Thursday, March 29, 2018

Nr 720: De Bästa Åren

Originaltitel: The Best Years Of Our Lives (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på Green Garden Av. de Tenerife, 4 i Playa del Inglés, Gran Canaria och av Robert på putlockers på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Mästaren av djupfokus, filmfotografen Gregg Toland har vi kollat in tidigare i Citizen Kane, Vredens Druvor och Svindlande Höjder. Kanske nån mer? Anledningen att jag överhuvudtaget lade märke till det var en scen där två personer står och pratar med varandra över disk, och långt bak och uppåt väggen ser man genom ett fönster chefen för affären sitta och räkna på vad han nu räknar på. Fokus hela vägen.
Och fokus blir det genom hela filmen, trots de närmare tre timmarna. Oerhört flyt och fin struktur i berättandet. De tre soldaterna som kommer hem från olika ställen men med lika upplevelse; vad gjorde vi egentligen? De har knappt sett nåt, inte lärt sig nåt. De där hemma vet mer än de som varit ute i fält. Särskilt intressant är Homer som blivit av med båda sina händer och fått dem ersatta av två krokar. Inte bekvämt för någon inblandad. Han säger: ”antingen stirrar de på handkrokarna, eller så stirrar de bort från dem”. Homer vänder sig inåt, sluter sig. Vill klara sig själv och på egen hand utan medömkan. Fred har en väntande fru som verkar ha ägnat sig åt lite sidstepping när han var borta. Hon säger också vid nåt tillfälle i filmen att: ”it´s murder on the dance floor”. But you better not kill the groove, dj, vill jag ju bara fylla i där. Men det gör jag inte, annat än i huvudet, eftersom jag ser filmen själv. Fred och frun går skilda vägar och Fred fastnar för Als dotter Peggy istället. Al kommer hem till kärnfamiljen - fru, dotter och son - och är så rastlös att han nästan direkt vill ut och partaja. Sagt och gjort, men sonen blir av nån anledning inte medbjuden. Han dyker upp väldigt hastigt igen morgonen efter, men sen är han mystiskt försvunnen resten av filmen. Märkligt. Nåja, det blir för de tre hemkommarna och deras närstående att försöka anpassa sig. Nya jobb, nygamla jobb, nya relationer, gamla minnen och mardrömmar som ska hanteras. Jag tycker filmens största styrka är hur den så smidigt pendlar mellan de olika sammanhangen, när de löper nästan parallellt. Detta är kanske som tydligast när de tre just har kommit hem och hur de ger sig ut på stan på olika vis och till sist sammanstrålar på samma ställe. Men även därefter känns det dynamiskt i berättandet. Lite längre nedslag hos varje person, hur går det för den och den. Aldrig tråkigt eller utdraget, och då är det ändå på slutet till och med en barnkör som sjunger massor av text till "Here comes the bride” när Homer och Wilma gifter sig. Bakom ryggen på dem kysser sig Fred och Peggy in i eftertexterna och till ett långt och lyckligt liv tillsammans, utan krig, bomber och granater. Eller?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: De Bästa Åren är ett fint drama om tre homecoming soldiers från andra världskriget, Al, Fred och Homer. Klassperspektivet är bland det mest intressanta där kaptenen Fred återvänder till sitt lågstatusliv medan sergeanten Al återfår sitt högt uppsatta jobb på banken. Homers öde känns äkta och gripande när han, efter att ha förlorat båda sina händer i kriget, kämpar för att hålla fast vid och förhålla sig till sin flickvän Wilma. Fred å sin sida kämpar för att tillgodose sin krävande flickvän medan han faller för Als dotter. De nästan tre timmarna har ett behagligt tempo och en tät och sammanhållen berättelse som aldrig blir ointressant. Visserligen är det sentimentalt och vänskapen mellan de tre veteranerna är rörande men den är övertygande och mycket fint spelad. Kvinnorna i filmen tycks dock finnas för att på olika sätt utveckla männens karaktärer. Inget ovanligt i och för sig när vi betar oss igenom filmhistorien men ibland blir det mer uppenbart än annars och efter snart 1000 filmer så känns det ganska tröttsamt. Jag misstänker att det får bli en feministisk filmfasta när det här projektet är slut.

