ha något som helst att göra med att det är Crichton som regisserar, men sämre paralleller än så har dragits och kommer att dras.
En fisk som heter Wanda sägs också ha orsakat ett "death by laughing" - en dansk audiolog vid namn Ole Bentzen dog 1989 när han tittade på filmen. Det får väl ses som ett gott betyg.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En förvecklingsbuskis förklädd till kuppfilm med Monty Python-parhästarna John Cleese och Michael Palin i högform. Egentligen är det något med den här filmen som stör mig på ett retsamt sätt men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske är det rollfigurernas enerverande sätt som gång på gång gör överslag och bakåtvolter. Samtidigt tycker jag att det är fånigt roligt med de stereotypa karaktärerna och hur man driver med engelsk-amerikanska kulturkrockar. Förvecklingarna är så många och invecklade att jag inte ens försöker mig på att redogöra för handlingen men kortfattat handlar det om en diamantkupp som går snett och en spirande romans som komplicerar historien ännu mer. Filmen gör definitivt inte anspråk på att vara trovärdig, istället gör man en smart och skarp komedi helt utan djup och mening.

Sunday, March 20, 2011

Nr 286: Stadens Ljus

Originaltitel: City Lights (1931)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Blind blomsterförsäljerska ligger risigt till ekonomiskt. Den godhjärtade luffaren tar från de rika och ger till de fattiga. Lyckad ögonoperation. Oskyldigt dömd till fängelse. Slutscenen som en grundbult i mängder av efterkommande romantiska kärlekskomedier.
Finemang. Enkel, rak och välspelad. Från blinda flickans vattenkastning, via miljonärens självmordsförsök och boxningskomik till fylleluckor och happy ending.
Minspel och rörelser som smäckar. Boxningsdansen som utvecklas till wrestling är fantastisk och hoppsan (!), där dök klassiska dubbelsmockan upp från när Rocky och Apollo nitar varandra samtidigt i slutet på Rocky III.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Chaplin trotsade talfilmen med "en romantisk komedi i pantomim" där den Lille Luffaren ser som sin mission att rädda en försupen överklassherre från att begå självmord och hjälpa en blind blomsterflicka att få synen tillbaka. Som vanligt hamnar han i en rad situationer som balanserar skickligt mellan melodram och komedi och de snyggt koreograferade boxnings- och måltidsscenerna visar en underhållare av världsklass. Chaplin dirigerade sin egen filmmusik och lade till ljudeffekter i efterhand så den absoluta stumfilmen som varit hans signum började slipas lite i kanterna. Stadens Ljus är en stunds trevlig underhållning men jag bli inte längre hänförd av den spatserade clownen.

Saturday, March 19, 2011

Nr 285: Boudu Flyter Förbi

Originaltitel: Boudu Sauvé Des Eaux (1932)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Aha, en tidig Renoir - som ju gjorde En utflykt till landet som vi såg för inte så länge sedan - och även denna film utspelas i och kring floden Seine. Den odräglige uteliggaren Boudu (Michel Simon) spelar ut hela registret hemma hos borgarfamiljen Lestingois och lyckas lägra både frun och tjänsteflickan, trots och tack vare sitt irrationella beteende. Boudu utmanar traditioner, gott uppförande och ödmjukhet med sitt trotsiga sätt och enorma skägg. Till slut verkar han ändå foga sig, vinner en storvinst på lotteriet och gifter sig med tjänsteflickan, men i ett sista kapsejsande hamnar han i Seine igen och simflyter nedströms tillbaka eller vidare mot sin fria tillvaro.
Så, syftar "saved from drowning" på första självmordsförsöket eller sista doppet i Seine? Eller både och?
1986 gjordes en remake av filmen i USA med Nick Nolte som motsvarigheten till Boudu - Jerry Baskin. Inte ens trettio elefanter kan stoppa mig från att se den.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Luffaren Boudu (Michel Simon) försöker dränka sig själv men räddas av filantropen Lestingois (Charles Granval) som tar honom till sitt borgerliga hem där Boudu svinar ner, är oförskämd, trakasserar både hustrun och tjänsteflickan och beter sig allmänt odrägligt. Sakta men säkert lyckas familjen dock introducera Boudu i det civiliserade livet och med viss hjälp bestämmer han sig sedan för att gifta sig med tjänsteflickan. På bröllopsdagen smiter Boudu i en båt nerför floden mot sitt gamla liv. Vad regissören Renoir vill säga med denna filmatisering av den berömda teaterpjäsen är inte helt klart för mig men det känns i sina bästa stunder anarkistiskt utmanande på ett ganska befriande sätt. Det finns en burlesk ton i den som attraherar mig. Tyvärr har jag svårt att hålla koncentrationen hela vägen och det finns också något skavande i den som besvärar mer än tilltalar. Den här filmen tar sig tyvärr alldeles för mycket vatten över huvudet. Eller som Ronny Eriksson säger; "Dykning är planerad sjunkning, annan sjunkning kallas drunkning".

