Wednesday, October 28, 2009

Nr 153: Nationens Födelse

Originaltitel: The Birth Of A Nation (1915)
Filmen sågs på Google Films av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Internet Archives på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Jag tänker inte uppehålla mig något särskilt vid rasismen i den här filmen mer än att jag inte riktigt förstår varför det står överallt att filmen har rasistiska undertoner. Om en film börjar med en skylt som förklarar att hämtandet av den första afrikanen till Amerika var början på oenigheten, och sen kör hela biblioteket av nidbilder, fördomar och stereotyper i tre timmar, då tycker jag att det handlar om mer än undertoner. För mig är rasismen liksom själva ledmotivet i Nationens Födelse.
Jag blev nyfiken på varför KKK bränner kors. Enligt klanens hemsida är det en aktivitet som härstammar från Skottland (som också nämns i filmen) för att varna närliggande byar för fara, men det är också en symbolisk handling för att rena och lysa upp den kristna symbolen. KKK började dock inte med korsbränning förrän runt 1915, kanske efter den här filmens utgivning? Jag noterar också det vita fladdrande skynket i början av filmen samt de två hundvalparna, en svart och en vit - varav husse kelar med den vita och katten skrämmer iväg den svarta.
Nationens Födelse innehåller de flesta ingredienser som hittas i efterkommande särskilt krigsfilmer; tidig presentation av lyckliga familjer vars söner tvingas dra ut i krig, sista dansen innan utryckningen, soldaten i fält med fotografiet av sin älskade, de två bästa vännerna som möts på slagfältet som fiender men dör ihop, familjen hemma som får ta emot dödsbeskeden, de stora slagen, kanonerna, röken, striderna, hästarna som faller, skyttegravsscener, dagen efter när röken skingrats på fältet och den tappre soldatens hemkomst. Här återfinns även imponerande välregisserade barslagsmål, hästar som rider genom vattendrag och tjära och fjädrar.
Sekvenserna med mordet på Lincoln är fantastiska. Så kanske det såg ut, vad vet jag. Och att mördaren Booth var en känd skådis som uppträtt massor på Ford´s Theatre och hade tillträde överallt hade jag ingen aning om. Även att han enligt vissa härmade Brutus när han hoppat ner på scenen från balkongen med "Sic semper tyrannis" (Så må det alltid gå tyrannerna) var en liten överraskning. Folkbildande film det här.
När det gäller kamera och bilder räknar jag till två panoreringar - en åt höger efter 45 minuter och en tillbaka åt vänster en minut senare. I danshallsscenen rör sig kameran sakta bakåt medan dansande par svänger förbi (är inte det en klassiker?). Dubbelexponeringen i stadshuset när en tom sal fylls av människor är en fin liten bit. Små läckerbitar hittas även efter ca tre fjärdedelar när KKK-ryttare filmas framifrån i fyra korta sekvenser med en kamera som färdas lika fort som hästarna. Förutom dessa exempel är filmen helt och hållet gjord med en orörlig kamera. I slutscenerna, när det spårar ur fullständigt, kommer effekterna tillbaka och en bild av en man i bar överkropp sittande på en hästrygg åmande sig med ett svärd projiceras på en vägg. Strax efter leviterar Jesus in över den jublande folkmassan och det sista som händer är en dubbel smekmånadsscen med hav och stad(?).
Bara en väldigt sjuk hjärna kan leverera sådana scener och bara en väldigt sjuk hjärna kan dekorera alla replik- och informationsskyltar i filmen med sitt eget namn.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Nationens födelse är en av de första filmerna som presenteras i boken och därmed också en av de äldsta. Det finns något störande över gamla spelfilmer, riktigt gamla filmer alltså. Stumfilmer framför allt. Framför allt känslan av att hur långa scenerna än är kombinerat med den lilla, lilla snabbspolningseffekten så för det sällan filmen framåt i något särskilt publikfriande tempo. Man är liksom kvar och stampar på samma ställe alldeles för länge för att intresset ska hållas uppe. Kanske är det därför som Nationens födelse också är tre timmar lång... de lyckas liksom aldrig föra den till slutet. Ändå är den här filmen relativt lättillgänglig och hur långsamt minuterna än går så finns det ändå oerhört mycket som jag lyckas hänga upp koncentrationen på. Framför allt försöker jag se de långa scenerna, främst inomhusscenerna men även en hel del av utomhusexteriörerna, som porträtt, tidiga fotografier eller kanske tavlor. Sättet karaktärerna står på, rör sig och är placerade i bilden, kompositionen är så enkel men ändå skarp och berättande. Man slösar inte heller på citattavlorna vilket är ganska skönt, det lämnar mycket åt fantasin och förstärker intrycket av berättande bilder snarare än en spelfilm. Nationens födelse betraktas som den första stora långfilmsproduktionen och la ribban för kommande decenniers filmexplosion. Om handlingen och undermeningen med filmen finns massor att säga. Den historierevisionism och rasistiska ton som präglar filmen är nog det som berör mest. Betänkas bör kanske att filmen är producerad endast 50 år efter det amerikanska inbördeskriget, slaveriet var knappt avskaffat och den svarta befolkningen betraktades fortfarande i mångt och mycket som en underutvecklad ras. Det skaver en hel del när jag ser Nationens födelse och jag kan inte låta bli att undra hur stor samhällelig betydelse filmen hade när det gäller det rasistiska USA. Ändå känner jag en viss nöjdhet över att jag har fått tagit del av detta stycke av klassisk filmhistoria.