Saturday, March 10, 2018

Nr 719: Natt Utan Nåd

Originaltitel: Kiss Me Deadly (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: ”Remember me!” är uppmaningen som stenhårdkokte privatdeckaren Mike Hammer (Ralph Meeker) får av nyss vid vägkanten upplockade och på rymmen varande Christina (Cloris Leachman). Orden kan härledas till sonetten Remember av den brittiska 1800-talspoeten Christina Rossetti. Kvinnan vid vägkanten är livrädd, men vågar inte berätta varför. Tydligen har hon också all anledning att vara livrädd eftersom hon och Hammer kort därefter fångas in, varpå Christina torteras till döds och skickas i bil utför ett stup tillsammans med Hammer, som dock överlever. När han vaknar upp på sjukhuset tre dagar senare hopar sig självklart frågorna. Vem var kvinnan? Varför vågade hon inte berätta? Vem var det som mördade henne? Varför är hennes död så intressant för högt uppsatta människor i Washington? Hammer lägger inga fingrar emellan när han ger sig ut på tjuvjakt. Denna jakt blir allt annat än enkel att hänga med i enligt min mening, men den innehåller så roande element som knivslagsmål, popcorn slängda i ansiktet, en av filmhistoriens längsta trapprullningar, en i väggen inbyggd telefonsvarare i form av rullbandspelare, hastighetsinställda bilbomber, pool house boxing, domkraftsmord, sanningsserum, pistolskott från höften, förhörstortyr, natkingcoledänga, opera som hemmakaraoke, örfilsuppvisning av Hammer och på slutet ett magnifikt exploderande strandhus som för tankarna till Zabriskie Point. Hela upptakten och slutklämmen kretsar kring den mystiskt lysande och surrande låda (ping Pulp Fiction) som upptäcks efter en lite Twin Peaksdoftande bårhusrebus. Vad som egentligen döljer sig i lådan förblir obesvarat, men med tanke på de tre referenser - Manhattanprojektet, Los Alamos och Trinity - som ges som varning av en av de som vet, är väl kopplingen till atombombstillverkning inte helt tagen ur luften. Apropå referenser kryllar det av dem i den här rullen; Pandoras ask, som givetvis får en att tänka på filmen Pandoras Ask som också är med i boken, Lots hustru som blev en saltstod, Medusas huvud, Lasarus som väcks från de döda och Kerberos - den trehövdade vakthunden.
Jag avslutar med sista delen av Rossettis sonett, dels eftersom den är central i bårhusrebusen, men mest för att jag kanske någon gång i framtiden läser det här inlägget och påminns av de i mitt tycke finfina slutraderna, de melankoliska och välmenande orden, det nästan uppgivna men hoppfulla.

Yet if you should forget me for a while
and afterwards remember, do not grieve:
for if the darkness and corruption leave
a vestige of the thoughts that once I had,
better by far you should forget and smile
than that you should remember and be sad.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mike Hammer är kriminalförfattaren Mickey Spillanes hårdkokta snut som återkommer i en hel del böcker och några filmer. Han är lite som James Bond skulle man kunna säga. Jag har inte läst en enda av böckerna med Mike Hammer. Och det här är första filmen jag ser vilket är en mycket behaglig upplevelse. Redan efter baklängesförtexten är jag fast. Det känns redan där som att denna film kommer att bjuda på en hel del ovanliga element. Och det är ju inte ofta som man trycker in allt från grekisk mytologi och 1800-talspoesi till ovanliga tortyrmetoder, mystiska skattkistor och apokalypstematik i samma film som dessutom är en kriminalare från 50-talet. Och det är faktiskt väldigt underhållande. Ralph Meeker som hjälten Mike Hammer är härligt sunkig och osympatisk. Tydligen finns det olika slut. Det måste jag kolla upp.

Wednesday, March 7, 2018

Nr 718: Polishämnaren

Originaltitel: The Big Heat (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på fmovies av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Fritz Lang goes to Hollywood. Mörkrets mästare, Expressionisten från Wien, Mannen som kunde tala med skuggor. Den här rullen är påpassligt nog fotad av en annan ljus- och skuggmästarLang, nämligen Charles Lang, men de båda är inte släkt alls.
Polishämnaren är en paradoxalt nog rå men samtidigt hårdkokt krimrulle. Rå i bemärkelsen cigarettglödstortyr, sprängning av oskyldig fru, hett kaffe slängt i ansiktet och några ordentliga käftsmällsbataljer. Hårdkokt i bemärkelsen huvudperson (Bannion) som inte väjer för nåt, inte för chefernas varningar om suspension, inte för gangsterledarens delegerade telefonhot, inte för politikernas makt, inte för fara för eget liv. Det enda som får honom att mjukna lite är dottern, den lilla Joyce. Bannion ska ta reda på vad som egentligen ligger bakom kollegans självmord. Det visar sig ligga mutor i mossen och änkan till självskjutaren sitter på bevismaterial i form av brev i bankfack. Politiker, polischefer, gangsterbossar. Alla vill ha lugn och ro inför kommande val, men inte Bannion, han vill reda ut nystanet. Han far fram som en illbatting och det mesta i kvinnoväg som han kommer i kontakt med dör: frun sprängs, vittnet på baren torteras och dumpas på en landsväg, änkan till självskjutaren skjuts och hon som skjuter änkan till självskjutaren skjuts. Men allt klaras upp som tur är, och Bannion kan återgå till normal arbetslunk.
Några långa fina rörelsetagningar, utmanande med tortyr, kaffe och fru bilbomb, bra tempo och en ordentlig dos korruption.
Slutrepliken är fin: ”Håll kaffet varmt, Hugo”.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En i mängden gangsterfilmer i noirtema skulle man kanske kunna säga. Man skulle också kunna säga att Fritz Lang verkligen kliver fram ur skuggorna och ger genren nytt ljus. Och nytt mörker. För här är det råare och grymmare än vad vi vanligtvis är vana vid. Samtidigt finns genrens alla ingredienser där som sig bör. Allt är en fråga om hämnd. Hämnd på kollegan vars självmord är höjt i dukel. Hämnd på frun som sprängs i bilen. Och i allt detta nystas korruption och brottssyndikat upp. Bannion (Glenn Ford) skyr inga medel i jakt på de skyldiga. Kollegorna på stationen tycks först inte vara så bekväma med hans personliga vendetta men på slutet, över en kopp kaffe, är ordningen återställd. Polishämnaren har växt en aning sedan jag först såg den. Kanske är det expressionism meets noir som jag fastar för, kanske är det den moderna och ryggmärgsigenkännande brutaliteten. Eller också är det helt enkelt för att det är en riktigt bra rulle.