Wednesday, March 16, 2011

Nr 284: Lillebror

Originaltitel: The Kid Brother (1927)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det var ett jämrans rännande hela tiden. Det verkade aldrig ta slut. En ny komikbekantskap med en jämsida Buster Keaton och Charlie Chaplin är Harold Lloyd. Han spelar yngstingen Harold Hickary som måste hävda halvt ihjäl sig för att få sin pappa sheriffens och sina bröders respekt. Mary är flickan för hans ögon, men hon förklarar tidigt att han bara ska vara den han är och tro på sig själv - hon tycker om honom i alla lägen.
Om jag förstått det rätt är det en damm som ska invigas och byborna har samlats in pengar till den stora ceremonin. Pengarna försvinner och Harold blir till slut - efter ett otal jagelekar - den stora hjälten som återbringar kosingen.
Alltför många liknande scener för min smak. Gäspmaskineriet sätter igång efter bara en kvart och sen handlar det mest om att hålla ut. Vissa stunts är finurliga, men inget kommer upp i samma nivå som Keaton när han har flyt. Minnesvärda scener är den tidiga diskmaskinen, apan med de stora skorna och när Harold paddlar in pengatjuven från det sneda skeppet.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Harold Lloyd, "det tredje geniet" var helt okänd för mig innan den här filmen. Likheterna med Keaton är slående, inte minst i de våghalsiga stuntsen. Tydligen var Lloyds filmer ofta mer framgångsrika än både Chaplins och Keatons men på något sätt har historien gjort sitt bästa för att placera dessa herrar på piedestal framför Lloyd. Jag imponeras inte särdeles mycket av Lillebror och jag tror det beror på känslan av att ha sett detta tidigare. Flera gånger om. Trädklättringen stannar dock kvar som en intressant scen, inte minst filmtekniskt där man var tvungen att bygga en hiss för kameran att följa Lloyds klättring mot trädtoppen.

Tuesday, March 15, 2011

Nr 283: En Amerikan I Paris

Originaltitel: An American In Paris (1951)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt fick jag feeling för musikalfilm. Kanske är det för att jag nyligen varit i Paris och känner igen mig i de uppbyggda studiomiljöerna som föreställer olika kända platser i Paris. Lyckligtvis behöver jag inte försöka förhålla mig det minsta objektiv till mina intryck av filmer, så därför låter jag mig själv falla pladask i igenkänningsfällan.
Historien är så klassisk som den kan bli. Pojke blir kär i flicka som blir kär tillbaka, men flickan är upptagen med annan pojke som hon inte är kär i. Det jag tycker är anmärkningsvärt med den här filmen är att den inte bara håller sig på allra översta ytan, utan den försöker faktiskt gräva lite i problematiken. Trappstäderskans kommentar till den hankande målerikonstnären Gene Kelly när han är på väg för att träffa sin äldre sponsorska- "om du måste ligga med henne är det för konstens skull" - känns riktigt oväntad i en sån här rulle. Visst finns det lite allergikänningar i dessa ständiga dans- och sångutbrott, men ju längre filmen rullar, desto bättre tycker jag danserna och koreografin blir. Höjdpunkten är som sig bör på slutet i Kellys hyperlånga drömsekvens på maskeraden när han och Leslie Caron möts i olika Parismiljöer, omringade av horder av soldater, gentlemen, dansöser och fontäner. Där tas svängarna ut en aning och tankarna går till så skilda håll som Tomteverkstaden, Enter the dragon och Oldboy.
Återigen fascineras jag av hur fan de orkar hålla på som de gör - dansa, sjunga, steppa. Och det där leendet hela tiden. Fast inte hela tiden i den här filmen - kanske är det därför och så.
Jag håller mig hårt i handen och utbrister: den här skulle jag gärna se igen till sommaren.
Sex Oscarstatyetter blev det också. Det låter rimligt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag får något oroligt i kroppen av musikaler. Den här är inget undantag. Gene Kelly är en kass målare i romantikens huvudstad som förälskar sig i den upptagna Leslie Caron. Det blasésteppas och tåtrippas till Gershwins musik och är på det hela taget ganska ospännande. Det hela når sin kulmen när Kelly drömdansar i en scen som aldrig tar slut. Trikåbaletten är ganska kul. Det är väl allt. Den fick som sagt sex ofattbara Oscarstayetter, bland annat för bästa film före den klart bättre Linje Lusta. Jag vet så väl att detta är ett stycke klassisk filmhistoria men jag klarar liksom inte av det.