Friday, October 23, 2009

Nr 152: Fight Club

Originaltitel: Fight Club (1999)
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Regissören av Fight Club, David Finch, verkar vara minst sagt intresserad av lite kluriga rullar med filmer som Seven, Panic Room och Benjamin Buttons otroliga liv på sitt samvete. I Fight Club - som för övrigt är vår tredje film i rad med ett tydligt sömnlöst tema - bekantar sig IKEAomanen Edward Norton med sitt aggressivare och vildare jag, spelad av Brad Pitt (som klipps in åtminstone tre snabba gånger innan han presenteras på riktigt på planet). Redan från första rutan är tempot högt, manuset klipskt och informationen vällande. Som en reklamfilm. Meat Loaf bär på en 40-kilos extradräkt för att fylla ut bysten, Edward Norton svälter sig samtidigt som Brad Pitt lyfter vikter och solar solarium.
Nere i barkällaren får alla känslostumma män möjlighet att känna i alla fall och äntligen smärta. Våldsscenerna är blodsbrutala, men bara en gång går en person över gränsen för det tillåtna. Fettstöld och tvålkokeri. Han är allt jag både vill och inte vill vara. Fight Club går över till Project Mayhem. Allt ska börja om från noll. Ingen kredit.
Fight Club är en oerhört smart och välgjord film - regissören har tänkt på allt verkar det som. Konsekvent olika kameravinklar beroende på vem som visas i bild och hur långt historien har kommit. Vilka ses i bild samtidigt och hur? Allt för twisten på slutet. Många fina finter innan den raka högern, vad nu den raka högern är. Inte när twisten kommer i alla fall, för det känns lite lamt. Men det beror säkert på att jag inte ska ha sett den förut om jag vill bli överraskad. En speedrulle med blodsmak, men både Pitt och Norton har gjort mycket bättre prestationer än så här.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ett knytnävslag i magen och ett över käften. Och just när man tänker att man har fått så mycket stryk man förtjänar så kommer den igen - en stenhård vänstersving med uppåtskruv. Att se Fight Club är som att gå en rejäl fajt med sig själv. Och den liknelsen är inte alls så tokig. Filmens namnlöse berättare plågas av sina sömnproblem, sitt IKEA-hem och sitt skittråkiga kontorsliv. Han går på stödgrupper för både det ena och det andra. Han möter Marla. Han möter Tyler. Och det hela är igång. Filmen berättas i ett våldsamt tempo och ärligt talat är det inte helt lätt att förstå varken filmens uppbyggnad eller sensmoral. Inte första gången i varje fall. Men det gör inget. Fight Club är en explosion av befrielse och inspiration som med sitt fyndiga manus och aggressiva bildspråk känns som ett moraliskt väckelsemöte. Brad Pitt gör en av sina bästa rollprestationer, Edward Norton också.
Och Meat Loaf med jättepattar som lider av testikelcancer är i sammanhanget helt normalt.

