Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 19: Albert Finney dominerar den här pubbänksrealistiska rullen totalt. Små gester är stora verktyg när det ska förmedlas stämningar och känslor. Det är som att jag är på plats i Nottingham, på plats inne i skallen på Arthur Seaton som knegar på, vecka ut och in, helgerna ägnas åt öl och älskarinnor. Men det är inte skränigt eller effektsökande, det ligger bara en slags mild uppgivenhet i det där disregniga fotot. Dagarna går, ölen dricks, slagsmålen klaras av, olagliga aborten ska göras. Hon är ju gift. Ciggen på sned och ett garv ständigt lättillgängligt i bröstfickan. Brittiskt 60-tal, då var farsan i 10-årsåldern. Inget har förändrats. Jo, internet har tillkommit.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Brittisk socialrealism och proletär manlighet. Shandy och beer & stout. Jo, man tackar. Finney är lyssnade som den rastlöse, indignerade Arthur Seaton, en ung man som har en affär med sin äldre kollegas fru Brenda samtidigt som han dejtar den yngre Doreen. Efter en veckas slitjobb på fabriken är det dags för helgfyllan. Det är förvånansvärt modernt. Man pratar om helgen, om krogen, om att ses ute, man ses ute, man går på krogen, blir packad, raggar lite, slåss lite, är otrogen. Lite grann som vilken utekväll som helst. Bortsett från att man inte får röka på puben längre. Det finns en dekadens i filmen som jag gillar. En slags ödets uppgivenhet, också kopplat till klass. Samtidigt finns det en laissez faire-attityd i Seatons sätt att hantera tillvaron, som är både livsbejakande och direkt ohälsosam för både honom själv och hans omgivning. Jag har alltid dragits till samhällskritiken och svärtan i brittisk populärkultur, den svärta som till exempel finns i Morrisseys texter. I Lördagskväll Och Söndagsmorgon är den knivskarp och riktigt snygg.
No comments:
Post a Comment