Wednesday, March 9, 2011

Nr 282: Vinyl

Originaltitel: Vinyl (1965)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Andy Warhols version av boken A clockwork orange, inspelad i The Factory som var namnet på Warhols studio på Manhattan, New York.
Enormt trist tillställning, orepad och vattnigt seg som ett övertuggat tuggummi. Öppnar med en utzoomning och jag räknar bara till ett enda klipp i hela filmen innan det på slutet är dags för en utzoomning till. Visserligen dåligt ljud och osynkat på You Tube, men hade det verkligen hjälpt med bättre kvalitet? 
"We´ll do whatever comes along", "Scum Baby", "The old up yours", "Why don´t you hit me?". Plus till vissa dansmoves, annars under tvåstrecket.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Warhols fabrik. En fast kamera. En tagning. (Sägs det. Men jag tycker mig märka åtminstone ett klipp i filmen.) Homoerotisk sado-masochism. En apelsin med urverk. Det är en intressant tolkning av Anthony Burgess roman även om Kubricks version är bättre. Mycket bättre. Jag får starka vibbar av en annan undergroundfilm vi har sett, Scorpio Rising, gjord ett år tidigare men av någon helt annan. Det bästa i Vinyl är den svala Edie Sedgwick som mest sitter i ett hörn och är snygg.

Sunday, March 6, 2011

Nr 281: Den Sista Färden

Originaltitel: Deliverance (1972)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Kabelgatan 15A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Oerhört höga förväntningar som inte infrias varken helt eller hållet. Det finns absolut en otäck nerv både i skådespeleriet och i historien - särskilt på det sätt saker utelämnas och inte förklaras i detalj. Blev han skjuten? Vem blev skjuten? Vad blev han skjuten av? Vem sköt honom? Våldtäktsscenen är ren och rå. Desperationen gömmer sig duktigt och sipprar fram mer och mer ju längre nedströms de fyra männen kommer.
Dock sjunker mitt betyg en aning på grund av två orsaker. Den första är de för många och långa transportsträckorna, både bildligt och bokstavligt talat. Kanske var det gastkramande med kanoter nerför floden 1972, men idag känns det mer överflödigt. (Mycket ordvitsande idag). Den andra är scener som Dueling Banjos (som ju i förbifarten är en duell mellan en banjo och en gitarr) och Klippklättraren. Det är så förtvivlat uppenbart att det inte är pojken i hammocken (Billy Redden) som spelar det som hörs. Jag läser mig till att det satt en annan kille bakom Redden som körde vänsterhandsspelet och med hjälp av kameravinkeln kunde man dölja detta. Och då blir jag ännu mer konfunderad. Om man nu lägger så mycket krut på att det ska se äkta ut, varför nöjer man sig halvvägs då? Därmed inte sagt att scenen inte sätter sig. Förmodligen är det en av de scener jag aldrig kommer glömma, likt miljontals människor före mig. En legering av leenden och obehag. Vad gäller klippklättringen och det närmast irriterande dåliga kvälls/nattljuset är det tydligen fråga om så kallad "day to night"-inspelning med ytterst tveksamt resultat.
Behagligt slut med ovissheten som en mardröm längs livet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Fyra självbelåtna medelåldersmän från stan bestämmer sig för att ge sig ut på hajk. Det är överlevnadsexperten och machokillen Lewis (Burt Reynolds), den tystlåtne Ed (Jon Voight), den burduse Bobby (Ned Beatty) och den känslige Dres (Ronny Cox). I kanot ska de ta sig nerför Cahulawasseefloden och det blir en resa ingen av de kommer glömma. Det hela utvecklas till en nervig thriller där de utsätts för ett irrationellt, sexualiserat våld av ett par desillusionerade hillibilles och sedan får utkämpa en kamp mot både naturen och sig själva. Det som ger filmen dess nerv och höjer kvaliteten är skildringen av de fyra stadsbornas både inre och yttre kamp och den utveckling de tvingas genomgå under färden. Det som drar ner betyget är de långa flodscenerna som jag förstår ska förstärka människans utsatthet i den vilda naturen men tyvärr blir en lång gäspning. Våldtäktscenen är obehagligt stark men jag frågar mig varför Ed, som står bunden vid ett träd och bevittnar det hela, fortfarande har pipan kvar i munnen?