Saturday, October 17, 2009

Nr 151: Taxi Driver

Originaltitel: Taxi Driver (1976)
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Taxi nattetid genom New Yorks överallt till lunkande blåjazz. De Niros klåda, äckel, suveränt. Hans blickar, miner, gångstilen en blandning av Christer Petterson och han i Röd Drake. Dagbokstexterna, falska breven hem. Scorsese gör - efter De Niro - bästa insatsen i baksätet. Väldigt unga Jodie Foster fick genomgå psykologsamtal för att få grönt ljus för rollen. Du blir ditt jobb. Travis första möte med Secret Serviceagenten; där finns De Niros storhet - leendet, att spela att han spelar. Största oron vid snabbköpsmordet - ingen licens för vapnet. Ägaren fortsätter slå slå för femte rånet i år. Sista partiet färgändrad för att slippa igenom censuren, men förmodligen blev det bättre så. Väldig kontrast, Travis ser verkligen ut som Burt i fragglarna när han blir skjuten i halsen. Här kommer alla vapenplanteringar på en och samma gång. Pekfingersjälvmordet strålande. Koma, recovery, hero. Är sista biten en drömscen? Sista blicken i backspegeln en defibrillator - stanken når näsborrarna igen. Ett varv till.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Travis Bickle (Robert De Niro) behandlar sin sömnlöshet med att köra taxi "vart som helst, när som helst" och betrakta New Yorks moraliska och sociala förfall. Han drömmer om att något eller någon ska rensa upp "alla dessa äckel från gatorna". Vi får följa Bickles frustration, hans uppgivenhet och alienation, men också hur han som en enmansarmé bestämmer sig för att inte längre bara se på utan ta itu med staden och människorna.
De Niro är utmärkt som den plågade taxichauffören som på olika sätt försöker hantera storstadens armod. Han försöker att återinträda i samhället genom att uppvakta den vackra Betsy (Cybil Shepherd), när det misslyckas vill han krossa det genom att försöka mörda en presidentkandidat. Även det misslyckas och återstår gör bara hämnden. Eller är det gottgörandet? Bickle bestämmer sig i varje fall för att rädda en 12-årig prostituerad flicka (helt fantastiskt spelad av en 13-årig Jodie Foster vars karriär redan var utstakad vid det här laget) genom att med berått mod mörda hennes hallick. Dessa tre händelser skildras med sådan intensitet och ett allvar som blir djupt påträngande. Och vad finns kvar efteråt? Ingenting. Bara en tragisk konsekvens av en persons alienation och vanmakt. Martin Scorsese har med Taxi Driver gjort en moralisk kompass som slagits ur spel och blivit omöjlig att navigera efter. Vi åker "vart som helst, när som helst" och vad som helst kan hända.

Wednesday, October 14, 2009

Nr 150: Blair Witch Project

Originaltitel: The Blair Witch Project (1999)
Filmen sågs av Jimmy på Genvägen 56 C i Östersund och av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: 16 mm, Hi8 video, DAT. Vilse i skogen, finns det något mer använt tema? En till synes enkel film som känns väldigt komplicerad att få ihop och verka så snuttig som den stundtals är. Dock, vid flera tillfällen minst sagt undrar jag hur ljud och ljus har kunnat hänga ihop. Men visst, det är film. Den låga budgeten verkar inte ha varit riktigt så låg som den är känd för. Minst 20 gånger så stor, men det är ändå lågt i sammanhanget. Klassikern med kameran upp i näsborren samlar ihop hela greppet med iskalla naglar, och den scenen är ju den mest parodierade. Att Mike visar sig ha sparkat ner kartan i floden känns två smulor ansträngt. Visst behövs det just där i historien en förlösande tändsticka som får trion att brinna, men logiken i den handlingen simmar motströms. Trots dessa stavfel i marginalen kokar Häxan ner till en närgången, jordig nattfasa med en bottenlös sista skamvrå. Jag har aldrig sett något liknande. Och så heter ett av produktionsbolagen Haxan. Bara det är ju värt en fyra.


Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Någon har sagt att antingen gillar man den här filmen eller så gillar man den inte. Antingen eller alltså. Inget lagom eller lite eller sådär här inte. Min egen lätt empiriska undersökning visar också att så är fallet. Alla tycker någonting om Blair Witch Project och oftast är det antingen bra eller dåligt. Jag älskar den här filmen. När den hade premiär i USA för 10 år sedan hade den föregåtts av en briljant marknadsföringskampanj där man spred ryktet om att man hade hittat en film som misstänktes vara gjord av tre ungdomar som försvunnit under mystiska omständigheter fem år tidigare. Det gjordes dokumentärer, debattprogram, artiklar och nyhetsinslag som fokuserade på detta fynd. När filmen sedan offentliggjordes i en hopklippt version visste man fortfarande inte om det var sanning eller inte. Och det är där Blair Witch Project har sin absoluta styrka. Skådespelarna själva har filmat, dialogen är improviserad och de har blivit tilldelade individuella instruktioner och små ledtrådar varje dag för att föra berättelsen vidare. Det otäcka med Blair Witch Project är just den dokumentära känslan, det man själv får fantisera ihop, det man aldrig får se, den stegrande irritationen som växer till obehag, till osämja... till skräck. Det visas aldrig något oförklarligt i filmen, däremot kommer man så nära denna skräck, karaktärernas egen rädsla av att vara vilse, deras rädsla för mörkret, för de nattliga ljuden och för upplevelsen att de inte är ensamma, att det nästan blir obehagligt. Det finns ingen liknande film och jag har svårt att se hur det skulle kunna göras något liknande igen.