Nr 280: Jag Är Nyfiken - Blå

Originaltitel: Jag Är Nyfiken - Blå (1968)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Kabelgatan 15A i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Lena Nyman fortsätter sina intervjuer, den här gången med fokus på det eventuella klassamhället, löneskillnader, statskyrkan och ett ickevåldsförsvar. Skabben bildar en bro över till den gula filmen och vissa scener på slutet är desamma som i den gula.
Det är samma metagrepp som i den första filmen, men inte lika våghalsigt. Mer en jämnare ström av intervjuer och möten med dova instick av regissören Vilgot Sjöman. Kanske känns det lite som att den här filmen lider av att den gula finns. En lite mindre välgjord kopia helt enkelt.
Köp den gula, köp den blå.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den blå filmen fortsätter på samma inslagna bana som den gula. Dock känns det inte lika friskt. De blå provokationerna är lite bleka i ljuset av de gula. Jag känner nog att en film hade räckt.

Tuesday, March 1, 2011

Nr 279: Jag Är Nyfiken - Gul

Originaltitel: Jag Är Nyfiken - Gul (1967)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Kabelgatan 15A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Lena Nyman skär kuken av Börje Ahlstedt i den här metafilmen som orsakade ordentligt rabalder när det begav sig - vilket jag inte alls har svårt att förstå. Vilgot Sjöman är en blubbande kreatör och håller i trådarna till marionettdockorna Lena och Börje. Lena tomtar runt med bandspelare och ställer frågor om sex, relationer och politik till folk på stan. Hon och Börje inleder ett förhållande, men när Lena får reda på att Börje inte har berättat om sin fru och barn drar Lena till skogs och börjar med yoga.
Inslagen med Sjömans regisserande och att man får se inspelningsarbetet gör att den här filmen höjer mina ögonbryn. Det känns friskt och ovanligt och jag kan inte fatta att den här filmen kom för så många år sedan. Jag tror inte jag har sett nåt liknande inom svensk film varken förr eller senare, i alla fall inte vad gäller nakenscener och pendlandet mellan framför och bakom kameran.
En annorlunda, underlig film som verkligen var skön att få se innan jag dör.
RIP Lena Nyman, Olof Palme, Vilgot Sjöman, Martin Luther King och - faktiskt - Franco. Alla vill till himlen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vilgot Sjöman är den unge filmskaparen (drygt 40) och Lena Nyman hans unga elev (drygt 20). Redan där, i inledningen, blir man medveten om att filmen vi kommer att få se är en kraftigt inzoomad samhällskritik. Sedan snurrar Lena runt med mikrofon och intervjuar Spanienresenärer, tunnelbaneåkare, överklass, medelklass, arbetarklass och självaste Olof Palme. Börje Ahlstedt kastas in i handlingen och viftar på svansen. Det pendlar friskt mellan Sjömans regisserande, bakom kamera-perspektivet, och Lena och Börjes agerande, framför kamera-perspektivet, att man till slut inte vet vad som är fiktion eller verklighet. Filmen är ett slags forskningsarbete, både på det samhälleliga och det personliga planet, och är definitivt ett filmverk som både utmanar och underhåller.