Friday, October 9, 2009

Nr 149: Körkarlen

Originaltitel: Körkarlen (1921)
Filmens sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A och av Robert i Hagakyrkan i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Filmatisering av Selma Lagerlöfs bok från 1912, skriven tre år efter nobelpriset i litteratur. Jag såg denna film under Kulturnatta i Göteborg - i Hagakyrkan med levande soundtrack bestående av två kyrkorglar, en flygel och ett elpiano som bland annat slog tolv underbara slag på nyårsafton.
David Holm (Victor Sjöström) får inför körkarlsbytet på nyårsafton åka med på en resa genom sitt skitiga förflutna. Han får återuppleva det ljusa familjelivet som byttes mot alkoholism, frun som rymde med barnen och sin egen fuckitmentalitet som växte sig starkare i takt med tuberkulosgaloppen.
Filmens dubbel- och trippelexponeringar är fantastiskt vackra och med tanke på att man använde handvevade kameror och att filmhastigheten måste vara exakt lika varje gång är det häpnadsväckande bra gjort. Kärran över fältet, på gatorna, genom havet, vågorna. Magnifico.
Flashback i flashbacken, men jag minns inte hur den var.
Interiörfotot papperssträvt och vildavästerntorrt med fotogenlampor, levande ljus, ölstugor. Utomhus blå rännstenar, kyrktorn och gravstenar. Filmen ska föga förvånande ha varit en av Bergmans favoriter och Victor Sjöström fick långt senare babbla bubblor som professorn i Smultronstället.
På slutet The Shining, yxan genom dörren. Kubric. Eller? Finns den scenen med redan i Kings bok? Det ryktas även om en ännu tidigare influens, i filmen Broken Blossoms (1917) av stumfilmskungen D.W Griffith. Lyckligtvis finns också den filmen med i 1001-boken, så det gäller bara att hålla ögonen öppna.
I jämförelse med samtida Nosferatu känns agerandet i Körkarlen tusen gånger skarpare; bara ibland känns det obekvämt långt mellan mim och replikskylt. Att jag inte ger Körkarlen ännu högre betyg beror på att jag i vanlig stumfilsmordning ibland har svårt att hänga med i detaljhandlingen. Detta behöver givetvis inte vara filmens fel, men oavsett är det jobbigt att inte helt förstå vad jag tittar på - som att väckas ur en god sömn några gånger för många under samma natt.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Victor Sjöströms filmatisering av Selmas Körkarlen är ett mästerverk. Det råder inga som helst tvivel kring den här filmens storhet. I jämförelse med den samtida och tidigare sedda Nosferatu så spelar Körkarlen i en helt annan division. Den gemensamma nämnaren är att de bägge är stumfilmer men under den här tiden var stumfilm inte så ovanligt. Sjöströms exponeringslekar känns överraskande befriande och är både skarpa och enormt vackra. Skådespeleriet känns inte alls lika styltigt som i Nosferatu och berättelsen är skickligt och poetiskt berättad, möjligen med en religiös naivitet, men ändå intressant och spännande. I likhet med Robert haltar jag en aning när det gäller detaljhandlingen men vad fan... Körkarlen är ett visuellt och berättartekniskt mästerverk och Matti Byes pålagda musik 60 år senare lyfter filmen ytterligare.

Sunday, October 4, 2009

Nr 148: Scorpio Rising

Originaltitel: Scorpio Rising (1964)
Filmen sågs på Google Films på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Mr Anger undergroundar fram en halvtimmeslång musikvideo med 50 och 60-talslåtar. En tidig, extended och minst sagt subtilare version av mtvkonceptet. Den här filmen får inte klorna i mig, jag känner mig ganska likgiltig inför den. Det är mycket nattgatubilder, läder och inklippta gamla filmpartier, som har tolkats och omtolkats på olika sajter, men jag blir inte nyfiken. Inte som när det gäller Mulholland Drive, eller Meshes of the afternoon. Dock blir jag intresserad av av Anger till en senare film - Lucifer rising - anlitade Led Zeppelingitarristen Jimmy Page att göra soundtracket. Efter tre års väntan kom det 25 minuter långa resultatet som Anger slängde i tunnan. En tidig Sverker, Anger.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag fattar ingenting av filmen men jag älskar musiken, bara -50 och -60-talshits ("Blue Velvet", Devil In Disguise", "He's A Rebel", "Party Lights" osv osv) rakt igenom denna halvtimme som är ett visuellt collage
över raggarkultur, motorolja, läder, framväxande ungdomskultur, och medial populärkultur spetsat med inte så lite S/M- och homoerotiska inslag. Det är något fräscht och punchigt över Kenneth Angers undergroundresa i ett MTV-landskap långt innan begreppet ens var uppfunnet. Bild- och ljudkvaliteten i den webstreamade versionen var tyvärr inte den bästa vilket drog ner totalupplevelsen men samtidgt gav mersmak... både att se den här filmen igen men också till Angers övriga verk.

Nr 147: Det Brinner, Min Sköna!

Originaltitel: Hoří, má panenko (1967)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Ro
berts betyg: 3+

Kommentar: Formans första färgrulle. Skönt brun; ölsejdlar, cigaretter och inrökta brandkårskostymer. Yxskaftregler och paragrafer som inte följs. En torrlagd skönhetstävling, men inte är väl deltagarna fula som stryk som det står på baksidan? Det måste väl finnas värre kvinnor än så även i den delen av världen? Blåsorkestern spelar Beatles-låt. Sista maten på prisbordet stjäls när ljuset släcks för att den som stulit maten tidigare ska kunna lägga tillbaka den. De enda utomhusscenerna är när det börjar brinna i ett närliggande hus, de osläckbara flammorna i den svarta öststatsnatten, till slut bara ruiner kvar, men sängen räddas ut. En regimkritik hävdar alla utom Forman som säger att det inte finns några dolda budskap överhuvudtaget i filmen. Han har aldrig kunnat ljuga, gamle Mille.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Året är 1967. Platsen är en liten by i det statskommunistiska Tjeckoslovakien. Byns brandmän ställer till med kalas och på programmet står ett lotteri med eftertraktade matvaror på prisbordet, ceremonin för en pensionerad brandchef samt en skönhetstävling. Hela kalaset urartar naturligtvis och toppas med en brand som de berusade brandmännen så klart misslyckas med att släcka. Milos Formans succéfilm, som av de flesta förståsigpåare är en allegori över hur den kommunistiska regimen underminerar både moral och ett civiliserat beteende, blev regissörens one-way-ticket to the west. Forman själv förnekar att han gjort en regimkritisk film och jag vet inte hur intressant det egentligen är. För mig doftar hela spektaklet en sömngångaraktig och lite småfull öststatsbuskis. Det är smålustigt ibland och emellanåt lysande men för det mesta inte särskilt mycket att sätta på prisbordet.

Friday, October 2, 2009

Nr 146: Cinema Paradiso

Originaltitel: Nuovo Cinema Paradiso (1988)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Vad du än gör, älska det. Så säger biografmaskinisten (drängen) Alfredo till den dåmera halvvuxne buspojken och lärlingen Totó (Emil) när denne tar det skarvdunkande tåget bort från sin italienska hemby för att bli hörd talas om. Dessförinnan har de båda vänskapat i maskinrummet på biografen Cinema Paradiso, som efter en brand som kräver Alfredos syn byggs upp igen och får förnamnet Nuovo. Totó får ta över kameran och förälskar sig i en blåögd kastanjehårsdonna och väntar 100 och 100 nätter under hennes fönster. På nyårsafton fyrverkerislängs allt gammalt ut och Totó och donnan förenas äntligen i en filmremsekyss. En militärtjänstgöring och en donnaflytt senare är det alltså dags för Totó att lämna uppväxten och leta liv på annat håll. Efter 30 år - och som betydande filmskapare - återvänder han för att närvara vid Alfredos begravning. Totó tas i en bedårande scen emot av sin stickande mamma; uppnystandet stannar när Totó återvänder till sitt förflutna. Då har Cinema Paradiso varit nerlagd i sex år och spindelväven klättrar uppför träpelarna. Alfredo har lämnat efter sig en ihopklippt filmrulle med alla censurerade kyssar som skurits bort genom åren. Sen spränger de biografen åt helvete.
Cinema Paradiso är en oerhört behaglig blandning av fotogenljusdunkla medelhavsrum, solvarma torg, svettiga salonger och få men välkammade människoporträtt. De två timmarna är rikligt marmorerade med klipp ur filmhistorien och det känns så fantastiskt skönt att Totós enda riktiga förälskelse inte återvänder på slutet.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Från en italiensk oscarsvinnare till en annan. Cinema Paradiso är regissörens Giuseppe Tornatores nostalgiska uppgörelse med sin egen barndom i en tid då folk gick på bio, inte bara för att se film utan för att umgås, inte bara för att uppleva utan för att leva. I centrum står biografen Cinema Paradiso där den lilla pojken Totó blir kompis med maskinisten Alfredo. Tornatore illustrerar denna relation på ett väldigt hjärtligt och charmigt sätt, en relation som blir språngbräda för den lille Totós framtida äventyr. En fantastiskt behaglig film som man nästan vill flytta in i för ett ögonblick. Fina scener och en riklig flora av den tidiga filmhistorien på Paradisos vita duk. En optimistisk film som lämnar en varm känsla i maggropen.